Jesper Thunstedt

"Where you sit in the cafeteria is crucial because you got everybody there. You got your Freshmen, ROTC Guys, Preps, JV Jocks, Asian Nerds, Cool Asians, Varsity Jocks, Unfriendly Black Hotties, Girls Who Eat Their Feelings, Girls Who Don’t Eat Anything, Desperate Wannabes, Burnouts, Sexually Active Band Geeks, The Greatest People You Will Ever Meet, and The Worst. Beware of The Plastics.” -Mean Girls

Ja, ni fattar ju. Det här är sillarna.Den 12 juni skrev jag ”räkna med att få en rapport” om Hilarius Larssons midsommarmat. Det tog en stund, men nu är det dags.

Hilarius Larssons Delikatessmanufaktur är en cool firma i Stockholm som erbjuder catering. Hela Hilarius koncept går i gammaldags stil och på hemsidan kan du läsa om sillar och charkuterier, revbensspjäll och rökiga råbiffar – men trots alla djurköttiga namn är allt veganskt. I julas beställde vi deras jultallrik och nu deras midsommartallrik. Men de har catering året om, så du behöver inte vänta till jul. Anlita dem till 50-årsfesten som kommer strax, eller ert bröllop, eller vad det nu kan vara ni ska fira. Och för er som inte bor i Stockholm gråter jag en skvätt. Kanske kommer ni någon gång och hälsar på en släkting här - då kan ni passa på och slå på stort.

Delikatessmanufakturen hämtar mycket inspiration från gamla kokböcker från sekelskiftet fram till 60- och 70-talet. Dom är himla roliga tycker jag. Vad sägs om ”Hilarius Larssons meny för Sena Supéer & Kammartillställningar”? ”Hilarius Larssons gröna mandeltapenade - Den diskrete läckergommen lägger en sked mandeltapenad på ett kex, vi andra tar två.””Hilarius mustiga revbensspjäll - Revbensspjäll av förbibliskt mått, från tiden då de inte byggdes av lera och ben, utan av veteprotein.” 

Eller det här: ”Chimichurri - En argentinsk grillsås med vilken bandoneónspelare lurat steppbelägna tangodansörer i fördärvet sedan urminnes tider; till hälften bestående av färska örter, till andra, av olja, chili och vitlök. Ingenting blir sig likt efter att man kombinerat denna med cashewtzatziki eller Salsa Guadalupe.”

När maten landar hemma ligger den väldigt fint förpackad. Köttet invirat i fint brunt papper med grått snöre omkring (jag undrar om inte detta är det jag gillar allra mest). Alla varor har vackra etiketter. Allt är genomtänkt, även detaljer som formuleringar om maträtterna och val av typsnitt. Den stora grejen med Hilarius är att de tillverkar de olika köttprodukterna själva. Därför är deras produkter helt egna och annorlunda jämfört andra företags.

Till den specifika midsommarmaten. Två sorters korvar (Concordia Ståhls extrakryddiga grillkorvar och Skeppar Styrbjörns trippelrökiga chorizo), revbensspjäll, flintastek (som tyvärr brändes totalt på ena sidan i grillen (vilket Hilarius hade förvarnat om), två grillsåser att pensla på eller doppa korvar och kött i. Och, en midsommar är ju ingen midsommar utan sill: Skeppar Styrbjörns pepparsill, Hilarius Skärgårdssill och Concordias extrakryddade inlagda sillar. Jag kan inte säga att någon var godare än någon annan för de var jättegoda alla tre. Steken och revbensspjällen var aningen mastiga, alltså tunga i konsistensen. Och jag minns korvarna från i julas som lite mindre kryddiga, jag tror jag tyckte bättre om dem. Men det är naturligtvis viktigt att de varierar kryddningen och det är supercoolt att testa olika. De köttprodukter jag tyckt bäst om av Hilarius är de små små julkorvarna och framförallt: deras underbara små köttbullar.

Jag kan också tipsa om deras Cashewtzatziki och Muammarra – alldeles ljuvliga! Muammarran var tjock, hade en fantastisk färg och var stark – helt annorlunda min egen blaskiga variant.

Alltså, vad jag vill säga med detta långa blogginlägg är: 1) Hilarius är supercoola 2) beställ från dem om du har möjlighet.

PS. Jag fick en liten ”anmärkning” när jag uppmärksammade Way Out West förra året för att de bara serverade vegomat. För det hade minsann Öland roots gjort i flera år, men jag hade inte skrivit om det (detta var jag dock inte ensam om precis). Men nu ropar jag ut det så alla hör:

Öland roots rules, dom serverar bara vegetarisk och vegansk mat!

Fantastiskt. Festivalen pågår 11-13 juli och firar dessutom 10 år i år.

PS2. Jag går på en lång semester imorgon, därav kommer blogginläggen att komma lite mer sällan. Men jag glömmer inte bort er, jag spanar på. Och gör gärna inlägg (i kommentarsfältet på senaste inlägget) om ni hittar något spännande i sommar-Sverige.

PS3. Eftersom jag själv undrade så hur de där revbensspjällen skulle se ut så lägger jag in en bild på dem här också.

Ian Doescher’s new book, William Shakespeare’s Star Wars, translates the entirety of A New Hope into Shakespearean prose form.

[via]

[via]

“Pray, R2-D2, where art thou?” asks C-3PO in the early pages. “Fairer necks than thine my hand hath crush’d,” Vader warns Leia.

The novel also contains woodcut-style illustrations.

It’s published by Quirk Books, the company behind the other hit remixed classic Pride, Prejudice and Zombies.

Here’s a bit of it being performed on stage…

Next> Another Disappointing Day For The Amish Space Programme – Iowa News Today

Source

Have you visited Pleated Jeans today?

Source

Man vet att världen är ur led när Kevin Costners skådespeleri är den största behållningen av en film.

Jag säger »en film« men det är inte en rättvis beskrivning av Man of Steel, som verkar bestå av fem, sex olika manus, i olika genrer, tonaliteter och med olika visuella uttryck, inspelade på raken och hopklippta till konfetti, till en narrativ kräkning, till den typen av berättelse som entusiastiska femåringar berättar. Som Axe Cop, ungefär, fast helt utan självdistans, charm eller originalitet. Man of Steel är den sämsta superhjältefilmen i filmvågen som inleddes med Bryan Singers X-Men för 13 år sedan. Utom Catwoman.

Det är en vecka sedan jag såg den här filmen och jag är så jävla arg fortfarande att jag vill skrika rakt ut. Vet inte om den oredigerade vreden går att sammanfatta i ett blogginlägg men det rör sig framförallt om bristande hantverkskunskap, anspråkens totala mismatch med resultatet, och den sumpade chansen att göra ett nostalgiälskat franchise genuint relevant. Många spoilers följer men skit i det ni, ni ska ändå inte se skiten.

En person i min familj har 300 som favoritfilm och gillade Watchmen stenhårt och har därav dragit slutsatsen att Zack Snyder är ganska duktig på att liksom filma existerande seriealbum rakt av. Hen påstår därmed att det bara är det som är problemet. Att Snyder är en bra filmmakare när han har ett bra manus, helst ett färdigt bildmanus, att utgå ifrån. Men att han inte kan hantera att sitta där med ett helt mythos och då blir det så här.

Jag skulle snarare hävda att Snyder antingen helt fundamentalt inte kan göra film eller också knarkar så mycket att han inte förmår koncentrera sig i klippet. Och kanske är det nåt som händer när en film är så här dyr – kejsarens nya kläder – att folk till sist slutar säga emot.

Hans Zimmers musik är exempelvis helt okej. Men nej, den fungerar inte här, ety den i cirka varje sekund av hela filmen används för att hjälpa oss förstå vad vi ska känna och vad karaktärerna känner. Vilket vi förstås förstår ändå, ibland med hjälp av gott skådespeleri, ibland med hjälp av dåligt, allt som oftast (och särskilt mot slutet av filmen) understödda av helt onödiga repliker som verbaliserar allt som pågår. Man tänker osökt på Harrison Ford som under Star Wars-inspelningarna åt George Lucas ska ha sagt ungefär »you can write this shit, but you can’t act it«. (Ibland är Snyder så nervös för att vi inte ens förstår vartåt vi ska titta att han klipper in grupper av människor, gärna Daily Planets redaktion, liksom samfälligt tittande i avsedd riktning). En gång under hela filmen har jag svårt att förstå vad som händer och det är när Stålis och Lois till sist kysser varann. En sak som nämligen aldrig har etablerats är varför eller att de skulle finnas någon attraktion mellan dem.

Ändå är Lois Lane med i ungefär varje scen i hela filmen, också när det är fullständigt orimligt – under militäroperationer, på general Zods rymdskepp, och så vidare. Plus att hon går med stilettklackar på playamark i Nevadaöknen, vilket man enligt min erfarenhet inte kan, men det är en mindre invändning.

Möjligen ligger den där tidigare nämnda musikmattan där, liksom påfallande många voiceover-korsklippta repliker, för att maskera att vissa sekvenser är helt konstruerade i redigeringen för att klumpigt dölja sådant som försvunnit. Tydligast är scenerna där Lois hälsar på hos Martha Kent, sedan möter Stålis på begravningsplatsen, följt av att han ankommer hem. Tidslinjen är uppenbart omskyfflad, oklart varför – kanske bara för att det fanns fem, sex timmar drama ur någon av de andra manusversionerna just där som inte fick plats. Även de mycket rika montagen i början av filmen ur Clarks barndom och Lois jakt på sin räddares identitet tyder på att man där malt ner minst 20 minuter potentiellt starkt material i kvarnen.

En kontrollfråga som jag skulle vilja att varje jävel involverad med film eller teveserier skulle ställa sig i varje stadium av varje produktion är denna: Vad handlar den här berättelsen om?

I frågan om Superman är det inte helt självklart. Nästan alla andra ikoniska hjältar har en sådan kärna inbyggt i sitt mythos, men Stålmannen har inte ett tema som självklart dominerar och därmed måste manusförfattaren välja något. Det verkar som om alla som varit involverade i den här processen har valt lite olika. Det mystiska är att filmen bara ha två writing credits utöver Joe Shuster och Jerry Siegel, som skapat karaktären: Christopher Nolan och David S Goyer för story och Goyer igen för manuset. Om det verkligen bara ligger en författare bakom detta haveri, vilket jag i och för sig inte tror en sekund, är han antingen en idiot eller utsatt för en maktgalen regissör, se ovan.

Ett av manusen som ligger till grund för den här soppan – möjligen det bästa – har handlat om självuppoffring. De tre pappakaraktärerna i filmen dör alla för att rädda en värld de tror på och utan det temat är den väldigt utdragna specialeffektscenen med pappa Kents hjältesjälvmord helt meningslöst. Det förklarar också Jesus-ikonografin när Superman stiger ut ur rymdskeppet för att rädda Lois (dock inte varför Jor-El har skickat ut henne i rymden med information han själv skulle kunna ge sin son som han står och pratar med, eller varför de inte passar på och desarmerar hela skeppet när nu sonen fått tillbaka sina superkrafter). Det bibliska är ganska konsekvent genomfört, Jor-El är Gud och hans avatar den Helige Ande och Pa Kent ett slags Josef/Yoda.

Möjligen finns det något av apokryferna i filmens enda riktigt bra minuter, dem där vi följer det mycket välspelade barnet Clark och hans kamp med sina gryende krafter. Den filmen, det dramat – undrar om inte detta är Christopher Nolans input? Eller är det bara för att jag vill credda honom med det jag själv gillar? – hade man ju gärna kollat på i en och en halv timme.

En annan av filmerna var tänkt som en ren action-treaktare. Den skulle ha en jättelång inledning på planeten Krypton, i ett slags datoranimerad estetik som involverar mycket flygande actiondinosaurier och sådant. Sedan skulle det följas av en övermättat realistisk estetik på jorden, med action kring kollapsande oljeriggar och sådant, för att kulminera i en fusion mellan världarna när Zod anländer på jorden och hela New York/Metropolis förvandlas till en steril datoranimation.

Det är en skitdålig idé, framför allt för att hela Krypton är ett enormt art direction-misslyckande: en dyrt och konsekvent skapad värld där inte ett enda föremål eller rum ger en känsla av att nåt slags människovarelser bor där, att något som helst liv eller historia eller hantverk har utspelat sig på platsen. Och för att det blir visuellt osammanhängande. Men det spelar ingen roll eftersom allt är så sönderklippt att endast spår av en sådan struktur kvarstår.

Vänta, undrar ni kanske, sa jag tre pappor fär en stund sedan? Ja, en annan manusversion handlade uppenbarligen ganska mycket om fäder och söner och förväntingar och plikter. I den filmen är Jor-El kanske inte med jättemycket och hans motsvarighet på jorden,  vetenskapsmannen spelad av Richard »Toby Ziegler« Schiff har en viktigare roll. Liksom Jor-El, som han ska spegla, är han nämligen indragen i ett slags maktkamp eller intressekonflikt mellan de militära och vetenskapliga sfärerna i statsapparaten. Denna konflikt etableras tidigt i filmen i scenen där Lois Lane dyker upp på en militär forskningsstation i Arktis.

Den plotten är dock helt bortklippt så kvar i filmen finns nu bara en onödig äldre manskaraktär helt utan funktion som nästan aldrig interagerar med Superman, eller någon annan heller för den delen, men som på slutet får vara med på ett skitviktigt mission där hans uppgift är att med livet som insats trycka i en rymddiskett i en rymddiskettdrive. Kanske hade den handlingen också haft användning för en tidningsredaktion. Det har den här filmen inte, vilket inte hindrar att den är med mycket och i grupp.

Jag har tänkt mycket på den sjukt lösryckta sekvensen där snubbarna från redaktionen försöker gräva fram en sekretarare under en massa bråte. Min enda förklaring är att Jor-El nånstans tidigt i filmen pratar om att Kal-El måste ge världen hopp, så att människorna sedan ska kunna ha mod att hjälpa varandra. Därför delas bossfighten upp i två delar så att Stålmannen får konfrontera sig själv på andra sidan planeten mellan människorna får rädda varann i New York. Tyvärr har den här betydelsen av striden helt försvunnit eftersom ingenting, absolut ingenting av mellan raderna-karaktär förmedlas i det färdiga resultatet. Jag är inte helt säker på i vilken av de hypotetiska manusversionerna den grejen hör hemma heller.

Och apropå Zod undrar jag: Om du är badassgeneral på jakt efter en planet för ditt folk och hittar en fruktbar och bördig planet där ditt folk dessutom är osårbara och kan flyga – varför skulle du då vilja terraforma den till partikelnivåer där ni inte har superkrafter? Alla som växer upp där kommer ju tåla miljön, det är grundligt etablerat. Överlevarna som skulle behöva lite tid att acklimatisera sig är typ nio stycken. Och som vi ser när Zod tar av sig hjälmen kan han pga viljestyrka själv klara den processen på ungefär fem minuter.

Och hans rymdskepp, som alltså är ett rymdfängelse som han har custat. Hur kommer det sig att det passar ihop med den tusentals år gamla terraformingmaskinen han plockade upp på vägen? Och Jor-El-avataren ombord, varför är han allvetande och har en massa tricks för sig medan Superman och Louis är ombord och sedan typ helt maktlös och passiv tills Zog evigheter senare kommer ihåg att stänga av honom? Han är den sämsta femtekolonnen nånsin.

Alltså, man får göra dåliga, osammanhängande filmer. Men då ska det vara lågbudgetdesperation eller likgiltighet för intern logik som är orsaken och slutresultatet säljas som en kul grej bara. Men den här filmen trailrades som en seriös reboot, som ett emotionellt starkt drama. Det är det inte. Det är hundratals miljoner kronor med ren skit. Och det gör mig galen, för med ett bra manus kunde detta ha blivit något viktigt och intressant.

Den kunde ha varit ett intressant tanke-experiment om vad som skulle hända om mänskligheten och särskilt amerikanerna idag, i en post-9/11-värld med omedelbar nyhetsrapportering och mer eller mindre gränslös makt koncentrerad hos det militära, skulle komma i kontakt med fientliga krafter från rymden. Det här temat är med i Ziegler/Schiffs plotline i några minuter.

Den kunde också ha varit en intressant actionfilmsallegori om illegal aliens i samma post 9/11-samhälle, om vem man kan lita på och vem som får räkna sig som amerikan och människa och hjälte och så vidare. En kort replikväxling alldeles på slutet anspelar på detta, liksom det emotionellt helt oengagerande valet som Stålis måste göra mellan sin korrupta och utdöda ursprungskultur och den »ädla« jordiska/amerikanska. (Ja, de hade fått jobba lite på det här temat för att det inte skulle vara sjukt vidrigt, men glimtarna som finns med nu är mycket intressanta).

Och allra värst är förstås att filmen inte handlar om mänskligt lidande och massdöd, trots att den evighetslånga inledningen på Krypton och hela Zods grievance bygger upp just för detta. Filmen inleds med att en planet går under och den avslutas med att typ hela Manhattan kollapsar. Men Superman, med sin superhörsel och supersyn hör inte en enda människa skrika, ser inte en enda person under rasmassorna, upplever ingen conflict of interest under någon endaste sekund när han river ner hela världen han påstår sig beskydda.

Då finns det inget drama kvar, inga känslor alls; då handlar filmen inte om nånting utan är bara ett tomt och meningslöst skal som vältrar sig i (emotionellt, narrativt och moraliskt) meningslöst våld. Vilket, guys, gör det extra mycket inte alls okej att samtidigt visuellt associera till 9/11.

Jag hatar mig själv för att jag ändå vågar hoppas på att del två, som rimligtvis måste handla om Lex Luthor, ändå skulle kunna vara sevärd. Men det förutsätter att alla som varit i kontakt med det här haveriet omedelbart får kicken. Tyvärr ser det ju inte ut att bli så. Tyvärr ser det ut att bli Snyder igen. Min vrede känner inga gränser.

Litographs takes public domain (and otherwise shareable) books and turns them into word-art posters that both illustrate the text and are comprised of it. They are also doing tees and have plans for more. It's kind of cool to think of wearing an Alice in Wonderland shirt with a picture of Alice made up of the entire text of the book!

Litographs

Vad händer i Finland – egentligen? Danmarks moderna ölkultur är väl representerad i Sverige, Norge är också (ganska) väl representerat men Finland – vad händer där? Det ville jag ta reda på och sökte upp André Brunnsberg för att ta tempen på öl-Finland. André skriver bland annat om öl i svenskspråkiga Hufvudsstadsbladet och har koll på det mesta som gäller finsk ölkultur av idag. Och han kunde berätta en hel del intressant! 

I breda ordalag, hur är ölkulturen i Finland just nu?
- Ölkulturen lever ett uppsving i Finland, detta i kölvattnet av vad som hänt i USA och vad som händer i Danmark. Allt fler småbryggerier kommer ut på marknaden och ölutbudet växer på pubarna och på restaurangerna. Dock har de inhemska stora bryggerierna ett stort fotfäste ute på landsbygden där kunnigheten om öl inte alls ligger på samma nivå som inne i städerna. Det som  är positivt är att de stora bryggerierna inte har valt att konkurrera med de små utan istället samarbetar genom att de stora sköter logistiken, med andra ord en så kallad win-win situation. Det skrivs också en hel del om öl i dagstidningar och i magasin.
Totalt finns det idag i Finland tre stora bryggerier och ca 35 småbryggerier och bryggeriresturanger.

Vad ser du för trender?
- Den största positiva trenden är att kvalitén på ölen märkbart har ökat de senaste fem åren. Tidigare hade många av de små bryggerierna problem med sitt rykte på grund av tekniska problem i ölen men idag är de flesta av de problemen bortflugna.
Bland ölstilarna har speciellt veteöl de senaste åren varit på uppgång samt kombinationen av mat och öl men jag antar att det så småningom börjar svänga mot mer humlerika öl. Mer ”radikala” ölstilar som DIPA:n och dylikt har sin publik men det är enbart ett fåtal bryggerier som brygger dessa och de kan vara svåra att få tag på.

I Sverige har vi en tydlig påverkan från den amerikanska ölvärlden, vilka länder påverkar den finska?
- De flesta finska småbryggerier är influerade dels av tysk bryggkultur och dels av amerikansk. Men förstås tas influenser från Sverige, Norge och Danmark också. I och med att vi har en maximal alkoholgräns på 4,7% i matbutikerna så finns det ett stort utbud av brittisk öl på matbutikshyllorna. De småbryggerier som lyckats växa har för det mesta gjort det genom att brygga typisk tysk öl såsom pils och veteöl.

Om man som ölintresserad söker sig till Finland, vilka bryggerier ska man ha extra koll på?
- I och med att enbart några få finska bryggerier exporterar så är ett besök i Finland för den ölintresserade mycket givande. Det är svårt att välja ut några specifika bryggerier men Malmgårds Bryggeri i Pärnå brygger högklassiga öl, bland annat med mer speciella spannmål såsom spelt och emmer. För ”hop-headen” rekommenderar jag öl från Stadion Panimo i Helsingfors och Beer Hunters i Björneborg. Ett bryggerirestaurangbesök på Plevna i Tammerfors är heller inte fel. Vill man smaka på traditionell sahti rekommenderar jag Hollolan Hirvi.

Finns det några mindre bryggerier som är på väg att utvecklas stort?
- Speciellt Laitilan Wirvoitusjuomatehdas har vuxit rejält och har kommit upp till gränsen för skattelättnader för småbryggerier. Också Nokian Panimo har vuxit rejält på sistone. Många andra av de små bryggerierna har också ökat sin kapacitet vilket är mycket positivt.

I Sverige har vi ju Systembolaget som med jämna mellanrum diskuteras från alla möjliga håll. I Finland finns Alko, hur är dess ställning?
- I Finland får öl över 4,7% enbart säljas av Alko (förutom på pubar och på resturanger). Alkoholdebatten har gått het det senaste året i och med att den finska alkohollagen skall förnyas. Det har debatterats om pubar och restauranger skall ha rätt att sälja ut drycker till kunder som vill köpa hem dem samt ett höjande av butikernas alkoholgräns så att också starkare öl och viner kunde säljas i matbutikerna. Finland har den högsta skatten på öl inom EU och den kommer att stiga med 15 % vid årsskiftet vilket helt naturligt kommer att öka på importen av öl från Estland, något beslutsfattarna verkar ha svårt att förstå.
Ölmässigt har Alko förbättrat sig avsevärt, ölutbudet växer men Systembolaget känns ändå som ljusår framför i utvecklingen. 

I Finland finns en särskild öl, sahti, kan du berätta lite mer om den? 
- Sahti är en traditionell dryck som bryggs av några bryggerier men det mesta bryggs privat ute på landsbygden. Likt gotlandsdricka används enbär som krydda fastän många idag också dels använder sig av humle men till skillnad från gotlandsdrickan är sahtin inte rökig. Som jäst används vanlig bakjäst vilket ger ölet en mycket bananaktig smak likt tyska veteöl. Sahtin är en färsk dryck som lätt far illa så den klarar inte så bra av att färdas. Varje år ordnas finska mästerskapen i sahtibryggning där ca 30 sahtibryggare deltar.

Var kan man dricka den?
- Sahti hittar man i några Alkon i de större städerna samt på några pubar i Helsingfors. Ute på landsbygden kan man också köpa det i och med att sahtibryggerierna, till skillnad från de andra småbryggerierna, direkt får sälja ut sahtin till kunder fastän den är starkare än 4,7%.
St. Urhos Pub i Helsingfors ordnar varje år i maj en sahti-festival där det bjuds på ca 10 olika sahtin.

Om man kommer till Finland och de större städerna, har du några särskilda krogtips att ge?
- De bästa ölpubarna hittar man i Helsingfors, Tammerfors och Åbo men i övriga landet har det också dykt upp nya pubar med ett digert ölutbud. I Helsingfors skulle jag rekommendera ett besök på Pikkulintu (mycket nordisk och amerikansk öl samt whisky), Kaisla (stor pub med många olika inhemska och utländska öl, egen öl från Cantillon), Willi Väinö (enbart finska mikrobryggerier) och One Pint Pub (bl.a. egen öl från Cantillon och egen import från Tyskland samt Belgien).

- Helsingfors bryggpubar är också värda ett besök, t.ex. nyöppnade Bryggeri Helsinki och Suomenlinnan Panimo ute på Sveaborg. I Tammerfors skulle jag lyfta fram Gastropub Tuulensuu samt bryggerirestaurangen Plevna. I Åbo bryggerirestaurangen Koulu, Vanha Apteekki (en pub inredd i ett tidigare apotek) samt Cosmic Comic Café.

I slutet av juli hålls en mikrobryggerifestival i Helsingfors, vad kan man säga om den?
- Suuret Oluet Pienet Panimot (Stora Öl Små Bryggerier) ordnas i år för tionde gången på Järnvägstorget i centrum av Helsingfors. På festivalen kan man smaka på öl från hela 19 olika bryggerier, tillsammans över 100 olika öl. Festivalen anses vara den bästa ölfestivalen i Finland på grund av stämningen och utbudet. Har man möjlighet att ta sig till Helsingfors den 25–27 juli så är ett besök på festivalen ett måste. 

Om du skulle tipsa om 5 öl som jag som nyfiken ölperson ska dricka i Finland, vilka skulle det vara? Och varför?
* Sinebrychoff Porter. En baltisk porter, dock jäst med ytjäst. Mycket fyllig och prisvärd.
* Kivisahti av Hollolan Hirvi. Likt tysk steinbier är denna sahti bryggd genom att man fått vörten att koka genom att fälla ner heta stenar i bryggkärlet. Mer traditionell öl får man söka efter.
* Vakka-Suomen Prykmestar Savu-Kataja. En kraftig rököl på 9% kryddad med enbär. Smaken är kraftig och speciell, en riktig vintervärmare.
* Huvila X-Porter av Malmgårds Bryggeri. En baltisk porter som alltid håller hög kvalitet.
* Nokian Keisari 66. En välhumlad american pale ale som man hittar i de flesta matbutikerna till ett mycket förmånligt pris.

Text: Joel Linderoth
Foto: Malmgårds bryggeri, Suuret Oluet Pienet Panimot och Alko.

We study. 

Today, my boyfriend told me that he was going to buy me a "magic wand". Being a Harry Potter fanatic, I assumed he meant a replica wand. It turns out he actually meant a Magic Wand vibrator. I was more excited about the HP wand. FML

Next > Another Disappointing Day For The Amish Space Programme

New Zealand’s 3 News have been using an utterly fabulous graphic to illustrate their story about a dog biting the tyre of a police car.

Bonus Video

Next > Another Disappointing Day For The Amish Space Programme