The scale of it all just crushes the mind. There’s the ocean section, the beach, the hills, the ruins, a village, the castle...you could play on this for weeks and still not see everything it has to offer.
Side note: how do I turn my entire house into that gaming room.
The failed military coup in Turkey was bizarre, even (especially) by the standards of Turkish military coups (which is a surprisingly large data-set), and in the wake of the coup, 6,000 people were promptly rounded up and arrested including respected judges, powerful military leaders, prosecutors, and a whole list of others whose names seem to have been put on an enemies list long before any coup.
(more…)
What compels people to do things? Especially things that don't make sense to other people? Bruce Zaccagnino has, by himself over the past few years, built Northlandz, a massive model train installation 75 minutes away from NYC. The facility is 52,000 square feet, where more than 100 trains travel over 8 miles of track.
But can it last? While Bruce has even grander plans for Northlandz, his dream has grown beyond what anyone initially imagined. Yet the audiences he hoped Northlandz would attract just aren't coming. He's transformed from a creator into a caretaker, wrestling with upkeep instead of making art. Northlandz is not just another roadside attraction. It's a man's life, work, and home.
The true scale of the thing becomes evident at 3:40, when you see Zaccagnino walking through a valley with the walls towering over him. As someone who has built a massive, sprawling thing by himself without knowing why or how it was going to be successful, I hope Zaccagnino finds a way to keep Northlandz going.
Ever since Ghostbusters 2 premiered in 1989, there’s been talk of a third movie. For nearly 20 years, various scripts and ideas and rumors circulated until Paul Feig’s new reboot, opening July 15, finally put the possibility to rest. io9 spoke with original film’s director Ivan Reitman, as well as Feig, about what actually happened with Ghostbusters 3.
“I was working on a more traditional pass-the-torch sequel,” Reitman said. “I was working on it with Harold [Ramis], Danny [Aykroyd], and Lee Eisenberg and Gene Stupnitsky, two very funny writers. We had a great script. We actually had a script in which Bill Murray dies in the first five minutes because that was the only way he was going to do it. And he was a ghost character for part of it. They’re passing the torch on to a group of younger Ghostbusters, one of which was Oscar, Bill’s supposed son from the second movie. It’s not clear if its his son or not. And it was very funny.”
Things we were looking good. Sony Pictures greenlit the film and everything was progressing, but then tragedy struck.
“Unfortunately in sort of the last half year of development or so, Harold got really sick and about a year later he passed away,” Reitman continued. “And I realized there was no way I could do this film. If I was going to do Ghostbusters, I had to do it with the Ghostbusters. I was not interested in doing another Ghostbusters movie without Harold and with Bill sort of dragging his heels.”
With Reitman’s desire to make the movie gone, he made a deal with Sony to allow the studio to continue pursuing things in the franchise. Which is when Ivan Reitman called one of the best comedy directors out there, Paul Feig.
“Paul came along with an idea to basically reboot it and still pay tribute to the original,” Reitman said. “And he already had Melissa McCarthy and Kristen Wiig interested in doing it. So I said ‘This is a no-brainer. These are two of the funniest women in the world,’ much in the way Bill and Danny were when I did it. So we started working with Paul.”
This is where Ghostbusters 3 becomes the new Ghostbusters, which in recent weeks has been officially (but quietly) retitled by Sony as Ghostbusters: Answer the Call, to differentiate it from the original film.
“When Ivan first contacted me there had been two scripts written, one by friends of mine, Lee and Gene, and then Etan Cohen had done one and they were really good scripts,” Feig told us. “The problem for me creatively was I didn’t like the idea that the Ghostbusters had been forgotten. I love Ghostbusters 2 but I always bumped on that at the beginning. They’re disgraced? After saving New York? It felt like you have to crawl out of the morass to do that in a way. I didn’t respond to [it]. And also I didn’t want [the new characters] to be handed the keys to the kingdom in a kingdom that had already seen these ghost attacks.”
Feig’s comedic and dramatic sensibilities simply didn’t connect with the plans Reitman, Ramis, and Aykroyd had been working on all those years. He pitched something different.
“I can only get inspired by stories of underdogs,” Feig continued. “The idea of, ‘Wait, if we start this again in today’s world where we’ve never seen a ghost... that would be a much different experience. Then on top of it, I know how to tell a story about people who are undervalued. Who don’t know their place in the world and who people think aren’t worth their weight. So a story about those people who are right and end up proving that they’re right by saving the world? That I have juice for.”
The result is a Ghostbusters that pays tribute to the original film in numerous ways, but has a different, more epic story, with a more modern sense of action and humor—all things that Ghostbusters 3 may not have had.
“I couldn’t figure out how to do [that movie],” Feig said. “[Maybe] somebody else could’ve. When people get mad at me about it, [I say] ‘They came to me.’ That’s all I can tell you, ‘They came to me.’ So I’m sorry.”
But if you’re hoping to get a peek at what Ghostbusters 3 might have been, there’s still hope. We asked Reitman if there was ever a way fans might get to see that original script—perhaps as a book?
“That’s an interesting idea,” he said. “We’ve not talked about it. I think it’s a complicated rights issue. But I guess Columbia owns them so it would be up to them.”
Ghostbusters open July 15. We’ll have much more on the film soon.
by Matt Novak on Factually, shared by Matt Novak to io9
There’s currently a story doing the rounds about a man who had to catch them all. Pokemon, that is. According to websites like Techworm and Cartelpress, 26-year-old Lamar Hickson recently caused a massive car accident while playing Pokemon Go. The only problem? The story is totally fake.
Yes, a lot of weird stuff has been happening lately with the release of Pokemon Go. People have been exploring the outdoors and accidentally getting exercise. They’ve even been getting robbed at gunpoint. But so far, nobody has caused a massive pileup on the freeway. So far, mind you.
This story of the fictional Lamar Hickson of Massachusetts was fabricated by Cartelpress, one of those fake news sites that only creates plausible-sounding news for clicks.
Cartelpress claimed to speak with an officer named Fredrick Jones who reportedly said “Texting and driving was already a very serious issue, but now playing Pokemon Go and driving could make things worse.” We can’t emphasize enough that there’s obviously no Officer Jones.
As Snopes notes, the photo that the site uses comes from a real pile-up near Denver in 2014. Other Cartelpress headlines at the moment include “ISIS is Taking Responsibility For Pokemon Go’s Login Problems; Server Issues” and “Pokemon Go: Teen Kills Younger Brother Because He Thought He Deleted His Pokemon.” Not exactly Onion-level satire.
With Pokemon-mania sweeping the country it really does seem like just a matter of time before a horrible car accident is blamed on someone playing Pokemon Go. But this story of Hickson on some unnamed highway in Massachusetts is bullshit.
Det tisslas och tasslas om hur det står till med Deutsche Bank som är Tysklands överlägset största bank. Förra veckan uttalade IMF att banken just nu är det största enskilda hotet mot det globala finanssystemets stabilitet. Detta efter att dess aktiekurs halverats på ett halvår; senaste året har 70 % av börsvärdet eliminerats. Visserligen ska dessa abstrakta siffror inte misstas för att vara prislappar, men ändå: Deutsche Bank värderas nu till ungefär samma belopp som Snapchat.
BBC förklarar lite av sifferexercisen: värdet av en bank är i teorin detsamma som skillnaden mellan dess tillgångar (fordringar) och dess skulder. Och där ligger Deutsche Bank sextion miljarder euro plus, vilket ser stabilt ut. Problemet är bara att tillgångarnas värde kan förändras mycket snabbt, eftersom dessa värden inte är annat än spekulationer i vad andra kan tänkas vilja betala i framtiden.
The problem with Deutsche is that it doesn’t have big retail banking and credit card businesses (both seen as reasonably safe and boring) to balance its bigger and riskier investment banking operations.
För varje krona i eget kapital har Deutsche Bank 28 kr i skulder. Krävs bara förluster på 3,5 procent för att sänka hela EU:s banksystem.
Emellertid är det få som tror att EU:s hela banksystem kommer att sänkas, hur det än går för banken. Här snackar vi verkligen too big to fail, så den tyska staten kommer utan tvivel att rädda Deutsche Bank. Frågan blir då vem som i slutändan kommer att få ta notan och vilka de politiska följderna blir.
Jag är inte så bra inläst på de nya EU-reglerna för bankräddning. Men officiellt gäller väl nu principen att staterna (“vanliga skattebetalare”) inte längre ska bli behöva täcka bankernas förluster. I stället för bail-out ska det bli bail-in. Ansvaret ska flyttas till dem som lånat ut pengar till den krisande banken (inklusive de “vanliga småsparare” som satt in större belopp på vanliga bankkonton).
Om jag fattar saken rätt, ligger bail-in-principen helt i linje med minusräntan. Det blir ju ännu mindre fördelaktigt att ha pengar liggande på banken. Alltså pressas ytterligare lite kapital till att ta risker på annat håll, placerade t.ex. på aktiebörsen eller i fastigheter.
Såväl minusränta som bail-in-regler pekas nu ut som orsaker till den uppseglande bankkrisen i hela Europa. Allra värst är läget som bekant i Italien. Där överväger nu regeringen att ignorera de nya reglerna och utlova en hederlig bail-out ur statsbudgeten. Tro fan att Tyskland överväger samma sak.
Samtidigt som Deutsche Bank befinner sig i ett nödläge, gör dess chefsekonom ett utspel om att EU borde lägga 150 150 miljarder euro i en ny räddningsfond för utsatta banker. Han uppger sig då främst syfta på italienska banker. Men själva kärnan i vad Deutsche Bank säger är ju att de även för egen del kräver starkare skyddsnät från staten, alltså en återgång från bail-in till bail-out.
Ich bin kein Untergangsprophet, sondern Realist. Europa ist schwer krank und muss die bestehenden Probleme extrem schnell angehen, sonst droht ein Unfall. Der Kursrückgang bei Bankaktien ist nur das Symptom eines viel größeren Problems. /…/
Wir erleben Krisen in immer kürzeren Abständen. Und ich kann beim besten Willen nicht erkennen, wo Wachstum herkommen soll.
Om kraschen för Deutsche Bank fortskrider tillräckligt långt – vem kommer att få betala? Vilka blir de politiska följderna i Tyskland och i övriga Europa? En bail-in som drabbar så kallade “småsparare” låter verkligen som stoff för högerpopulisterna i AfD att kalasa på. En bail-out skulle drabba bredare folklager i form av nedskärningar, men med lite längre fördröjning, fler lager av förmedling och större utrymme för maktkamper mellan Tyskland och övriga Europa. Tänker jag. (Men jag har som sagt rätt dålig koll på teknikaliteterna.)
Uppdrag Granskning avslöjar att PEAB byggt Mall of Scandinavia med hjälp av slavarbetare som man köpt på den öppna marknaden. Byggfirman har även struntat i alla former av säkerhetsföreskrifter samt offrat en takläggare till Molok, varje onsdag klockan tre.
Nu kommer några saker att hända:
Charlotte Hagö, som är kommunikationschef på PEAB, kommer tvingas till förödmjukelser av typen telefoner som ringer samt helgarbete. Hon kommer missa inbokade träningspass och andra saker som hon hade sett fram emot. Har hon barn? Då kanske hon hade velat ta, inte vet jag, en glass kanske med dom – det kan hon ju glömma nu. Inte så kul. Jag skulle vilja påstå att hon nu tvingas in i en lika farlig arbetsmiljö som dom byggjobbarna hade, om inte farligare.
Paret Uwell kommer nu tvingas att göra alla sina inköp i Mall of Scandinavia. Inte heller superkul i längden. Men om ett köptempel har byggts av slavar så måste man ju faktiskt älska det om man har byggt sina liv på att älska just företag som hatar människor. Det och att blocka folk på twitter.
Mall of Scandinavia kommer att suga åt sig all energi och växa sig starkare och ondare. Själva byggnaden kommer att bli till en demonisk hädelse. Det kommer att gå från ett ställe som någon passerar i en bisats i en Stephen King-roman, till en osund, ohygglig och vederstygglig huvudrollsinnehavare i en febrig Lovecraft-novell.
PS Uppdrag Granskning är ett gäng sossar och plugghästar som måste göra ”avslöjanden” av den här sorten för att få ligga. DS
Swedish illustrator Simon Stålenhag (previously) depicts a uncomfortable collision of present and future where people much like us seem to confront a brave new technological reality. In his digital paintings children throw spears at terrifying drones, and people wander aimlessly in their yards while fully engrossed inside virtual reality helmets strapped to their heads, and sometimes there’s even a giant alien caterpillar. Each bleak snapshot is seemingly unconnected to the last but suggests a provocative story—for some reason I’m reminded of my favorite children’s picture book, Chris van Allsburg’s The Mysteries of Harris Burdick. Stålenhag collected many of his own illustrations into a book titled Tales from the Loop, and many of his best images are available as prints. You can also find him on Tumblr.
Oslo wanted to host the 2022 Winter Games, but has decided against it because of the International Olympic Committee's demands for special treatment. The IOC's imperial arrogance and opulence would be amusing—were it not the tip of an iceberg of corruption and despotism that floats from city to city every two years.
• They demand to meet the king prior to the opening ceremony. Afterwards, there shall be a cocktail reception. Drinks shall be paid for by the Royal Palace or the local organizing committee.
• Separate lanes should be created on all roads where IOC members will travel, which are not to be used by regular people or public transportation.
• A welcome greeting from the local Olympic boss and the hotel manager should be presented in IOC members' rooms, along with fruit and cakes of the season. (Seasonal fruit in Oslo in February is a challenge ...)
• The hotel bar at their hotel should extend its hours “extra late” and the minibars must stock Coke products.
• The IOC president shall be welcomed ceremoniously on the runway when he arrives.
• The IOC members should have separate entrances and exits to and from the airport.
• During the opening and closing ceremonies a fully stocked bar shall be available. During competition days, wine and beer will do at the stadium lounge.
• IOC members shall be greeted with a smile when arriving at their hotel.
• Meeting rooms shall be kept at exactly 20 degrees Celsius at all times.
• The hot food offered in the lounges at venues should be replaced at regular intervals, as IOC members might “risk” having to eat several meals at the same lounge during the Olympics
Mohammed Zaman, founder of Easingwold Jaipur Spice restaurant in the UK, was sentenced to six years in prison for serving a nut-powder curry to a man with a nut allergy. The victim, who asked Zaman not to give him food with nuts, died from anaphylactic shock immediately after eating it.
[We] sincerely apologise to all our loyal customers for the recent heavy press surrounding the Easingwold branch and the somewhat disappointing decision for our founding father Mr Zaman. Mistakes have been made and this is no excuse but now is a time to move on as Mr Zaman so wishes.
We are now in the process of launching a new dessert menu and have hired an exclusive pastry chef from London to design this. Our philosophy, started by our founder, [Mohammed] Khalique Zaman, was and still is to create real quality Indian cuisine of the highest standard.
With exhilarating flavours and subtle aromas...Jaipur Spice will transform your perception of Indian food...You'll spot the difference the moment the food arrives!!"
I’ve recently started a new YouTube channel to talk about the things I normally write about: psychology, science, and history, and how they intersect with helping us run better businesses. And it’s grown at a nice clip so far with over 340 subscribers. That’s tiny in the realm of YouTube where my favorite channels are in the 3–4 million subscribers, but it’s a good start for a recent production. Jason and I also started another channel called Work in Progress, which picked up about 1700 subscribers fairly quickly. (To answer a common question: Jason and I have been dormant on the Work in Progres Show. It’s awesome to do those, but our schedules are hard to sync up. Hopefully soon we can start those again).
But why even focus on YouTube. Here’s two things I’ve spotted recently:
Facebook VP Nicola Mendelsohn says about the future of Facebook in 5 years: “We’ll be all video.”
Video increasingly becomes more important. So it doesn’t seem a bad bet to invest there. Here are a few helpful tips, tricks, and even gear I’ve uncovered along the way that weren’t obvious to me when we started these projects.
Add a subscription button
YouTube lets you add something called a “watermark”. Since a watermark is often used in photography so people won’t steal your work, you might not realize you can use it for a completely different purpose on YouTube: to encourage people to subscribe.
And even more non-intuitively it’s in your Channel settings called Branding:
If you go to Branding you can upload an image, and even pick a time when it appears. I go with 10 seconds so it might get more noticed when a viewer gets comfortable with the video for a bit. Here’s my watermark if you want to use it yourself:
Does it work? To be honest, I haven’t given it a thorough A/B test. A/B testing strategies on YouTube are almost impossible (wish they would give creators some abilities there). It seems like subscriptions got a bump when I added these to Work in Progress, but might be worth testing if you can.
Do an intro video
Again, not something that’s super intuitive at YouTube. But when non-subscribers see your channel for the first time, you can show them a video to introduce your channel. Given that people use YouTube to watch videos, I’d encourage you to add an intro video in addition to your About page. To add one, just film something as an Unlisted video (if you make it Public and Listed it’ll show up in your normal set of uploaded videos and will be redundant for anyone who’s already subscribed).
Next, you add this video as a “trailer” in YouTube. Navigate to your Channel page, then click the tab “For New Visitors”. There you can add or remove a Trailer:
Can’t A/B test the intro video very well either, but when Jason filmed a nice intro for us at Work in Progress, subscriptions jumped.
Advanced settings
Go over to Advanced settings and give those a look. For Channels that aren’t on YouTube to monetize through ads (like ours isn’t), you probably want to turn off the defaulted ads:
Depends on what you are trying to accomplish, but again, this wasn’t obvious that you could turn these off and where.
Here’s some other links you’ll want to check out:
Use those pencils to change the Avatar and Background art on your channel. You can also use that right pencil to add links to your Channel that can link to some other properties.
Don’t use the default thumbnails
I swear they always look bad. They might work though for comic effect — In multiple videos it looked like I was crying or screaming:
Now, I make sure I grab a decent image from the video or upload a high resolution picture. Often I just use a resource like Unsplash to get free and free-to-do-whatever-you-want licensed photos.
And it makes for a much more interesting list of videos:
Video quality
1) Don’t worry about video quality
I’ve learned a bunch about making better looking videos. It’s taken awhile, and I still have far to go.
First, I’ll say, don’t worry too much about video quality. Worry first about audio and lighting. There was a study I read long ago that people will watch things they can’t see as long as the audio is good, but they won’t watch things that they can see clearly if the audio is poor.
Make sure you have your audio situation figured out. Be careful with earbud mics because they often brush up on your collar or shirt while you talk and make a lot of noise. Also, if you are going to be talking with someone using something like Google Hangouts, use earbuds. Otherwise the output of your speakers is likely going to end up in the video causing a crazy echo.
For lighting, at a minimum try to film with some sunlight coming towards your face from behind the camera. Make sure there aren’t any lights at your back facing the camera.
Here’s how I started: just my phone recording a Facebook Live video that saved to my phone. I then uploaded it to YouTube. The quality is terrible:
It’s not in HD. The aspect ratio is wrong. The lighting is awful. I fooled with this selfie Ring light, and it just made me look green.
But I still got subscribers, and people still started watching the content. You’ll realize that’s what matters most. With the videos Jason and I did together, the video quality was never great, since we were often using our webcams, and didn’t spend much time worrying about lighting or audio.
Didn’t matter. Lots of people still tuned in.
So get the basics down, worry more about what you’re talking about. When you’re happy with the direction of your content, then start worrying about video quality.
It films in 1080p for decent looking HD videos. But I made the mistake of using Photobooth on my Mac to make the videos. Photobooth uses the wrong aspect ratio for YouTube, and I don’t believe creates videos in 1080p even though the camera does. They ended up in about 480p.
Then I realized I could start filming in Quicktime, the player. If you open up the Quicktime Player on your Mac, you can actually film new movies:
Using that with the Logitech I was finally recording in a 16:9 aspect ratio, and the videos were in 1080p. This was a nice jump in quality on YouTube. I also added a decent microphone — the Snowball for $50.
With about $125 for that webcam and mic, and some sunny windows, you can do a pretty great job of making videos talking to your audience.
Recently, I still wanted more control over the quality of these videos, especially poor lighting. I find myself filming in my basement or on a cloudy day. I don’t want to worry so much about finding the perfect windows or buying lighting gear. Another thing I wanted to correct for is crappy backgrounds. On some days I find myself surrounded by baby toys or giant cutouts of Big Bird for my 2 year old’s birthday party.
How can I minimize the junk I can’t seem to avoid? And I was curious and wanted to learn more behind making great looking videos.
So I decided to splurge on some gear. And I’m real happy I did.
I looked into solutions that work well in low light as well as can give me a shot that minimizes my background by making it blurry — otherwise known in the photo/video world as a shallow depth of field.
And found a Canon 80D DSLR camera with a 30mm Sigma f/1.4 lens would be a great fit.
So what do those things even mean? I won’t go into too much detail as there’s a lot of it. But I will share some specifics that led to me picking this camera and lens.
First the camera turns out to be one of the more user friendly of these sophisticated cameras. There’s a lot of bells and whistles that can just lead to complexity, but the Canon handles it well. Also the camera has a great touchscreen on it that flips 180 degrees so you can see yourself in it as you film — perfect for the types of videos I want to make.
As for the lens: The 1.4 is the lens’ f-stop. The lower it gets, the wider the aperture the lens can have. When it does that, it works great in low light AND gives you a sharp focus on just what you want to focus on while the background blurs.
The Canon 80D has a “crop sensor” which means that it has a slightly smaller image sensor to a full frame sensor. That doesn’t mean a ton unless you really need the quality of a full frame, but it does mean you need to be aware of how it changes your lens attributes. For example, a 50mm lens is great but on a crop sensor camera like the 80D you would need to place the camera way across the room from you if you wanted to film yourself talking to the camera. That’s because the crop sensor has a multiplication factor of 1.6. Meaning, if you have a 50mm lens, the 80D will make that lens seem more like a 50mm * 1.6 = 80mm lens. So a 30mm like the Sigma I have, works more like a 48mm.
With the 30mm Sigma, I can put the camera on the table in front of me and still see myself in the viewfinder.
Again, this was an investment you probably don’t need to make starting out; I probably didn’t need it. But it was something I wanted to learn a lot more about, and still wanted to keep giving my channel some better quality. So I thought I’d invest in the future of it.
For some other great tips on things like camera reviews and even settings you want on an 80D check out Chris Winter’s channel.
I hope that provides a couple tips you weren’t aware of. Of course it’s not exhaustive. I’m still learning a ton, and I’ll follow up as I keep learning more. And please, let me know if you have any favorite tips or secrets to filming great videos, getting videos to spread, or encouraging new subscribers. Would love to hear from you.
Detta att StorytelköperNorstedts är på flera sätt ett intressant tecken i tiden. Ett ungt teknikföretag tar över Sveriges äldsta bokförlag, grundat 1823.
Alldeles bortsett från frågan om den nya ägarnasintentioner så tänker jag spontant att affären är symptomatisk på tre sätt. Det handlar i korthet om textens underordning, om abonnemangsmodellens överordning och om minusräntans spekulationsekonomi. (Huruvida dessa tre saker hänger samman kan bli nästa fråga.)
En given observation är annars att de digitala distributörerna tar över det som brukar kallas innehållsproducenterna. Förutom att “innehåll” är ett vedervärdigt samlingsbegrepp så är jag tveksam till det underliggande sättet att skilja mellan produktion och distribution. En bokhandel som säljer böcker till styckpris är en distributör, alldeles oavsett hur analogt, digitalt eller postdigitalt affärerna bedrivs. Företag som Storytel och Spotify säljer däremot en egen produkt i form av ett abonnemang och bör nog i strikt mening analyseras som varuproducenter. Till detta återvänder jag en annan gång. Nu till de tre observationerna jag nämnde.
1. Textens underordning
För bara några dagar sedan skrev Martin Jönsson, med hänvisning till kulturpessimisten Neil Postman, om “Dagen då texten dog“. Då handlade det om hur Facebook med flera satsar på video utifrån en framtidsprognos som säger att textformen kommer bli allt mer förlegad, oavsett om vi snackar nyheter, underhållning eller personlig kommunikation. Samtidigt kan man väl säga att poddarna (ljud) har tagit över den roll som tidigare spelades av bloggarna (text). Då är det svårt att inte se Storytels köp av Norstedts som ännu en bekräftelse av samma tes.
Vilken tidsekonomi som växer fram ur detta är ännu svårt att säga. Läsningens tid är ju förhållandevis elastisk; man kan läsa en bok eller en artikel mer eller mindre slarvigt, på kortare eller längre tid. Ljud och video funkar annorlunda vilket å ena sidan innebär större möjligheter att stoppa in reklam, å andra sidan en skärpt konkurrens om människors tid och uppmärksamhet. Därtill får man nog säga att poddar och ljudböcker konkurrerar med varandra mer intensivt än vad bloggar konkurrerar med pappersböcker.
2. Abonnemangsmodellens överordning
Storytel har ofta hamnat i skuggan av Spotify. Företaget beskrivs slentrianmässigt just som “ett Spotify för ljudböcker” trots att det finns en klar skillnad i hur de bedriver sina affärer. Skillnaden är att Storytel från första början har utgått från att målet är att sälja abonnemang. Spotify startades däremot med avsikten att gå runt på reklamintäkter och även om den visionen har kasserats så spelar reklamen fortfarande en nyckelroll.
Det är gratisversionen som marknadsför Spotify; länge lade de inte ett öre på reklam. Storytel däremot har ingen motsvarande gratisversion utan bränner i stället massor av reklampengar, vilket inte har undgått någon i Sverige som nyttjar kollektiva färdmedel.
Visserligen är Spotify ett mycket större företag, med många fler användare i Sverige men framför allt verksamt i fler länder. Men ju mer Spotifys omsättning ökar, desto större blir förlusterna. Spotify lever fortfarande på att bränna riskkapital. Lite som att elda tidningspapper under fuktig ved i kaminen. Storytel går däremot sedan länge med vinst. Visserligen säger detta ingen om den långsiktiga hållbarheten, men i vilket fall är det Storytel och inte Spotify som är den tydligaste representanten för abonnemangsmodellens samtida genomslag. Kanske vore det mer rimligt att beskriva Spotify som “ett Storytel för musik”.
3. Minusräntans spekulationsekonomi
Det är såklart inte med egna pengar som Storytel köper Norstedts.
Köpet finansieras genom banklån om 110 miljoner kronor till marknadsmässiga villkor, framgår det av ett pressmeddelande från Storytel. Till det kommer ett brygglån om 40 miljoner kronor som löper på tre månader från tillträde samt 2 miljoner från egna medel.
Det var likaledes banklån som finansierade Storytels uppköp av konkurrenten Mofibo förra månaden.
Att låna pengar på “marknadsmässiga villkor” är exceptionellt billigt sedan Riksbanken (inte “marknaden”) i början av året sänkte styrräntan till -0,5 procent. Minusräntan är ett symptom på den globala bristen på lönsamma investeringsmöjligheter och ett sätt att pressa kapitalet till att ta ökade risker. Inte ens de nationalekonomer som tycker detta är helt rätt respons förnekar att minusränta leder till en högre grad av “felinvesteringar”.
Det betyder inte att Storytels uppköp av Norstedts är en felinvestering. Sådana kan per definition bara identifieras i efterhand. Men nog är det rimligt att förbereda sig på möjligheten av en framtida Norstedtskrasch, att jämföra med Stampenkraschen, med allt vad det innebär för Sveriges förlagsfolk och författare. Att säga detta är inte att utpeka Storytel som inkompetenta ägare. Men det är ett faktum att minusräntan innebär ekonomiska risker av ett slag som ingen ännu helt känner till.
Till saken hör också förra årets affär, finansierad med nyemission av aktier, som lede grunden till det som nu skett. “Massolit köper Storytel som köper Massolit” löd rubriken för exakt ett år sedan.
Svensk cider har länge varit ett moras för att inte säga en gegga av sötsliskiga blanddrycker. Svag lagstiftning och taskig ciderkultur har samspelat för att skapa den sämsta, lägsta, minsta gemensamma nämnaren för vad som får kallas cider. Brännland Cider Pernilla Perle är en kärleksförklaring. Till Pernilla. Till svenska äpplen. Därför vill vi i samband med att vi släpper den ifrån oss tydliggöra vad den och vi på Brännland Cider står för. Ett manifest för Pernilla Perle men också för svensk cider.
• Pernilla Perle är en kärleksförklaring.
• Pernilla Perle är inte en fransk cider eller en engelsk cider. Pernilla Perle är en helt ny svensk cider.
• Pernilla Perle är början på något större än bara sig självt. En cider som gör upp med idén om vad en svensk cider ska vara.
• Pernilla Perle består inte av olika ”komponenter” Inga färgämnen, inget kolsyrat vatten, inga tillsatta smakämnen från en burk. Bara svenska äpplen pressade och jästa.
• Pernilla Perle är en cider. En cider är per definition ett vin gjort på äpplen. Vi ser på våra äpplen på samma sätt som en vinmakare ser på sina druvor. Vi ser på vår cider som en vinmakare ser på sitt vin.
• Pernilla Perle är inte resultatet av fokusgrupper och marknadsundersökningar. Pernilla Perle är resultatet av vad vi vill att en svensk cider ska vara. Ett elegant, lätt pärlande möte mellan sött och syrligt, precis som svenska äpplen.
• Pernilla Perle är en cider för vuxna människor som vill dricka cider som vuxna människor.
Vill du dricka något annat så gör det. Vill du dricka riktig svensk cider så dricker du Pernilla Perle.
38,000 websites hosted by the automated publishing service Surge went down today, after the National Rifle Association sent a legal notice over a parody website created by the Yes Men.
A few days ago, the Yes Men released the parody video, “Share the Safety”—announcing a supposed NRA program to deliver firearms into the hands of those too impoverished to afford guns.
The opening frame of the video says “Paid for in part by the National Rifle Association of America with additional support from Smith & Wesson Holding Corporation."
“Systemic poverty and dumb laws keep the urban poor unable to acquire life-saving firearms,” says the video, which is available on YouTube. “That’s why we at the NRA are teaming up with Smith & Wesson to share the safety.” The YouTube description includes a link to the “official” website, ShareTheSafety.org.
ShareTheSafety.org currently looks like this:
Surge is a service that allows for easy web publishing of static web pages—think something along the lines of Wordpress, or github.io. The Yes Men apparently used the service to create their website.
As the late Senator Ted Stevens once said, the internet is a series of tubes. And in 2016, those tubes are mostly owned and controlled by a convoluted network of many different companies. A site might be published via Surge, but Surge itself is hosted via cloud computing provided by Digitalocean, and uses Cloudflare as a content distribution network.
According to a series of tweets from the Surge twitter account, the NRA sent a legal complaint to Cloudflare, which then forwarded it to Digitalocean. Surge responded “within 22 minutes.” Digitalocean asked Surge to provide counterclaim documents. Some minutes later, Digitalocean shut down Surge.sh. According to Surge, 38,000 sites became unavailable.
Although Surge referred to “counterclaim documents,” which sounds like part of the DMCA notice-and-takedown process, other sources say that the legal complaint sent by the NRA was not a DMCA notice, and was likely based on trademark law.
For those seeking ad hoc censorship of parody and criticism, the advantages of turning to legal avenues outside the DMCA are obvious. The DMCA has its problems, but DMCA notice-and-takedown has one thing going for it: The process is well-established, with known rules and procedures, and dedicated and trained staff at companies adhering to said rules and procedures. As opposed to, like, being some whackadoodle legal theory transmitted via very scary letter.
There’s a reason why the Yes Men video is still up on YouTube and why their Digitalocean-hosted, Cloudflare-distributed site is down. After over a decade of sparring with rights holders, YouTube has a robust team of employees whose job it is to deal with legal disputes over content. Maybe sometimes they still make the wrong calls, but the company has manpower and experience.
Services like Digitalocean might have dedicated teams handling DMCA notices, but employees might not be able to handle a more unusual variety of complaint. The NRA got Digitalocean to choke up and hit a panic button, sending 38,000 websites into purgatory.
Most of the Surge websites went back up around 3:30 PM PDT, but the Yes Men website is still unavailable—successfully censored, for now, by the National Rife Association.
Den här lades ut häromdagen och fick snabbt spridning: "EU Referendum Local Results 2016 vs Mad Cow Disease Outbreak Areas 1992". Rolig! Men inte sann. Redan det faktum att kartan till vänster i gråskala blir kartan till höger räcker för att avfärda den.
Å andra sidan hade jag ingen aning om hur epidemin av BSE (bovin spongiform encefalopati) 1986-98 var fördelad över de brittiska öarna. Men det går ju att ta reda på. Här är ett exempel:
"Incidence of BSE-affected herds from 1985 to 1988 as a percentage of the total number of herds by county/region" – källa
Se även kollegerna på Snopes: Mad Out Disease. De har lagt in en galna ko-karta som är helt svart för att påtala att sjukan fanns mest överallt, men det verkar inte stämma; i synnerhet Skottland besparades, av intressanta skäl.
Mest intressant är ändå att en sån här busenkel manipulation kan lura så många. Man behöver inte slava med Photoshop i timmar; gråskala och en väl vald beskrivning, och vips har man fått tiotusentals delningar. Bilden postades också i uppenbart satiriskt syfte.
In Workarounds to Computer Access in
Healthcare Organizations: You Want My
Password or a Dead Patient?, security researchers from Penn, Dartmouth and USC conducted an excellent piece of ethnographic research on health workers, shadowing them as they moved through their work environments, blithely ignoring, circumventing and sabotaging the information security measures imposed by their IT departments, because in so doing, they were saving lives.
(more…)
En kommer hit för att fly från nöden En kommer hit för att undgå döden En kommer hit av terror tvungen En kom hit för att gifta sig med kungen
Dom är tyskar, iranier, greker och turkar Mest är dom snälla, andra är skurkar En del är ärliga, andra skumma En del är genier, andra dumma
Mest är dom fredliga, andra vill slåss Med andra ord: Så lika oss! Med fel och brister, tuffa och mjuka fast inte lika avundsjuka
Vissa är färgade, andra är arier som köper sin bruna färg i solarier Vissa är svarta, andra gula Vissa är vackra, andra fula Men fast dom ibland av annan färg è är dom precis som vi i Sverige Och när dom vill jobba här är tacket "ni får inte jobba än för facket"
En del är båtfolk från Vietnam som inte kan sjunga "we shall overcome" och inte kan "rulla di rulla" som vi och dom blir sällan fulla som vi En del är mer judar än vi En del har andra gudar än vi
En del söker lugnet i stället för bråket Det enda vi svenskar kan bättre är språket Det sägs att vi stammar från Adam & Eva Som inte var svenskar – men ja må dom leva!
Sedan några år tillbaka har dikten cirkulerat tillskriven Tage Danielsson. Man ser tydligen en ton, en skicklighet med språket, en förmåga att kombinera allvar och munterhet och inte minst en värme som allmänt förknippas med Tage. Och det är ingen dålig komplimang, måste man säga. Men fel är det.
För det är inte Tage som skrivit den. Det är Bosse Parnevik. Citerar densamme:
Eftersom jag senaste tiden fått många mejlförfrågningar beträffande rubricerade dikt vill jag försöka rätta till allt ”facebooks-tok” om vem som skrivit dikten.
Författaren är jag, Bosse Parnevik. Den skrevs 1992 med anledning av ”Lasermannens” beskjutningar av invandrare och har framförts förutom i TV i närmare 200 föreställningar i ”Parneviks Cirkusparty” på Cirkus i Stockholm 1993-94 och över 100 gånger i memoarföreställningen ”Parnerviks Gubbröra” på 2000-talet.
Det är förstås mycket smickrande för mej att många tror att Tage Danielsson skrivit den. Eftersom många förkortade versioner förekommer på nätet bifogar jag härmed HELA originalet:
by Bryan Menegus on Sploid, shared by Adam Clark Estes to io9
Yo-yo tricks are already a miracle of physics. But Ben Conde specializes in a type of yo-yo with an unattached string, and does things that defy all logic. But there’s one sneaky feature that makes these contraptions work.
Hidden between the halves of his yo-yo are tiny silicone friction pads. These—combined with high rotational speed—grab onto the string in midair and give it just enough of a tug to let it wrap back around the core. Thusly snagged, the friction increases exponentially, and the yo-yo flies back. It’s a neat trick of physics, but it still makes it look like Conde made a deal with the devil.
Unfortunately, there’s no fancy science or belt friction equation that explains why Conde is so much better at yo-yo tricks than most people. His secret is very boring hard work and practice.
How to you create a multi-channel marketing plan? (events, inbound, etc.) Should have events, paid media, inbound, email campaigns, etc. included. Trying to include costs of each item as well. Lots of detail to show here..
Here’s an expanded version of my reply. It’s a non-answer to her specific question, but this is an area we’ve spent a lot of time on and ended up on something much simpler than detailed channel planning, so I thought I’d open up more of our process here at Highrise.
I dislike planning and complexity so we just go for simple. And a lot of this stuff is really hard to ROI, so deep planning anything with too much detail really doesn’t feel like it’s worth it. Might not fit someone who really needs sophistication, but we have a pretty big business here and do fine without the extra overhead.
First, we decided what’s important. We basically sat down and looked at all of our possible metrics: retention, upgrades, traffic, and on and on. Comparing ourselves to our past and whatever benchmarks we can uncover. Knowing these things, we found 3 we want to keep improving, and 1 that we just want to keep our eye on (if it dips we screwed up). That way we can keep our eyes on what matters as we do these marketing activities.
Then we just decided on a quantity of marketing hits: X per month. So any blog post, video, talk, etc. goes into that X number. When we get down to the end of the month our brain goes into overdrive, how can we still get our quota, so we start figuring out quicker things we can do. It really helps us focus our brainstorming when at the beginning of the month vs. end of the month. Dreams vs. being practical. Gets us to change gears when we need to.
We also make sure that X per month also is Y experiments. So we experiment with something new. Maybe it’s just a new A/B test on our marketing site, or it’s testing a new channel: e.g. maybe we should try posting a guest post on a real estate blog. Keeps us doing new things each month we wouldn’t do unless we had some kind of nudge.
Another aspect I enjoy of our type of “marketing plan” is that it gives everyone freedom to participate. If it was too specific to the marketing channels, some of our employees would be out of the discussion. Not everyone is going to be publishing YouTube videos or attending an event. But with just knowing that the team should hit X per month, anyone can brainstorm how they are going to help us hit that this month.
One last point I’ll make is that this quantity plan also allows us to figure out how to do things we enjoy doing. Instead of forcing us into channels we think we have to do, we give ourselves some freedom to get stuff done in channels we really enjoy. If we’re feeling like doing a talk this month because the right opportunity presents itself, awesome, but we don’t force it. I for example don’t love getting on a plane and missing my 2 year old. So I like the freedom just hitting the quantity goals: I can get another blog post out or a new video when my time is tighter or more precious this month.
Checkout Soundslice from Adrian Holovaty. He started experimenting with different channels from Traction and found out that doing trade shows is awesome for his business. Won’t work for everyone and not something he would have bumped into unless he made experimentation a critical part of his marketing.
P.S. If you have some other good ideas, share them in the Inbound discussion: here. If you enjoyed this article, you should follow my YouTube channel, where I share more about how history, psychology, and science can help us make better decisions. And if you find yourself overwhelmed organizing your own small business and marketing, check out how Highrise can help!
Multi-channel marketing plan was originally published in Signal v. Noise on Medium, where people are continuing the conversation by highlighting and responding to this story.
Media artist Akinori Goto designed this fun 3d-printed zoetrope that when lit from the side reveals dancing or walking people. The piece was just on view at the Spiral Independent Creators Festival where it won both the Runner-up Grand Prix and the Audience Award. (via Prosthetic Knowledge)
Om du precis som många andra gillar chili cheese, men vill äta det i en lite ”finare” variant kan vi tipsa dig om det här brödet. Perfekt tillbehör till soppa, grillat, eller bara att äta som det är.
Ingredienser Chili cheese-bröd
1 mjukt bröd 150 g smör 10 cm purjolök 1 dl inlagda jalapeños 0.5 kruka persilja 200 g riven smakrik ost (tex skarp cheddar) Salt Peppar
Så här gör du:
Sätt ugnen på 200 grader.
Skär brödet i ett rutmönster utan att skära ända ner i botten.
Hacka jalapeños, purjolök och persilja fint.
Smält smöret i micro eller på spisen, och blanda i hackade grönsaker i smöret. Salta och peppra efter smak.
Fyll springorna i brödet, först med smörblandningen och sedan med riven ost. Se till att det finns fyllning jämnt över hela brödet.
Lägg i en ugnsform och tillaga i ca 15 minuter tills osten har smält och brödet har fått en knaprig yta. Servera direkt!
Att vara särbegåvad med svenska föräldrar kan vara väldigt tufft, med invandrarföräldrar näst intill förkrossande. Emine Karakaya och Michael Dixon växte upp i Husby – och ett Sverige som inte riktigt kunnat hantera översmarta barn från förorten.
Michael Dixon är 27 år och delägare i ett rekryteringsföretag vars affärsidé bygger på en uppfinning han gjort.
Det handlar om algoritmer, skrivtester, intervjuteknik och big data. Michael börjar förklara, men ger strax upp.
Han ser väl det vilsna uttrycket i mina ögon och nöjer sig med att konstatera att det är komplicerat, att det går väldigt bra för företaget och att hans metod gör honom bäst i landet på just det han gör.
Han är med andra ord full av självförtroende och framtidstro.
För smarta för sitt eget bästa?
– Nu är jag på den bästa platsen jag varit någonsin i mitt liv. Ingen kan putta ner mig, det kommer bara att gå rakt uppåt, säger han och visar med handen en lagom brant backe uppåt.
Den där backen skulle ha kunnat peka åt helt andra hållet, och det av en i sammanhanget smått bisarr orsak: Michael Dixon är extremt intelligent.
Emine Karakaya och Michael Dixon är båda uppvuxna i Husby, men har lärt känna varandra först som vuxna.
Hans vän Emine Karakaya är tre år äldre. Hon jobbar idag som vd för ett städföretag, men har ända sedan hon var liten lidit av depression i perioder. Hon har alltid känt sig ensam, och dessutom plågats av att se orättvisa strukturer, dess lösning – och att inte kunna göra något åt det.
Det började redan före lågstadiet och har inte slutat än.
Hennes grundproblem är samma som Michaels. Hon är så smart att det blir ett problem. Att båda dessutom har föräldrar som invandrat och att de har vuxit upp i förorten har bara adderat till svårigheterna.
Det här är deras historier.
Stökig och kriminell
Berättelsen om Michael Dixon skulle bara ha kunnat vara den om den struliga killen från förorten som blev kriminell redan i 12-årsåldern, han som lika gärna kunde ha hamnat snett i samhället för gott men som av en slump valde en annan väg och nu är entreprenör.
Han, vars pappa är från Gambia och mamma från Finland. Han som växte upp med sina två bröder och en ensamstående mamma i en trea i Husby, utan vare sig stark ekonomi eller några stora förhoppningar om framtiden.
För stökig var han, brott begick han och hamnade i socialtjänstens vård gjorde han redan före högstadiet.
Men orsaken till problemen var inte den man skulle ha kunnat tro.
Michael är nämligen särskilt begåvad, eller särbegåvad som det heter. Hans problem i skolan bottnade inte i att han inte gillade att lära sig saker eller hade svårt att fatta. Han hade tvärt om för lätt att lära sig och fattade för bra.
Fast det upptäckte ingen på skolan, och eftersom mamman inte kom från en släkt där man brukade studera eller ha intellektuella yrken, var det ingen hemma som förstod det heller. (I dag är läget ett annat: Alla där hemma har fattat det, såväl Michaels bröder som mamma har särbegåvningar. Mamman pluggade till och med på universitet till mikrobiolog en sådär 20 år efter Michaels tillkomst. Men allt det är en annan historia.)
Begåvning är inte lika med prestation
Ungefär fem procent av alla människor är särbegåvade, en procent är extremt särbegåvade. Begåvningen kan skilja sig, en del har begåvningen extra mycket inom vissa ämnen som matematik, språk eller musik.
Men att vara särbegåvad ska inte blandas samman med att vara duktig i skolan. Särbegåvade kan vara det, men vanligare är att de inte trivs alls och underpresterar. De kan bli tysta och inåtvända, eller stökiga och utåtriktade.
”Individer som är intellektuellt särskilt begåvade utmärker sig i förmågan att resonera nyanserat, tänka abstrakt och förstå komplexa idéer. De lär sig oftast fort, har ett gott minne och drar lärdom av erfarenheter bortom det uppenbara.”
Bad guy med bad guys
Och detta gör de redan från förskoleåldern. Men eftersom de särbegåvade barnen ofta också är mycket känsligare än andra, kan deras sätt att reagera slå åt alla möjliga håll.
För Michaels del blev det destruktivt.
– Jag märkte redan i lågstadiet att jag kunde tänka mycket bättre och längre än lärarna, så jag började utmana dem och manipulera dem, säger han.
Michael Dixon driver nu sitt eget rekryteringsföretag. Han är helt säker, från och med nu pekar livet rakt uppåt.
Han blev, med andra ord, en rätt jobbig elev. Att han var supersmart såg ingen, tvärt om. Istället sattes han i en liten skola för mycket besvärliga elever under några år. Det var de bästa skolåren för honom; det var många lärare på få elever och Michael fick prestera efter sin förmåga.
Men när han i femman flyttades tillbaka till den vanliga skolan, levde hans gamla rykte kvar. Han var den där stökiga killen – så han fick en egen assistent.
– Det dröjde ju inte länge förrän alla fattade att jag var smart, så min assistent blev en resurs för hela klassen. Däremot gjorde assistenten att jag framstod som en bad guy, och självklart blev jag intressant för alla andra bad guys då, säger han.
Vändningen i Spanien
Han var frustrerad och började umgås med de där dåliga gossarna.
– Där fick jag utlopp för min smarthet. Vi gjorde rätt avancerade bedrägerier, snodde bilar och på bara några veckor var jag som tolvåring självförsörjande på kriminalitet. Fickorna var fulla av pengar, säger han.
Michaels kriminella och struliga liv fortsatte ända tills 2004, när han 16 år gammal lämnade Sverige och flyttade till Spanien på vinst och förlust. Där upptäcktes han av en kvinna som jobbade som stylist till kändisar och rika. Hon gav honom jobb och ansvar.
Det blev vändpunkten för Michael, när han insåg att han faktiskt kunde använda all sin kapacitet för att lyckas inom ett yrke. Någon kriminalitet har han inte ägnat sig åt sedan dess, men det har heller inte varit okomplicerat att skapa sig en karriär hemma i Sverige.
– Jag är en svart kille från Husby och jag har inte ens fullständiga betyg från grundskolan. Det är väldigt svårt för folk att fatta att jag kan saker, att jag är smartare än de allra flesta. Det stämmer liksom inte med bilden folk har, säger han.
Det var genom Emine Karakaya som Michael Dixon förstod att han är särbegåvad.
Att han är smart har Michael Dixon vetat länge, men att han är särbegåvad har han vetat i bara ett halvår. Det var Emine Karakaya som berättade för honom.
Hon kommer också från Husby, men de träffades i en Facebookgrupp. Hon är också särbegåvad, och tyckte att hon kände igen sig i Michael Dixon. Även om särbegåvade är en heterogen grupp, finns det ändå ofta vissa gemensamma drag. Ett är att de ofta har svårt med småprat, ett annat att de snabbt ser komplexa strukturer som för dem framstår som självklara, för andra ofta som smått orimliga.
– Jag började läsa på om särbegåvning och kolla lite dokumentärer och det var som tioöringen äntligen trillade ner. Allt stämde så väl på mig, säger Michael.
Emine Karakayas historia är också stökig, men på ett annat sätt än Michael Dixons. Hon var också smartare än alla andra i klassen, frustrerad och otillfredsställd i skolan.
Hon är kurd från Turkiet, och kom till Sverige och Husby med sina syskon och föräldrar tidigt på 90-talet. Båda föräldrarna är särbegåvade – och var redan då väl medvetna om det. Emine Karakaya hade därför redan som liten stöd och pepp hemifrån.
Ändå blev skolan ett litet helvete.
Svårt i socioekonomiskt svaga områden
– Jag fick bra betyg till slut, så det gick ändå okej. Men jag var sällan eller aldrig motiverad, säger hon.
– Och dessutom var alltid regler och rättvisa viktigt för mig. Om läraren gjorde fel så sa jag det, om skolan inte gjorde som den lovat protesterade jag. Jag var en jättejobbig elev.
2010 skrevs det för första gången in i skollagen att särbegåvade barn ska få samma stöd som andra barn med särskilda behov. Det var långt efter Emines år i grundskolan.
Men frågan är om det hade hjälpt om lagen kommit tidigare. I Skolverkets stödmaterial för skolor och lärare finns information om hur man ska identifiera de särbegåvade barnen. I skrifterna slår man fast att det är alltid är en ganska svår uppgift – men allra svårast är det i de socioekonomiskt svaga områden, särskilt om barnens föräldrar inte har svenska som förstaspråk.
Sådana barn som Emine Karakaya alltså.
På Skolverket är man väl medvetna om problemen.
– Det är en utmaning i alla skolor, och särskilt i lite mer utsatta områden, säger Kjell Hedwall, avdelningschef med ansvar för att ta fram Skolverkets kunskapsmaterial om särbegåvning.
– Men det gäller samma sak där som i alla andra skolor. Det finns ganska enkla saker att göra för att identifiera barnen och sedan arbeta med deras utveckling. Det behövs bara kunskap och insikt hos lärare och rektorer, och den kunskapen finns faktiskt att tillgå idag.
”Var lite mer realistisk”
Kanske handlar det inte bara om kunskap, utan även om strukturer och förväntningar. Det menar i vart fall både Emine och Michael.
Emine tar ett exempel: I femman fick klassen i uppgift att skriva vad de ville jobba med om 25 år. Emine skrev att hon ville ha ett bra jobb där hon tjänade 25 000 kronor i månaden.
Emine Karakaya gick i femman och drömde om att tjäna 25 000 kronor i månaden när hon blev stor. ”Var lite mer realistisk”, sa läraren.
– Läraren blev irriterad på mig, hon trodde inte att jag tog uppgiften på allvar. ”Ska du inte vara lite mer realistisk”, frågade hon mig, säger Emine.
– Jag minns det så tydligt, hur det liksom framstod som helt omöjligt för henne att en kurd från Husby skulle kunna få en bra lön. Senare gick jag på ett elitgymnasium inne i stan, där kunde ju ingen tänka sig att nånsin tjäna mindre än så. Det var som att ingen riktigt kunde hantera att jag som blattetjej var smartare än andra. Så är det fortfarande förresten.
Idag är Emine Karakaya vd för ett städföretag. Hon är, som hon säger, en dålig anställd men en jättebra chef. Sin universitetsutbildning gick hon i London under 00-talets första hälft. Efter det jobbade hon som managementkonsult i England till 2011, då hon flyttade hem igen.
– I England gick det hur bra som helst för mig, min hudfärg eller bakgrund var aldrig någon stor grej. Det var ingen som blev superutmanad av att en sån som jag kunde massa saker, säger hon.
Men hemma i Sverige gick det sämre.
– Jag vet inte hur jag ska beskriva det riktigt, men det var som att jag var luft, inte fanns. Jag sökte massor av jobb, jag hade ju ett väldigt bra CV, men jag blev avfärdad direkt.
Spelade mindre smart
Medan Michael Dixon blev kriminell och stökig i skolan, var visserligen Emine Karayaka mer skötsam och såg till att få bra betyg – men hon kände sig samtidigt väldigt ensam.
Så hon försökte hitta andra strategier för att skapa sig ett sammanhang och få vara med i gemenskaper. Hon gjorde det genom att låtsas vara mindre smart, till och med lite klumpig och dum ibland.
Det är inte ett okänt beteende bland särbegåvade. Så här skriver Skolverket:
”Många barn, inte minst flickor, använder sin begåvning och känslighet för att fånga upp sociala ledtrådar och känslolägen och anpassar sitt beteende så att de får den respons de söker. Vissa av dem utplånar nästan sig själva för att passa in och bli accepterade.”
Det blir bättre
Emine har under hela sitt liv haft perioder av depressioner. För henne sitter det och särbegåvningen ihop, och kanske är det därför som det är först under senare år som hon åter börjat vara öppen med sin begåvning igen.
– Det är väldigt ensamt att vara särbegåvad. Ofta vill folk vara med mig och prata med mig, de tycker det ger dem så mycket att diskutera med mig. Men jag får inte ut någonting, säger hon.
– Nu har jag börjat umgås mer med andra särbegåvade, och det gör det lite lättare.
Dessutom står hon inför en ny utmaning: Hennes fyraåring visar också upp alla tecken på att vara särskild begåvad. Kommer resan bli lika svår för barnet som för Emine och Michael?
– Nej, det tror jag inte. Samhället förändras, det gör det, säger hon.
– Skolan blir bättre på att uppmärksamma särbegåvning och det är inte lika oväntat att ett blattebarn ska vara smart idag som när jag var barn. Men det är fortfarande en utmaning, många har fortfarande fördomar och lägre förväntningar på oss som kommer från orten.
När Emine ska visa sin framtid blir det däremot inte samma självklara uppåtrörelse med handen som Michael Dixon gör. Det blir mer av en suck.
– Det är i alla fall bättre nu än förr, säger hon.
Det var länge sedan man såg något om Wilhelm Reich eller hans underbara orgon i nyhetsflödet. Men så händer det:
Aktivisten, som vill vara anonym, hävdar att hon tillsammans med andra, placerar ut orgoner [ska vara orgoniter] inte bara vid master, utan också i bostadsområden runt om i Sverige. – Vi gör det för att skydda mot elektromagnetiska fält. I nästan varenda hem finns det till exempel routers och dataskärmar som strålar ut kraftfält, och vi placerar ut orgonerna för att skydda folk.
"Orgoniterna" är inte Wilhelm Reichs idé utan en vidareutveckling av hans "forskning". Men låt oss börja med Reich ...
(Det som följer var sannerligen inte avsett att bli någon sorts sammanfattning av Reichs liv & dåd utan bara exempel på några av hans mer anmärkningsvärda prestationer inom olika fält. Men eftersom han levererade så många sådana så blev det lite längre än tänkt.)
Wilhelm Reich föddes 1897. Han växte upp i en by i Bukovina, ett område som vid den tiden ingick i Österrike-Ungern, idag är delat mellan Rumänien och Ukraina (Reichs by ligger, åtminstone för tillfället, i Ukraina). Han deltog i första världskriget vid den italienska fronten. Efter kriget började han studera i Wien. Där träffade han Sigmund Freud som fann den unge studenten begåvad och lovande. Reich började idka psykoanalys. Under 20-talet steg hans anseende snabbt. Han skrev böcker om karaktärsanalys och annat freudianskt som användes under lång tid, rentav än i våra dar minsann, efter vad jag hört. Han kombinerade psykoanalysen, som ju är rätt sexfixerad till att börja med, med mer sex, marxistiska analyser, och ännu mer sex.
Föredrag av dr Wilhelm Reich: Ungdomens sexuella fråga i det borgerliga samhället, eller hur det nu översätts – Die Rote Fahne den 30 januari 1930.
När 1920-talet övergick till 1930-talet blev Reichs idéer snabbt allt mer inkompatibla med såväl verkligheten som samtiden. I september 1933 publicerade han Fascismens masspsykologi vari han analyserade exakt hur ett så sorgligt gäng som nationalsocialisterna kunde komma till makten Tyskland. Även om marxistiska texter uppnår en ny dimension av oläsbarhet så finns där några fina passager, som när han beskriver några av fascisternas lockbeten: "uniformens sexuella verkan, den erotiskt retande verkan av paradmarscherna (på grund av deras rytmiska fulländning), det militäriska uppträdandets exhibitionistiska karaktär" ... Det var inte så konstigt att de under den "nationella revolutionen" våren 1933 lämnade landet. Lite mer udda var att han samtidigt gjort sig oönskad hos kommunisterna, främst på grund av hans fokus på Jugend i sexuelle Frage.
Reich har fortfarande en viss status i vissa röda kretsar. Hans status inom den tämligen väldebunkade freudianska skolan känner jag inte till.
Det var i den vevan, i slutet av 1930-talet, som Reich lämnade Riket och flytttade till Danmark, Sverige (Malmö som var "bättre än ett koncentrationsläger") och framför allt Norge. Det var nu som han började komma de riktigt stora grejorna på spåren. Han upptäckte "bioner" som han trodde var en sorts livets byggstenar, länken mellan levande och död materia. Folk som begrep sig på sådant och iddes ta del av resultaten förklarade att de var bakterier.
"Gräsbioner": Från ett multnande grässtrå A) kommer bioner som B) klumpar ihop sig, C) bildar ett membran runt sig och till sist D) simmar iväg genom att dra ihop och förlänga kroppen. (Från Orgonics™)
Reich tyckte sig identifera två sorters bioner. De röda förknippades med död och fick heta T-baciller efter Tot, de blå fick heta PA-bioner (efter "paket", av någon anledning). Så småningom insåg han att det var det blåa skimret som var grejen: Det var energi av en fundamental och världsviktig sort som ingen annan någonsin sett före honom. Han kallade den orgon. Det var Wilhelm Reichs livs upptäckt.
För att sammanfatta så är orgon enligt Reich den grundläggande kosmiska energin. Den svarar för "the color of the sky, gravity, galaxies, the failure of most political revolutions, and a good orgasm" (Skeptic's Dictionary). Den kunde användas av så kallade cloudbusters för att få molnen att ge av sig regn.
Mest känd blev den genom orgon-ackumulatorer, skåp eller garderober byggda för att ansamla välgörande orgonstrålning och rikta den mot det eller den som befinner sig inuti. Här kan man sitta och gona sig, obs inte för länge. En annan grunka samlade ihop orgon som sedan kunde riktas i en stråle mot målet.
Reich själv tillbringade resten av livet med att allt mer frustrerad predika orgonets välsignelser. Då de värdelösa prylarna marknadsfördes som verksamma mot allehanda sjukdomar lade USA:s läkemedels- och livmedelsverk FDA 1954 beslag på en mängd ackumulatorer och orgon-litteratur och förstörde alltihop. Detta gav anhängarna möjlighet att sedan dess spela Galilei-kortet.
Reich och hans orgon fick ett uppsving från 1968 och några år framåt. Ackumulatorerna var som populärast på 1970-talet tror jag. Sedan dog de ut på det sätt som vanföreställningar brukar dö ut: Inte vederlagda av övertygande motbelägg utan på grund av människors nycker, långsamt bortglömda och ersatta av nya vansinnigheter som för ögonblicket verkar mer spännande.
Men trots att det som sagt är länge sedan orgon fick någon större uppmärksamhet så finns det några som fortfarande arbetar med det. En nyutveckling (resultatet av "forskning", tvivelsutan) utgörs av orgoniter: orgonstenar, klumpar som utsöndrar orgon. De består av plast med aluminiumspån och en och annnan kristall. De har ett säreget utseende och är kanske dekorativa i rätt sammanhang.
En av brevpressarna som beskrivs på orgoniter.se kallas "the holy handgrenade". Hur man nu ska tolka det.
På en sida som säljer orgoniter hittar man bland annat denna skapelse, där den magiska pyramidformen tagits med i ekvationen. Det är även på orgonitshop.se som man hittar följande anvisningar för hur de kan användas:
Placera åtminstone en orgonit så nära du kan varje mobilmast som du hittar inom 5 km avstånd från din bostad. Det ger bäst effekt att omvandla negativ energi så nära källan som möjligt. Har du högspänningsledningar eller ställverk i närheten så kan du placera 2-3 orgoniter alldeles under/intill dem. Observera att orgonit inte försämrar funktionen hos utrustning som den placeras vid, endast kvalitén hos den emitterade energin förbättras. Orgoniter används framförallt på ställen där skadliga energifält kan lokaliseras, t.ex. nära kraftledningar, mobilmaster, strålkällor som wifi, routrar, husets säkringsskåp mm. Kan placeras i sovrummet om man plågas av störd sömn, i växthus, djurstallar mm.
Även om tyngdpunkten läggs på "elstrålning" så kan man ana spår av äldre orgonteorier, där den underbara blåa strålningen ligger bakom allt som är bra:
Eftersom orgoniter generellt omvandlar negativ energi till positiv finns det mängder med tillämpningar där man vill uppnå samma syfte. Exempelvis områden där det ofta sker olyckor eller områden med hög förekomst av kriminalitet har med hög sannolikhet brist på positiva energiformer.
Vad som hänt är att Reichs tråkiga passé pseudovetenskap korsats med den moderna spännande pseudovetenskapen om skadlig "elsmog" och "mobilstrålning". Det är det pålitligaste sättet för villoläror att överleva och komma vidare: Inte att utvecklas i sig utan att korsbefruktas med andra villoläror.
Källor:
Martin Gardner, Fads and Fallacies in the Name of Science (1957), kap. 21 Orgonomy
Robert Todd Carroll: orgone energy, Skeptic's Dictionary
by Jason Schreier on Kotaku, shared by Rob Bricken to io9
Last Wednesday, I reported that No Man’s Sky had been delayed. For two days, up until the game’s developers confirmed the news, I received a stream of nasty messages, angry tweets, and, as has become a standard part of gaming culture, threats against me and my family.
Apparently I’m not the only one. No Man’s Sky director Sean Murray tweeted on Saturday that he’d also received death threats for the crime of delaying his game a few weeks. Fans of the game—really, fans of the game’s marketing—have been loud, passionate, and angry.
This probably comes as no surprise to anyone who spends time on the internet, especially in the video game world, where every week there’s something new to get mad about. Over the past few years, death threats ranging from silly to scary have been sent to all sorts of gaming targets: Call of Duty’s developers, for nerfing a weapon; Anita Sarkeesian, for critiquing video games; Gabe Newell, for running Steam. Anyone who is outspoken about politics or who criticizes the Gamergate movement is regularly subject to this sort of behavior. On the internet, where words feel weightless and ephemeral, death threats are par for the course.
Still, it was unsettling to wake up Friday morning to a series of messages from someone who said he was going to kill me and my family for reporting on a video game delay:
Don’t worry: I’m fine. I’ve never felt like this dude was actually going to come after me, and working at Kotaku forces you to develop a pretty thick skin. When you write about video games, you get used to trolls and threats. This can’t even compare to some of the harassment faced by outspoken women like Sarkeesian, especially on Twitter. The social network is crucial to the careers of critics and reporters who use it to spread word of their work, develop sources, and communicate with readers, but it is pathetic at dealing with harassers. I reported @BeachClasherMDR for these threats four days ago; as of Tuesday morning, Twitter has yet to do a thing.
UPDATE (5:57pm): And they won’t do a thing:
One line in that message is particularly revealing: “It’s the only thing I live for.” Whether or not he was exaggerating, that’s the type of obsession that fuels so much of the nastiness in gaming culture. There are plenty of great gaming communities and, in my experience, most gamers are perfectly pleasant, but too many are unable to separate themselves from their products. Video game fans who are zealously attached to their favorite games—even, as in this case, a game that has yet to come out!—are prone to get aggressive when they feel like they’re being attacked. Or when they get bad news.
As soon as I broke news of the game’s delay on Wednesday night, I watched the No Man’s Sky subreddit explode, filling up with messages about how it couldn’t be true, how Kotaku must be trying to troll them, how we’re always wrong. The subreddit’s overworked moderators were quick to clean up many of these threads, but for the next two days it was bedlam. People tried to dig up reasons the delay couldn’t have been real—“Kotaku’s sources are anonymous, so it can’t be true”-and even came up with elaborate schemes to harass GameStop employees across the country.
One redditor, Gilchrist78, declared that he’d called 30 GameStops and confirmed with them all that the news was false. “NMS is NOT delayed,” he wrote. When I commented that I was confident there was indeed a delay and that people really shouldn’t get their hopes up, he doubled down. “So you have 1 source in Gamestop,” he wrote. “I have 30.”
No Man’s Sky has been heavily hyped since its debut trailer shocked the gaming world at the VGAs in December of 2013. It’s hard not to be excited about a game that looks like it’ll let us fly through the universe and land on an infinite series of beautiful worlds. The New Yorker has gushed about it. Murray has been on Stephen Colbert’s show to show it off. And that was before it even had a release date, which was slated for June 21 until last week’s delay.
What really exacerbated the situation last week was a series of threads on Friday by a redditor who worked at EB Games and said he’d received a poster with a new release date for the game: June 24, three days after the original date. Wishful thinking combined with blind devotion led members of the No Man’s Sky subreddit to accept this as fact. Again they started flooding my inbox and twitter with angry messages.
By Friday night I was nervous that the developers might wait until Monday or Tuesday to confirm the delay and that I’d have to deal with an entire weekend of these messages, but I soon found out that they’d be announcing the news on the PlayStation Blog that night. No Man’s Sky was pushed to August. I’ve never been so relieved to see a video game get delayed.
What’s most astounding about this whole sequence of events isn’t the threats to me and to Sean Murray, nor is it the toxic elements of the No Man’s Sky community, nor is it even the sharp GamerGater who insisted that the threat was fake because he doesn’t understand how open twitter DMs work. What’s most astounding is that this has become the new normal. In a few days everyone will forget about it, and we’ll be on to the next big outrage. And on to the next set of death threats.
Det har tagit mig 43 år att få samma självförtroende som folk med rika föräldrar föds med.
Det stämmer inte ens, för det är ju olika saker, såklart, olika typer av självförtroende. Det som man föds med som en Mozart är nåt annat än det man får kämpa för att få som en Salieri. En sak är naturlig som syre, en annan får man vackert öva på, sexton timmar om dygnet.
Jag växte upp som ett av fyra syskon, mamma var dagmamma och pappa jobbade på fabrik. Det var verkligen inget synd om någon av oss. Vi åkte på tältsemester, vi fick både julklappar och födelsedagspresenter. Vi bodde i ett hus med pedantiskt skött trädgård. Det här inlägget är liksom inte Svinalängorna eller Mig äger ingen. Kom igen vafan.
Men i det att vara arbetarklass, ligger begränsningar. Jag var naturligtvis medveten, på nåt slags distanserat, intellektuellt plan, om att jag kan bli läkare. På samma sätt, och med samma grad av upplevd rimlighet, som jag var medveten om att jag kan vinna US Open i tennis.
Jag visste någonstans att det, tekniskt sett, var möjligt för mig att ta ett utbytesår i USA på gymnasiet, på samma sätt som det, tekniskt sett skulle varit möjligt att komma till den internationella rymdstationen. Det är ur någon aspekt bara en fråga om avstånd i rummet.
Jag säger till mina barn, ofta, så ofta att dom tröttnar på det, att dom måste komma ihåg att dom kan bli precis vad dom vill, att det inte finns några gränser. Och att dom måste tänka på det, det är viktigt för mig att dom tänker på det. Det är pragmatikerns sätt att visa kärlek på.
Jag berättar det här för att jag tror att vi kanske borde prata lite mer om klass. Om vad människor kommer ifrån. Så vi inte gör misstaget att bara bedöma dom utifrån var dom är och vad dom kan. Inte för att det senare är oviktigt, verkligen inte, jag vill ju ändå tro på meritokrati. Men för att det förra är nödvändigt.
För att dra det till sin spets är det en annan resa till en professur i genetik för den som sitter på ett transitboende för nyanlända idag, än vad det är för den som sitter på en Josef Frank-soffa hos sina forskarföräldrar. Och den resan borde nog få lite mer ljus på sig.
Det kan också var så att jag är lite gnällig.
Ibland är det ju så enkelt.
Thomas Leuthard takes us around Salzburg and demonstrates a number of tricks you can employ to take photos on the street. Tricks sounds too gimmicky...think of these as potential approaches to being creative with a camera. Watching this made me want to start taking photos again. Before I had kids, I carried a camera pretty much everywhere.1 I still do (in the form of an iPhone 6s) but I'm not hunting for photos in the same way.
And, somewhere on my hard drive, I have dozens of photos I took in Salzburg with that camera during a 2006 trip.↩
I’ve had a couple of random Photoshop brush sets sitting in a folder for probably years, and today i finally took the time to test them out and check if I actually like any. There was like a thousand different brushes to go through! Who even uses that many? Why is there a brush that makes clown silhouettes!? So i spent a few hours basically just testing and deleting almost everything and kept the ones I liked (traditional paint-mimicking stuff), which was like… four.
Anyway, finally found a few brushes that felt right for me and I enjoyed doing something really painterly like this again.
The dance scene with Sonoya Mizuno and Oscar Isaac from Ex Machina is one of our favorites. Now, a new Twitter feed has popped up showing that the pair can dance to just about any song.
The folks behind the feed had been taking requests, and they’ve been matching up the music with the scene in question.
Oblivion State is a British urban exploration forum, and several of its members came across a really exciting find: the Millennium Falcon film set for the upcoming eighth Star Wars film.
A group of the members heard some rumors that Rian Johnson’s sequel was filming in the area, and went out looking. Once they discovered the fastest ship in the galaxy, they took some incredible pictures, and posted them to a forum thread:
![I Got Death Threats For Reporting On A Video Game Delay [UPDATE]](http://i.kinja-img.com/gawker-media/image/upload/s--OKqDpWF6--/c_scale,fl_progressive,q_80,w_800/pbjb3xx2guaakjtmydni.jpg)
![I Got Death Threats For Reporting On A Video Game Delay [UPDATE]](http://i.kinja-img.com/gawker-media/image/upload/s--eymnfZTc--/c_scale,fl_progressive,q_80,w_800/t6dwccszhk1eoceu7zmy.jpg)
