Det här blir ett ganska personligt inlägg (what else is new?), men unna mig lite.
Piratpartiet är ett svårt parti att hantera. Det är ett parti som liksom alla andra kräver tydligt ledarskap. Ibland med hela handen, ibland med en klapp på ryggen. Men det är också ett parti som, till skillnad från många andra, ogillar eller rentav hatar auktoriteter. Vi gillar inte när folk säger åt oss vad vi ska göra – det var liksom därför vi blev pirater. Vi älskar decentralisering och hatar centralstyrning, vi vill alltid bestämma själva, vi hatar när någon kollar över våra axlar eller läser våra mail, när de säger åt oss hur vi ska prata eller hur vi ska kolla på film. Det var liksom därför vi blev pirater.
Vi är jobbiga. Vi stör. Vi ställer frågor. Vi kritiserar. Dels våra gemensamma fiender, och dels våra vänner. Våra partikamrater. De vi ska stå sida vid sida med. Vi är de som alldeles för ofta står på en demonstration mot massövervakning och lägger ned mer tid på att kritisera flygbladets utsmyckningar eller varandras slagord, än vi lägger på att kritisera massövervakningen.
I grunden är kritik en bra sak. Det behövs, och jag är rent krasst hellre med i ett parti där jag får skit när jag gör fel, och uppskattning när jag gör rätt, än i ett parti där jag ignoreras helt eller, ännu värre, omringas av ja-sägare. Vi behöver kritiken. Så länge den kan kombineras med värme och uppskattning – både när vi gör helt rätt och det blir succé, och än mer när vi försöker och det blir helt åt helvete, men vi verkligen ansträngde oss och verkligen trodde att vi gjorde rätt.
Det är en spännande motsättning att vara i ett parti som både kräver individualism och som samtidigt suktar efter ledarskap. Det är speciellt intressant när det suktas efter en ledande individ trots att vi faktiskt har en ledande kraft, en styrelse som tar sitt ansvar på allvar. Som nu senast antagit tidsplanen att låta medlemmarna välja en ny partiledare tillsammans med vice partiledare och partisekreterare på ett medlemsmöte innan året är slut, istället för att stressvälja någon utan medlemmarnas inflytande.
När jag gick med i Piratpartiet 2008 ville jag förändra världen. Jag ville skapa en värld som anammade teknik för att underlätta för människor, snarare än att se det som ett verktyg för att förslava dem. Som såg internet som en väg mot mer demokrati och ökad jämlikhet, snarare än ett vapen i arsenalen för diktatur, hat och våld. När jag blev ansvarig för partiet i Linköpings kommun efter valet 2010 kände jag mig helt inkompetent, och det var ett under att jag lyckades få någonting gjort alls. Att vi lyckades få ett stöd i kommunvalet 2014 som var över dubbla landets genomsnitt.
När jag valdes in i partistyrelsen 2012 kände jag mig som en dvärg bland jättar. Men det blev jättar som tog emot mig med kramar och visade hur jag kunde göra för att hjälpa till. När partiledningen med kort varsel avgick i december 2014 ställde jag upp som partiorganisatör, högsta internt ansvarig från styrelsen. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur det gick till. Eller hur jag kunde få den fantastiska respons och det fantastiska stöd som jag fick från människor jag inte ens visste att jag kände.
När jag stod i en TV-studio för första gången bultade mitt hjärta som en slagborr och jag visste att allt skulle gå fel. Men efteråt fick jag nästan bara beröm, undantaget en idiot som smsade att jag var tjock. Jag har blivit utskrattad i skoldebatter, och jag har debatterat sönder riksdagsledamöter. Jag har stått på torg i regn och talat tyst inför uttråkade kaffedrickare, och jag har hållit brandtal inför hyllande massor. Jag har misslyckats, jag har blivit utskälld, jag har fått lära mig den hårda vägen vad som är rätt och vad som är fel. Hur man ska prata, hur man ska tänka, hur man ska behandla sina medmänniskor. Jag har knappast blivit perfekt. Men jag har kommit en bit på vägen.
Jag har alltid velat förändra världen. Göra den mer mänsklig. Anamma teknik. Lära politiker att respektera individer. Jag har länge trott, och tror fortfarande, att Piratpartiet är det allra starkaste verktyget för att nå denna utopi. Det parti som kan förändra, som fortfarande lyssnar på nya idéer och där riksdagskandidaterna inte bara är kåta efter makt eller förblindade av existerande politiska system. Och någonstans på vägen kunde jag, tack vare fantastiska vänner både i och utanför partiet, lära mig att lita på mig själv och tro på min egen förmåga att förändra.
Piratpartiet kommer att vinna val – även om det tar tid. Vi kommer att förändra världen – inte på en månad, utan under många år. Vi kommer att vinna slaget om mänskliga rättigheter, slaget om internets frihet, slaget om medmänsklighet. Och jag vill stå längst fram i det slaget, hand i hand med dig och tusentals andra.
Och det är med dessa ord jag tillkännager att jag ämnar kandidera som partiledare.
