Pelle Sten

Google har släppt en ny e-postapp som gör om din inkorg till en kombinerad mejllåda, kalender och att göra-lista.

Så här presenterar de själva Inbox.

Inbox funkar bara med ”vanliga” Gmail-konton, inte med Google Apps-konton.

Linus Larsson på Internetworld har testat. Så här skriver han bland annat:

”Däremot bygger Inbox på en mycket klok insikt om e-post: Vår mejl är i dag bara delvis ett kommunikationsverktyg. Den är lika mycket ett privat notifikationscenter, platsen för biljettbokningar, beställningsbekräftelser och pingar från sociala nätverk. Sådant måste sorteras, och få gör det lika bra som Google.”

Som vanligt, höll jag på att säga, krävs det en inbjudan för att kunna använda den (vem minns inte hur bra det gick för Google Wave efter det inbjudningskaoset?).

They've 700,000 miles, but mostly the same few thousand miles, over and over again -- because the cars only work if every single light, piece of street furniture, and other detail is mapped and verified by armies of human and computer analysts, and when anything changes, the mapping needs to be re-created.

Another problem with maps is that once you make them, you have to keep them up to date, a challenge Google says it hasn't yet started working on. Considering all the traffic signals, stop signs, lane markings, and crosswalks that get added or removed every day throughout the country, keeping a gigantic database of maps current is vastly difficult. Safety is at stake here; Chris Urmson, director of the Google car team, told me that if the car came across a traffic signal not on its map, it could potentially run a red light, simply because it wouldn't know to look for the signal. Urmson added, however, that an unmapped traffic signal would be "very unlikely," because during the "time and construction" needed to build a traffic signal, there would be adequate opportunity to add it to the map.

But not always. Scott Heydt, director of marketing at Horizon Signal Technologies, says his company routinely sets up its portable traffic signals at road construction sites. Frequently, they are simply towed to a site and turned on. "We just set one up like that in New Jersey," said Heydt. "You can be driving to work and everything is normal, but on your way home, discover a new traffic light." (Of this possibility, a Google spokesperson said, “We will have to be ready for that.”)

Noting that the Google car might not be able to handle an unmapped traffic light might sound like a cynical game of "gotcha." But MIT roboticist John Leonard says it goes to the heart of why the Google car project is so daunting. "While the probability of a single driver encountering a newly installed traffic light is very low, the probability of at least one driver encountering one on a given day is very high," Leonard says. The list of these "rare" events is practically endless, said Leonard, who does not expect a full self-driving car in his lifetime (he’s 49).

Driving in Circles [Lee Gomes/Slate]

(Image: Steve Jurvetson, CC-BY)

Sometimes the simplest tasks of everyday life are performed with the instant recognition of an icon.  A Simple visual metaphor that helps us share music, find spots on a map or remotely message your boss while you work from your favorite café/home. But how exactly did some of the more common yet abstract icons on our computers come to be? If our brains use metaphor to bring familiarity and understanding to our surroundings, someone must have put effort into designing this visual language; right?

Well, after a little digging, I found some answers. Although, some are debatable.

Power

This symbol evolved from the on and off labels used on the interface of early analog control boards. Engineers used binary code to indicate whether a switch was supplying full power (1) or disconnecting a device from its power source (0).  Eventually the 1 and 0 merged into a unified symbol that could be placed on a single toggle button.

Command

The infamous Apple command key. Created by Susan Kare under direction of Andy Hertzfeld, a key member of the Macintosh development team in the 80s. In trying to figure out how to translate menu commands on to a keyboard they initially came up with the “apple button.” This button could reference specific actions when pressed in conjunction with other keys. However, Steve Jobs refused to use an apple icon on the button stating, “There are too many Apples on the screen! It’s ridiculous! We’re taking the Apple logo in vain. We’ve got to stop doing that!” A quick redesign ensued and after scanning through an international symbol dictionary Susan came across the Gorgon loop; the floral symbol that indicates an attraction or point of interest in Sweden. And the fun thing is that that sign is based on Borgholm castle.

Bluetooth

You can thank the Danish King Harald Blatand for inspiring this icon. His initials make up this popular symbol by combining the old Danish runes of H and B. Legend has it that he loved blueberries and one of his teeth were permanently stained blue but he’s mostly known for uniting warring factions in Scandinavia – just like Bluetooth allows various devices to integrate with each other.

At

Depending on where you live you might know it by a different name. The elephant’s trunk-a (Swedish), the monkey’s tail (German), little mouse (Chinese) or the worm (Hungarian). It was used by computer programmer Raymond Tomlinson in the early seventies to send the first electronic message. He wanted a unique character that could separate a user’s name from their location on a network. For him the “at” symbol was an obvious choice since it was unlikely to appear in anyone’s name and it indicated that the recipient is sitting “at” this specific computer.

But the symbol existed long before emails started swarming your inbox. Some linguists site its appearance in the 6th century as a way for Latin scribes to simplify the word “ad” meaning “at” or “toward” that was not easily confused with AD (Anno Domini). Others claim it emerged in the 18th century as a commerce symbol used to indicate price per unit, as in 1kg of bacon @ 50 :-

USB

Neptune’s trident was the inspiration for this common icon. The different shapes at the tips of each prong represent the different devices that can be attached with this standard.

Play

Granted, this one was around way before Winamp or the classic Windows Media Player but, as a music geek, I found its not-so-definitive origin interesting. It’s thought to have first appeared in the 60s on reel-to-reel tape decks as a tape transport symbol. The direction of the arrow told the operator which direction the tape was moving

This summer, my pal Sarah Smith at Institute for the Future took a ten-day transcontinental train trip to explore the future of food systems and wrote about it at National Geographic. In this piece, she profiles how the train's chefs, who considered the experience a “renegade culinary adventure," experimented with waste management, local sourcing, daily food practices, and decadence.

From National Geographic:

“Your waste doesn’t magically disappear,” Carvalho said. She described the one, small closet in the lounge car hallway where all of the trash bags were stuffed. We understood that we either needed to curb our rapid cup consumption, or else live among bags of trash. We also realized that once we got off the train, our waste was slowly filling up our planet’s “trash closet,” too.

Food waste was less of a problem. The chefs created consistently delightful and inventive foods and even picky eaters scraped their plates clean. Carvalho would stand under the glass dome of the observation deck and announce their creations to the crowd. They often creatively repurposed of the previous meal’s ingredients. Leftover figs were turned into fig basil jam. Roasted golden beets appeared in the next morning’s juice. Kohlrabi showed up in the frittata and bread was resurrected as pain perdu. With just two small refrigerators on board, the train created an imperative to manage food inventory in a way that most commercial kitchens do not.

"My Transcontinental Journey to Explore our Food System" (National Geographic)

Det har äntligen blivit höst här i New York, svala vindar sveper längs stadens avenyer och träden i Central Park har börjat ändra färg. Som gjort för att bara strosa runt och supa i sig av allt vad världens huvudstad har att erbjuda. Att strosa kan dock ta på krafterna, och då gör man bäst i att unna sig ett mellanmål. Därför ska vi nu tipsa om ett ställe i East Village vid namn The Nugget Spot.


The Nugget Spot är en liten snabbmatsrestaurang där man specialiserat sig på Chicken Nuggets, det vill säga friterade kycklingbitar med allsköns dipsåser. Det är inget stort ställe vi talar om, men det finns trots det gott om sittplatser, och dessutom är det härligt New Yorkskt med pressat tenntak och ett blandat klientel.


På menyn hittar du åtta olika sorters nuggets, varav hälften är kyckling, två vegetariska, en fläsk och en fisk. Det finns ett tiotal olika såser att välja mellan, och min personliga favoritkombo är Southern Belle Nuggets (ställets specialare) med Tudies Blue Cheese Dip. Gott är bara förnamnet. Är du törstig kan du även köpa öl på premisserna, och då rekommenderas restaurangens egna Nugget Spot Lager extra varmt.


Avslutningsvis vill jag passa på att återigen tipsa om mina två senaste böcker som nu finns ute i handeln. Den första av dessa heter Ett annat Manhattan, och det är den perfekta guiden för dig som har en New York-resa inplanerad. Den andra heter Där drömmar föds, en roman med inslag av både magisk realism och skräck – perfekt höstläsning!


View Larger Map
The Nugget Spot
230 E 14th Street (mellan 2nd och 3rd Ave)
Manhattan

Instagram har funnits ett tag nu och dess popularitet går lite upp och ner men håller sig på en förhållandevis hög nivå. Som vanligt är det kändisarna som får flest följare. Så hur ska du göra för att inte stå och stampa i ensamhet?

1. Publicera regelbundet. Minst fem gånger i veckan.
2. Håll koll på vilka etiketter som är aktuella inom ditt område. Kolla vad andra använder.
3. Försök att se till att bilderna du publicerar håller någon form av kreativ höjd. Tänk igenom kompositionen, tryck inte bara av bilden rakt på.

Det där är någon slags grundnivå. Nästa nivå då?

4. Följ andra personer på Instagram (det behöver inte vara de som följer dig). Vilka tycker du tar bra bilder och inspirerar dig? Följ dem och lär dig av dem.
5. Genom att kommentera andras bilder och delta i samtalet skapar du relationer med andra som använder Instagram.
6. Delta i utmaningar, som Exploring the Earth.

Vill du nå riktigt långt?

7. Ha en genomtänkt idé. Kombinera visuell och textbaserad storytelling, som Humans of New York.
8. Tänk på att Instagram är en global plattform. Men våga också vara superlokal eller nischad om du gillar det. Att vara supernischad på en global arena kan bli hur stort som helst.

Som du märker finns det inga enkla recept. Det är bara hårt arbete och en hel del tur som gäller.

Marianne Utterdahl är ordförande för Sjukvårdspartiet i Värmland. Hon är också ett av nio så kallade landstingsråd, en heltidsarvoderad politikertjänst, i Värmlands landsting. Hon har, kort sagt, en hel del att säga till om i den skattefinansierade värmländska sjukvården.

Nyligen drog hon uppmärksamhet till sig sedan hon postat en egendomlig videosnutt på Facebook:


I "Quantum Healing of Tumour thru the Power of Thought & Feeling" får vi se new age-gurun Gregg Braden (som en gång gjorde karriär på 2012-profetior) resonera kring en videosnutt där healing ska förekomma. Denna snutt visar i sin tur, enligt uppgift, hur en grupp utövare lyckas förinta en tumör enbart med hjälp av den kinesiska metoden "Chi Lel Chi Kung". Det är en mäkta användbar metod, som enligt vittnesmål (som man är noga med att inte ta ställning till på hemsidan men ändå väljer att lägga ut) kan användas mot såväl tandvärk och förkylning som diabetes, MS, cancer och HIV.

Chi-Lel Qigong: Healing Good News

Oförfalskat kvack, helt enkelt. Landstingsrådet lade heller inte ut detta som ett varnande exempel -- eller?

Men landstingsrådet Marianne Utterdahl tycker inte att hon gjort något fel och menar att hon är felciterad.

- Jag har sagt att jag är skeptisk, men vi är intresserade av en öppen och respektfylld dialog mellan olika synsätt och ett lärande mellan olika synsätt och att sjukvården ska drivas av vetenskap och beprövad erfarenhet.

Vad har du fått för reaktioner efter att ditt inlägg har uppmärksammats?

- Jag är överväldigad över att jag fått så mycket positiva reaktioner. Människor som är glada över att vi äntligen vågar prata om det här och lyfta att det kan finnas ett samband mellan kropp och själ, säger Marianne Utterdahl (SIV).

- Ny hård kritik mot Utterdahl, SVT Värmlandsnytt 20 oktober 2014

Ett lärande mellan olika synsätt. Vad gjorde hon då innan hon blev politiker?

De senaste åren innan jag gick in på heltidsuppdrag inom politiken har jag arbetat som egen företagare och terapeut inom det komplementärmedicinska området.

- Sjukvårdspartiet i Värmland: Marianne Utterdahl

Hur såg denna komplementärmedicinska företagsamhet ut? Ja, den hade åtminstone inte mycket med vetenskap och beprövad erfarenhet att göra.

Så här såg hemsidan för Utterdahls Hälso Källa (sic) ut, framfiskad ur archive.org:


Här finns terapier som Xin Ping, medicinsk Qigong, öronakupunktur, öronljus (stearinljus i öronen, just så) och medialt arbete; så är hon också diplomerad "medial undersökare" av skojaren Terry Evans.

I det sistnämnda ingår något så här spännande (därav bildbeviset):

Upplever Du oförklarliga fenomen/närvaro i Ditt hem är Du välkommen att boka en Medial Undersökning & rening, sk "Ghostbusting".

Metoden låter visserligen inte så mycket Ghostbusters (1984) som Poltergeist (1982):

Välkommen att kontakta mig för en medial undersökning och rening. Vid ett sådant hembesök hos Dig så undersöker jag vad som pågår i Ditt hem. [...] En ande däremot, som är "fast" - och behöver hjälp över till "ljuset" kan vara så av olika anledningar. Mitt jobb är då att kommunicera med denne och försöka coacha denne till att gå över till "rätt sida".

För övrigt fick Sjukvårdspartiet i Värmland 11381 röster i det senaste valet, eller 6,35 %.

En ny version av Mumiens blod är lämnad på förlaget och finns förhoppningsvis i en bokhandel nära dig redan till jul. Jag har skrivit om all dialog, tvättat bort utropstecken, jobbat vidare med färgsättningen och lagt till ett tiotal sidor. Nu är det en mycket mjukare och bättre läsning. Den gamla versionen är jag stolt över men jag var inte nöjd. Det var den första boken jag skrev och mycket har hänt med mig sedan dess. Det var fantastiskt att få återvända.

Jag har en märklig åkomma som gör att jag återupplever tankar, känslor, dofter och ibland ljud. Om jag drar med en penna i mina gamla linjer. Ibland är den känslan så stark att jag måste titta upp från ritbordet för att återvända till nuet. Det är som om allt ligger lagrat i de där linjerna som om voro de en hårddisk.

Den senaste veckan har jag lagrat ny data i den där hårddisken. Arbetet med Deus ex är i full gång och det känns bra. Det är en tät story och många trådar som ska knytas ihop, andra som ska vattnas och växa sig starka inför kommande böcker.

Ikväll blir det dock en kväll om undergången på Medelhavsmuseet! Härlig research för en bok som inte har med Theo att göra. Häng med till Medelhavs ikväll du med. Det blir episkt!

Ta-ta! Ola

By which I mean The Magazine, the (until very recently) app-based independent digital magazine launched by app-maker Marco Arment and currently published by editor Glenn Fleishman.  Which bled subscribers faster than they could add new ones, despite what one presumes was pole position in Apple Newsstand and content syndication deals with BoingBoing and all the rest of the things they did with great care and industry.  I wonder if they had data on how many people read it on phones instead of treating it as “an iPad magazine”?  While intended as a tablet magazine, the fact that each issue contained just four pieces made it easy, at least for me, to sample on the phone.

Fleishman’s budget for The Magazine was $2000 per piece, which broke down to “$500-800″ for the actual story, and, apparently, the balance being taken by art/photography.  The current received wisdom in print magazines — I saw David Hepworth espousing it again, most recently — is that magazines are for looking at, and must be chiefly visual in nature.  For print magazines, that makes all the sense in the world, I’m sure.  Perhaps it even made sense for iPad magazines.  So I wonder about the usage split between tablet and phone, because spending that kind of money on art direction for a phone magazine wouldn’t be sustainable.

The moribund sf magazines have gained an extra life by going to simultaneous Kindle publication.  Because they’re just text, so why not.  Maybe the choices for magazines really are just print or plaintext, and digital magazines were just a four-year blip on the radar.  A really interesting blip, mind you, and I’m not here to bury Arment or Fleishman.  I’m sad that The Magazine won’t be out in the world any more, because if they achieved nothing else – and they certainly achieved — they made a lot of people ask some very hard questions about the nature of publishing.

I’ll read a piece in the LRB on my phone while having a cigarette and a coffee.  If there’s a next phase in this, then maybe it’s enforcing a digital divide.  You want the big pictures, buy the print and get yourself a beautifully designed object that you want to keep in your house.  if you actually want to just read the damned thing (or sample it?), buy the digital version.

 

Reading: MAKESHIFT Magazine, issue 10.  My newsletter is released every weekend: subscribe here.

 

Photo by Julian Santiago

Photo by Julian Santiago

Photo by Julian Santiago

Photo by Julian Santiago

Photo by Julian Santiago

Photo by Julian Santiago

Photo by Julian Santiago

Spanish street artist Pejac (previously) just stopped by Istanbul where he painted three new trompe-l’œil pieces in the district of Uskudar titled Lock, Poster and Shutters. Painted with brushes, acrylic paint, pencils and sandpaper the works are located very close together are intended to represent the “perception and illusion of freedom.” He mentions the literal translation of Trompe l’oeil from French as “eye trap,” and says “in the case of these three windows, the trap works in both directions: from outside to inside and from inside to outside.”

You can follow Pejac’s most recent work on Instagram. (via Complex, StreetArtNews)

Banksy just published photos of a new piece titled Girl with a Pierced Eardrum, a take on Vermeer’s famous Girl with a Pearl Earring, replacing the girl’s earring with an outdoor security alarm. The mural appears in his hometown of Bristol, UK where he last painted the Mobile Lovers piece earlier this year.

Jag undervisar under hösten ett par gånger på Malmö högskola, på en inledande kurs på ett masterprogram i datalogi. Det är rätt mycket vetenskapsformalia, men också nedslag i datavetenskapliga tillämpningar och delområden som interaktionsdesign.

Igår tittade vi på biltillverkarnas visioner av självkörande bilar. Det finns några tekniska filmer mer med systemdetaljer, och så en del filmer från marknadsavdelningarna.

Vi hade sett Teslas film om deras absurda (men coola) 17-tumsskärm när vi höll på med interaktionsdesign, men nu var det de självkörande bilarna och relationen till människan som var i fokus.

Det finns en kort film som visar skärmen på en av Googles självkörande bilar, tagen av journalisten Alexis Madrigal. Där ser man det som bilens navigeringssystem arbetar med, eller snarare det som teknikerna som ska hantera bilens navigeringssystem behöver veta för att kunna utveckla systemet.

Det är intressant att kontrastera det här perspektivet med vad de första icke-teknikerna fick uppleva, i en bil som måste ha finputsats för att vara så gullig och ofarlig man kan tänka sig. Googles egen film visar något som mest liknar bygemenskap som välkomnar en ny, hjälpsam medlem.

Mercedes har också lite mer tekniska detaljer i en av filmerna om det självkörande system de utvecklar för sin S-klass. Den här länken går till en bit in i filmen där man ser mer av tekniken.

Hyundai har också en film om självkörande bilar. De fokuserar så mycket på tekniken att de väljer en helt annan metod för att gestalta människans förhållande till bilen: de låter helt enkelt förarna hoppa ur, i farten!

Men den mest intressanta konceptvideon för att illustrera automatiseringen och hur människor finner sin plats i affärsmodellerna är kanske Audis video.

De låter en förare berätta sin historia. Han bor superfint, visar runt i sitt hus och berättar om hur han var en riktigt dålig förare, tills Audi introducerade sin Google Streetview-funktionalitet: "on the screen, in reality -- the same". Han kom alltid i tid, baserat på realtidsinformation om trafiken via mobildata. Men nu, när alla har det, så har han något annat: sin flotta av självkörande bilar som han hanterar via en tablet-app som låter när han får ett nytt jobb:

Han väljer själv om han ska köra kunden, eller om han ska vara "lat" och låta bli. På väg hem från dagens jobb jublar han över hur bra han har det och släpper ratten i en liten dans.

Det som omedelbart slog mig när jag såg den här videon första gången och som studenterna också reagerade starkt för var det orimliga i att bygga ihop hela den här tekniken och ändå ha en människa kvar i ekvationen. Den här föraren skulle inte överleva mer än 10 minuter i designprocessen om någon började räkna på kostnaderna.

Vid det laget kom det jag kanske skulle vilja kalla föreläsningens chock. En av studenterna, som jag lärt mig uppskatta för hans rättframma och orädda kommentarer tog till orda och framförde det som man måste karakterisera som "konspirationsteorier". Han suckade över att människor inte behövs längre, och hur eliten kommer att leva ett högautomatiserat liv, kanske 100 miljoner människor, och hur de kommer att ta död på oss andra, exempelvis med ebola.

Jag visste inte hur jag skulle stoppa honom, eller om jag skulle göra det. Det kändes som att hans oro var djupt känd, och det som störde mig mest var kanske att jag inte kunde säga "Det skulle X aldrig tillåta", där X skulle vara någon institution med både stark etik och mycket makt. Jag fick nöja mig med att säga att jag inte delade hans oro.

Stort tack till studenterna på kursen för länkar till flera filmer, och intressanta diskussioner.

/Simon

“I've Been Forced Out Of My Home And Am Living In Constant Fear Because Of Relentless Death Threats From Gamergate,” reads the headline for Brianna Wu's first-person account of the unbelievably cruel harassment she's been subjected to for the crime of, more or less, being a woman who works in games.

“Gamergate, I have one message for you so listen up,” she writes. ”When you take your last dying breath, I want you to know this. It was an absolute pleasure knocking you on your ass for the fine women in this field.”

Rutinerade Shampoo Rising-läsare vet redan hur mycket vi älskar Nigella Lawson.

Jättejättemycket älskar vi henne.

Så när hon var gästredaktör för den brittiska gratistidningen Stylist för snart 3 år sen var det en tidningsdröm som tillfälligt gick i uppfyllelse. För å, vilken tidning! Jeanette Winterson skriver om ”women and greed”. Amy Grier om matpsykologi. Modejobben är fotade vid foodtrucks och och grönsaksstånd. Sminkjobbet handlar om smaken på läppstift. Och Nigella själv har bidragit med en essä om saltkola (det här var alltså 2011, för den som möjligen tycker att just det ämnet känns lite so-last-season).

Jag tittar i den där tidningen ganska ofta. Saknar i största allmänhet mina magasinsdagar. Önskar lite mer specifikt att det funnes något liknande på svenska som man själv kunnat skriva i. Fast främst använder jag den så som gissningsvis både Gud och Nigella själv avsett: som kokbok. För på sista sidan lagar hon kroketter med Nick Cleggs fru. (Och jarå, jag vet att det är fel och förringande att referera till någon som enbart någons fru, så nu skriver jag ut hennes namn också: Miriam González Durántez.)

Kroketter är inget man hittar på särskilt många ställen förutom på uttalade tapaskrogar, och inte ens där är de så vanliga. Under de senaste 5-6 åren har jag ätit kroketter på två ställen; Mathias Dahlgrens Matbaren, och på Gastro i Helsingborg, där en av smårätterna i deras gamla meny var just kroketter. Dahlgrens variant innehöll svamp. På Gastro hade de en med rökt fisk och aioli som tillbehör, och en med lufttorkad skinka och ost och syrligt äppelmos som tillbehör. Samtliga var hysteriskt goda, ett frityrmatens platonska ideal: först krispiga och heta så man måste flåsandas medan man biter, sedan mjuka, salta och med den där smaken mina norrländska släktingar brukar beskriva som ”mjullig” – tänk på hur det känns i munnen när man tar en sked av ett perfekt potatismos, så fattar ni ungefär vad som avses. Men man kan ju inte gå på Gastro eller Matbaren varenda gång man vill ha kroketter, så när jag slutligen började leta recept och bestämde mig för att överkomma min friteringsskräck så kom Stylistnumret och förklarade allt. Strax därefter gjorde jag en grundlig genombläddring av Dahlgrens bok ”Det naturliga köket” och där hittade jag ett recept till. Sedan dess har de – och ursäkta om jag låter som en Stepfordfru* nu – haft en permanent plats i min festmatsrepertoar. Den som inte blir glad av cava och kroketter har hittills inte klivit in genom min ytterdörr åtminstone. Kroketter är nämligen mat där smaksumman på ett mycket konkret sätt är större än delarna. Därtill mat som omfattar ungefär allt som det fnyses åt i den moderna kostkulturen – det är i praktiken friterad béchamelsås, och när träffade du senast på någon som höll en kärleksförklaring till det? Eller ja, just nu gör du ju det.

 (* Stepfordfru. Och Bette Midler.)

Numera är jag tämligen garvad krokettbagare och har jobbat fram ett ”eget” recept, nånstans mittemellan Mathias Dahlgren och Nigella. Dahlgren understryker vikten av att låta mjölken dra ordentligt med kryddor, så det gör jag. Nigella och Miriam González Durántez använder purjolök i sina kroketter, och det gör oftast jag också: det ser kul ut när man biter i den guldbruna lilla bollen och den är grön inuti. Kroketttillagning är lite av verkstad, och man kan alltså smaksätta med lite vad som helst så länge det är finhackat. Svamp är lysande. Rester av en ugnsstekt kyckling är supergott, liksom alldeles vanlig rökt skinka, små gröna ärtor, rester av kokt potatis, finhackad stark korv av chorizotyp, hackad svart/grönkål, spenat... Tillhör man dom som tycker om hårdkokta ägg kan man säkert ha i hackade såna också. Om man har i rökt fisk smakar det fantastiskt förstås, men då skippar jag osten.

Själv gör jag dom oftast med någon lufttorkad skinka av minst hyfsad kvalitet och en ost med lagom mycket smak, fett och syra – manchego är förstås idealiskt, men även en inte alltför toklagrad prästost går fint, och man kan även blanda ostsorter. Har man barn i närheten som har vuxit ifrån den allra kladdigaste åldern kan man erbjuda dem att rulla kroketterna. Hur man även får dom att smaka på dem har jag ännu inte listat ut, men jag kanske kan få återkomma.

Och en sak till: håll dem i ungefär samma storlek, så de blir klara samtidigt i oljan! Små är gulliga. Stora är goda.

 

SKINK-OCH OSTKROKETTER, 40-50 STYCKEN

1 liter standardmjölk

1 halv gul lök

1 kryddnejlika

½ kryddmått muskot

4-5 vitpepparkorn

3-4 msk olivolja

100 gram vetemjöl

1 normalstor finhackad purjolök, både det vita och gröna (ja, jag vet att ”normalstor” inte är ett exakt mått, men använd ögonen – inte Turning Torso, inte salladslök)

300 gram skinka (lufttorkad, varmrökt, vad du vill – rester av julskinka funkar till exempel prima)

100 gram riven ost du gillar. Gärna manchego, cheddar eller inte alltför hårdlagrad prästost

Salt

Svartpeppar

 

PANERING:

1 tallrik med vetemjöl, 1-2 dl

1 skål med 2 ägg som vispats ihop med ca ½ dl mjölk

Brödsmulor, gärna pankobrödsmulor. (Ekologiskt ströbröd går också bra . Och en gång när det krisade körde jag tunnbröd i matberedaren – det gick också fint.)

Neutral olja, gärna solrosolja, till fritering. Ca 5-6 dl brukar vara lagom

GÖR SÅ HÄR:

1. Börja med mjölken. Värm mjölken tillsammans med den halva löken, pepparkornen, muskoten och kryddnejlikan. Det behöver inte koka men ska vara betydligt varmare än fingervarmt. Ta bort från värmen och låt dra under lock, gärna ett par timmar om du kan men minst en halvtimme. Sila sedan bort lökhalvan och kryddorna och håll mjölken varm men inte kokande.

2. Fräs den finhackade purjolöken i oljan i en rejäl stekpanna på medelstark värme tills den har krympt och är lite genomskinlig. Häll över vetemjölet och rör i minst 5 minuter. Mjölet ska bli ljust brunt och lite rostat.

3. Sedan häller man försiktigt i mjölken och rör runt innan man tar bort stekpannan från värmen och mixar blandningen med mixerstav några sekunder – detta är för att blandningen ska bli någorlunda slät.

4. Rör nu i den finhackade skinkan och sätt tillbaka plattan på spisen. Nu har du en béchamelstuvning och den ska puttra tills den är så tjock att du kan dra med en slev i botten av stekpannan utan att randen omedelbart rinner igen. Det brukar ta 5-6 minuter, beroende på värme. Rör hela tiden!

5. När stuvningen känns lagom tjock är det dags att röra ner den rivna osten. Smaka gärna av och lägg till salt eller lite svartpeppar om det behövs. Därefter ska smeten svalna. Fortast går det om du häller över den i en vid, grund form och ställer i svalen, kylen eller på balkongen någon timme.

6. När smeten är så sval att den går att hantera med händerna är det dags att forma kroketterna. Ställ först fram alla kärlen med paneringsingredienserna så det är klart. Jag brukar använda två skedar och forma smeten till lite slafsiga quenell-liknande kroketter, men om man gillar det kan man använda händerna också. Därefter rullar man kroketterna i först vetemjöl, sedan ett snabbt dopp i ägg-och-mjölk-blandningen och till sist ett varv i brödsmulorna.

7. Lägg sedan kroketterna på en bricka eller plåt som du täckt med antingen bakpapper eller tidningspapper. Ställ kallt en timme. De du inte tänker äta kan du frysa. Stapla luftigt i burkar med smör-eller bakpapper mellan lagren.

8. Så till friteringen. Se till att kastrullen du använder är absolut torr, och se till att den inte är för vid –– oljemängden måste med god marginal täcka och omsluta kroketterna. Ha också ett lock nära till hands för att slänga på om det skulle brinna i oljan (har aldrig hänt mig). Häll i och värm oljan till ca 180 grader. Om du inte är van att tyda olja så använd termometer, det finns billiga och hyfsade sådana i både matbutiker och typ Clas Ohlson. Om oljan är för kall faller kroketterna sönder, är den alltför varm blir de brända utanpå och råa inuti. Och äger du en fritös så använd den. Förstås.

 9. Fritera! Sänk försiktigt ner kroketterna i kastrullen - fyra åt gången brukar vara lagom. När kroketterna blivit mörkt gyllenbruna - tar ca 2 minuter – lyfter du upp dem, gärna med hålslev om du har, och låter dem rinna av någon minut på tidningspapper eller hushållspapper. Vänta tills oljan åter är uppe i rätt temperatur innan du tar nästa omgång. Kroketterna kan varmhållas en stund i ca 100-gradig ugn utan att de förlorar särdeles i krisp på det.

10. Servera med syrligt äppelmos och iskall cava eller crémant, och känn kolhydratglädjen i varenda cell.

 

/Anna

“Sverige är i ett allvarligt läge.” Så inleds analysen i 2014 års regeringsförklaring. När jag läste den fick jag en känsla av att det är nog så väsentligt vad som inte sägs. Därför försökte jag även jämföra med hur det lät förra gången som sossarna bildade ny regering, alltså i 2002 års regeringsförklaring.

Min läsning tar sikte på uttryck för krismedvetande. Med detta avser jag alla slags uttryck för uppfattningen att någonting som funkade inte längre funkar och att detta inte bara handlar om att en tidigare regering har fört en felaktig politik i enskilda frågor, utan att någon typ av krisprocess har satts i rörelse. Detta kan handla om enskilda institutioner (t.ex. skolan), om större fält (t.ex. kulturen) eller om själva betingelserna för statens och samhällets överlevnad (ekonomin, ekologin).

Överlag finns det en tydlig skillnad mellan 2002 och 2014. Då var tonen optimistisk: ekonomin går bra, vi rör oss i fullt fart mot kunskapssamhället, “det gröna folkhemmet” visar vägen mot en hållbar utveckling, “nya kreativa branscher som IT, bioteknik och upplevelseindustri ger goda tillväxtmöjligheter”. Så uttryckte sig Göran Persson då.

Nu inleder Stefan Löfvén sin regeringsförklaring med att beskriva problem; vissa mer i termer av kris, andra snarare som utmaningar:

Sverige är i ett allvarligt läge. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer. Skolresultaten rasar och välfärden uppvisar stora brister. Klyftorna växer och ojämställdheten mellan kvinnor och män kvarstår. Sverige missar 14 av 16 miljömål.

Här kan noteras att ojämställdheten inte beskrivs i termer av kris, utan som ett problem som aldrig tidigare har varit löst, utan som tvärtom “kvarstår” – alltså mer som en utmaning.

När jag läser vidare i 2014 års regeringsförklaring, tycker jag mig finna fyra problem som formuleras i termer av kris:

• Skolan och framför allt skolresultaten beskrivs som något av ett kristillstånd, inte bara som ett resultat av att fel politik har förts.
• Ungdomars psykiska ohälsa i form av yttrar sig i form av “ätstörningar, ångest eller depressioner” skildras också som ett kristillstånd. (Det klart intressantaste!)
• Klimatförändringarna som leder till ökat extremväder. Här talas även om en “global kris för den biologiska mångfalden” vilken är enda gången som regeringsförklaringen använder ordet “kris” för att benämna ett problem.
• Nationalstaternas sönderfall runt om i världen – Ukraina, Irak, Syrien – formuleras också som ett kristillstånd. Vi lever i “en mycket orolig tid”.

Här antyds inga samband mellan dessa fyra kristillstånd. De hänger fritt i luften. Det görs ingen koppling till den ekonomiska krisen.

Faktum är att den ekonomiska krisen är helt frånvarande i regeringsförklaringen. Inte ett ord om hushållens skuldsättning och bostadsbubblan. Ingenting om oron på finansmarknaderna eller om tendenserna till deflation i Sverige och Europa. Ingenting om hur ekonomin befinner sig i ett permanent undantagstillstånd av extrema stimulansåtgärder.

Arbetslösheten beskrivs som ett svenskt problem utan koppling till tendenser i den internationella ekonomin. Målsättningen som sätts upp blir också utpräglat nationalistisk: “att Sverige når lägst arbetslöshet i EU år 2020″. Målet kan alltså uppnås även om arbetslösheten i Sverige skulle öka. Huvudsaken är att det går ännu värre för övriga Europa.

Europa, ja. En riktigt slående sak i 2014 års regeringsförklaring är att EU är frånvarande, förutom i frågor som rör säkerhetspolitik och migration. Kontrasten är enorm mot 2002, då Göran Persson framhöll att Sverige skulle ta aktiv del i att forma EU:s framtid.

Frånvarande är också medierna och mediekrisen i bred bemärkelse. Ingenting om internet (utöver en lös formulering om att titta på integritetsfrågor). Ingenting om etermedierna (förutom ett löst ställningstagande för public service). Absolut ingenting om pressen, tidningskrisen eller om villkoren för det offentliga samtalet.

Krismedvetandet i regeringsförklaringen kan beskrivas som splittrat och selektivt. Några krisfenomen pekas ut, men de sätts inte i samband med varandra. Framför allt finns absolut ingen ansats att sätta arbetslöshet eller skuldsättning i förhållande till ekonomins internationella krisprocess.

Ändå är det tydligt att det år 2014 finns ett krismedvetande som saknades 2002. Det lyser fram mellan var och varannan rad i regeringsförklaringen. Tydligast tycker jag det blir efter ett stycke om att rusta upp järnvägsnätet. Det förklaras att en sådan upprustning “skapar framtidstro i en tid då Sverige behöver det som mest”.

Att vi lider brist på framtidstro är tydligen så självklart att det inte ens behöver förklaras.

In a forum for ex-Mormons, a redditor asks how to rebut his wife's assertion that "Every civilization that has accepted homosexuality has failed" -- the answer is epic.

Redditor Blazelet replies with a list of modern states that prohibit homosexuality -- mostly less-developed nations with high degrees of corruption; little or no rule of law; and terrible internal conflict. Then he contrasts these with a list of nations where homosexuality is legal and tolerated, which includes the Nordic democracies, New Zealand, Canada, Ireland, Switzerland, and other nations that score high on standard of living and low on corruption and violence.

The underlying argument is silly, of course. Most civilizations have failed. You could just as easily say, "Every civilization that accepted shoes has failed." Or childbirth. Or agriculture. Or cooking.

* Somalia : Homosexuality illegal, punished by imprisonment

* Sudan : Homosexuality is illegal, punished by imprisonment

* South Sudan : Homosexuality is illegal, punished by 10 years imprisonment

* Chad : Passed a law last year calling for the repression of Homosexuality for the protection of the family

* Yemen : Homosexuality Illegal (based on Shari'a law). Punishment ranges from flogging to death,

* Afghanistan : Homosexuality is punishable by death

* Zimbabwe : Homosexuality is illegal and actively persecuted by the government.

* Iraq : Was recently decriminalized, but the culture carries out honor killings against Homosexuals regularly

* Pakistan : Homosexuality is illegal

* Guinea : Homosexuality is illegal and punished with 5-10 years

* Nigeria : Homosexuality is illegal and punishable by 14 years in prison

"Every civilization that has accepted homosexuality has failed" (self.exmormon)

(via Super Punch)

What happens when you take H.P. Lovecraft's tales, shorten them, and replace their florid prose with a rather silly sensibility? You get Patrick Dean's Underwhelming Lovecraft Comic Synopses—which are, fortunately, not underwhelming at all.

Read more...

Nu tänker ni kanske att Kohydrat Rising försöker ta fajten med Leila Lindholm, men icke.

För, och nu tänker jag punktera en modern myt här, bakning är inget som måste vara sexigt eller färgkoordinerat. Mina bästa kakor har jag gjort med fett hår, gårdagens smink och luggslitet nattlinne. Inte heller måste man vara glad för att baka. Man måste inte ens bli glad av att baka. Bakning kan vara bara ren överlevnad ibland: dagar då det enda som hjälper är att få röra smör och ägg mjukt och luftigt, att få köra ner fingret i en smet och tillfälligt tysta oron med socker. Andra gånger är det bara en tacksam umgängesform, inte minst om det finns ett barn med i umgängeskonstellationen. Barn kan för all del vara med och hacka lök eller mortla spiskummin eller whatever, men om man även vill äta frukterna av ansträngningarna tillsammans med ungen ökar chanserna exponentiellt om man bakar istället för att laga mat. (Ialla fall gäller detta för oss som inte försetts med barn som äter allt, eller, om jag nu ska vara lite konspiratorisk, vi som inte påstår att våra barn äter allt. Det är lite samma fenomen som föräldrar som skryter med att deras barn föredrar, säg, Annika Norlin framför Sean Banan. LJUGER NI INTE LITE NU, HÖRNI? Ja, det är ett sidospår och en annan bloggpost.)

Mockarutor, alltså. När jag var 11 fick jag min första bakbok, en sjuttiotalsutgåva av standardverket ”Sju sorters kakor” med kapitel om allt från sockerfria bakverk till hur man ”trixar med mix” (sic). Själv fastnade jag hårt och hyfsat ensidigt för recepten på schackrutor respektive mockarutor. Jag älskade dom, pappa älskade dom – på en pappas vis älskade han visserligen det mesta jag bakade, men mockarutorna och schackrutorna i synnerhet. Sen gick åren. Jag tyckte det blev roligare att göra hembakad pizza, och när mockarutor sedermera började gå under det förklenande namnet ”kärleksmums” upphörde ätandet helt, för det där löjliga ordet är ju inget en vettig människa kan säga högt. Så det dröjde tills jag var i Göteborg för ett par år sen och gick in på ett fik på Norra Bantorget där mockarutorna låg uppradade bakom glaset och smakminnet formligen exploderade. ”En sån där med kokos” sa jag (”ménar dö en kärleksmööms?”, sa killen i kassan) och så var jag 11 igen. Fast det här var betydligt godare rutor än de från Sju sorters kakor: saftigare, djupare i smaken, och – inte minst – med ett glasyrlager som var nästan lika tjockt som kakan. Glasyren på mockarutorna jag brukade baka var mer som tunn, brun kristyr.

Så jag åkte hem och började leta recept och provbaka. Till slut fastnade jag för en version nånstans mittemellan ett recept av Monika Ahlberg och ett släktrecept jag fick låna av min gamla Sydsvenskan-kollega Petra Villani, tårtmagiker och prima bakbloggare på 175 grader. Petras kakor är ett recept importerat från Amerika och med receptangivelser av typen ”kopp”, och en underbart väl tilltagen mängd glasyr. Jag har tweakat både metod och proportioner en smula. Till exempel blir botten saftigare om man inte smälter smöret utan istället gör den med rört smör och ägg som rörs ner i smöret (istället för att först vispa ägg och sen hälla i smält smör). Även glasyren tycker jag vinner något på att göras på rumsvarmt smör istället för smält – jag kan inte förklara eventuell kemi bakom men konsistensen blir mjukare och mindre benägen att bilda kakig, hård yta med florsockret. Och så inget bakpulver i kakan: det är saftighet som är målet, inte luftighet.

Kokos, till sist. Jag är egentligen inte alls förtjust i kokosflingor – kokostoppar tycker jag till exempel är direkt otäckt – men i just den här kakan är det ett måste för att balansera kaffe-och sockersmockan från glasyren. Dessutom kan man använda kokosen tematiskt – nationaldagsfirandet brukar i min familj inskränka sig till gulblå mockarutor. Kokosen färgar man med karamellfärg. Ett par droppar färg och lika mycket vatten brukar vara lagom till en halv deciliter kokos.

 

MOCKARUTOR FÖR TIOTALET

75 gram saltat smör

¾ dl standardmjölk

2 ägg

1,5 dl strösocker

1 tsk vaniljpulver (de där burkarna med mald stång) eller knappt 1 tsk vaniljextrakt

3 msk kakao

2 dl vetemjöl

 GLASYR

65 gram mjukt saltat smör

½ dl espresso eller riktigt starkt bryggkaffe, avsvalnat

½ dl kakao

½ tsk vaniljpulver

1 liten nypa havssalt (måste såklart inte vara havssalt, men det är lättare att ta nypor av det än av finkornigt)

3,5 dl florsocker

 

DEKORATION

½ – 1 dl kokosflingor, efter preferens

Kakan:

Rör smör och socker fluffigt, gärna med elvisp eller i köksmaskin. Tillsätt äggen, ett i taget, och rör in ordentligt. Häll i mjölken och rör in, därefter mjöl, kakao och vanilj. Bred ut i en mindre form – ca 20 x 20 cm, alternativt vik ihop bakpapper till dessa mått – och grädda i 17-20 minuter i 175 grader. En provsticka ska bli precis torr när man sticker. Låt kallna helt.

 Glasyren:

Rör smöret med övriga ingredienser – konsistensen blir mycket bättre om kaffet inte är hett, så gör det helst först och låt svalna. Bred glasyren över den kalla kakan, häll över kokos och låt gärna stå kallt och övertäckt nån timme. Underbar med en kopp starkt Earl Grey och en hel eftermiddags konsumtion av Days of Our Lives. I nattlinne, med fett hår, och gårdagens smink. 

/Anna

 

UPDATE 20.29: Vaken bloggläsare påpekade att jag råkat skriva ägg när jag menade smör. Tusen tack, rättat nu! 

Here’s part 2 of the animated video describing our engineering culture. Check out part 1 first if you haven’t already seen it!

This is a journey in progress, not a journey completed, so the video is somewhere between “How Things Are Today” and “How We Want Things To Be”.

Here’s the whole drawing:

(Tools used: Art Rage, Wacom Intuos 5 drawing tablet, and ScreenFlow)

Man vet att det är höst när det enda man tänker på är potatismos. Som en kompis sa, ”höst” är ju egentligen bara en synonym för fett och kolhydrater i ljuvlig kombo. Det vill säga, folk som klagar över semesterkilona har aldrig upplevt det jag brukar kalla månaderna med r-kilona.

Så därför kommer Shampoo Rising att för, tja, kanske nån månad framöver att tillägnas Kolhydraten – samtidens envisaste diethangup och ändå (eller just därför) detta magiskt underbara. Det kommer bli mackor. Det kommer bli mos. Risotto, polenta, rigatoni. Hemlagat, bortlagat, egna recept och andras. Ibland inga recept alls, bara hyllningar. Kanske repriserar vi Anninas legendariska Bibel-text om potatismos. Kanske kommer Anna att komplettera med att outa sin pulvermossvaghet, vi får se.

Först ut: en enkel men monumentalt god gratäng med potatis och jordärtskockor.

(Disclaimer: ibland kan det bli saker som kanske inte egentligen excellerar i just kolhydrater – det vore svårt att skriva om hösttröstmat utan att inkludera en melanzane parmigiana, til exempel, i det närmaste regelrätt LCHF-kost.) 

-------

På gymnasiet åt jag chockerande mängder potatis. Klyftpotatis, med skalet kvar och trimmad pulverbea till (mycket vinäger, mycket dragon, dubbelt så mycket smör – lite kulinarisk knowhow hade man ändå). Och bakad potatis, företrädesvis på skolkeftermiddagar med min bästis då vi dränkte potatisen i ansenliga mängder bordsmargarin (detta var F.Sm, före smörväldet) och en hemkunskapsröra gjord av fil, kaviar, lök och svartpeppar. Egentligen skulle det vara gräddfil, men varken nöden och potatissuget har någon lag, så oftast gjorde vi den på alldeles vanlig filmjölk. Lättfil, rentav (detta var F.Li, före lightproduktsföraktet). Och så potatisgratäng – gjord enligt nåt slags aldrig nerskriven receptförlaga med alldeles för mycket lök och ost. Under mina mer smalivrande perioder skippade jag mjölken och gjorde den på buljong istället, vilket funkade utmärkt om man inte låtsades om att det huvudsakligen smakade som sjömansbiff utan biff. Smalare blev jag dock inte.

Ändå dröjde det tills jag var över 30 innan jag blev gratängupplyst. Det var på en restaurang i Midtown i New York som heter Mayrose – det är krogen där man filmat slutscenen i Djävulen bär Prada för övrigt – där jag åt en fläskkotlett och en gratäng som var av den smakkalibern att all konversation upphörde tills tallriken var slut (och konversationen som följde bara handlade om gratängen). Den var ett slags gratängernas gyllene snitt: inte för rinnig, inte för torr, inte för fast, inte för mjölig, inte för salt, inte för vitlökig, inte för mesig, inte för fet. Perfekt var den, helt perfekt – men hur var den tillagad?

Några år senare ramlade jag över Rick Steins recept i hans magnifika bok ”French Odyssey” på den ganska ortodoxa gratängvariant som kallas pommes dauphinoise, och där hade vi svaret. Potatis, gräddmjölk, en viskning vitlök, salt och peppar. Inget mer: ingen lättbränd ost, inga skarpa och störande lökbitar. Strängt taget liknar det ett mos som man gör i ugnen, åtminstone om man använder en mjölig potatis, men det gör ju inget sämre. Ibland gör jag den med ungefär en fjärdedel av potatisarna bytta mot skalade och skivade jordärtskockor – jordärtskockornas aningen parfymerade smak ger en alldeles lagom brytning mot den snälla potatisen. Om jag har mandelpotatis gör jag den helst på den, men vilken mjölig sort som helst går bra.

 Min dotter hatar förresten potatis. Jag vet inte om jag ska se det som en välsignelse, eller ett särdeles skruvat exempel på arvssynd.

/Anna

 

Rick Stein:ig gratäng på potatis och jordärtskockor (lagom till 2 giriga personer)

 300-400 gram potatisar

100-200 gram jordärtskocka (totala mängden potatis + skocka ska bli ca 500 gram)

3 dl gräddmjölk (1 dl grädde, 2 dl mjölk, minst mellanmjölk)

1 stor vitlöksklyfta, skivad

Salt

Svartpeppar

 Värm först gräddmjölken – inte så den kokar. Lägg i vitlöksskivorna och låt det dra en stund, gärna minst en halvtimme. Sila sen bort vitlöken, om du inte vill ha med själva skivorna i gratängen.

Skiva potatis och skockor. Varvra i en smörad ugnsform med salt och peppar. Slå över gräddmjölken. Grädda tills allt är mjukt och gyllene, kring 200 grader mellan 40 minuter och en timme – det beror lite på potatissorten, så känn efter ofta.

Underbar som den är, extra underbar till en portion stekt blandad svamp eller - för den karnivore – fläskkött som fått gona med fänkålsfrö, vitlök, rosmarin, salt och peppar.

 

UPDATE: För en extra snabb tillagning kan man koka potatis och skockor i ca 10 minuter i gräddmjölken innan man häller över i ugnsformen – det förkortar ugnstiden betydligt men försämrar inte smaken. Lite mer disk, dock.

—->And here’s a link to the print drive page if the image linking didn’t work. Because I still don’t understand how to do anything properly on Tumblr, arggh!

That’s riiight!

SSSS is almost a year old and it’s book 1 time! I’m sure you all know how these webcomic crowdfunding campaigns work, but still: it’s basically a fancy, fun, month-long preorder for the book.

I’m really thankful if you guys help spreading the word! The reason I’ve been able to work on the comic full time this year is because my previous comic print drive did so well, and if enough folks get this book I should be able to keep on going and updating as frequently next year too. :3

Read “Stand Still. Stay Silent” over here.

Not so fast! Snapchat settled a legal battle with a cofounder who it ousted from the company. Tinder paid out likewise to who a cofounder who left after accusing an executive of sexual harassment; the executive has left the company.

Yesterday seemed to be all about end of cycle.  On one end of the day, BERG closing.  On the other, the Apple production.  Yesterday was a tired day.  I’ve never been an Apple fanboy, even though I’m embedded in iOS for mobile computing (aside from my beautiful Chromebook Pixel).  But there was often some entertainment value in the Apple reveals.  A friend said to me yesterday night, “I think this was the end of the Apple spectacle.”  A procession of drab grey men, infrastructural overreach in the form of a livestream that didn’t stream, failure of the old Reality Distortion Field in the form of iPhones sized up to match Android phones, and an ugly watch with a screen populated by a cluster of tasteless digital frogspawn (a design choice that I think Ben Cerveny and his old team actually did far better several years ago).

Oh, Apple will roll on just fine, and those invested will continue to propagate the narrative of Apple as Magic Workshop.  But these are now, without doubt, the days without surprise.  End of cycle.  The days before punk, perhaps.  Or maybe just the top of a Long Now of circular stagnation in the field.  Soundtracked by Coldplay and U2.

 

Reading: NORTH: THE NEW NORDIC CUISINE OF ICELAND, Gunnar Karl Gislason (US) (UK)

Having watched all nine Hellraiser movies (yes, nine) in an epic feat of procrastination, JWZ provides a helpful summary of which ones have held up, and which ones were never very good in the first place (top pick: Hellseeker, which I'd never heard of)

1. Hellraiser

Wow, is this movie dated! It's so 80s, with its giant shoulder pads and nuclear family and unfamiliarity with guys in gimp suits with lots of piercings. I remember this being a lot gorier and more shocking than it seems now. Some of the practical effects hold up reasonably well, but it's really not that great a movie.

The cube goes through the four basic moves, plus there's an impossible shape during the scuffle at the end. It looks like they broke two of the models and just glued them together randomly.

2. Hellbound

At the time, I remember thinking this wasn't as good as the first one, but now I think it's a lot better. The Channard and Tiffany characters are pretty interesting, and the whole Leviathan situation is pretty cool. There's really a lot more running and screaming than there needed to be.

Two new cube behaviors: the opening door, and the transformation into Leviathan. The Leviathan transformation annoys me because some of the pieces of the cube just fade away in a jump cut, and it doesn't even remotely conserve mass. But they are in a hell dimension at the time, so... ok. Also, they changed the orientation of the faces. I assume that was an accident.

Hellraiser [JWZ]

I named them.  Probably by accident.  They were still Schulze & Webb back then, but Jones was joining, and they needed a new name.  They all loved science fiction.  So I told them they should become the British Experimental Rocket Group, from the old QUATERMASS serials.  British science fiction, and also that antique British fantasia that we could lead the world in the field of mad science.  So they became BERG, a cultural invention unit.   They made, and did, great things.  They were techne and culture and politics, and their test flights dazzled their field.

When Bruce Sterling commissioned me to write a piece for MIT TECHNOLOGY REVIEW, he had a specific brief: imagine a future where BERG won, and launched the future from the back of their Brutalist gulag in Shoreditch.  I dragged Schulze and Webb into the pub — Jones was gone by then, in his constant search for the next new thing, off to Google to direct larger launch facilities — and poured beer into them in an attempt to get them thinking about what was next.  This was late BERG.  They were a products and services company by then, and life was difficult.

BERG closed today.

It’s not like Schulze and Webb are dead, and neither is Timo, and all the other great minds in BERG’s orbit.  But it feels like a significant moment: as significant, I think, as their turn into internet-of-things products and services, which had its own sadness for a lot of people.  I imagine there’s a chill wind in Shoreditch today.  I hope they will all go off in search of the next new thing, as they used to, and fly more innovations.  I get to be sad, though, because I’m always sad when a launchpad gets decommissioned.  I wish them all the very best.

Never let me name anything.

 

Folks, I’ve got some news about Berg to share.
We’re wrapping up for this incarnation.
Our partnerships and our services, they’re
done. A few things left, then hibernation.

Little Printer we’ll run till March next year.
A skeleton crew will keep it alive.
We’ll sell it. Or open the code. See here
for more. We’d love to see LP survive.

We’ve not reached a sustainable business
in connected products. But: There’s our troop!
Cultural inventions! I’m proud of this
British Experimental Rocket Group.

Thank you fellow travellers, in your thousands.
Behind the mountains, there are more mountains.

—Matt

Photo by roaming-the-planet

Photo by roaming-the-planet

Photos by roaming-the-planet

First a Boeing 747, and now an industrial complex on a Vancover island; it seems no canvas is too large for Brazilian graffiti artists Os Gemeos who were invited to the Vancouver Biennale to turn six multi-story silos on Granville Island into their trademark ‘Giants.’ The murals on the 70-foot towers are now the largest paintings ever attempted by the pair, an astounding feat considering Os Gemeos completely donated a month of their time to create the non-profit art project. An Indiegogo fundraising campaign to recoup costs associated with painting the silos has been extremely successful. You can see more over on Arrested Motion.

“They said they would charge me for distributing literature...”

[local LGBT activist and former State Senate candidate Ty] Turner told ThinkProgress when he was released a few hours later. “I asked [the policeman] for the ordinance number [being violated], because they can’t put handcuffs on you if they cannot tell you why they’re detaining you. I said, ‘Show me where it’s illegal to do this.’ But he would not do it. The officer got mad and grabbed me. Then he told me that I was resisting arrest!”

This Neil Cicierega design-fiction from 2013 proposes a brilliant idea for a Google autocomplete easter-egg, where typing "Google autocomplete is not working correctly" would autocomplete to a long, wonderful list of Borges-ian non-sequiturs, each more wondrous than the last. (via JWZ)