Pelle Sten

Niculaie, 64 år, rumänsk medborgare, står i Högdalen. Han har just blivit vräkt från sin provisoriska bostad av svensk polis, som arbetar på order av kronofogden, som i sin tur tagit order från Stockholms stad.

Där vi bor hade vi översvämningar så vi blev av med husen och all skörd. Därför kom vi hit för att tigga ihop lite pengar. Här hjälpte människorna oss med vad de kunde. Vi tackar från vårt hjärta det svenska samhället för att de förstår vår situation. Men det går inte längre, vi har sovit i skogen under träd, under broar.

Att det är en förtvivlad situation som fört dessa människor från Rumänien till att tigga i Stockholm, det förstår vi. Men åtminstone jag inser en helt ny sak av Niculaies berättelse. Att tiggarna inte bara flyr från extrem fattigdom och diskriminering, utan i många fall även trån en naturkatastrof: översvämningarna som drabbade sydöstra Europa i maj.

Dessa översvämningar var en världsnyhet för bara fyra månader sedan. Serbien och Bosnien blev delvis ödelagda, även Kroatien och Rumänien drabbades hårt. Katastrofhjälp skickades från hela världen. Sedan avtog snabbt uppmärksamheten och ingen verkar ha funderat på vart de människor som blivit hemlösa ska ta vägen.

Niculaie är alltså en av många klimatflyktingar. Att han drevs från sitt hem av vårfloden var den omedelbara orsaken till att han tvingades tigga i Sverige.

Klimatförändringarna ligger bakom det tilltagande extremvädret med såväl översvämningar som torkor och skogsbränder, ojämnt fördelade över planetens regioner. Om detta råder stor enighet bland forskare.

Det finns alltså en direkt koppling från den fossildrivna varusamhället till det extremväder som tvingar människor från sina hem. När dessa människor dessutom tillhör en diskriminerad minoritet i ett land som även har drabbats hårt i den globala finanskrisen – ett land som tvingats till brutala nedskärningar av IMF (som nu gratulerar till de stiliga siffrorna) – då återstår i många fall inget annat alternativ än att söka sig utomlands. Exempelvis till Sverige, till Stockholm, till en bosättning i skogen utanför Högdalen.

Det var någon som tände eld på våra tält och baracker som vi bodde i och två människor fick brännskador varav en ligger i koma, den andra har 90 % brännskador på kroppen.

I lördags marscherade en samling nazister i centrala Stockholm, beskyddade av ett enormt polisuppbåd. Förutom att nazisterna fick hålla sin tillståndsgivna demonstration, lät polisen dem även köra en extra marsch på Södermalm där de skanderade “ut med packet”.

Senare på natten, kring fyra i söndags morse, sattes bosättningen vid Högdalstoppen i brand. Två personer skadades mycket allvarligt och ligger nu på intensiven. Polisens respons? De tittade förbi som hastigast, konstaterade att “inget tyder på att branden var anlagd”, valde att inte göra någon brottsplatsundersökning.
Stockholms stad hade redan bestämt att bosättningen skulle rivas, då den inte anses vara “hållbar”, men utan att lyfta ett finger för att hjälpa migranterna till ett mer hållbart boende. Demoleringen var tänkt att ske klockan 9. Att den redan påbörjats av mordbrännare skulle inte ändra planerna: staden, kronofogden, polisen hänvisade alla till att de minsann bara följde sina gällande regler.

Nästa natt brann det igen, nu i en bosättning under motorvägen nära Midsommarkransen. Återigen verkar polisen ha utgått från att saken inte är värd att utreda. Enligt uppgift gjorde polisen inga polisavspärrningar på platsen. Nyhetsvinkeln som valdes av Dagens Nyheter blev att bilister drabbas av att det steg rök upp på motorvägen.

Företrädare för nazisekten Svenska Motståndsrörelsen hyllade mordbränderna på Twitter: “Saker och ting börjar röra på sig.” Andra nazistsympatisörer vräker ur sig eliminatorisk antiziganism på Facebook, däribland en viss Jan Berglund som helt offentligt skriver: “Brinn zigenarpack, brinn till förkolnade flam!” Men alla som ser det känner samma sak: en anmälan om hets mot folkgrupp kommer att ignoreras av polisen, precis som de ignorerar mordbränderna, trots att mycket tyder på en nazistisk terrorkampanj. Polisen har ju fullt upp med att lagföra personer som har protesterat mot en nazistmarsch.

De som bodde under motorvägen kom från Pitești, en rumänsk stad vid floden Arges som också har drabbats hårt av översvämningar på senare år. Därmed inte sagt att det i deras fall var just extremvädret som tvingade dem på flykt.

Liksom i stora delar av östeuropa, blev romerna i Rumänien de första att drabbas av arbetslöshet då östblockets industri kollapsade. Det går att hitta skildringar från regionen kring Pitești, om hur många romer som försöker försörja sig på att samla pinnar i skogen att sälja som bränsle, och hur de ständigt trakasseras av polisen som beskyller dem för stöld. (Det bör nämnas att många av de s.k romerna kring Pitești inte själva ser sig som romer eller talar romani. Närmare bestämt tillhör de minoritetsgruppen rudari.)

Vid sidan av klimatförändringarna och den ekonomiska krisen, som är akuta orsaker till att fattiga i Rumänien drivs på flykt, går det inte att bortse från landets politiska historia. Just i Pitești föddes Ion Antonescu som var Rumäniens diktator 1940–44, fanatisk rasist och antisemit. Han brukar betecknas som konservativ para-fascist snarare än som en utpräglad fascist, men när det gällde att utrota judar var han mer än bara en lydig Hitlerlakej – Rumänien utmärkte sig under kriget för sin villighet att ta egna förintelseinitiativ. Den 1 juni 1942 gav Antonescu order om att alla Rumäniens nomadiserande romer skulle deporteras till Transnistrien.

Där sätter jag nu punkt. Kolla på nyhetsinslaget från Al-tid.

Stockkholm

En vecka kvar till valdagen 2014. Alessandro Ripellino Arkitekter har tagit fram en valkompass om stadsbyggnadsfrågor. Jämför dina åsikter med vad partierna i Stockholms Stadshus tycker. Länk till Valkompassen nedan.

Foto: Wikipedia

Alessandro Ripellino Arkitekter:

Vi på Alessandro Ripellino Arkitekter tycker att stadsbyggnad är viktigt. Därför har vi gjort en valkompass där du kan svara på aktuella frågor om stadsbyggnad och arkitektur och jämföra dina åsikter med vad partierna i Stockholms Stadshus tycker. 

Valkompassen

Trots att dess medlemmar döms ut som naiva av Nordkoreaexperter, och deras bild av landet anses gå på tvärs mot vad internationella organisationer och bedömare rapporterar därifrån, vinner vänorganisationen nya anhängare varje dag.

- Johan Nylander (TT), Västerlänningar som älskar Nordkorea, DN 1 september 2014

Elementär källkritik: Eftersom det bara är Korean Friendship Association som vet hur många medlemmar de har och får så måste uppgiften om den daglig tillströmningen komma från dem.

"The 1984 Collection" is a line of clothing for men and women with removable, snap-in pockets that act as radio-shields for slipping your devices and tokens (cards, phones, etc) into to stop them from being read when you're not using them.

I've seen the clothing in person and it's very beautiful stuff, with lots of nice small finish, and the waxed cotton cloth is smart and distinctive looking (one warning, though: the sizing runs small; I wear a medium usually but would likely need a large for these).

The "unpocket" RFID shields are £18, the workshirts and chinos are £59 each; the blazer is £72; the jacket is £78; and the whole collection is £239.

All crowdfunding projects carry some risk, but the collection is from The Affair, a well-established clothing manufacturer with a good track record for delivering on its orders.

Choose Navy, Black or Oxblood.

* Police-grade high performance shielding to ~100 dB: physically blocks all Cellular, WiFi, GPS and RFID frequencies (13.56 MHz – 2.4 GHz)

* Internal dimensions 4.25 x 6.25 inches (11 x 16 cm): plenty of room for all but the biggest phablets plus your passport and credit cards

* Seamlessly integrates into all '1984' outerwear pieces

* Works globally with any phone on any carrier

* Water resistant waxed canvas exterior

* Free shipping anywhere

'1984' Stealth Fashion for the Under-Surveillance Society

Now this is an iPad stand after my own heart: I like YOHANN.

"Laughing at previous generations makes me feel bad," writes John Self, "but this *is* pretty funny."

A TC-377 in good nick may fetch $50 or so on eBay.

Idag skulle jag bara åka tåg från Lund till Eskilstuna kl 09:23, med byte i Linköping vid tolvsnåret och det skulle gå så bra så. Det är inte vinter, det är bara en normal söndag – och även om det regnar i Skåne så kunde jag inte tänka mig att det skulle finnas några problem.

Well. Klockan sju i morse kom ett sms från SJ, som talade om att ersättningsbuss skulle ersätta tåget på sträckan Linköping–Eskilstuna. Det var ju vänligt av SJ att tala om det, men jag gav upp ett primalskrik och svor mig upp ur sängen.

Jag hatar ersättningsbussarna så intensivt man kan hata ett dött ting.

Det är trångt, det är irriterat, det är fullt av väskor, det är busschaufförer som inte kan svara på frågor och det är illamående och det är varmt och det är 700 stopp på vägen. Ersättningsbussarna är alltså inte något jag kan rekommendera.

Jag satte mig i ottan vid datorn och kollade om jag skulle kunna byta min ombokningsbara biljett till en senare avgång, men si det skulle i så fall ha kostat mig uppåt 1 500 kr. Det var bara att bita ihop, leta efter ett surt äpple och go with the flow.

Väl på tåget ville jag ha lite mer information:

– Biljetterna tack!
– Hej! Jag undrar hur det kommer sig att det är ersättningsbuss från Linköping.
– Va? Jaså? Är det? Det var ju intressant, det vet jag ingenting om.
– Skulle du kunna kolla om det finns någon möjlighet att byta till tåg mot Örebro eller om jag ska åka till Södertälje Syd och by…
– Nejnej, åk inte till Stockholm, de har jätteproblem med ombyggnationer och spåränd… Men okej, jag kollar!

Fast två och en halv timme senare hade jag fortfarande inte fått besked. Då sa det dingdong i högtalarna:

– Vi ankommer om ett par minuter till Linköping. För er som ska ta er vidare mot Eskilstuna, Västerås och Sala, står en ersättningsbuss och väntar på plats D2.

Ingen förklaring, ingen förvarning, grrrrrrrrrrr. Resenärer som inte hade fått plingeliplong i mobilen fick alltså två minuters förvarning trots att SJ hade bokat bussen redan klockan sju.

Kom ihåg detta nu när ni läser vidare: SJ visste redan i ottan att X antal passagerare (varav en, skulle det visa sig, var Måns Zelmerlöw) skulle behöva forslas på en buss vid lunchtid.

Vi klev av tåget, spanade efter tydliga skyltar med D2, såg inga, irrade runt både norrut och söderut, alla släpande runt på stort bagage eftersom man när man åker tåg faktiskt ofta har just det: stort och otympligt bagage.

Men ack. Kan ni tänka er. Bussen var för liten! Förmodligen hade den krympt för det kan ju faktiskt inte vara så att SJ när de beställer ersättningsbuss inte har koll på exakt antal människor som behöver få plats. (Datorer, ni vet.)

Det var upploppsstämning och ilskna tjut, det var irriterat, det var fullt av väskor … och busschauffören kunde förstås inte svara på några frågor över huvud taget. ”Jag kör bara bussen” tror jag är ett mantra som de av SJ har fått order att upprepa – istället för att ge busschaufförerna all nödvändig information som man väl kan leta fram på 5–6 timmar.

– Skandal!
– HUR FAN PLANERAR SJ?
– Hallåååå, vi får inte plats.
– Ja, jag kan faktiskt inte köra med folk stående i mittgången. Ni måste gå av.

Som den hjälte jag (sällan) är, reste jag på mig och erbjöd min plats till någon som hade mer bråttom eftersom jag just idag inte hade bråttom och behövde bättra på min karma. Och det var då jag såg Måns. Han satt längst fram i bussen och såg ytterst sammanbiten ut.

– Heeeeej, du är ju alldeles fantastiskt begåvad, och …

Tänkte jag säga. Men jag hann inte ens komma till Hejet eftersom stämningen blev hätsk och jag var tvungen att kliva av för att inte bli nedtrampad. Vi sex som blev avslängda samlade oss till rådslag.

– Is this common here in Sweden? sa en britt.
– Mitt hjärta … sa en kvinna från Katrineholm och sneglade på sin make.
– Mitt hjärta … sa en man från Katrineholm och sneglade på sin hustru.
– Nu missar jag alla mina anslutningar! sa en man från Falun.
– … … … sa en tystlåten man från Eslöv som ju inte var särskilt pratsam.
– KOM! Vi går till Resebutiken! sa jag och stegade iväg med packning och randig regnkappa.

Men det fanns ju ingen Resebutik. Den hade förstås stängt. Men vi kunde ju kontakta sj.se om vi var intresserade av att köpa biljetter, talade en fin skylt om.

Falumannen kom (efter att ha börjat på plats 13 i kön) fram till SJ och kunde snabbt boka om sina biljetter för att sedan slå sig ner med en öl. Britten och den tyste satte sig att dricka drinkar. (Ja, det finns alkohol men inte tåg eller service på stationen i Linköping.) Jag och det pensionerade paret med hjärtproblem satte oss att invänta mitt SJ-samtal. De köpte en kaffe till mig medan jag väntade och väntade – och äntligen kom fram. Jag förklarade problemet för en trevligt bekymrad kille, som sa ”vänta, jag måste kolla”.

Och försvann. Efter 13 minuter sa det bara pip-pip. Jag tittade på ”luren” som man gör i amerikanska filmer.

Jag ringde upp igen, hamnade i lång kö igen och lyssnade till ”det är många som ringer till oss just nu, men vi tar emot ditt samtal så fort vi hinner men har du tänkt på att du kan beställa biljetter på sj.se och om du laddar ner SJ-appen underlä…” en miljard gånger. (Lätt överdrift.)

Killen som svarade andra gången sa att det bästa nog var att vi helt enkelt tog tåget som skulle gå två timmar senare. Och att vi inte behövde beställa nya biljetter – vilket bara tog ytterligare 19 minuter att få reda på. Men så bra!

Så tog vi oss till slut hem.

Kära SJ. Jag förstår att det eftersatta underhållet av spåren och i kontaktledningarna samt de satans koppartjuvarna orsakar avbrott i trafiken. Men jag har några förslag som skulle göra oss resenärer mindre gnälliga.

• Informera om ersättningsbussar i ett så tidigt skede som möjligt så att vi listiga resenärer kan ändra resväg om vi har möjlighet.
• Se till att skyltning till ersättningsbussarna är övertydlig och att hållplatsen inte ligger 500 meter bort eftersom tågresenärer kan ha stor packning (och hjärtbesvär).
• Ha en speciell SJ-telefon på alla stationer – om det till äventyrs skulle finnas resenärer som de facto inte har telefon och som pga. SJ inte kan ta sig till sin destination fastän det är SJ som de har anlitat i just detta syfte.
• Anställ fler till kundservice. Jag har aldrig varit med om ett könummer under tio.
• Anlita mig, snälla, snälla rara! Jag kan göra underverk när det gäller information!

Nu ska vi se om jag lyckas få tillbaka pengarna också; SJ har talat om att jag inte ska sluta vänta på deras svar:

Uppdatering
Ah. Glömde! Jag fick ju väldigt klargörande Twitter-svar från SJ:

 

 

Uppdatering igen:
SJ är mästare på att förklara varför det blir fel när det blir fel!

– Jahaaaaaa! SOA! Naturligtvis, nu förstår jag!

 

Decoy Study (Duck), 2014. 15 x 5 x 6 inches.

Decoy Study (Duck), 2014. 15 x 5 x 6 inches.

Decoy Study (Duck), 2014. 15 x 5 x 6 inches.

Souvenir Skeleton, 2014. (re-)carved African drummer figure. 10 x 5 x 26 inches.

Souvenir Skeleton, 2014. (re-)carved African drummer figure. 10 x 5 x 26 inches.

Souvenir Skeleton, 2014. (re-)carved African drummer figure. 10 x 5 x 26 inches.

Souvenir Skeleton, 2014. (re-)carved African drummer figure. 10 x 5 x 26 inches.

Shaman Anatomy, 2014. (re-)carved South American shaman bust. 5 x 5 x 20 inches.

Shaman Anatomy, 2014. (re-)carved South American shaman bust. 5 x 5 x 20 inches.

Shaman Anatomy, 2014. (re-)carved South American shaman bust. 5 x 5 x 20 inches.

For his latest body of work, artist Maskull Lasserre acquired a number of souvenir sculptures, the kind found in antique stores or craft fairs that have been mass-produced by anonymous artists, which he then used as a foundation for his own artwork. In a process he refers to as “re-carving,” Lasserre removed details from the artist’s original work to reveal intricate skeletal structures, a process we’ve marveled at numerous times over the last few years here on Colossal. If you happen to be in New York, the pieces are on view for two more days at Junior Projects as part of the Regular JOhn show curated by Jim Lee. You can see many more photos of each piece over in Lasserre’s portfolio. (via Design Milk)

Jag sitter här och förfinar (=hetsskriver färdigt) en liten föreställning som har smygpremiär på Malmöfestivalen i morgon torsdag (21/8). Den planerade föreställningen på Lunds humorfestival fredag 29/8 är av allt att döma slutsåld, men förhoppningsvis kommer vi att kunna lägga in en till på lördagen (30/8, 13.45).

Det hela har rubriken Vad varje svensk bör veta – men inga svenskar vet. I min research har jag nu sprungit på en bild jag inte gärna vill undanhålla er:

Bilden är tagen av Lars Tunbjörk och ingår i fotoboken Landet utom sig (1993). Fotografens kommentar:

Munkfors 1989. Jag frågade om jag fick ta en bild. ”Javisst, men vänta”, svarade mannen och tog upp två plastförpackningar – en med falukorv och en med fläsk.

The post Sverige: En man med ett fläsk. appeared first on En man med ett skägg.

Dagligen kallas de för “radikala” och “extremister” i nyhetsrapporteringen. Gång på gång hävdas att de vill “tillbaka till medeltiden”. Min känsla är att sådant språkbruk samtidigt exotiserar och bagatelliserar rörelsen i fråga – den rörelse, under ledning av Abu Bakr al-Baghdadi, som sedan 29 juni 2014 betecknar sig som ett kalifat, “Islamiska staten“.

Tidigare i kväll lyssnade jag på lite poddradio där man diskuterade fascism ur ett historiskt perspektiv. Gäst i programmet var Henrik Arnstad, som utgår från Roger Griffins definition av fascismen som en typ av populistisk “ultranationalism” som kretsar kring myten om nationell återfödelse. Jag finner detta vara en vettig definition, så länge man erkänner dess vaghet.
En fråga som berördes i samtalet var om det går att tänka sig en fascism utan “folk”, alltså en fascism där ultranationalismen utgår från medborgarskap snarare än från ursprung. Om jag minns rätt, så menade Arnstad att detta nog vore tänkbart – rent hypotetiskt.

Hypotetiskt? Att detta samtal om fascism var eurocentriskt hade sina goda skäl; det fördes med anledning av Europavalet i maj. Men händelserna under sommaren 2014 borde ge anledning för fascismforskare att slipa sina definitioner.

Likheterna mellan den “Islamiska staten” och den klassiska fascismen är uppenbara. Och ändå är de inte nationalister i strikt mening. De utgår inte från tanken på en nation eller ett folk, utan från en motsättning mellan “trogna” och “otrogna” (där även en majoritet av världens muslimer räknas till den senare kategorin).

Begreppet “islamofascism” har missbrukats grovt, särskilt i USA. Det brister också i precision. För den “Islamiska staten” är ju inte bara islamisk i största allmänhet, inte ens “radikalt” eller “extremt” islamisk. Så här skriver ex-islamisten Mohamed Omar:

Islamismen är inte homogen och många islamister, både sunniter och shiiter, känner vämjelse inför slaktarkalifen Abu Bakr al-Baghdadis version av en islamisk stat /…/
i alla ”islamiska stater” som finns och har funnits diskrimineras muslimer på grund av sin islamiska tro

Den företräder en mycket specifik ideologi – som inte är medeltida utan synnerligen modern – som betecknas som salafism eller kalifat-wahhabism. Det vore nog inte orimligt att tala om salafi-fascism.

Inom denna salafi-fascism ryms grupper som al-Qaida, “Islamiska staten” och för den del även Boko Haram. Jag är sannerligen ingen kännare av de teologisk-politisk-militära skillnader som finns mellan (och inom) dessa grupper, men att det finns skillnader är uppenbart.

Ledarkulten av Abu Bakr al-Baghdadi (dokumenterad i videoreportaget ovan) verkar utmärka “Islamiska staten” och var väl anledningen till att de bröt med al-Qaida. Nu är inte ledarkult något nödvändigt kriterium för fascism, åtminstone inte enligt den ovan nämnde Roger Griffin. Men mitt intryck är att “Islamiska staten” använder denna ledarkult för att stärka en form av populism, som får dem att hamna ännu närmare de klassiska typerna av fascism.

Den som vill utsätta sig för dödsdyrkarestetik kan alltid kolla in följande propagandavideo från “Islamiska staten”:

Sången som hörs verkar vara något av en officiell hymn för “Islamiska staten”. Givetvis används inga musikinstrument, eftersom sådant är strängt förbjudet inom salafismen. Men det är likväl fråga om musik i ordets moderna, västerländska mening. Den framförs av sångare som sjunger en polyfon sats, arrangerad i det liksvävande tolvtonssystem som var okänt i världen före den europeiska upplysningen. Såvitt jag har förstått är det inte alla salafister som accepterar så pass “musikalisk” sång. Mitt öra uppfattar detta som ännu ett tecken på att “Islamiska staten” snarast är en form av postmoderna fascister.

All photos © Lindsay Appel for My Cool Shed

Architect and environmentalist Peter Bahouth designed and built this beautiful trio of treehouses linked by bridges in an Atlanta forest, which also happens to be his backyard. Inspired by the treehouses and adventures of his youth, the idea was to create a sort of fort for grown-ups. The three houses dubbed “Mind,” “Body,” and “Spirit,” include a living room and bedroom with a special bed that slides out for an improved view of the forest below. The photos here were taken for Jane Field-Lewis’ book My Cool Shed, provided courtesy photographer Lindsay Appel. (via iGNANT, CJ Who)

Susanne Ussing, I Drivhuset, Ordrupgaard Samlingen, 1980. Image Courtesy Carsten Hoff.

Artist Susanne Ussing (1940–1998) was a Danish visual artist and architect who worked in a variety of different mediums from photography and ceramics to large-scale installations and sensory exhibitions. One of her most impactful pieces was this 1980 installation titled I Drivhuset (In the Greenhouse) that was installed at the Ordrupgaard Museum in Copenhagen. The sculpture depicts a female figure who has seemingly grown too large for (or has become trapped by) a very tall glass greenhouse. Constructed from newspaper clippings, wood, and metal chimney vents, the figure is so large that her feet seem to penetrate the brick floor below. If Colossal had a physical manifestation, I imagine it would look almost exactly like this.

A retrospective of Ussing’s work titled “an Exhibition in the Midstream between Dream and Prosaic Reality” opened today at the Den Frie in Denmark. Image courtesy Carsten Hoff. (via Carnival of Dogs)

This is truly the fall of comic book TV heaven. Gotham, The Flash, Constantine and Arrow dominate the Fall TV line-up, nut there's still plenty of room for new zombie shows and supernatural hoo-haw. Here it is the ultimate list of Fall TV for 2014.

Read more...

The Austin Chronicle reports that anti-abortion activists in Texas take photos of people who go to abortion clinics, and use their license plates to keep track of them.

Anti-abortion activists in Texas employ strategies to identify and monitor abortion patients, investigate abortion providers and clinic staff and search tax records to find locations of abortion providers, according to newly released undercover audio.

The audio, from NARAL Pro-Choice Texas and Progress Texas, was recorded during a training session at the Capitol hosted by several anti-abortion groups. Entitled, “Keeping Abortion Facilities Closed," the recording reveals the disturbing lengths anti-abortion advocates take to track, monitor and intimidate abortion providers, clinic staff and patients.

For instance, Karen Garnett of the Catholic Pro-Life Committee of North Texas instructs the audience on how to track license plates as well as car make, model, and description of the patients visiting abortion clinics and lauds causing cancelled abortion procedures by “lining the sidewalks” of abortion clinics. “You track license plates […] coming into any abortion facility. We have a very sophisticated spreadsheet. This way you can track whether or not a client comes back.”

NARAL Pro-Choice Texas published recordings of the activists at its website, where they discuss in detail the techniques used:

NARAL Pro-Choice Texas and Progress Texas released a video containing audio from “Keeping Abortion Facilities Closed,” a training hosted by anti-abortion groups at the State Capitol on August 4, 2014. The video reveals the methods anti-abortion activists currently employ to physically intimidate women from accessing safe and legal abortion care in Texas. The disturbing tactics outlined by the four speakers in the video include: identifying and monitoring patients, providers and clinic staff, lining sidewalks outside clinics to dissuade patients from entering clinics, tracking and cataloguing the physical descriptions and car license plates of patients, and searching tax records to find locations of new abortion providers.

Mashup demigod djBC writes, "Pimpdaddysupreme (Mashville), myself and Jabulani (Bootie Boston) will be spinning the opening night rave at Dragon Con this year. Here's a collection of mashups- an online 'mixtape' if you will- for Dragon Con! Of particular interest to folks are the 'United States of The Jedi' and 'We No Speak Cantina' tracks, but you might enjoy the simple pleasures of the Paul Frees voice over from the Haunted Mansion ride plopped on the instrumental sections of Bauhaus's 'Bela Lugosi's Dead.'"

Oh god, this is brilliant.

Bootie Dragon Con

Today, the city of Pripyat, Ukraine, is a ghost town , abandoned and overgrown in the wake of the disaster at the Chernobyl Nuclear Power Plant. But once it was a thriving town, filled with people who walked the streets, visited the beaches, and even rode that famous ferris wheel.

Read more...

Det kom ett brev. Inte direkt till mig, utan via redaktören på Svenska Dagbladet som tar in och redigerar mina krönikor. Avsändarens namn var välbekant. En namnkunnig skribent, med arkitektur och form som specialområde. Kunnig och erfaren. Visserligen pensionerad numera men fortfarande engagerad och påläst om hur Stockholm växer och utvecklas.

Behöver jag tillägga att skribenten i fråga inte höll med mig när jag förklarade att jag känner noll nostalgi för den brutala trafikrondell vi kallar Slussen? Att jag tycker att det är vansinnigt att till varje pris bevara en trafiklösning som sätter biltrafiken före fotgängare och kollektivtrafik?

”Du är säkert vare sig tokig eller galen, men rätt okunnig. Önskar att du hade lärt dig mer om Slussen när du använde Svensk Dagbladets utrymme.”

Så långt inga konstigheter. I förhållande till experter, arkitekter, forskare och politiker är jag okunnig. För mig är Slussen i första hand inte ett arkitektoniskt minnesmärke – jag ser det som en knutpunkt som måste fungera, som måste anpassas till den tid vi lever i. Jag kan dock hålla med Slussen-nostalgikerna på en punkt: staden behöver minnesmärken – från alla tidsperioder. Målet kan aldrig vara att radera ut funktionalismens och modernismens stundtals brutala folkhemsarkitektur. De är också en del av Stockholms historia. En stad där de olika tidsepokerna inte finns representerade i stadsbilden blir historielös.

Men, ärligt talat. Är det ont om minnesmärken från 30- och 40-talen? Är det ont om arkitektur som vittnar om den tid då teknikoptimismen och bilismen stod på topp?

Jag tycker inte det. Och här ligger också min främsta kritik mot den nuvarande Slussen. Jag tycker att den är människofientlig. Bilarna lyfts upp i dagsljuset i sinnrika rondeller medan människorna leds in i urindoftande gångar under marken. Det är en människosyn och en samhällssyn som gör mig inte så lite deprimerad. Om det skulle jag vilja diskutera. Men det verkar inte arkitektur-veteranen som mailade mig vilja. I stället går hon till ett löjligt personangrepp.

”Är du möjligen uppväxt på Östermalm? Ditt förhållande till Slussen verkar så distanserat.”

Okej. Enbart riktiga södermalmare, som lever nära Slussen, har rätt att tycka i frågan. Östermalmare ska hålla sig till Strandvägen!

Nu råkar jag vara född och uppvuxen på Östermalm, men sedan tjugo år tillbaka boendes på Söder. Men gör det mig mer kvalificerad än mina gamla skolkompisar som bor kvar på Östermalm? Nej, jag tycker inte det.

Slussen angår oss nämligen alla. Den ligger i hjärtat av Stockholm, där Östersjön och Mälaren möts. Slussen är ingen inre angelägenhet för arkitektur-elitister på Mariaberget.

American artist William Utermohlen (1933-2007) was diagnosed with Alzheimer’s disease in 1995. For the remaining five years of his life, he painted self-portraits which revealed the progression of the disease and its effects, as well as Mr. Utermohlen's heartbreaking, desperate attempts to understand what was happening to him.

Wikimedia says a photographer's request to pull a lucrative photo of a monkey from Wikipedia is bananas. The monkey in the photo picked up the photographer's camera and pressed the camera shutter button herself, so the photographer has no claim to the image.

[British nature photographer David Slater] now claims that the decision is jeopardising his income as anyone can take the image and publish it for free, without having to pay him a royalty. He complained To Wikimedia that he owned the copyright of the image, but a recent transparency report from the group, which details all the removal requests it has received, reveals that editors decided that Mr Slater has no claim on the image as the monkey itself took the picture.

Mr Slater now faces an estimated £10,000 legal bill to take the matter to court.

Wikipedia refuses to delete photo as 'monkey owns it'

Previously: Who holds the copyright to a picture taken by a monkey?

Comics artist Randy Queen draws women whose spines and bodies can twist into some really unusual poses. This has drawn the attention of the Escher Girls Tumblr, which we've featured before — and he's responded by sending DMCA takedowns to get their posts (not just the art) removed.

Read more...

A Better Queue lets you filter Netflix’s instantly streaming movies by Rotten Tomatoes’ Tomatometer, number of reviews, years, and genres. It also lets you add movies straight to your queue. Awesome!

(Thanks Jake)

Roll the shirts.  Zip all the cables into their pouch.  Put some power in the mp3 player.  Charge the book.  Stand there with the Kindle in one hand and the cable in the other and realise that you’ve just said “charge the book” to yourself.  Stick electricity into the book so you can read it and it can update itself over the air.  Charging up the wrist thing that counts my steps and monitors my sleep, sure.  Charging up a book.  If I wasn’t hungover, it probably wouldn’t be so dissonant.  But, really, what a bloody ridiculous thing to do.  I mean, the book carries a thousand books inside it.  But it’s another one of those lines that belongs in an old science fiction novel.  Racked next to Ray Bradbury’s MARTIAN CHRONICLES, perhaps, which I believe carried an instance of a Martian “listening to his book.”

It’s the little things that leak through.

 

Reading: THE YEAR OF DREAMING DANGEROUSLY, Slavoj Zizek

Det är vanskligt att tillskriva satiriker politisk tillhörighet; satir berättar hellre vad avsändaren tycker illa om än tycker om och ”comedy first” är en regel som praktiseras av komiker längs hela den politiska skalan. Inte minst gällde regeln för Helt Apropå-gänget, som gisslade veckans nyheter oaktat partifärg.

Men utan att man övertolkar så syns en tydlig liberal, icke-sossig tendens genom de åtta årens (1985–1992) sketchproduktion. Fritte Friberg i gruppens kärna sa själv i 2010 års klippkavalkad Helt Apropå 25 år att skrivarteamet ”präglades av en viss mängd liberalism”.

Det sena åttiotal som gruppen rörde sig i och kommenterade präglades av ett upptinande kallt krig, sosseregeringar som såg sin ikoniske partiledare mördas och som bearbetade traumat med skandaler och affärer, ett försiktigt uppluckrande av de statliga monopolen (inte minst gällande media), en miljörörelse på frammarsch (Miljöpartiet kallas ”de gröna khmererna”), yuppieera och börsyra.

Helt Apropå kommenterar det mesta, men helst ger de sig på det betongrövade Myndighetssverige:

* SJ är en återkommande slagpåse. Ett SJ-utspel om att öka likviditeten genom att ”minska kostnaderna, öka inkomsterna och öka effektiviteten” kommenteras: ”Att ingen har kommit på det tidigare!”

En julskiva med ”SJ:s bankör” har ”råkat ut för en liten försening och beräknas komma fram till påsk”.

I en låt kommenteras det statliga tågbolagets usla förvaltning med en retorik som verkar djupt känd och mer påminner om patosproggens än gisslargycklarnas:

Gör man service till skämt
och höjer femton procent
kan boggievagnen få stå
och mer än femtusen gå

Inte minst vittnar personangreppen på SJ:s generaldirektör Stig Larsson om en djupt känd irritation mot en pamp som slagit sig fram genom Byråkratisverige:

Ja, han är direktör
och värd en miljon
Mera än konduktörn
han är sin egen station

* Televerket visar i en reklamfilm upp sin mobiltelefon – en telefonkiosk på släp – med slagordet ”Televerket – vi försöker hänga med”.

* Systembolaget är ett kärt och återkommande ämne. Justitieminister Laila Freivalds (Lotta Thorell) berättar om den klåfingriga svenska alkoholpolitiken som förbjuder reklambolagen att visa inbjudande kondens på avbildade ölflaskor. ”Vackra droppar” är förbjudna enligt ”Freivalds”, ”men om dropparna är gjorda av mönja eller spyor så går det bra”.

* Inte minst nafsar Helt Apropå glatt i den hand som föder dem: monopolbolaget SVT. I en parodi på tevepejlingsfilmerna som kittade ihop SVT-tablåerna dåförtiden berättar Kryddan Peterson: ”Jag har inte betalat tevelicens på tio år. På så sätt har jag fått ihop till den här fräcka teven. Den fungerar skitbra utan licens.”

Sam Nilsson – legendarisk vd för SVT – påstås ha gått över till TV3. Han berättar, i Fritte Fribergs gestaltning, att han tagit med sig reklamkontot för Röster i radio/TV till uppstickarkanalen. Röster i radio/TV var en kommersiell veckotidning med tablåinfo som gavs ut av SR-koncernen och ogenerat pluggades mellan programblocken i SVT – ett av flera exempel på hur ”statstelevisionen” såg all reklam för de egna produkterna som samhällsinformation som därmed inte föll under reklamreglerna.


Mest känt har Helt Apropå blivit för sina politikerkarikatyrer, främst statsminister Ingvar Carlsson i form av en sko och miljöminister Birgitta Dahl i form av Kryddan Peterson.

Att det företrädesvis var sossar som stod i skottlinjen förklaras förstås delvis av att det faktiskt var de som styrde landet, men jag tror inte att man övertolkar om man läser in en tydlig skepsis gentemot en maktfullkomlig sosseelit i Helt Apropås parodinummer.

LO-bossen Stig Malm (Fritte Friberg) sjunger till Chers ”If I could turn back time” om de gamla goda tiderna när sossepartiet åt ur fackets hand:

Nu minns jag knappast hur det var förut
när LO styrde SAP:s beslut
När Arne Geijer blev tillfrågad först
och Gunnar Nilsson var större än störst [...]

Visst var det bättre för
när facket var massivt
och en ljudande Malm kunde dundra
kollektivt?

(Texten är förstås ännu roligare/begripligare om man kan lite fackföreningshistoria.)

Och i interiörerna från regeringssammanträdet sitter utrikesminister Sten Andersson och pratar om sin kompis ”Yassir” – ”ja, Arafat alltså” – medan ex-justitieminister Anna-Greta Leijon säger ”jag ska vara ärlig” och möts av hånskratt runt bordet. När sen den nytillträdda Laila Freivalds frågar om regeringen nånsin diskuterar kompetens möts hon av ett än mer bullrande hånskratt.

Det är så klart fråga om en allmän maktkritik, ett konsekvent ifrågasättande av all slags överhet. En halvtimmesdos ”nästan hyperaktuella sketcher” levererades varje söndag och alla lustifikationer han förstås inte hällas genom det ideologiska durkslaget. Ärligt talat hann mycket nog inte ens igenom det komiska durkslaget.

Men jag tror inte att någon, inte heller i skrivarkollektivet bakom programmet, skulle säga emot mig om jag hävdar att grundackordet var liberalt subversivt.

Sedermera fortsatte gängets klarast lysande stjärna, Stellan Sundahl, att gissla den politiska makten i panelprogrammet Snacka om nyheter. Där satt han i mitten mellan den norrländskt röde Ronny Eriksson och den stock(holms)konservative Stefan Grudin (vilket osökt pekar framåt mot kommande inslag i den här serien). Ingen skulle väl påstå att Sundahl därigenom positionerade sig som mittenpolitisk, allra minst folkpartist.

Men helt slumpmässigt var det nog inte heller.

The post Högerhumor vi (=en del av oss) minns 2: Helt Apropå. appeared first on En man med ett skägg.

Snowpiercer is shaping up to be the sleeper success of 2014. But no one has yet commented on one of the film's most unusual subtexts — its direct allusions to Gnosticism, the ancient Christian belief system that was damned by the Roman Church as heretical and virtually extinguished by the 5^th century.

Read more...

“Do you know what people want more than anything? They want to be missed. They want to be missed the day they don’t show up. They want to be missed when they’re gone.”
- Seth Godin

Can ordinary people become leaders?

(via explore)

Bülent Arinç, deputy prime minister of Turkey, told a good joke on Monday.

"A woman should be chaste. She should know the difference between public and private. She should not laugh in public."

Turkish women thought Bülent's joke was so funny, they posted photos of themselves laughing.

Bülent, you funny guy!

Turkish women defy deputy PM with laughter

There was a day when, to learn the time, people would take a fob watch from a pocket and read it.  Then came the wristwatch.  Just a small turn of the wrist and a flick of the eye to learn the time.  Many of us today take out our phones, as we once did a fob watch, to learn the time and the information pushed to us by digital services.  The promise of the smartwatch is that with a small turn of the wrist we would once again learn the time and also gain that extra information with a flick of the eye.  Taking out our phones, or leaving them on the table in front of us to scan, during conversations, is considered rude.  The promise of the smartwatch is that we claim ambient awareness of the digital space while remaining fully engaged in the physical space.  We maintain the social contract of the conversation.

But I am 46 years old, and I am here to tell you that there was a time when looking at your wristwatch during a conversation was considered bloody rude.  Hell, it arguably cost George HW Bush an election.  Am I the only one who remembers “oh, is there somewhere else you have to be?” or “oh, am I keeping you?” or “did you know it’s rude to look at your watch while having a bloody conversation with someone?”

Smartwatches may well prove to be useful.  But never pretend that you have technologically solved the social world.

Also, I still want a fob chain for my iPhone, while I’m waiting for Oculus Monocle.

 

Reading: AMERICAN SMOKE, Iain Sinclair

 

Remember that 2006 movie Idiocracy? The one where Luke Wilson plays an average underachiever who wakes up 500 years in the future, only to realize that he's now the smartest person on Earth? And everyone else is dumb — like, really dumb? Well, that movie is cruel and terrible and you should be ashamed for liking it. Seriously.

Read more...