While old, Windows 95 Tips, Tricks, and Tweaks is amazing. Made by Neil Cicierega, it's such a good idea, we'd love to see a movie with the plot of a computer with Windows 95, stored in the attic, developing sentience, and going insane. Someone make this.
An Orlando TSA screener told a DC-based reporter that he'd need a passport to fly, because DC isn't a state, so a DC driver's license wasn't valid ID.
This isn't the first time we've written about this here, and it's not an isolated incident, according to the TSA.
The real problem with this kind of dunderheadedness is that it makes it clear that the whole TSA rigmarole is just a pointless, humiliating, expensive dumbshow. If a TSA screener doesn't have the basic smarts to know that DC is part of the USA, it calls into question his ability to make good judgments about anything. Either terrorism is an existential threat to America, in which case the TSA checkpoints should be staffed by highly skilled crackerjacks, or it's not a big deal, in which case, we should be keeping our shoes on and flying with as much hair gel as we can carry. But saying that a single aviation attack is the end of America as we know it, and acting like it's a small enough risk that we can staff checkpoints with dimbulbs makes you wonder if this isn't about civil service empire-building, government contractor pork, and a general contempt for the American public, and not about terrorism at all.
Reporter stopped by TSA agent who didn't know District of Columbia is in US
Den här artikeln trodde jag aldrig att jag behövde skriva. Jag trodde ämnet var dött även för de mest övertygade svenska konspirationstroende.
Året var 2009 och jag befann mig i Göteborg för att föreläsa om konspirationsteorier. Efteråt sitter jag och äter middag med några bekanta och får frågan ”vilken är den konspirationsteori du tror är för extrem för att ‘någon’ ska tro på den?”. Mitt svar då var, utan tvekan, chemtrails.
För vem kan tro att vanliga kondensstrimmor skulle vara något annat än just kondensstrimmor. Och varför skulle man spraya oss med påstådda kemikalier? Nä, den idén kommer aldrig få fotfäste i Sverige tänkte jag.
Vi spolar fram till 2014 och konstaterar att en riksdagskandidat varnar för dessa spår i himlen, en riksdagsledamot har beställt en utredning om fenomenet och Sveriges Radio ger konspirationsteorin ett eget inslag (där för övrigt jag deltar).
Men vad är chemtrails och finns de på riktigt? Låt oss dra igång dagens lektion…
Som med så många konspirationsteorier finns det ingen samstämmig syn på vad dessa chemtrails är för något. Detta är ett problem i sig, hur ska man kunna ta ställning till ett påstående när man inte vet över huvud taget funktion i detta?
Nej då, vi ställer bara frågor…
Men minsta gemensamma nämnaren är att de troende hävdar att de spår som flygplan lämnar efter sig på himlen är av två typer: kondensstrimmor och chemtrails. Det är alltså skillnad på dessa två, synliga för blotta ögat. Chemtrails ligger kvar längre och ser annorlunda ut gentemot kondensstrimmorna.
Som en troende beskriver det:
Chemtrails (CTs) look like contrails initially, but are much thicker, extend across the sky and are often laid down in varying patterns of Xs, tick-tack-toe grids, cross-hatched and parallel lines. Instead of quickly dissipating, chemtrails expand and drip feathers and mare’s tails.
In 30 minutes or less, they open into wispy formations which join together, forming a thin white veil or a ‘fake cirrus-type cloud’ that persists for hours…
Funktionen i att spraya råder det som sagt delade meningar om. Vissa hävdar att det görs för att förhindra en global uppvärmning, andra hävdar att det handlar om att göra oss sjuka medan de lite mer ute på läktaren anar att man försöker styra våra tankar och beteenden.
Hur detta ska åstadkommas är lite oklart, oavsett vilken funktion man påstår att ”de” ägnar sig åt. En del aktivister säger sig ha analyserat prov som visar höga halter av barium och aluminium i provtagningen, en del säger att det finns vittnesmål och bilder. Oavsett hur det ligger till, vi kommer återkomma till detta specifika påstående lite senare. Låt oss istället börja med när dessa chemtrails dök upp på konspirationstroendes radar.
Som en hel del konspirationsteorier är inte chemtrailstron särskilt gammal. Och som så många andra konspirationsteorier har den här tron sitt ursprung i USA.
En sida som grävt rejält i chemtrails högt som lågt är Contrail Science. Mike West, mannen bakom sidan, har ägnat bakgrunden hel del grävande och åtminstone hittat dess populära genombrott:
The folowing link takes you to an archived copy of a conspiracy theory web page from 2000:
http://web.archive.org/web/20000817011330/azwest.net/user/slim/
On it is a link to a file entitled “GENOCIDE.TXT” containing emails from 1997, the first part of which originally came from the BIOWAR-L mailing list dated 9/18/97.
…
Here you have the key elements of the chemtrail theory, that there are two types of contrail, one that goes away, and one that does not. Further more the one that does not will make you sick.
En av de mer aktiva och drivande i den här frågan var journalisten
William Thomas. På 90-talet hävdade han, tillsammans med andra engagerade, bestämt att USAs regering besprutade befolkningen.
Den här teorin tog fart, Williams bjöds in till en radioshow med tydlig konspirationsinriktning och chemtrails blev allt mer ett fenomen som folk kände till och kom att bli en av de grundidéerna som cirkulerar i denna rätt obskyra värld.
Men det bör understrykas att det här med chemtrails inte plötsligt uppstod. Idéerna som den ger uttryck nämns bakåt i tiden någorlunda frekvent. Till och med på 50-talet förekom det upplevelser att spåren på himlen påverkade hälsan.
Kondensstrimmor, eller på engelska contrails, från flygplan uppstår (med ett undantag) till en början på ungefär samma sätt som när din andedräkt blir som rök på kalla dagar. Men som du märkt ligger ju inte din andedräkt kvar i luften som ett spår direkt. Varför är det så?
Svaret stavas kyla. Högt upp, där många plan flyger, ligger temperaturen under -40 grader C. Vad som händer då är att de små vattendropparna direkt fryser till iskristaller. Till skillnad från din andedräkt kan inte vattendropparna förångas, det är för kallt för det. Vad som händer sen hänger ihop med mängden fukt i den omgivande luften.
Om fukthalten i omgivande luften är lägre än mellan 60-70% kommer iskristallerna att direkt övergå till gas via det som kallas sublimering (det vill säga att det övergår direkt från ett tillstånd till ett annat). Men om fukthalten är över 70% kan reverserad sublimering ske, det innebär att kringliggande fuktig luft bildar is vid kontakt med iskristallerna. Detta innebär att iskristallerna blir större och sjunker snabbare, något som innebär att kondensstrimmorna sprids ut över himmeln på grund av bland annat olika vindhastigheter.
Jag skrev ovan att det finns ett undantag hur kondensstrimmor uppstår och det hänger ihop med det man ser vid till exempel landningar eller akrobatiska manövrering nära marken med flygplan. Det som uppstår då är areodynamiska kondensstrimmor.
Vad som händer är att trycket på ovansidan av vingen sjunker, när luften rör sig genom det sjunkande trycket kondenserar fukten i luften till vattendroppar tack vare en lägre temperatur. Och i vissa fall fryser vattendropparna i den lägre temperaturen, det innebär att man ser ”röken” efter flygplansvingarna (eller andra detaljer).
Men det måste vara fuktigt för att det här ska ske, därför syns den här typen av kondensstrimmor framför allt i varmt och fuktigt väder (kallt väder är allt som oftast torrt). Och då det är varmt kommer iskristallerna snart att dunsta, vilket gör att den här typen av effekt inte ligger kvar särskilt länge efter planet.
Allvarligt, jag har inte den blekaste…
Ok, den här är lite lättare. Låt oss se det här kapitlet som något av en FAQ, frågor som ställs ofta och som kan besvaras på ett enkelt sätt.
Konspirationsteori: Som kondensstrimmorna ser ut har det aldrig sett ut tidigare. Chemtrails skiljer sig från kondensstrimmor, ligger kvar längre och är större.
Motpåstående: Så är inte fallet. Det finns många kort från 90-talet, 80-talet och ännu längre tillbaka som visar alla möjliga kondensstrimmor. Smala, breda, utspridda, koncentrerade. Kvardröjande och flyktiga. Betänk också att reguljära passagerarflygningar började först på slutet av 50-talet och har ökat allt eftersom. Knappast konstigt att personer som var barn på 60-talet inte minns den här typen av himmel.
Konspirationsteori: Det finns bilder på flygplan där man ser sprayutrustningen som används.
Motpåstående: De bilder som sprids visar vattenbehållare i flygplan. Varför vill man ha vatten på plats? För att simulera passagerare och olika sorters belastningar inne i kabinen. Komplett med slangar och pumpar för att skifta sida under planets flygning för att simulera till exempel lastförflyttning.
Ni har väl sett ”SUPERHEMLIGT GIFT”-trucken parkerad vid planet till Mallis?
Konspirationsteori: Man har mätt upp kraftigt förhöjda halter av barium och aluminium efter överflygningar med ”besprutningsplan”.
Motpåstående: Det finns många där ute som ser sig manade att ta olika sorters prover för att bevisa existensen av de påstådda gifterna som sprutas ut från plan. Jag skulle drista mig till att påstå att ingen av dessa personer är utbildade i att ta den här typen av prov eller att tolka resultaten från dem. Felen man gör vid provtagning är massiva, man kontaminerar proven (”smutsar ned” med t.ex. aluminiumverktyg), man tar ”fel” prover, man tolkar data fel och så vidare och så vidare. En bra sammanställning på hur det brukar se ut finns på den utmärkta sidan Contrail Science.
Konspirationsteori: Planen besprutar oss på hög höjd för att täcka in ett visst område
Motpåstående: På så pass hög höjd finns ingen garanti att man vet var en påstådd besprutning landar. Vätska fryser och dunstar, partiklar driver med vinden på olika oförutsägbara sätt. Om man ska spela med lite i konspirationstron kan man ju undra hur smart det är att bespruta sina ”egna” utav misstag.
Hur snabbt olika partiklar når marken från 10 km höjd
Konspirationsteori: ”Jag såg det sprayande planet och strax efter blev jag illamående”
Motpåstående: Kanske är den här typen av påstående en av de mer talande för hur chemtrailstroende fungerar. För det finns inte en chans att få dessa symtom, även om hela chematrailskonceptet var helt och fullt sant. Bilden här till höger visar varför, partiklar av en viss storlek tar en extrem lång tid på sig att nå ned till marken. Ibland kan de sväva omkring i atmosfären i åratal innan de når marken. Även de större partiklarna tar flera timmar på sig att komma ned.
Därför är det inte rimligt (ett svårt ord att använda i dessa sammanhang) att personer pratar om att de känner sig direkt påverkade och att exempelvis en skål med ättika ”rensar upp” luften runt omkring dem.
Konspirationsteori: Det är känt att myndigheter har sprayat moln med olika substanser för att nederbörden ska öka, därför är det inte orimligt att de sprayar på detta sätt nu
Motpåstående: Det är fullkomligt sant att man använder sig av olika spraymetoder för att få ut mer nederbörd (kallas cloud seeding), men det sker med dedikerade flygplan och fullt synligt. Dessutom sker det på andra höjder är reguljärflygning. Det är så mycket som skiljer detta från det som chemtrails påstås vara, så det är svårt att påstå att detta är bevis för att konspirationstron är sann.
Samtidigt som det här ämnet har förekommit i media, tack vare politiker inom Miljöpartiet och Centern bland annat, så kändes det som om det var dags för en genomgång. Men samtidigt vill jag inte ge den här tron för mycket energi eller uppmärksamhet eftersom
Som så alltid med konspirationsteorier så undrar vi lite mer verklighetsfrämjande hur allt hänger ihop, varför har inte någon sett bevis, varför vill man göra så här, hur fungerar det, hur många är egentligen inblandade, varför vill statsmakterna kontrollera oss på ett sånt osäkert sätt, är det inte en otroligt osäker investering för ett väldigt kostsamt projekt, hur får man till det rent praktiskt, borde inte de massiva mängderna kemikalier göra de icke-inblandade på flygplatsen misstänkta, vem bestämmer när kemikaliesprayen ska sättas på och stängas av, om det är piloten som bestämmer av/på för kemikaliesprayen så är det en jäkla massa piloter med i den här konspirationen, herre gud orkar ni ens läsa hit, om inte flygbolagen är med på det här så kan man undra hur de ställer sig till ökade bränslekostnader för att flyga runt med ett antal ton ”okänd last” hela tiden, om flygbolagen är med på det hela så är det en jäkla massa ledningsgrupper som sitter inne på en hel del riktigt allvarlig information (och ingen av dessa avslöjar för sina partners någonting över huvud taget?)…
Listan kan göras hur lång som helst. Vi kan lugnt konstatera att kondens inte är farligt, däremot vet vi att flygtrafiken bidrar till att släppa ut brutala mängder koldioxid och därmed bidra till klimatförändringar. Där har vi något verkligt att oroa oss för.
Tack för idag, slut för idag!
This drawing by Jeff Victor is appropriately titled "Rebooted." While you could see this as the specific problem with the upcoming film's designs, it works just as well as a general commentary on the "gritty," "dark," and "realistic" bent of most reboots.
Photographer Brendan Fitzpatrick whose floral x-rays we first featured back in 2012, just released three new collections of x-ray photos including toys, creatures, and a new set of flowers, as part of his Invisible Light series. The photos are created with the help of a standard x-ray machine, but are artificially colored to help distinguish different materials. Prints of almost all of the images are available through Behance.
In this image by Charlie Layton, the costumed characters from both DC and Marvel decided to blow off some steam at the same bar when Captain America accidentally interfered with DC's pool game.
Påståendet att “högerextremism och ekonomisk kris hänger intimt samman” har diskuterats lite på Aftonbladets kultursida. Ordväxlingen är ett ganska bra exempel på två olika sätt att begripa krisen.
All forskning visar att högerextremism och ekonomisk kris hänger intimt samman. SD:s europeiska broderpartier föddes med oljekrisen 1973 och har vuxit lavinartat sen krisen satte in 2008. Massarbetslöshet och försämrade livsbetingelser skapar en rädsla hos de allra flesta att också själv snart falla fritt. Frustrationen, eller rakt av hatet, riktar sig mot invandrarna, antingen de ”lever på bidrag” eller kan tänka sig att jobba för fyrtio spänn i timmen.
En fullt giltig observation, vill jag hävda. Även om sambandet befinner sig på en ganska hög nivå av historisk abstraktion. Därför väcker det följdfrågor. Åsa Linderborg fortsätter:
Men Sverige har ju klarat sig förhållandevis bra genom de senaste årens kris, och ändå växer stödet för SD. Hur hänger det ihop?
Av någon anledning retade hennes resonemang upp kollegan Petter Larsson. Han skriver i sitt svar att Åsa Linderborg dammar av “vänsterns klassiska fascismtes, grundad i erfarenheterna från 30-talet”. Vilken tes som åsyftas är oklart. Om vi snackar om 1930-talets partikommunister (från Stalin till Trotskij), så företrädde de fascismteorier med följande kärna: det är den kapitalistklassen som står bakom fascismen. Vilket var och är en felaktig teori. Men det var inte den teori som Åsa Linderborg framförde.
Att hävda ett samband mellan fascism och kris är en sak.
Att hävda att en viss klass står bakom fascismen är en helt annan sak.
Påståendena går förvisso att kombinera. Många partikommunister har hävdat att kapitalisterna just i kristider tenderar att bli fascister, för att skydda sin position gentemot en arbetarklass som tenderar att bli extra revolutionär i kristider. Det är en usel teori. Men att den är felaktig betyder inte att det saknas samband mellan kris och fascism.
Petter Larsson anför sedan – i sant positivistisk anda – en drös med fakta, tänkta att vederlägga sambandet mellan fascism och ekonomisk kris. Han skriver:
I de värst drabbade krisländerna, Spanien, Portugal, Irland, finns till exempel inga framgångsrika högerradikala partier. Greklands Gyllene Gryning är undantaget, inte regeln.
Omvänt har de lyckats bra i hyggligt välmående länder som Schweiz, Danmark och Norge.
Ibland kan de rent av missgynnas av krisen. Dansk Folkeparti backade för första gången 2011 antagligen för att den ekonomiska politiken dominerade valrörelsen och trängde undan invandringen. Och under hela finanskrisen backade Fremskrittspartiet i val på val.
Tittar man lite i backspegeln kan man också konstatera att högerradikalerna i Europa fördubblade sina väljarandelar under 90-talet långt före finanskrisen.
Med andra ord: de kan gå bra eller dåligt, i både kristid och i uppsving.
Problemen med detta resonemang är två. För det första blandar Petter Larsson ihop lågkonjunktur med kris – han väljer att bortse från tanken på en mer långsiktig krisdynamik, där olika former av krismedvetande etablerar sig gradvis över årtionden. För det andra utgår han från att det samband, som han vill motbevisa, måste finnas på en nationell nivå.
Det stämmer att en rad länder som drabbats särdeles hårt av den ekonomiska krisen inte har utvecklat högerradikala partier (som om detta bara handlade om enstaka partier). Dessbättre finns det alltså inget automatiskt samband som slår in i varje enskilt krisland.
Samtidigt har högerradikala partier haft framgång även i länder som hör till krisens kortsiktiga vinnare. Detta motbevisar inte tesen om ett samband mellan kris och fascism. Tvärtom. Det är ju ett exempel på sambandet!
En nyckel finns i rädslan att falla, som nämns av Åsa Linderborg och som vi tidigare diskuterat här i krisserien. Det finns ingenting paradoxalt i att fascismen i kristid får en särskild grogrund i de någorlunda välbeställda grupper som börjar känna hur löst de trots allt hänger.
Sambandet handlar inte så mycket om fattigdom, utan om rädslan för att förlora sina privilegier. Därför förefaller det som att fascistiska idéer har en särskild grogrund bland krisens kortsiktiga vinnare. Och det har ingenting att göra med den idén om att fascismen skulle vara en medveten skapelse av sluga kapitalister.
Uppdatering:
Håkan Blomqvist gör en liknande invändning mot Petter Larsson i sitt svar:
För Larsson är ”krisen” själva det akuta finansraset. Men de europeiska samhällena, inklusive flera av de ”välmående”, har under decennier befunnit sig i kronisk välfärdskris med växande sociala klyftor, urgröpta trygghetssystem och marginalisering av stora grupper. Ta Sverige; i nationalräkenskaperna och Moderaternas självbild ett ”hyggligt välmående land”. Men sett underifrån en vittrande välfärdsstat med kroniskt hög arbetslöshet och social otrygghet.
1990-talet var ju just det årtionde då så mycket av välfärdsstatens anordningar brast. Det skedde för svensk del i kölvattnet av räntekrischocken, EU-inträdet och Bildtsegern. Samtidigt som den efterfrågade arbetskraftsinvandringen från 1980-talet hade avlösts av flyktinginvandring ökade trycket från den ekonomiska globaliseringen. Växande arbetslöshet, social nedrustning och ökande klyftor utgjorde grogrund för många drabbades oro. En oro som främlingsfientliga krafter utnyttjade för sitt budskap att det är ”utlänningarnas fel”.
/…/
Det är i krisen för välfärdsstaten i Europa, inklusive för dess forna repressiva ”kommunistiska” variant i öst, som öppet rasistiska och extremnationalistiska, inklusive rent fascistiska rörelser, åter fått luft under vingarna. /…/
Där den etablerade politiken inte erbjuder någon lösning på socialt sönderfall och oro söker andra krafter med budskapet tro, hopp och ordning ta initiativet. Huruvida de lyckas har samband med motkrafternas läge och varierande politiska och kulturella förutsättningar, traditioner och aktörer. I krisernas Spanien och Portugal utgör den öppna fascismens illdåd en för många ännu avskräckande erfarenhet. De invandrarfientliga norska och danska framstegspartierna har inte fascistiskt ursprung utan skattegnäll, provinsialism och småfolksnationalism. Medan fascister som grekiska Gyllene gryning eller ukrainska Högra sektorn utgör politiska stridsgrupper uppladdade av folkhat, agerar schweiziska folkpartiet SVP mer som ett medelklassens svartsjuka gated community gentemot den stora stygga världen.
Det gemensamma bakom skillnaderna är dock just krisen för det välfärdsstatsprojekt med minskande klyftor, full sysselsättning och social trygghet som en gång utgjorde efterkrigstidens framtidslöfte.
Våren har jag till stor del ägnat åt den nya versionen av min Internetguide om omvärldsbevakning på nätet. Nu är den äntligen klar och du kan ladda ner den från .SE:s webbplats.
Den första versionen skrev jag 2011. Mycket är sig likt i nya Häng med i informationsflödet – gratisverktygen som ger dig koll. Fokus är fortfarande på tjänster som är gratis eller billiga att använda. Tanken är att du som läsare ska slippa gå till en chef och be om pengar eller öppna din egen plånbok. Basen är fortfarande RSS, en teknik som fått sig en skjuts framåt sedan Google la ner Reader förra våren.
Med jämna mellanrum läser jag texter som hävdar att RSS är på väg att dö ut, för att ersättas med andra lösningar. Appar som Zite och Flipboard är exempel på hur framtiden ser ut.
Själv är jag övertygad om att RSS fortfarande har en roll att fylla. Sedan jag tipsade om alternativ till Google Reader på dn.se:s Teknikblogg har det inlägget vecka efter vecka funnits med bland de mest lästa. Och även om jag misstänker att webbplatser som finansieras med annonser överväger att slopa sina RSS-flöden finns det bra innehåll att hämta på många andra ställen. Bloggar är det uppenbara, men som jag tipsar om i guiden finns fler. Sökmotorer som levererar resultat som ett RSS-flöde istället för en träfflista i webbläsaren är ett exempel som passar bra för den som vill hålla koll på när specifika ord nämns på nätet.
Att den nya guiden uppdaterats med de tjänster som är aktuella just nu är självklart. Men nytt är också själva upplägget. Huvudboken, den som även finns i tryckt upplaga, innehåller många generella tips. Mer om grundläggande principer, mindre om hur RSS och Twitter fungerar i detalj. Medan tjänster och appar utvecklas fort har de tipsen förhoppningsvis bättre livslängd.
Det tjänste- och appspecifika finns i stället i XL-materialet. Här visar jag i detalj hur du skapar nya RSS-prenumerationer, använder sökfunktioner och annat. När jag föreläser om omvärldsbevakning på nätet har jag med tiden insett att det inte räcker att jag pratar om verktygen, för att komma igång behöver man också få hjälp med lite strategier och idéer om hur de används på bästa sätt. Min förhoppning är att den nya uppdelningen ska fungera på just det sättet.
Hoppas att du kommer att ha glädje av Häng med i informationsflödet – gratisverktygen som ger dig koll. Har du synpunkter och funderingar, eller förslag till kompletteringar i XL-materialet: Hör av dig!
This entry passed through the Full-Text RSS service — if this is your content and you're reading it on someone else's site, please read the FAQ at fivefilters.org/content-only/faq.php#publishers.
If you’ve been following the Bootstrap issue tracker lately, you might have noticed the launch of our new bot, @twbs-lmvtfy, on June 15th. After seeing many reports of Bootstrap bugs that ended up actually being caused by folks using invalid HTML, we decided to do what all programmers do when confronted with a repetitive task: Automate it!
To that end, we are excited to announce the availability of Let Me Validate That For You (LMVTFY), an open-source bot that uses the power of the GitHub webhooks API and the validator.nu HTML5 validator to warn about HTML validity errors in live Web examples (e.g. JS Bins) posted to GitHub issues.
The bot is generic and can be used for any GitHub project, not just Bootstrap. If you have a front-end Web project on GitHub that gets lots of issue reports, we invite you to try out LMVTFY.
For more details, setup instructions, or to give feedback, check out the LMVTFY project on GitHub.
<3,
Ett av de viktigaste momenten i iscider-produktion är det vi kallar extraktionen. Ur frusen äppelmust tappar vi, genom att tina upp musten, av det socker som inte fryser helt och hållet. Koncentratet vi får fram är en slags flytande högsockerhaltig äppelsirap och från den jäser vi Brännland Iscider.
När vi är klara har vi fått ut ungefär 25% av råmusten och står alltså kvar med 75% must som vi inte kan använda. I alla fall inte till iscider.
Det där blir ju ett dilemma. För även om vi får ut det mesta av sockret genom extraktionen och trots att den återstående musten, när den har tinat helt och hållet, inte har så mycket socker eller smakämnen kvar så känns det ur flera olika synvinklar (miljömässiga, ekonomiska etc) dumt att bara hälla ut det.
I år har vi ägnat extra tid åt att försöka finna ett sätt att använda ännu mer av den must vi startar med. Under våren har vi experimenterat och tror att vi har funnit en lösning. Genom att ställa restmusten i ett frysrum och frysa om den igen så har vi lyckats extrahera ytterligare sockermust som, trots att den inte håller tillräckligt hög sockerhalt för att användas till iscider, ändå är otroligt koncentrerad och aromatisk.
Det känns skönt att kunna använda mer av den äppelmust vi arbetar med och vi hoppas att fler kockar därute ska känna på samma sätt när vi gör äppelextraktet tillgängligt för restaurangkök via Sorunda/Grönsakshallen.
/Brännland Cider
The post Vad gör man med resten? appeared first on Brännland cider.
A great read on changing from reservations to ticket sales for restaurants by Nick Kokonas, partner at the restaurant Alinea in Chicago: Tickets for Restaurants. This is really about product design…designing the product experience around attending a restaurant. What I like about this is that Nick has touched not only on the obvious improvements in efficiency (like drastically reducing telephone calls) but also on things like the social implications of purchasing a ticket vs. making a reservation. Those two activities do the same thing in the end but are very different conceptually…the way we think about them is different.
Nick mentions several positive outcomes from the change to ticketing. The first one, creating transparency of process for customers, is all about following a basic tenet of design: keep the user in control. When customers can clearly see and choose the table they’re getting at the time specified, and don’t have to deal with slow tables or overbooked restaurants, their trust in the restaurant naturally increases.
Another positive outcome is one that is a larger issue with SaaS in general: their software creates a direct connection between restaurant and patron. I think this is an incredibly important issue for anybody doing product design because it shows the weakness of using 3rd party software solutions that don’t give you access to actual customers. In my opinion if you’re doing business without a direct connection to your customers you are in a very weak spot…consider all the book publishers who have no idea who their readers are. There is no way for them to create a relationship with their readers if Amazon is the one who owns the transaction. Same with restaurants. If OpenTable owns the relationship, the restaurant suffers because they can’t provide as personal a service. This might not be apparent most of the time, but long term I think a lot of software will come back in-house for this very reason.
The post Changing the model for restaurant visits appeared first on Bokardo.
The cover of Bloomberg Businessweek this week riffs on a classic Vietnam-era Esquire cover. Sometimes, words speak louder than pictures.
Uppdatering 2014-06-19: DN har sedan vi skrev detta inlägg ändrat rubriken på artikeln till ”UD:s nya app får tillgång användarens samtalslistor” [sic!]. Vårt förtydligande nedan är dock fortfarande relevant.
Igår kunde vi stolt meddela att vi släppt en ny, helt uppdaterad, version av Utrikesdepartementets populära reseapp UD Resklar. Ny-releasen uppmärksammades i flera medier, t.ex. i TV4s Nyhetsmorgon. På kvällen publicerade DN.se en artikel med rubriken ”UD vill veta vem du ringer till”. Vi vill här förtydliga vad det hela handlar om.
Först och främst vill UD självklart inte veta vem du ringer till, oavsett vad rubriken påstår. Detta håller även Robert Malmgren, den citerade IT-säkerhetsexperten i artikeln, med om. ”Jag tror inte att UD har sagt att de vill ha all den här informationen. Jag tror att de har sagt till utvecklarna att de vill ha en ball app. Men de har inte tänkt på hur man hanterar känslig information”. Den känsliga informationen som menas är tillgång till samtalslistor på telefonen, dvs vilka personer användaren har pratat med.
När man installerar en app på en Android-telefon så visas de behörigheter som appen efterfrågar. I det här fallet ber appen om behörighet till telefonens samtalslistor. Vi vill vara helt tydliga med att det inte finns någon funktionalitet i appen som faktiskt läser dessa samtalslistor. Så varför efterfrågas behörigheten?
Först lite bakgrund om appen och vårt arbete med att ta fram den. Den första versionen av UD Resklar släpptes för nästan exakt tre år sedan, strax före midsommarhelgen 2011. Den har en användarbas på runt 100 000 användare och är uppskattad av användarna (med ett betyg på 4/5 respektive 3,86/5 på App Store och Google Play). Sedan dess har appen fått mindre justeringar, och igår släpptes alltså en helt omgjord app.
Den största nyheten i appen är en funktion där användaren kan ange vilka länder hen ska resa till, och på så sätt få en checklista där man kan pricka av saker inför resan. Kort och gott en checklista för att bli resklar. Checklistan fungerar så att användaren ställs inför ett antal frågor (Har du visum? Har du vaccinerat dig?) som besvaras. När frågorna är besvarade är man resklar. Appen frågar också om man har angett en så kallad ICE-kontakt (ICE = In Case of Emergency). Har man inte en sådan kan man genom appen skapa en. Och för att kunna göra det måste man tillåta appen att läsa och skriva till telefonens adressbok (alltså inte samtalslistor, men vi kommer till det).
Och det är här man kommer till vad Robert Malmgren i DNs artikel kallar ”teknisk mumbojumbo”. Men det går tyvärr inte att bortse att det finns tekniska detaljer i detta. Ett av målen i utvecklingen av den nya appen har varit att ställa så få krav som möjligt på användarens telefon. Detta gäller dels vilka behörigheter som efterfrågas, men också vilken version av Android som krävs. Men på grund av hur Android fungerar, så innebär kombinationen av att stödja tidiga versioner av operativsystemet och samtidigt fråga om behörighet till telefonens adressbok att man samtidigt automatiskt måste tillåta tillgång till telefonens samtalslistor. Hängde du med? Det är alltså inte så att appen egentligen ber om åtkomst till samtalslistor, utan Android lägger till behörigheten själv när man vill stödja tidigare Android-version än 4.1.
Samtidigt kan man fråga sig om appen behöver behörighet till ens adressboken? Nej, kanske inte. Under arbetet med appen har självklart frågor om integritet diskuterats. En del idéer har förkastats just som resultat av det. Men bedömningen i fallet med ICE-kontakten landade på att en app ändå ska vara användarvänlig och faktiskt hjälpa till, och i det här fallet, som tekniken fungerar idag, innebär det att vi frågar om behörighet till adressboken.
Vi delar åsikten att appar inte ska be om behörigheter slentrianmässigt. Som app-utvecklare måste vi alltid avgöra nytta mot användarens integritet. Mobiloperativsystems-utvecklarna, som t.ex. Apple och Google, måste tillhandahålla vertyg för både app-utvecklare och användare att skydda integriteten. I dagsläget görs det väldigt tydligt när man t.ex. installerar en Android-app vilka behörigheter som efterfrågas, och användaren kan själv välja om hen vill installera appen eller inte. I artikeln påstås det felaktigt att det inte är tydligt på Apple-telefoner vilka behörigheter som efterfrågas. Tvärtom tycker vi att det är väldigt tydligt, och när appen efterfrågar tillgång till adressboken kan man helt enkelt neka den det, men ändå fortsätta använda resten av appen.
Att debattera integritet kontra användarvänlighet tycker vi på Bazooka är superviktigt, men kanske ännu viktigare är att debatten är nyanserad. Vi hoppas att vi med det här inlägget har tillfört de nyanser som vi tycker saknades i DN:s artikel. Och har ni fler frågor eller funderingar kring funktionaliteten i UD Resklar så hör gärna av er till oss!
PS: Är du intresserad av att veta mer om den tekniska mumbojumbon? Läs då mer här! DS.
Inlägget Nej, UD vill inte veta vem du ringer till dök först upp på Bazooka // Sveriges trevligaste digitala byrå.
Häromdagen efterlyste jag statistik från svenska rollspelstillverkares Facebooksidor. Det blev en ganska bra uppslutning och jag fick in uppgifter från följande FB-sidor: Fria Ligan, Eon, Neotech, RiotMinds, Drakar och demoner, Noir: Syndens Diplomater, Sägen, Svärd och svartkonst, Fallna gudar, Mylingspel, Järnringen, More than human, Rotsystem, Evolutionens barn, Kaleidoskopspel, Svenska kulter, Fantasy! och Spela bortom.
Statistik från Facebook kan bara säga så mycket, men sammanställt kan ovanstående ändå ge en vink om hur rollspelssverige ser idag.
Drakar och demoner, Fria Ligan och Eon har flest likes på FB – i den ordningen. Det betyder inte nödvändigtvis att DoD är Sveriges största rollspel, att det säljer mest eller ens att det spelas mest. Det kan vara så, ja det är kanske till och med troligt att det är så, men det enda man kan säga med säkerhet är att DoD, Ligan och Eon har flest fans som är benägna att klicka ”gilla” på Facebook.
Jag kanske är lite petig, för nog känns det ganska självklart att dessa tre spel är Sveriges mest populära och oftast spelade, men likes är en notorisk svårtolkad enhet. Man lockas gärna att översätta det med ”popularitet”, men det är inte helt korrekt. Eventuellt kan man drista sig till att konstatera att DoD med sina 1588 likes är Sveriges mest engagerande rollspel, men eftersom Ligan har 1278 och Eon 1215 så … tja, det är tätt i toppen.
Övriga sidor har mellan 40–650 gillare. De flesta ligger under 200.
I snitt 13 procent av alla som gillat de aktuella FB-sidorna är kvinnor. Medianvärdet är 10,5 procent. Sidorna med flest likes ligger inom spannet 7–11 procent kvinnor, medan sidor med få gillare kan sticka iväg så lågt som 2 och så högt som 32 procent. Här rör dig sig om så får personer att man inte kan dra några slutsatser om vilka spel som är mest populära hos vilka kön – en hög procentsats kan för allt man vet vara resultatet av att just den spelkonstruktören har många kvinnliga släktingar som sympati-lajkar.
Ju fler gillare, desto närmre 10 rör sig procenten. Det är inte säkert att den siffran går att överföra på rollspelare i stort, det kan bara betyda att kvinnor är mindre villiga att avslöja att de är rollspelare på Facebook.
Det finns dock en annan indikation på att Facebooksiffrorna har hyggligt rätt: Av speltidningen Fenix prenumeranter är 12 procent kvinnor. (Källa: Mejl från redaktionen.)
Rollspelssverige tycks förbli en pojkklubb.
Majoriteten av svenska rollspelare är 25-44 år gamla. Vissa spel är populärare bland 35-44-åringar (t.ex. Fria ligan, Fantasy! och Järnringen) medan andra diggas av 25-34-åringar (t.ex. Drakar och demoner, Eon, Kaleidoskopspel), men utanför dessa åldersspann är det glest om folk.
DoD och Eon utmärker sig med att ha 20 respektive 22 procent gillare som är 18-24 år. Fria ligan har 11 procent.
Över 45 år ekar det tomt. I stort sett är det bara Fantasy! som ens blippar till radarn, med dryga 11 procent silverryggar.
Stockholm, Göteborg, Umeå och Malmö är de stora rollspelsstäderna. Därefter kommer en radda städer av universitetskaraktär: Uppsala, Lund, Linköping, Örebro, Kalmar, Karlstad.
Detta stämmer väl överens med Fenix prenumeranter som i fallande ordning kommer från Stockholm, Göteborg, Umeå, Linköping, Lund, Uppsala, Malmö, Halmstad, Luleå.
Att det bor flest rollspelare i de städer som har flest invånare är knappast en överraskning, men det är intressant att se att rollspelande i huvudsak tycks ske i just universitetsstäder.
Det här är den mest intressanta frågan, och den som är svårast att svara på. Men vi ska se.
De tre största FB-sidorna har 1200–1500 likes. Min gissning är att det i stor grad är samma personer som gillat, jag vet i alla fall att samma 15-20 av mina rollspelade vänner har lajkat typ alla sidor som jag skriver om här. Självklart är det inte en fullständig överlappning, men det gå i alla fall att konstatera att det på FB finns minst 1500 personer engagerade nog att gilla en rollspelssida. Troligen lite fler.
Andra siffor som kan vara intressanta i sammanhanget: Eon-crowdfundern fick 981 bidrag. Fenix har cirka 1300 prenumeranter.
Vad kan man dra för slutsatser om detta? Klurigt. Jag gissar dock att rollspelssverige består av en kärna av 1000-1500 aktiva gamers. En inte så vild gissning är att de som är mest engagerade (prenumererar, crowdfundar, är aktiva på facebook etc) är spelledare eller folk med spelledarambitioner. Vilket borde innebära att de har, eller i alla fall har haft, en klick av spelare runt sig. Så om jag verkligen ska ge mig ut på statistiskt hal is så kanske vi i slutändan hamnar på 4000-6000 spelare. Varav typ 500 är kvinnor.
OBS: Extremt svajig optimistisk slutsats! Det kan lika gärna vara sa att det inte finns fler än just 1000–1500 rollspelare i hela landet, men att dessa alla är tämligen närvarande och aktiva. Vilket rollspelare i min erfarenhet brukar vara.
Den svenske rollspelaren är en man som bor i en större stad och är 30-40 år gammal. Ingen större överraskning där.
Ni får dock ta den här lilla undersökningen för vad den är. FB-statistik är FB-statisik, och hur väl den övernstämmer med verkligheten är en öppen fråga. Jag hoppas dock att den här genomgången åtminstone kan ge en fingervisning om hur landet ligger.
Frågor? Fråga!
8 years ago, famed science fiction author Octavia Butler died suddenly of a stroke, leaving her latest trilogy unfinished and her fans bereft. But now, scholars are sifting through the archives she bequeathed to the Huntington Library — and one has discovered plans for the books she never finished.
A set of documents leaked by a group identifying itself as Russian hackers purports to be training materials for Russian psyops agents who were paid to make favorable comments about Russia's position in Ukraine on western media websites. The group of fake commenters, called the Internet Research Agency, is based in Saint Petersburg, and its operatives were ordered to maintain multiple commenter identities based on certain archetypes, and to post a minimum quota of pro-Russia messages every day. Included in the documents are per-site strategy notes for preventing moderators from erasing messages (for example, on Worldnetdaily, do not use "vulgar reactions to the political work of Barack Obama.")
These tactics are familiar ones. Rebecca MacKinnon's indispensable book Consent of the Networked describes the Chinese government's "Fifty Cent Army," each paid 0.5RMB per message pro-government postings. And of course, the 2011 HB Gary leak revealed the existence of a US Air Force RFP seeking "persona management" software that would let US psyops operatives maintain up to 20 fake identities from which to post pro-US messages on Arab-world websites.
“Foreign media are currently actively forming a negative image of the Russian Federation in the eyes of the global community,” one of the project’s team members, Svetlana Boiko, wrote in a strategy document. “Additionally, the discussions formed by comments to those articles are also negative in tone.
“Like any brand formed by popular opinion, Russia has its supporters (‘brand advocates’) and its opponents. The main problem is that in the foreign internet community, the ratio of supporters and opponents of Russia is about 20/80 respectively.”
They are to post messages along themes called “American Dream” and “I Love Russia.” The archetypes for the accounts are called Handkerchief, Gay Turtle, The Ghost of Marius the Giraffe, Left Breast, Black Breast, and Ass, for reasons that are not immediately clear.
According to the documents, which are attached to several hundred emails sent to the project’s leader, Igor Osadchy, the effort was launched in April and is led by a firm called the Internet Research Agency. It’s based in a Saint Petersburg suburb, and the documents say it employs hundreds of people across Russia who promote Putin in comments on Russian blogs.
Documents Show How Russia’s Troll Army Hit America [Max Seddon/Buzzfeed]
For the past few days the full-length Star Wars: Kitbashed has been doing the rounds generally to a fantastic reception.
It's odd to me in a sense, because it was always more of a 'work print' for me to perform my research with, and to harvest the occasional shorter scene or sequence comparison from for use on this site. That I turned it into something that could be seen by others was more of an afterthought. For me it was always the research in itself that was the prize, and the resulting book (which I'll hopefully finish before I keel over).
In the context of it as it exists then, its meaning is not just what Lucas and his team brought over into it, but the very fact that film history itself is rich and deep! Before ILM made X-Wings fly, the Brits filmed giant Lancaster bombers flying low over the water for real! It's about taking a longer look at how model shots have evolved over the years and how the same kinds of shots have been used for decades to great effect. How pacing differed. It's about how John Wayne almost poked a horse's eye out with a spear, he was so busy acting disgruntled! It's about that awe-inspiring final shot in THX 1138, which quite frankly should be in an art gallery. It's not just about what's in Star Wars, it's about showing love and appreciation for all these other sources. I could have made a super-fast cut of the Battle of Yavin, but above all it wouldn't show you where I don't believe it used inspiration, only where it did, and secondly I couldn't bring myself to cut down that sequence because it remains to this day one of the greatest pieces of filmmaking ever.
Ironically, one of the few criticisms it does receive is that it's too long. Which is partially humorous to me of course, because if the people who bring this up as a flaw had more than a fly's attention span, they would find the host of other videos that are all short and succinct, right there on the Vimeo account. But they don't, because they already said their piece and sped on to the next 'link of the day'. That the video is embedded and people watch the first 20 seconds, skip around in it and then proceed to leave their comment also doesn't help.
Kitbashed is not about brevity. It's about lengthiness, depth and context. For those seeking a quick thrill; a 30-second comparison between Star Wars and The Hidden Fortress, the Internet already has your needs well covered. Top 10 Crazy Things You Didn't Know About Star Wars! It's out there, go right ahead and tweet it. I started work on Kitbashed in early 2010, The Searchers comparison segment of the video was the first thing I did in fact, and I've worked on it ever since. This is not auto-tuned news, it's not a Buzzfeed article or an animated GIF. The world has plenty of those already. What the world needs now is less brevity and more context.
What's more, how do you even show how some of the more abstract sources of inspiration in Lucas's life went on to influence the film? They don't necessarily have visuals that can be shown together and form any kind of meaningful sequence?
I guess you'll have to read...
PS: Regarding the things that are not in the cut, it's simply a matter of me finding the time (and ironically inspiration). Yes, I know about Triumph des Willens, yes I know about Silent Running too. But trust me when I say this: There are more sources of inspiration than anyone knows about, including me. I keep finding new ones (that I can and do substantiate), sometimes because I stumble upon them, sometimes because people send them to me. Besides, whether intentionally or not, you're making a hell of an accusation by showing something like Triumph des Willens and saying "Lucas totally got inspired by this" without adding some context.
Det händer ibland att jag ser en av Googles självkörande bilar på vägarna här i San Francisco. Det sitter dock alltid en person bakom ratten, även om hen inte kör bilen. Än så länge är bilarna godkända för testkörningar och Google har lyckats få igenom det i fyra delstater: Kalifornien, Nevada, Michigan och Florida.
Googles självkörande bilar har hittills varit utrustade med ratt, speglar och pedaler – som i vanliga bilar – men i dag visade sökjätten upp en ny prototyp. Den har bara två säten och varken ratt, speglar, gas- eller bromspedal och annat som utmärker en bil. Bilen kommer att börja testas i slutet av sommaren, men kommer då att ha manuella kontrollfunktioner.
Foto och illustration: Google
Prototypen känner av omgivningen med sensorer och kör just nu i högst 25 miles per hour, det vill säga cirka 40 kilometer i timmen.
Det var på teknikkonferensen Code Conference i Kalifornien, i publikationen Recodes regi, som Google-medgrundaren Sergey Brin berättade om den nya prototypen. Den produceras nu i mellan 100-200 upplagor.
Google började utveckla de självkörande bilarna 2010 och Sergey Brin sa också på tisdagens konferens att bolaget förväntar sig att jobba med olika partners i framtiden. Robotbilar på gatorna ligger någonstans 10-20 år fram i tiden, men innan dess finns en rad hinder som till exempel hur våra vägar är byggda och hur försäkringar är utformade.
LÄS MER: Ingen förare i framtidens bil
Nedan finns en video som Google har postat på Youtube, där du kan se bilen köra runt.
De senaste åren har den svenska bokbranschen bävat inför det som de ser som det största hotet mot deras överlevnad – Amazon och då specifikt deras eventuella intåg på den svenska marknaden på riktigt. Nyligen öppnade de sitt första svenska kontor. Men i första hand är det nog inte bokbranschen som Amazon kommer ta tag i, utan det är snarare kunderna Spotify och Mojang som ska få bättre service i sitt användande av Amazon Web Services. Men nu är det bara en tidsfråga innan Amazon börjar distribuera e-böcker på svenska på den svenska marknaden, som de redan i dag gör i Tyskland.
Som en del av Amazons Kindle-plattform finns Kindle Direct Publishing. Kindle Direct Publishing är en självpubliceringsplattform i en av världens största distributionskanaler och betalar 70 procent till författaren – beroende på i vilket land boken säljs och hur mycket boken kostar.
Som en del i Kindle Direct Publishing öppnade Amazon tidigare i år något de kallar för Kindle Worlds. I Kindle Worlds kan vem som helst delta med fan fiction baserade på ett antal kända populärkulturella varumärken, som G.I. Joe, Veronica Mars och Gossip Girl. Det handlar mest om varumärken från tv.
Huruvida detta påverkar Sverige beror ju då först och främst på om – eller kanske snarare när – Amazon aktivt börjar sälja e-böcker på svenska.
Redan förra året presenterade Samsung otroligt tunna OLED-skärmar som man kunde böja. De har inte kommit i produktion än utan Samsung har under tiden släppt ett antal mobiltelefoner med böjda skärmar. Men det är böjda skärmar som inte är flexibla.
Men vi ska titta på ett snabbt klipp på de flexibla skärmarna.
När de här kommer i produktion öppnar det onekligen upp för otroligt behändiga e-boksläsare. Det här kan framstå som science fiction men för inte alls särskilt länge sedan var det science fiction att tänka sig att vi skulle ha tillgång till hundratusentals böcker i en telefon. Moores lag säger att de här skärmarna kommer öka i storlek och kvalitet snabbare än vi tror.
Enligt preliminära beräkningar ökade utlånande av e-böcker från de svenska folkbiblioteken med 42 procent under 2013 i förhållande till året innan. (Uppdatering: I den slutgiltiga statistiken som släpptes den 27 maj 2014 hade utlånen av e-böcker ökat med 43 procent under 2013.)
Under 2010 till exempel lånades det ut 466 000 e-böcker samtidigt som 57 000 000 fysiska böcker lånades ut.
Förra året – 2013 – lånades det ut 1 500 000 e-böcker och 55 000 000 fysiska böcker.
Alltså en stor ökning av e-böcker och en liten minskning av fysiska böcker.
I de nya reglerna från Kulturrådet om ekonomiskt stöd till e-böcker ingår ett krav på att e-böckerna som får stöd ska gå att låna från bibliotek samtidigt som de börjar säljas i butik.
De senaste åren har det kommit en väldigt intressant försäljningsmodell. Det är Humble Bundle som gått i bräschen. Humble Bundle startade från början som ett sätt att sälja dataspel men har expanderat till att sälja även e-böcker och digitala serier.
Försäljningen går till så att under en begränsad tid säljs ett paket med till exempel sju e-böcker. Köparna får själva välja hur mycket de vill betala och varorna levereras utan kopieringsskydd.
Oftast erbjuds köparna ett antal bonusprodukter om de betalar mer än en viss summa.
Till exempel ingick de svenska författarna Linus Larssons och Daniel Goldbergs bok om Minecraft i ett paket från Humble Bundle-konkurrenten StoryBundle som bara säljer e-böcker. Men för att få tillgång till Minecraft-boken var man tvungen att betala mer än 12 dollar för paketet. Då fick man 9 böcker i stället för 6.
Readly i iPad Mini.
Jag tycker egentligen att det är lite slarvigt att prata om ”Spotify för…” men det går inte att komma ifrån att det är en väldigt tydlig beskrivning.
I Sverige lanserade Readly nyligen en prenumerationstjänst där man får tillgång till deras bibliotek av böcker för 99 kronor i månaden. I deras bokbiblioteket finns i dag några tusen titlar från ett tjugotal förlag – bland andra Bonniers, Norstedts och Natur & Kultur.
I USA finns sedan förra året en motsvarighet som heter Oyster. Oyster erbjuder runt 200 000 böcker för 65 kronor i månaden.
Den här trendspaningen presenterade vi på konferensen ReadMe Lund den 26 maj 2014.
En ny grön våg - till vilket pris?
Artikelns titel slog mig, som en frågeställning snarare än en artikelrubrik, när jag satt i Z-salen på ABF-huset på tisdagen för snart en månad sedan och genomled seminariet, med påföljande paneldebatt, arrangerat av Nätverket Ny Grön Våg och titulerat ”Förtätning till vilket pris?”.
I min naivitet hade jag förhoppningar om en debatt värd namnet med panelmedlemmar som någorlunda jämnt representerade de olika synerna på stadsbyggnad och en moderator som gjorde, åtminstone vissa, ansträngningar till att verka opartisk. Det vi istället fick var ett spel för galleriet med fyra nejsägare mot bara en med en mer progressiv syn på Stockholms utveckling.
Det blev snart uppenbart att Ola Andersson, med sina stadvänliga synpunkter, inte var bjuden för att ges ett tillfälle att, i lugn och ro, framföra dessa synpunkter. Snarare hade han tilldelats rollen av den som står för saluförandet av det som skulle uppfattas som skräckscenariot för den redan frälsta publiken.
Även moderatorn presenterade direkta Nimby-ställningstaganden som självklara sanningar. Efter debatten, men innan publiken fick ställa egna frågor till panelen, ställde hon själv ett antal väl förberedda och tungt vinklade frågor.
Det första man frågar sig, när man hör talas om ett tilltänkt behov av en ny grön våg är; hur grön var den ursprungliga vågen och om det överhuvudtaget fanns en våg? Den mytomspunna gröna vågen från 1970-talet var kanske inte så mycket en våg utan mer en krusning. Det gröna i denna krusning var, enligt vad jag kunnat luska fram, något som inhystes i sinnena hos individerna inom en viss subkultur. I själva verket var effekterna av vågen/krusningen allt annat än gröna, i den mån att man, med grönt, vill syfta på miljövänlighet.
Längst ned i texten har jag lagt till ett antal tabeller, som visar hur de stora städernas och storstadsregionernas befolkning förändrades under detta årtionde.
Som nya grön vågsanhängare kan man välja att enbart fästa uppmärksamhet på tabell 1. Där ser man tydligt att befolkningen i landets tre stora städer faktiskt minskade kraftigt. Men statistik måste man använda på rätt sätt; i dett fall genom att ta reda på vart de människor som lämnade storstäderna verkligen tog vägen. Det var nämligen inte så att de flyttade ut till ödebygden och började leva i harmoni med naturen (även om ett fåtal verkligen gjorde så). I själva verket flyttade det stora flertalet inom storstadsregionerna till grannkommunerna, ofta på flera mils avstånd från stadskärnan. Här blev de inte självförsörjande och sällan skaffade de sig arbeten eller förströelse i det nya närområdet. Att pendla blev deras nya livsstilar; de pendlade till sina arbeten och de pendlade till sina nöjen. Ibland var det möjligt och lönsamt att pendla kollektivt men denna nya livsstil innebar för många att de blev bilpendlare, vilket knappast kan beskrivas som grönt i ordets miljövänliga bemärkelse.
Många av de som flyttade utanför kommungränserna gjorde det säkert av egen fri vilja, men för andra fanns inget val. Hushållsstorleken blev mindre; färre bodde i varje lägenhet samtidigt som antalet centralt belägna bostäder minskade. En del revs, en del smålägenheter slogs ihop till större enheter och tusentals förvandlades, ofta i smyg, till kontorslokaler som kunde hyras ut till en högre penning. Allt med politikens goda minne.
Med andra ord drevs folk från landets stora städer i långt större utsträckning än att de sökte en mer jordnära existens på landet. Smygkontoiseringen var en dubbelverkande faktor i att öka det geografiska avståndet mellan bostad och arbete; en ännu högre koncentration av arbetsplatser i stadens centrum och desto fler arbetare ute vid stadens periferi.
Denna ursprungliga, inte så gröna, krusning blev inget som hade en positiv effekt på vare sig vårt lands eller vår planets ekologi. Däremot har dess minne levt kvar som en populär myt; det är bara det att man räddar inte vår miljö med hjälp av myter, hur vackra de än må vara.
Vilka är, då, anhängarna till den nya gröna vågen, som hävdar att processen att bygga bostäder åt alla nuvarande och blivande Stockholmare är av ondo? Om man tittade runt i Z-salen såg man att folk i min ålder och med min hudfärg var kraftigt överrepresenterade. Det vill säga vita personer över sextio år. Inget ont om denna befolkningskategori, jag tillhör den själv. Jag vill bara poängtera att det är folk som har sitt framtida boende tryggat. De besitter stadens mest attraktiva bostäder i dess mest attraktiva lägen. De är inte bostadssökande och har heller för det mesta inte hemmavarande barn som riskerar att bli utan bostad. De känner sig hotade av att deras vackra innerstadsidyll ska "våldgästas" av andra mindre lyckligt lottade, att utsikten från något fönster eventuellt ska förändras av något nybyggt hus i grannskapet. Detta trots att nästan inga av de 140 000 bostäder som finns med i alliansens förslag är tänkta att byggas i den befintliga innerstaden.
Men på ett sätt förstår jag att dessa människor känner sig övergivna; det är inte bara alliansen som förespråkar att byggtakten ska höjas rejält i staden, alla de politiska partierna (SD undantaget) är överens om byggbehovet; Miljöpartiet har lagt fram ett förslag på 150 000 nya bostäder.
Med tanke på att Stockholmsregionen har vuxit med över 35 000 personer per år de senaste sju åren, en takt som inte visar några tendenser till att minska i en snar framtid, vad blir priset av att inte förtäta, av att inte bygga ut staden i takten som man har förslagit? Ola Andersson ställde denna fråga under sin slutkläm och blev bemött av stönande och burop, ty, alternativen, som vi återkommer till lite senare är inte vackra.
Här tänkte jag ge ett axplock av de argument som framfördes av de olika panelmedlemmarna.
Thorbjörn Andersson är landskapsarkitekt och professor vid Statens Landsbruksuniversitet. Jag förstår inte riktigt vad ett professurskap på ett lantbruksuniversitet ger för insikter i stadsbyggnad, men enligt Thorbjörn Andersson själv var han utomordentligt erfaren i dessa frågor med en allomfattande kunskap. För en så pass meriterad sakkunnig var han märkvärdigt dåligt påläst då han inte hade något att backa upp sina påståenden om befolkningstal med. Jag kunde, under frågestunden, upplysa honom och publiken om att det inte alls är så att 270 av landets 297 kommuner stagnerar eller går bakåt i sin befolkningsutveckling. Det är tvärtom så att under det gångna året ökade 185 av landets kommuner sitt befolkningstal och endast Gotland, av landets län, minskade i befolkning. När jag sedan gjorde en granskning hemma kunde jag ta reda på att sedan 2005 har drygt hälften av landets kommuner höjt sin befolkning, minskningen i övriga 142 kommuner är totalt, på åtta år, 52255. De 112 kommuner som tappade befolkning under 2013 tappade totalt inte mer än 4112 personer.
Ett annat exempel på Anderssons hemsnickrade statistik var att Stockholms befolkningstäthet skulle ligga på 6 400 invånare per kvadratkilometer, vilket han jämförde med München som, i Anderssons statistikbok, är Europas tätast byggda stad med en befolkningstäthet på 6 800. Därmed trodde han att han hade bevisat för församlingen att Stockholm inte alls var någon glesbebyggd stad, utan tvärtom placerar sig bland Europas tätast bebyggda städer.
Under frågestunden kunde jag delvis rätta till även denna felaktighet. Stockholms befolkningstäthet är 4 700 invånare per kvadratkilometer. Med tanke på detta behöver vi inte oroa oss för Anderssons profetior om att 140 000 nya bostäder skulle innebära att Stockholm kommer att haverera under sin egen tyngd. Applåderna till detta påstående är bevis nog för att Andersson predikade för de redan frälsta, som glatt accepterar och tror på vad som helst bara de vill. Jag menar; var det ingen som undrade varför inte, London, Paris, Tokyo, New York och hundratals andra betydligt större städer inte redan gått detta öde till mötes?
Cecilia Boldemann (Forskare, Karolinska Institutet): Cecilia är forskare kring barnens hälsa. Cecilia fick stora applåder när hon nämnde hur fantastiska och viktiga barn är. Efter detta inte alltför uppseendeväckande konstaterande hade hon vunnit publikens hjärta som nu stod beredd att acceptera alla hennes slutsatser som korrekta, även om dessa hamnade utanför hennes kompetensområde.
Som vi alla vet, består vetenskapshistorien av både korrekt och inkorrekt tolkade forskningresultat. Jag är inte kompetent att bedöma resultaten av Cecilias forskning kring benskörhet och allergier; jag antar att hennes resultat är korrekta när hon påstår att barn måste gå mellan 15.000 och 16.000 steg om dagen för att undvika att drabbas av benskörhet senare i livet. Men där slutar hennes kompetens; hennes forskning räcker inte för att bevisa att barn som bor i tätbebyggda områden är dömda till framtida benskörhet, då det inte är givet att barn i tät bebyggelse går eller leker mindre än andra.
Min erfarenhet som barnskötare med 36 års tjänst är att barn i glesbebyggda områden blir skjutsade överallt. Stadsbebyggelse gör däremot att fler målpunkter ligger inom gångavstånd. Forskning har visat att vuxna som bor i innerstaden går mer än de som bor i förorterna; en sanning som torde gälla barn lika mycket som vuxna.
Vad gäller allergier, som enligt Boldemann drabbar barn som bor vid hårt trafikerade vägar, följer det inte nödvändigtvis att barn i stan ska, för all framtid, drabbas av bilars avgaser och partikelutsläpp. Om vi bygger en stad efter YIMBY-principer blir det en tät stad där bilens roll minskar för att ge plats för mer gång- cykel och kollektivtrafik.
Boldemann sade en del om dagvattenhantering, om att ju tätare en stad är bebyggd, desto svårare blir dagvattenhanteringen och att dåligt hanterat dagvatten är hälsovådligt. Även detta påstående togs emot av publiken som ytterligare en spik i kistan för oss som vill förtäta staden. Det hon inte tog i beaktning var att förslaget om 140 000 nya bostäder inte innebär någon förtätning av den redan täta innerstaden. Tyvärr kommer få, om ens några, av de områden som är tänkta att förtätas att uppnå en täthet lik den i dagens innerstad. Slutsatsen därför måste bli att om innerstaden kan hantera sitt dagvatten idag så kan den även göra det i framtiden med en någorlunda oförändrad täthet och det kommer ett förtätat Årsta eller Bromma också kunna göra.
Mikael Raatamaa (Poet, Arkitekt): Mikael vikarierade för Per Wirtén som var sjuk. Likt Wirtén representerar Raatanaa ”Tvärstaden”, en organisation som hyllar den modernistiska stadsplaneringen och gör gällande att de som kritiserar modernistisk stadsplanering också kritiserar dem som bor där. Raatamaa var panelens uttalade marxist. En central tes i hans resonemang var att allt byggande är att exploatera marken och då måste det vara av ondo, då exploatering förutsätter att någon blir exploaterad. Detta var rätt typiskt för hans krumsprång i såväl logik som semantik. Raatama slog också fast att Marx och Engels redan under 1800-talets mitt påpekat att det var en nödvändighet att sudda ut gränserna mellan stad och land.
Josefin Wangel (Forskare på KTH): Även Josefin har hög tilltro till sin kompetens; hon introducerade sig som någon som inte tyckte en massa saker utan en som vet. Hon vet, bland annat att YIMBY är helt ut och cyklar när vi påstår att Stockholm inte är Bullerbyn. Stockholm är minsann Bullerbyn och Bullerbyn är ett förträffligt ställe där folk är öppna och glada och mottagliga för alla intryck de får av varandra i alla deras dagliga möten. Att boende i isolerade bostadsenklaver huvudsakligen endast får tillfälle att möta personer med samma etniska och socioekonomiska bakgrund som de själva, var ingenting som störde hennes tes.
Under en stor del av kvällen fick man känslan av att Nätverket Ny Grön Våg anser YIMBY vara deras stora meningsmotståndare. Denna uppfattning var sällan starkare än när Wangel talade. Det verkades som om det var en bisak att förslaget om 140 000 bostäder hade lagts av Alliansen och att samtliga seriösa partier stöder en utbyggnad i liknande takt. YIMBY verkar, i deras ögon, vara roten till all ondska.
Ola Andersson (arkitekt, skribent och författare till boken ”Vykort från Utopia”). Ola Andersson var den enda panelmedlem som talade ur ett stadsutvecklingsvänligt perspektiv. Intressant att tänka på är att han inte står för det förslag som Alliansen hade lagt; hans kritik av förslaget var snarare att 140 000 bostäder inte på långa vägar räcker för att hysa Stockholms kommande befolkning. Andersson talade pedagogiskt med uppbackning av källredovisade siffror, tabeller och diagram.
Där de övriga debattörerna stöttades av applåder och hejarop, bemöttes Andersson av suckar och stön och, mot slutet, stora burop. Buropen kom då Andersson, i ett anförande, svarade på den fråga som står som rubrik till denna artikel: "Ny Grön Våg - till vilket pris?". 2013 visar en befolkningsutveckling som är typisk för de senaste åren. Länets befolkning ökade med 36 000 personer, varav cirka 14 398 var genom födselöverskottet, 16 385 utgjordes av invandringsöverskottet från utlandet och 5 036 var inflyttningsöverskottet från det övriga Sverige.
Med utgångsläge i denna statistik konstaterade Andersson att logiken dikterade att följande åtgärder fanns att tillgå och frågade mötesdeltagarna vilka åtgärder de var beredda att använda sig av, i fall man vägrade bygga ut staden i nödvändig takt. De möjliga åtgärderna var:
1) att begränsa Stockholmarnas rätt att föda barn eller tvinga dessa barn att lämna staden,
2) vägra folk rätten i landet att välja var de vill bo och
3) stoppa invandringen.
Här övergick suckandet och stönandet till en regelrätt buande. Inte för att Andersson själv vill ta till dessa åtgärder utan för att publiken med en självbild av kärleksfulla, solidariska barnkära medborgare, inte tålde att se vad deras egna ställningstaganden förutsätter om de skulle förverkligas.
Tabeller
Med hjälp av SCBs statistiska databas har jag sammanställt några tabeller över hur befolknings-utvecklingen såg ut under den gröna vågens högtid, alltså 1970-talet. Först visar jag de siffror som, om tagna som de står, och utan någon vidare analys, verkar ge stöd åt tron på att en grön våg verkligen svepte över landet.
| Kommun | 1970 | 1980 | Förändr. | Förändr. % |
| Stockholm | 744 911 | 647 214 | -97 697 | -13,12% |
| Malmö | 259 535 | 233 887 | -25 648 | -9,88% |
| Göteborg | 465 527 | 431 273 | -34 254 | -7,36% |
| Storstäderna totalt | 1 469 973 | 1 312 374 | -157 599 | -10,72 |
Tabellen visar ett enormt tapp för rikets tre enda stora städer på nästan 11%, där Stockholm tappade hela 13% av sin befolkning. Men innan vi accepterar att detta berodde på en grön våg, måste vi titta efter var dessa människor tog väg och varför.
| Område | 1970 | 1980 | Förändr. | Förändr.% |
| Stockholms kommun | 744 911 | 647 214 | -97 697 | -13,12% |
| Övr. Stockholms län | 732 323 | 880 503 | 148 180 | 20,23% |
| Håbo | 6 118 | 13 301 | 7 183 | 117,41% |
| Stockholms region | 1 483 352 | 1 541 018 | 57 666 | 3,89% |
Jag har här tagit med Håbo, som med huvudorten Bålsta, är en pendlingsförort till Stockholm. Här ser vi att det övriga länet plus Håbo ökade betydligt mer än vad Stockholms kommun minskade och gav en ökning för storstadregionen på nästan 4%.
Möjligen påtade några av dessa utflyttade på sina egna täppor och blev självförsörjande men de allra flesta hamnade upp till två mil ifrån sina arbeten, kultur och nöjen. Dessa människor fick ägna sig åt det föga miljövänliga sysselsättningen arbetspendling, många av de ensamma i sina inte alltför miljövänliga bilar.
Situationen i Göteborg och Malmö följde samma mönster, med tillägget att dessa städers industrier lades ned i rask takt. Dock, även här gick flyttlassen huvudsakligen till förorter eller sovstäder på lite längre avstånd.
| Kommun | 1970 | 1980 | Förändr. | Förändr.% |
| Göteborg | 465 527 | 431 273 | -34 254 | -7,36% |
| Kungsbacka | 29 007 | 43 536 | 14 529 | 50,09% |
| Mölndal | 44 769 | 47 778 | 3 009 | 6,72% |
| Kungälv | 24 242 | 29 702 | 5 460 | 22,52% |
| Härryda | 16 003 | 23 195 | 7 192 | 44,94% |
| Partille | 24 588 | 27 172 | 2 584 | 10,51% |
| Ale | 17 566 | 23 312 | 5 746 | 32,71% |
| Lerum | 23 520 | 29 871 | 6 351 | 27,00% |
| Tjörn | 9 334 | 11 70 | 2 367 | 25,36% |
| Öckerö | 8 478 | 9 842 | 1 364 | 16,09% |
| Mark | 29 000 | 31 418 | 2 418 | 8,34% |
| Stenungssund | 12 546 | 16 091 | 3 545 | 28,26% |
| Orust | 8 907 | 12 364 | 3 457 | 38,81% |
| Lilla Edet | 10 065 | 11 836 | 1 771 | 17,60% |
| Göteborgs region | 723 552 | 749 091 | 25 539 | 3,53% |
| Kommun | 1970 | 1980 | Förändr. |
Förändr.% |
| Malmö | 259 535 | 233 887 | -25 648 | -9,88% |
| Lund | 69 073 | 78 487 | 9 414 | 13,63% |
| Velinge | 13 112 | 23 190 | 10 078 | 76,86% |
| Svedala | 10 166 | 15 471 | 5 305 | 52,18% |
| Lomma | 12 308 | 16 607 | 4 299 | 34,93% |
| Burlöv | 11 830 | 14 323 | 2 493 | 21,07% |
| Staffanstorp | 11 107 | 16 368 | 5 261 | 47,37% |
| Kävlinge | 14 496 | 20 643 | 6 147 | 42,40% |
| Malmö region | 401 627 | 418 976 | 17 349 | 4,32% |
Andra kommuner som ökade starkt under denna period var de stora Universitetsstäderna:
| Stad | 1970 | 1980 | Förändr. | Förändr.% |
| Uppsala | 129 687 | 146 192 | 16 505 | 12,73% |
| Linköping | 104 646 | 112 600 | 7 954 | 7,60% |
| Umeå | 69 547 | 81 088 | 11 541 | 16,59% |
| 303 880 | 339 880 | 36 000 | 11,85% |
Lägger vi ihop dessa tabeller ser vi, övergripligt, hur befolkningens geografiska spridning omfördelades under den gröna vågens guldår.
| Region |
1970 | 1980 |
Förändr. |
Förändr.% |
| Storstadsregioner | 2 608 531 | 2 709 568 | 101 037 | 3,87 |
| Universitetsstäder | 303 880 | 339 880 | 36 000 | 11,85 |
| Stor + universitetsst. | 2 912 411 | 3 049 448 | 136 554 | 4,69 |
| Övriga landet | 5 174 030 | 5 268 128 | 94 581 | 1,83 |
| Hela riket | 8 086 441 8 | 317 576 | 231 135 | 2,86 |
Som man kan se, ökade storstadsregioner och universitetsstäderna sin befolkning mer än det övriga landet i absoluta tal och mer än dubbelt så mycket räknat i procent. Knappast någon riksomfattande trend med folk som flydde staden för att leva ett "sundare liv på landet". En sådan grön våg är knappast att önska i repris men, om människorna från Ny Grön Våg menar allvar, är de välkomna att lämna staden till förmån för dem som verkligen uppskattar att bo i en stad.
YIMBY Stockholm om: Ny grön våg, förtätning, tvärstaden, förtätning, stadsutveckling
Bloggar om: Ny grön våg, förtätning, tvärstaden, förtätning, stadsutveckling
Nästa vecka ska jag delta på konferensen ReadMe Lund och prata om aktuella e-bokstrender (Hoppas vi ses där!). Inför konferensen ska vi i dag titta på tre fascinerande experiment att skapa nya sätt att publicera skönlitteratur.
2010 drog författaren Neal Stephenson igång projektet ”The Mongoliad”. Tillsammans med flera andra författare hade han en idé om att skapa en sammanhållen berättelse om en alternativ medeltid. Berättelsen publicerades regelbundet i kapitelformat på en sajt där läsarna betalade en prenumerationsavgift för att inte bara läsa historien utan även ta del av en wiki men framför allt för att delta i ett forum där kommande kapitel diskuterades. Det gick även att läsa berättelsen i mobilappar. Den ursprungliga berättelsen har nu publicerats i tryckt form men det fortsätter publiceras noveller skrivna av fans via Kindle Worlds och den övergripande fiktiva världen ”The Foreworld Saga” som ”The Mongoliad” ingår i använder just nu serietidningar för att berätta nya historier.
Neal Stephenson gick vidare och försökte skapa världshistoriens mest autentiska svärdspel. Det Kickstarter-finansierade projektet har dock tyvärr gått i stå.
Två år innan ”The Mongoliad” gjorde bokförlaget Penguin Books ett mycket snyggt experiment med ”We Tell Stories”. På ”We Tell Stories” publicerade Penguin sex berättelser baserade på klassiska Penguin-böcker av sex författare (Charles Cumming, Toby Litt, Kevin Brooks, Nicci French, Matt Mason och Mohsin Hamid). Varje berättelse hade sin egen digitala form, ”The 21 Steps” berättades till exempel i en Google Map, ”Slice” i form av fyra parallella bloggar och Twitterkonton som uppdaterades i realtid och ”The (Former) General” publicerades som en grafisk Choose Your Own Adventure-novell.
”Shadow Unit” lanserades samma år (2008) som ”We Tell Stories”. ”Shadow Unit” är ett storskaligt polisäventyr med fantastik-inslag skrivet av flera författare tillsammans, bland andra Elizabeth Bear och Emma Bull. Formatet är inspirerat av tv-serier där varje novell är ett avsnitt och den övergripande berättelsen är indelad i säsonger. Kopplat till berättelsen finns en wiki och det går att följa ett antal av karaktärerna på bloggtjänsten Livejournal.
SVK av Warren Ellis, Matt ”D’Israeli” Brooker och Berg.
En analog bonus: 2011 samarbetade framtidskonsulterna Berg (som var med och tog fram Mag+ åt Bonnier) med författaren Warren Ellis för att ta fram en ny sorts serieberättelse. Resultatet var SVK där delar av serien trycktes med osynligt bläck. Så tillsammans med serietidningen fick läsaren även en speciallampa med UV-ljus som gjorde att den osynliga texten framträdde. Den osynliga skriften användes för att visa hur huvudpersonen kunde läsa andras tankar.
Och ett aktuellt digitalt lästips: Just nu har jag fastnat i den fantastiska postapokalyptiska serien ”Stand Still. Stay Silent” av Minna Sundberg. Just nu växer berättelsen fram här.
Canadian astronaut Chris Hadfield's cover of Bowie's Space Oddity was a worldwide hit, and now it has been disappeared from the Internet, thanks to a copyright claim from David Bowie. Ironically, if Hadfield had recorded the song and sold it on CD or as an MP3, there would have been no need for him to get a license from Bowie, and no way for Bowie to remove it, because there's a compulsory license for cover songs that sets out how much the performer has to pay the songwriter for each copy sold, but does not give the songwriter the power to veto individual covers (that's why Sid Vicious was able to record "My Way").
As Blayne Haggart's Ottawa Citizen editorial points out, it's hard to make a utilitarian argument for copyright that lets musicians determine who can make Youtube videos from their songs, given that covers are such an accepted part of musical practice. As Haggart writes, "Is the world a better place now that this piece of art has officially been scrubbed from existence?"
Sometimes, the law is an ass. And copyright law, as it’s metastasized over 300 years, definitely possesses ass-like qualities.
The Hadfield Space Oddity takedown is the perfect example of how copyright, which is supposed to promote creativity and increase our access to knowledge and culture, all too often ends up doing the exact opposite. Instead, it becomes a way for copyright owners – usually large multinationals, not actual creators – to control what gets created and seen.
Most people lucky enough not to spend every waking moment thinking about copyright may think that’s just fair – it is their stuff, after all. But what this completely understandable, instinctive response misses is that this will to control often ends up being a veto over the future creation of knowledge and culture.
Op-Ed: Bad copyright rules killed Hadfield's Space Oddity [Blayne Haggart/Ottawa Citizen]
A Single Note / 48″ diameter, 150″ (12.5 feet) circumference
A Single Note, detail
A Single Note, detail
A Single Note, detail
A Single Note, detail
A Single Note, detail
A Single Note, detail
With meticulous determination and a steady hand, artist Ben Sack picks up a black 0.05 Staedtler pigment liner pen and begins to draw the dense, intricate details of fictional cityscapes: buildings, roads, rivers and bridges. He draws until the ink runs out and picks up another pen. And another. And another. Sapping the ink from dozens of writing utensils until several months later a canvas is complete. His most recent piece, a vast circular drawing titled A Single Note (top), has a 12.5 foot circumference. It staggers the mind.
The architecture found in Sack’s artwork spans centuries, from gothic cathedrals to towering skyscrapers, underpinned by patterns of urban sprawl reminiscent of European cities with a healthy dose of science fiction. If you look carefully you might even recognize a familiar landmark here and there. He shares as his influence some thoughts on “western antiquity”:
Its this sort of image that I think most people, if not all of society have of western antiquity; stainless marble facades, long triumphal avenues, monuments to glory. In actuality, the cities of the past were far from idealistic by todays standards. Yes there was marble, lots of marble, and monuments galore, however these urban centers were huddled together and unless you were considerably wealthy, life in dreamy antiquity was often a heroic struggle. Though the societies of antiquity were bloody, dirty and corrupt the idea of antiquity has come to represent some resounding ideals in present society; democracy, justice, law and order, balance, symmetry. These ideals are now the foundation stones of our own civilization, a civilization that some distant future will perhaps honor as antiquity.
Sack graduated from the Virginia Commonwealth University in 2011 and has since had work numerous solo a group exhibitions, most recently at Ghostprint Gallery. And just this week he returned from a circumnavigation of the globe as part of a residence aboard the m/s Amsterdam. You can see more of his work on his website, and over on Tumblr. Prints are available here. (via Waxy.org, Laughing Squid)
Du kanske har massa tidningar hemma också. Eller så kan du massa saker. CMS, design, marketing och sånt. Eller så har du en scanner och tid. Och vill vara med. Nu kör vi! Tillsammans!
Vad gör man efter nästan fem års scannande, ocr-ande, rättstavande, styckefixande och publicerande? Man dricker en öl. Och konstaterar att det är jävligt viktigt att få ut texterna samtidigt som det är ganska tråkigt och tradigt att göra det helt på egen hand.
Så. Jag har en hög, eller kanske tre, tidningar hemma som förtjänar att läsas. Det handlar om Sound Affects, Ultra, en del Schlager och massa punk- och metalzines.
Du kanske har massa tidningar hemma också. Eller så kan du massa saker. CMS, design, marketing och sånt. Eller så har du en scanner och tid. Och vill vara med. Nu kör vi! Tillsammans!
Skicka ett mail till pontus.foll [AT] gmail.com och säg hej.
