Pelle Sten

We affirm that the world’s magnificence has been enriched by a new beauty: the beauty of speed.

Så skrev konstnären F.T. Marinetti i det futuristiska manifestet från 1909. Ännu hade inte första världskrigets katastrof inträffat. Ännu var det långt till den senare fascismen, vilken futurismen anses ha pekat mot. Vad det handlade om då var en närmast besatt entusiasm för det nya, som en antites till det gamla och självdöende. Det var en berusande tro på Den Absolut Nya Framtiden.

När jag nu läser Marinettis manifest drabbas jag av en besvärande blandning av fascination och avsky. Det är svårt att tänka bort vad som hände sen. Och en sådan här formulering kan jag ju definitivt inte skriva under på i sin helhet:

We will glorify war—the world’s only hygiene—militarism, patriotism, the destructive gesture of freedom-bringers, beautiful ideas worth dying for, and scorn for woman.

Varför blir jag ändå inspirerad – av andra delar i manifestet? Därför att det uttrycker en sådan energi. Därför att vi har tappat bort något. Därför att Framtiden anses vara död. Den framtidstro som byggde det moderna Sverige och hela den moderna Västvärlden har försvunnit. Nu är det dystopier och apokalyps som gäller, särskilt bland unga, eller också en dumoptimistisk tro på att vetenskapen och marknaden kan ordna allt till det bästa, av sig själva liksom, bara vi håller tungan rätt i mun och tror på framsteg. Men jag vill inte tro på framsteg. Jag vill vara Framtiden.

Vi har tappat bort ett inspirerande centrum i vår föreställningsvärld, i vår själva varelse, ett centrum i vilket vi ser alla faror och hot i vitögat, erkänner allt hemskt och obehagligt, men också urskiljer de gnistor och de eldar som får oss att känna kraft, se klarare, göra något inspirerande. Något fantastiskt. Om Framtiden är död i oss… ja, då är det ju kört. Framtiden är nu. Inte sen. Den föds hela tiden i det tomma kaos som omger, ligger under och genomsyrar vårt ytliga jag, den ordnade världen, den utstakade vägen, den falska framtiden.

Det är där, i det tomrummet, som jag finner inspiration i de här raderna i samma futuristiska manifest:

Why should we look back, when what we want is to break down the mysterious doors of the Impossible? Time and Space died yesterday. We already live in the absolute, because we have created eternal, omnipresent speed.

Apropå fart – förändringstakten i den teknologiska och vetenskapliga utvecklingen ökar exponentiellt. Saker och ting är på god väg att gå i spinn: eternal, omnipresent speed. Det är denna med mänskliga mått extrema förändringstakt som bryter ner gamla system, strukturer och institutioner, precis som den tidigare industrialismen gjorde och som de italienska futuristerna hyllade, ty de insåg att det inte fanns någon återvändo. Och det är vad vi också behöver inse, utan att låta oss skrämmas ihjäl av robothot, klimathot, finanshot, av hot, hot, hot.

Hur gör vi det? Vad var det i det moderna som var så romantiskt inspirerande, som förmådde mobilisera hela folk, decennium efter decennium, till att bryta upp, bryta ner och åstadkomma något fantastiskt? Ty det var fantastiskt. Den moderna, nu hypermoderna världen är fantastisk.

Det var så tankarna började snurra, när Oscar och jag en vacker vårdag, på ett fik i övre änden av Drottninggatan, började spåna kring vad som saknas, vad vi tycker behövs i det egendomliga samhällsläge vi nu befinner oss i. Vi ville komma förbi utopin med dess blinda framstegstro och dystopin med dess uppgivna undergångsvision. Det moderna har konstruerat det samhälle vi nu oundkomligen lever i. Det har också medfört massiv destruktion. Utopin, konstruktionen, och dystopin, destruktionen, har följt oss genom hela moderniteten. Men är de hela sanningen om det moderna? Tänk om den mest fundamentala andan, eller anden, i det moderna är något ännu djupare, något som en fixering vid utopi/dystopi-dualiteten lätt skymmer sikten för? En anda, ande, som inspirerar och manifesterar det egentlig mening fantastiska. Begrunda följande citat från en av den svenska moderna konstens främsta tidiga utövare, Gösta Adrian-Nilsson, GAN:

För [den nya konstnären] existerar ej det förfallnas skönhet, det sentimentalas rikedom. Han älskar kraften och ljuset – den hastiga rörelsen i livet omkring sig. Han älskar aeroplanets flykt, när det höjer sig över jorden och genomskär solstrålarna – han älskar den sjungande automobilen, som blixtrar fram över den blanka asfalten, och de flygande osynliga orden från den trådlösa telegrafens stativ. Han älskar de väldiga broarnas skönhet, broar av stål och mänskligt geni, de hotfulla lyfta jättekranarna, som bära laster tunga som berg, de elektriska strålkastarna som plötsligt göra natten till bländande dag. Han älskar allt, vad hans egen tid frambragt av mänsklig andlig storhet – och han älskar icke blott med hjärtat utan även med hjärnan.
[ur artikeln Om ny konst i tidningen Arbetet, 1914]

Jag, som är gammal nog att ha personligen upplevt den konkreta kulmen av denna moderna inspiration, kan direkt känna vad han menar. Hastigheten, flykten, upphöjandet, ljuset, blixtrandet, kraften, skönheten, storheten. Det som nu, för en ytlig betraktare, bara verkar finnas kvar som industriruiner och museala gamla industrimiljöer. Så som man kan läsa i dikt- och fotosamlingen Svartön av Hans Granqvist och Peo Rask:

jag har aldrig sett Svartön, jag har aldrig sett en malmhamn [...] för mig är malmbana, gruva, järnmalm och Luossavaara ord som är utbytbara mot mängder av andra ord – dvs de bär i sig ingen särskild klang, ingen känsloladdning, inte mer än brunnsborrning, ladugård eller Finspång.

Jag tänker på mig och mina vuxna barn när jag läser detta. Det finns ord, nära besläktade med de ovannämnda, som för mig har en väldigt särskild klang: järnverk, Domnarvet, pappersbruk, Kvarnsveden, arbetarbostäder, masugn... I mitt minne är dessa, och många andra från ett svunnet svenskt tungt industrisamhälle, påtagliga sinneserfarenheter. För mina barn är det i bästa fall bilder i böcker eller "industriminnen", i stil med vissa delar av centrala Norrköping i dag. Blixtrandet, kraften då är borta, men världen det födde lever ändå vidare.

Jag vet bestämt att man arbetade med någonting här
Berget sjöng av aktivitet och av detta någonting
byggdes välstånd. Detta någonting är egentligen så obegripligt
att det likväl skulle kunna kallas ingenting
    
Det som för mig är någonting är för dem ingenting. Illustrerar det inte svårigheten med backspeglar? På något sätt måste de fås att betyda någonting, inte bara för mig, som i kraft av min egen forna upplevelse kan gripas av en egendomlig, kanske malplacerad, nostalgi. Den kan aldrig förmedlas. Och leder i sig ingenstans. Den är bara tomgång i någon sorts oinspirerande mollton. Men i det faktum att vi alla i Sverige idag lever i och med konsekvenserna – goda och onda – av det industrisamhälle, den modernitet, vi för inte så länge sedan var, i det gömmer sig något viktigt, något otroligt levande och kraftfullt, som jag har insett är av omistligt värde. Mister vi det blir allt svävande. Vi också. Tomma, i dålig mening. Det får inte bli som i dessa rader, också i Svartön:

Det återstår att se om detta var verkligt
Det har kanske bara ägt rum

En sådan kraftlös attityd till det förflutna, och därmed även till Framtiden inom en själv, tycks ha drabbat många yngre. Ja, mig med ibland. Ur detta hämtar dystopierna, undergångsvisionerna, zombieinvasionen, sin dödande inspiration. Men då skevar det, utan utopins livgivande motvikt återstår bara uppgivenhet, en fruktlös väntan. Men utopin är ju lika skev i sig själv. Så jag prövar att se dystopin och utopin som yin och yang. Då uppstår frågan: Vad är då tao?

Jag känner mig som en fången misshandlad vilde, snärjd i en stupid civilisations dräkt, som hindrar mina rörelser, skaver min hud, trycker mina för frihet danade axlar. Vanmäktigt sträcker jag min kropp och ande mot de vilda öarnas frihet, deras heta rus och dödliga faror, deras bländande gnistrande stjärnor och explosivt flammande solar.

Det är GAN igen, i sin dagbok, 1918. Om det förra citatet från honom var utopin, då är detta dystopin. Men vad är gemensamt? Friheten, ruset, farorna, blixtrandet. Där har vi det. Det som är bortom svart och vitt. Bortom gott och ont. Bortom ljus och mörker. Oordningen, potentialen. Det oformat extatiska och vällande i människan. Det som gör saker och ting – och därmed oss själva – fantastiska.

/Per

”Ju mindre intuitivt ord desto större idioter.” Jag snackar med en kompis över en öl. Vi har kommit att prata om reklam. Eller – det som förut var reklam men som idag är allt annat än reklam. Nu hittar man på nya namn på saker. ”Det är som när högskolor gör reklam. Ju knäppare reklamkampanjer ju lökigare skola. Du ser inte Lunds Universitet eller KTH göra nån jävla snapchattävling. Det är Högskolan i Alingsås och University of Lindesberg som håller på.”

Vi är ungefär jämngamla och när vi började med reklam så var reklambyråerna det coolaste som fanns. Det låter osannolikt men så var det. Det var gänget där alla hade taxikort och åkte på ironiska byråresor till Gazaremsan och Cancun. Handlade du tidningar för mindre än fem tusen i månaden undrade folk snart vafan du höll på med. Och blev du inte alkoholist av att arbeta på Hall & Ceder 1998 – då kunde du vara ganska säker på att du inte har några som helst genetiska förutsättningar för alkoholism.

Whatevz. Du som ser Game of Thrones vet att inga imperier varar.

Det töntigaste på den tiden var kundtidningsföretag och det näst töntigaste var företag som höll på med textreklam, det vill säga annonser som inte skulle se ut som annonser. Idag har dom här två kommit att bli det hetaste. Medan reklambyråerna kallar sig för vad som helst, bara inte reklambyråer.

Textreklam har blivit native advertising och är exakt samma sak. Fast med ett amerikanskt namn. Kundtidningarna kallar det dom gör, alltså exakt samma som dom gjorde för femton år sedan, för content. Och spelplanen är ny.

Om reklamsverige vore en amerikansk collegefilm, så hade reklambyråerna back then varit sport jocks – högljudda dudes i baseballjackor som mobbade alla andra, rapade och fjärtade och saknade social kompetens helt och hållet – men ändå fick ligga med snyggtjejerna som rökte.

Kundtidningsfolket hade varit tjockisen som man gjorde kalsongrycket på och textannonsmänniskorna hade varit den anemiska sängvätaren med limmade glasögonbågar som kunde allt om rymden och fick sin bricka vält i matsalen.

Idag är folk som håller på med content och native dom som glider in i hottade Uber-limos och reklamarna bär deras väskor.

Vi garvar. Lite nervöst. Och dricker mer.

Plötslig kommer en man i sextioårsåldern med solbränd Marbella-feja fram till oss. ”Jag kunde inte låta bli att höra att ni står här och är nostalgiska och saknar Rönnberg & Co hehehe.” Han ställer en väska på bordet. ”Well, sköldpaddor – hararna tar inga pauser nu för tiden.” Vi ser på varandra och försöker tolka metaforen, om det ens är en metafor, han skulle mycket väl kunna vara inom artoberoende djurkapplöpningar.

Han kör ner handen i väskan och slänger åt oss en kortlek som det står Byggmax på. Sedan tittar han på oss båda med ett ”vad sa ni nu då” kind of face. ”Va?” En ganska tjock guldkedja syns i under skjortan, där dom tre översta knapparna är oknäppta. ”VA??!”

”Förlåt”, hör jag mig själv säga. ”Jag fattar inte helt vad du menar?”

Han skrockar så att clubblazerns guldknappar guppar lite. ”Jaså du, du står kanske och tänker på Falk & Pihl. Vad gör en sån gubbe som Lasse Wannberg idag va? Oj… vad hööör jag?” Han kupar handen över ena örat och låtsas lyssna efter något samtidigt som han tittar på oss med öppen mun och stora ögon. ”Det ringer i den fasta telefonen! Det är kanske från SÄTTERIET… Nej nej nej! Tänk om inte budmopeden kom fram med gnuggisarna?”

Kompisen har nu tagit upp Byggmaxkortleken och kastar tillbaka den mot Marbella-fejan. ”Är du dum i huvudet eller?”

”Well mina herrar, ni kollar på – vad som, eh… enligt ett TED Talk bara, bry er inte om det, fossiler – är the media of the future. Vi tittar båda på Byggmax-kortleken. Han slänger åt oss en mössa med broderad Sibylla-logga på och en liten (jäkligt praktisk) cykelpump, som man även kan ladda mobilen med, som det står Nordea på. ”Soak it, old-timers.”

”Vadå? Eller… jag fattar fortfarande inte. Du håller på med presentreklam, eller vad?”

”Haha!” Han skrattar triumfatoriskt och teatraliskt. Så ropar han ”TUT-TUT!” och viskar ”hörde ni gubbar… det där var framtidståget som gick. Och här står ni, på perongen.” Sen, med normal röst, ”Nä men det hette ju presentreklam innan. Men detta, Calle & Olle eller vafan ni heter, detta är produktmedia. Product Media.”

Pro-to-the-duct mee-dee-aah.
Prodammaduct Medelidodi-o.”

Han går därifrån, med ett bullrigt skratt. Han viftar till med näven i luften, typ ”GET OUT OF HERE” och skakar på huvudet.

Vi tittar ner i väskan. Där ligger en jojo. Det står Högskolan i Skövde på den.

There was no happy ending, no neat resolution, when Moe bullied Calvin out of his toy truck. But during that two week stretch of Calvin & Hobbes strips from 1989, cartoonist Bill Watterson made a dark but salient point about how unfair life can be. It was a gutsy move, and it resonated with anyone who had a less than idyllic childhood. Calvin said it best: “People who get nostalgic about childhood were obviously never children.”

Calvin & Hobbes is principled, and sharp in its observations. Despite the praise lavished upon it, it’s still underrated. For 10 years, from 1985 to 1995, Bill Watterson created heartfelt art for an audience of millions, who reveled in its unique combination of poignant writing and beautiful visuals. Rarely has a newspaper cartoonist managed to do both with such brilliance. Watterson claimed three major influences in developing his style. One influence was Krazy Kat. Watterson admired the strip’s bold individuality, and he found subtle ways to pay tribute to his predecessor, such as in the backgrounds of his ‘Spaceman Spiff’ adventures:

Watterson’s second influence was Pogo. He admired the lushness of the visuals and the lengthy speeches and monologues that were crammed into each panel. Cartoonist Walt Kelly used Pogo’s characters as platforms to pontificate about life. Calvin served the same purpose for Watterson:

But Watterson’s greatest influence was Peanuts. Watterson dealt with childhood’s indignities in the same way that Schulz did–head-on and without flinching. Watterson was capable of drawing magnificent, evocative landscapes for Calvin to explore, but he also knew when to dial it down and let the characters drive the stories themselves. Schulz had the courage to follow his characters wherever they took him. Many storylines did not end happily, and some recurring storylines never ended happily. Peppermint Patty always got D-minuses. Linus never got to meet the Great Pumpkin. Marcie’s crush on Charlie Brown went unrequited. And the football always got pulled away.

Which brings us back to Moe.

In the 10th Anniversary anthology of his famous comic strip, Bill Watterson wrote mini-bios for each of his Calvin & Hobbes characters. He gave generous insight into each of them, describing their inspirations and internal motivations. But for Moe, Watterson only managed a few terse sentences. One might speculate that Watterson himself had been bullied at a young age: “Moe is every jerk I’ve ever known. He is big, dumb, ugly and cruel. I remember school being full of idiots like Moe. I think they spawn on damp locker room floors.”

One subtlety I appreciated was the way that Moe talked. Whereas Calvin spoke with an outsized, rich vocabulary, Moe used a lot of monosyllabic words, and Watterson drew them in simple, unsophisticated print. You could almost hear Moe’s voice—deep, dull, and plodding—through its visualization.

When he first debuted in the strip, Moe posed the threat of violence—you got the impression that Calvin wouldn’t pick a fight with someone so much bigger and stronger. But for all his posturing, Moe wasn’t actually violent—he seemed to be a lot of bark without a lot of bite. Calvin, on the other hand, had brains, and he used his smarts to gain the upper hand. It was a David and Goliath dynamic, and Calvin won out, even if Moe was too stupid to know it.

These early strips gave us the impression that Calvin could outwit his bully, or at the very least stall him. But that dynamic didn’t last. As the strip progressed, Moe became something much more intimidating—a monolithic force that couldn’t be reasoned with, bargained with, or appealed to on a higher moral ground. Moe just was, and that drove the majority of his appearances, including the strips that upset me so much as a child.

There’s evidence in these strips that Calvin believes in a moral universe, one where things won’t happen because they shouldn’t happen. The cold truth, however, is that Moe can take things because he’s bigger, and other than going to an authority figure who’s bigger than Moe—which comes with its own set of unique problems—what exactly is Calvin to do?

Calvin spends the next four strips locked in an internal monologue. He airs out his frustrations and the moral implications of stealing the truck back. Is he justified in committing a moral wrong in response to a moral wrong? Would stealing it back result in even worse physical violence? And how would he even get away with it?

The line that really gets me is in the first panel: “The oaf will probably break it too.” When I was a kid, there was a bully who used to steal my lunch whenever I bought chicken nuggets. And whenever I tried to get my lunch back, the bully would deliberately cough on the nuggets he stole. It made me cry—not only was something being taken from me, but it was being spoiled so that I wouldn’t even want it back. Ownership comes with pride, and Calvin knows that Moe will never love that truck the way he does.

Eventually, after talking himself into stealing the truck, Calvin talks himself back out of it. The artwork in these panels really captures the internal torment that Calvin feels through its variety of facial expressions. I also appreciate the structure of the panels themselves: one of the panels is a circle, and, in the bottom strip, Watterson eliminates the borders entirely. Watterson has a well-documented history of rebelling against the constraints of the newspaper page. He disliked the lockstep conformity of three to four panels per daily. Getting rid of the border lines adds some much needed visual variety, and it also allows Calvin’s thoughts to run together. We get a sense of his harried mindstate as he deliberates over the best solution to his problem.

So finally, after stalling for nearly a week of dailies, Calvin decides to appeal to Moe’s sense of right and wrong, rather than trying to steal the truck back. He states the injustice of the thing and demands that it be righted. Calvin already tried this four strips ago, and it didn’t work. But as an audience, we hold foolish hope. Maybe this time. We hope, despite everything we’ve been told, that the main character will win in the end. But again, Calvin is confronted by the monolith —if he wants the truck, he has to physically fight for it. And that’s a fight he cannot win.

The most infuriating panel, to me, is the one where Moe says, “OK, thanks! Heh heh.” He has no guilt and no shame for what he has done. Calvin has won a moral victory. He never stooped to Moe’s level, and he realized that his principles were worth more than the truck. But Moe doesn’t care a whit about any of that, nor does he even understand. Calvin’s victory is known only to him. The person he beat doesn’t even know that he lost. There’s no closure, no sense of comeuppance or justice. No one has learned anything. And at the end of the day, Calvin still doesn’t have his favorite truck. For a little kid, ethical high ground is a hollow consolation prize.

I think the reason why the truck storyline hurt so much to read is that it disproved the just world fallacy that positive actions will garner positive results and that negative actions will garner negative ones. The good guys will win, in the end. A morally bad person will pay for their misdeeds—if not now, then someday. But when I was being bullied, I took no pleasure in believing that my bullies would be failures someday. I wanted them to fail now. Failure, however, is never a guarantee. Some of the kids who bullied me are losers today. Others are successful and have families of their own. It’s even possible that their aggressive, unfeeling behavior put them in a prime position to succeed and get ahead of others, which is still difficult for me to accept. Watterson had the courage to tell kids the truth. Lesser cartoonists would have reassured us by giving us a happy ending.

Calvin & Hobbes taught lonely, angry little kids that, at the end of the day, we had to take solace in our own goodness. The universe offered no immediate, karmic justice for wrongs that we endured, and doing the right thing meant merely that, nothing more. Things would not always turn out the way that we wanted to. But we could talk out and vent our problems. We could surround ourselves with people we loved and trusted, people who would not mistreat us. It wouldn’t fix the problem, but it could help us endure against it.

At the end of the ‘truck strips,’ a wide-eyed Calvin hugged Hobbes in an act of boyish reassurance. I remember feeling very sad. There was nothing more to do? That was it? Yes. That was it. But if I wanted to be a good person, it would have to be enough.

Lumberjanes began life as an 8-issue series written by Marvel/Disney alumnus Noelle Stevenson and a rotating crew of talented woman comics creators -- the entire series is woman-led and -produced -- that tells the story of the five girls of Roanoke cabin at Miss Quinzella Thiskwin Penniquiqul Thistle Crumpet's Camp for Hardcore Lady Types, where strange things are afoot.

The initial 8-book run was so popular that the series continued, and was licensed as a live-action movie from Fox. It's easy to see why: there's rarely been a more likable cast of characters in kids' comic history, each one with her own distinctive personality, quirks and challenges. They're variously gonzo, timid, adventurous, fearless, cunning, and hilarious, and their friendships leap off the page to skewer the reader's heart.

The first two books tell a single long story that introduces the many Lumberjanes mysteries -- and the many badges that a Lumberjane can earn during her summers at camp. The third book is an anthology that features guest contributions from some of my favorite comics creators, like the incredible Faith Erin Hicks, whose affection for this story shines out like a lighthouse beam (specifically, like the beam of the enchanted lighthouse in the first two books).

The comic has moved from strength to strength during its run, sensitively and intelligently tackling one character's trans identity and a romance between two others, in a way that's both sweet and age-appropriate for the youngest readers of the series (Boom Box, the publisher, rates it for eight and up).

What's more, the creators are building out a huge, satisfying world with many well-drawn peripheral characters (I want to go to a camp with counselors like the ones we only meet for a panel or two in book three!). It's no wonder that the comic has spawned such a huge fandom, producing their own Lumberjanes merit badges (which you can wear on this official $48 Lumberjanes denim jacket).

Always fast-paced, always funny, Lumberjanes nevertheless is a story about characters, about intense friendship, and about overcoming personal challenges with help from your friends.

Lumberjanes Vol. 1: Beware The Kitten Holy [Noelle Stevenson, Brooke A Allen, Shannon Watters/Boom Box]

Lumberjanes Vol. 2: Friendship To The Max [Noelle Stevenson, Brooke A Allen, Shannon Watters/Boom Box]

Lumberjanes Vol. 3: A Terrible Plan [Noelle Stevenson, Brooke A Allen, Shannon Watters/Boom Box]

One of the best things about Star Wars is the space battles, and a new fan video that mashes up George Lucas’ world with that of Kenny Loggins’ song Danger Zone pays a glorious tribute.

I had thought that Archer’s music video for the song was brilliant, but this version, pulling in space battles from all of the Star Wars films works very nicely.

Check out the whole video here:

[Vimeo]

Allas favorittidning The Guardian är tydligen döende. Förlusterna håller på att äta upp ägarstiftelsen. “En isande varning om vart gratisfilosofin leder” lyder rubriken på Peter Wolodarskis ledarkrönika, som bjuder på en intressant lägesbeskrivning. Visst är det enkelspårigt, men inte fullt så illa som rubriken antyder. För det vore ju en rätt halsbrytande idealism att förklara industriers uppgång och fall som den direkta följden av filosofiska trender.

Det är nu sju år sedan samme Wolodarski bröt is i svensk nätdebatt med artikeln “Parasiternas paradis“, om behovet av att “göra upp med avarterna i gratiskulturen”. Det nya i en svensk kontext var att han öppet likställde Google med The Pirate Bay (två dagar efter att Stockholms tingsrätt fällt sin dom). Han var otydlig med vad som borde göras men antydde sympati för de utländska mediehus som varslat om rättsliga åtgärder mot Google för att få del av deras intäkter. Även om Springerkoncernen fortsätter köra huvudet i väggen finns inget som tyder på att Google rubbas en tum; däremot inleder de nu en ny offensiv där mediehusen ska bjudas in att publicera material direkt på Google för accelererad distribution. Facebook gör samma sak. Allt tyder på att mediehusen kommer att hoppa på tåget. På horisonten anas redan webbsidornas död.

Om man jämför Wolodarskis två texter från 2009 respektive 2016, går det att notera åtminstone två skillnader. För det första att kampen mot Google nu i praktiken har givits upp. Än ids man ibland beklaga sig över dess dominans på annonsmarknaden, men nu är det mer av ett tragiskt faktum.
För det andra anas nu en viss insikt om att tidningsdöden är del i en större krisdynamik. Vid sidan om “gratisfilosofin” pekar Wolodarski ut “nollränteekonomin” som en faktor, åtminstone i fallet The Guardian. Ägarstiftelsens kapital var tänkt att leverera avkastning, men så är blev inte fallet. Minusräntepolitiken innebär att den som vill få vinst tvingas ta större rinster, vilket ofta är liktydigt med att investera i “disruptiva” teknikföretag utifrån en förhoppning att de en dag ska bli uppköpta av – just det – Google.

De digitala gratisillusionerna är på väg att brista. Om annonsmarknaden inte ens kan bära en världsaktör som Guardian, hur många tidningar i Europa och USA kan då leva på att vara gratis online när intäkterna från pappers­tidningen kraftigt minskar?
/…/
Svaret är att kvalitetsjournalistik långsiktigt bara kan bära sig om det finns en publik som är beredd att betala.

Detta “svar” rymmer en ofrivillig komik. Det är ju inte första gången i historien som en kulturellt eller politiskt betydelsefull verksamhet trillar ut ur lönsamhetens domäner. Sådan är kapitalismen. I bakgrunden spökar även följderna av ojämn produktivitetsutveckling (Baumols kostnadssjuka) som betyder att arbetsintensiv verksamhet – inklusive journalistik – ständigt blir dyrare, relativt sett.
En gång i tiden var det lönsamt att låta symfoniorkestrar framföra musik i konserthus. Numera är det mycket sällsynt att biljettintäkterna kommer i närheten av kostnaderna. Någon skulle kunna säga att orkestermusiken “långsiktigt bara kan bära sig om det finns en publik som är beredd att betala”, men det vore fel i sak. Nu har vi ett system där scenkonsten överlever tack vare offentliga subventioner. Inom kapitalismens ramar måste det finnas någon som betalar, men det måste inte nödvändigtvis vara publiken. Detsamma gäller i grunden för journalistikens villkor i dag – om än med tillägget att pressens oberoende av makten är ännu mer laddad än konstens oberoende.

Wolodarski avslutar med en typiskt krisretorisk naturkatastrofmetafor: vi står inför en “jordbävning på mediemarknaden”. Allt tyder förvisso på att detta är sant. Kanske blir rentav mediemarknaden ett epicentrum. Men det betyder inte att dess verkningar begränsar sig dit.

The Guardian featured essays by UK punks who made the scene when it first emerged in the late 1970s. Above, Terry Chimes, 59, original drummer for The Clash, now a chiropractor.

"I just wanted to be in a band, and this was the most exciting band I could find," he writes. "Everyone else in The Clash was angry at the world and the establishment. I wasn’t. That’s why I left, actually. I felt like the odd one out.

Below, Jordan, 60, Sex Pistols stylist, Adam and the Ants, manager, now a nurse.

"A lot of the major music moguls were extremely sexist," she writes. "An A&R guy once said to my face, 'This is not a woman’s job. You should be cooking and laying on your back.' I didn’t want to be there any more, so I came home to Seaford."

"Never mind the bus pass: punks look back at their wildest days" (The Guardian)

Star Wars is set in a world of wildly advanced technology. But take a good look at the machinery of Star Wars, and you may be surprised to see how wonderfully analog it all is—buttons! levers! vector graphics!

Yes, there are hyperdrives and lightsabers and hologram Princess Leias and droids that know six million languages (including the language of moisture vaporators, along with various etiquette and diplomatic protocols useful across the galaxy). But it's also a world where sometimes you have to hit a robot or a spaceship to get it to work, like an old dashboard radio, a place where the supercomputers are operated manually and where buttons and control panels and screens seem far removed from our own galaxy: tactile, lo-fi, and elegantly simple.

In one sense, that’s a reflection of the story's time and place. A New Hope and its ilk occur in a long time ago, in a galaxy far, far away. Here, our preconceptions of technological time are useless: technology doesn't look anything like what it does in our galaxy, now. There are blasters and swords, sure; but note, and revel in, the absence of Facebook or selfies or smartphones. No one in Star Wars is looking down at a screen in their hands, scanning whatever their equivalent of Twitter would be.

It’s a nice reminder about how technology is made: In the Star Wars universe, as in ours, certain powerful forces shape the direction of the galaxy and determine what technology does too (see, for example, how the Emperor builds a giant planet-sized space weapon as opposed to, say, a peaceful fusion reactor or something like that)—and how it looks.

'My first conversation with him was that spaceships should be things you see in garages with oil dripping and they keep repairing them to keep them going, because that's how the world is. So... I got hired.'

The look of buttons and control panels and lights—cataloged, among other places, in a supercut by Dino Ignacio and on a Tumblr blog—is also a function of the movie's particular moment. For such an immense worldbuilding task, the production team was constrained by a relatively tight budget. Still, the film would represent a watershed in the look of movies and the history of special effects.

None of those effects, with one pioneering exception (more on that below), were digital. Instead, Lucas and his team—including special effects master John Dykstra and space visionary Ralph McQuarrie—explored and stretched the possibilities of analog, with detailed miniatures, realistic matte paintings, novel photographic techniques. To get Chewbacca’s voice right, they recorded the sound of bears and walruses.

And back then, the conception of computers and machines was different. In 1977, computer graphics were still primitive, the domain of military and university machines made by IBM. The same company was also a standard-setter for machine aesthetics too, from the retro look of the Selectric to the giant blinkenlights computers of early Star Trek to the bland mainframes of the 1980s. CGI was still rudimentary, having debuted the year before in the film Futureworld, and the consumer-friendly Apple II was still two years away.

But the simplicity was also by design. George Lucas “didn't want anything to stand out,” the legendary set designer Roger Christian told Esquire in 2014. "He wanted it all real and used. And I said, 'Finally somebody's doing it the right way.' All science fiction before was very plastic and stupid uniforms and Flash Gordon stuff. Nothing was new. George was going right against that. My first conversation with him was that spaceships should be things you see in garages with oil dripping and they keep repairing them to keep them going, because that's how the world is. So we had the conversation and I got hired."

Christian was Lucas's third hire on the film, and ended up building many of those spaceships out of cheap aircraft scrap metal he bought by the ton. Think of the Millennium Falcon, which itself is a 60-year old pile of junk by the time we first meet Han Solo. Oh shut up, Han tells Luke. "She may not look like much, but she's got it where it counts, kid."

The understated, un-sleek look of all the things in A New Hope and the two films that followed wasn’t sloppy but studied. Art director Norman Reynolds was still finishing making C3PO's hands the night before the first day of shooting in Tunisia. "We had the glove part of it and metal tips for the fingers, but it needed to be made to look authentic,” he told the BBC recently. "Adding those little 'greeblies' (bits of detail added to a costume or prop) made it. It all finally came together, but it really was that close to the wire."

The one computer-generated sequence in the film—the vector graphics designed for the famous Death Star attack briefing by computer animator Larry Cuba—was made, fittingly, on a system that included knobs and dials to actually turn the model of the Death Star.

There’s a nice rhyming here: if the control panel of the Death Star itself looks an awful lot like a video broadcast switcher, that's because it is.

Another telling detail: after Lucas hired Cuba, the animator visited NASA’s Jet Propulsion Laboratory to look at the screens it used in mission control. “When he told me what it was for"—A New Hope's climactic dogfight scene—"and described pilots manually hitting targets, I said that even current fighter plane firing was automated, not aimed by the pilot, because of the speeds, so futuristic ones would definitely be," Michael Plesset, a former manager of the Space Flight Operations Facility, recalled.

“[Cuba] said, ‘Well this isn’t high-class science fiction.’ I said, ‘So they’ll be leaning out the window shooting at each other?’ And we laughed about it.” (George Lucas may have also had a soft spot for the armaments and cockpits of World War II films, which inspired A New Hope's climactic dogfight scene.)

Despite their giant Disney budgets, the new Star Wars films borrow a page from the worn analog look of the original films: unlike the over-rendered buttons and lights of the early-2000s Lucas prequels, the lines, color palettes and typography of The Force Awakens are all evocative of that gritty, sparse feel of A New Hope.

The combination of unobtrusive design and attention to detail aren’t just handy for evoking a fictional universe and igniting our imaginations; they offers lessons for our galaxy, right now. Sci-fi makers conjure their worlds so well by focusing on characters, not on technology, observes the UI animation designer Kit Oliynyk. What's more, "they make a fictional universe feel real by following the laws of physics we’re accustomed to, by describing it with physical precision and attention to material details.” (The designer Christopher Noessel has also been gleaning design lessons from sci-fi films, including even, yes, The Star Wars Holiday Special.)

And, as with good user interface and experience design, Oliynyk writes, “they make the world delightful and memorable by adding the ‘secret sauce’—the magical appeal that keeps it all together.”

For me, one of the most magical ingredients in the busy but not-too-busy buttons and lights of Star Wars is their absence of text. There is a bit of famous text on screen in A New Hope, when Obi-Wan shuts down the Death Star’s force field. (In the updated version of the original trilogy, Lucas replaced the English text in with the more accurate language Aurebesh. There is also, naturally, the “Star Wars Despecialized Edition,” in which a group of dedicated fans removed this and other Lucas alterations, thereby returning the movies to their original rough-around-the-edges splendor.)

Otherwise, though, so much is left blank, leaving much to the imagination. “I think that's what I appreciated most of all in the original trilogy,” says my colleague Brian Anderson, who has written an ode to that Obi-Wan scene, and specifically the analog sound we hear as he turns a dial. (Sound is also an interface.) “You’re given just enough backstory and detail to run with. It's never heavy-handed.”

Does the lack of text imply that the design of technology in the Star Wars galaxy is so intuitive that it doesn’t need explanation? This is a world, after all, where Luke can just sit down in the Millennium Falcon’s gun turret and intuit how to use that gun, with its simple wireframe display, and have a helluva time doing so.

For a person living in a wasteland of terrible UIs and schizophrenic interaction design—a world that only threatens to look more like Luke's garbage compactor as the internet of things and pop up ads continue their march on our environments—this is a nice fantasy. Just imagine, a system that's not without buttons (think Minority Report, HoloLenses, Rifts) but with buttons and levers and lights, where machines are straightforward and easily fixable, and don't demand constant upgrades or crowd us with feature creep.

Then again, Luke had the force to rely on as he navigated all the interfaces of his galaxy. As our own galaxy grows more virtual, ever more "innovative," we have dreams of actual buttons and lights, of technology that’s simple and functional and fixable, cutting-edge and near-obsolete, everywhere and nowhere.

Read more: This Is the Most Satisfying Moment in Star Wars
The Star Wars Holiday Special Was The Worst Thing On Television Ever
In 1980, the Star Wars Cast's 'Empire Hotline' Broke AT&T

Thanks to Dino Ignacio and the starwarsui.tumblr.com for some of the above screenshots.

The numbers of the dead on Facebook are growing fast. By 2012, just eight years after the platform was launched, 30 million users with Facebook accounts had died. That number has only gone up since. Some estimates claim more than 8,000 users die each day. 

At some point in time, there will be more dead Facebook users than living ones. Facebook is a growing and unstoppable digital graveyard.

BBC - Future - Facebook is a growing and unstoppable digital graveyard

From Matt Daniels at Polygraph, a moving timeline of the 22,000 songs that hit the top 5 on the Billboard charts from 1958-2016. Whoa, there is a lot of pop music I missed in the late 90s through the late 2000s.

See also The most timeless songs of all time and Interactive timeline: listen to the #1 rap songs from 1989-2015.

Tags: infoviz   Matt Daniels   music

“They crawl up the mountain, bare hands on the sharp volcanic rocks. The sun beats down on them. It is a grueling test. The island has a secret that it doesn't want to reveal.

They draw close to the man at the top of the mountain, keeping their guns trained on him. He has no weapon. His body is fragmented like an image in a broken mirror, various pieces floating without connection, the brightness of the sky shining between them, the blood of his insides bright red. His head is like a balloon floating several feet over the rest of him.

‘Hello, America,’ the head calls, breaking into a sickly smile. The whites of the eyes are clustered with red hemorrhages. Sweat rolls down the face.”

What you just read is an anonymous Redditor’s reply to an innocent photo of a man posing with his enormous LEGO battleship.

The cryptic user _9MOTHER9HORSE9EYES9 has been commenting on seemingly random Reddit posts with sinister, and often gruesome sci-fi vignettes, ever since he created the account six days ago. His posts, which remind me of a sort of prosaic Lovecraft, quickly caught the attention of a growing number of users.

And, as it goes with all Reddit mysteries, people have picked apart every last letter in 9M9H9E9’s stories, and come up with some pretty convincing cyphers, theories, and dark suspicions about the poster’s identity.

If you cruise through 9M9H9E9’s comments, you’ll see a lot of talk about flesh interfaces (shudder), LSD, and trench warfare. His writings evoke creepypastas and stories by the SCP Foundation—an online horror community borne out of 4chan’s /x/ paranormal discussion board. References to lost cosmonauts, the Russian Sleep Experiment, Hungarian serial killer Elizabeth Báthory (aka “the blood countess”), and macabre Soviet mythology seem tailor-made for internet readers.

Russian cosmonaut Vladimir Komarov's remains in an open casket. Image: NPR/RIA Novosti/Photo Researchers Inc

A few of the characters the author has embodied are a Japanese researcher considering suicide by LSD overdose, an American GI who discovers something sickening in a Viet Cong tunnel, a US Marine who meets death at Iwo Jima, a friend of the Manson Family who walks into a “giant space pussy,” and perhaps the most revolting of all: a child whose mother has been replaced by an avatar made from desiccated animal parts.

9M9H9E9, as The Verge pointed out, appears to be describing an “eerie alternate world” accessible through portals created by his mind. In a now-deleted manifesto directed at other Reddit users, he called himself a “30-something American male,” and pretty explicitly admitted to substance abuse. There were hints at possible psychosis, but the author remained in character and insisted his writings are based on things that actually happened to him.

As for the flesh interfaces he keeps referring to, 9M9H9E9 said this: “Obviously I can't define a flesh interface in terms of purpose or composition or mechanism. I can only list the various phenomena which are related to them. Chief among these is the creation of an incident zone wherein objects are spontaneously segmented; in other words, parts of the objects simply disappear, yet the objects continue to behave as if the missing parts are still present.”

Reddit user HotGrilledSpaec suggested a flesh interface is actually a body that has undergone “gnosis,” which is the opening of someone’s mind after an experience that allowed their consciousness to transcend their physical body. Psychedelic drugs can elicit mystical experiences similar to the concept of gnosis, so perhaps this is what 9M9H9E9 believes he’s experienced.

Image: SCP Foundation

My colleague Sébastien Wesolowski over at Motherboard France noticed that some Redditors believe the author is a member of r/DigitalCartel—a paranoid group of users that revels in conspiracy theories and psychedelics. 9M9H9E9’s has been compared to one of the subreddit’s most prolific posters Anatta-Phi, which has only stoked the theory that the two are somehow related.

There are a ton of other theories out there, and this dedicated subreddit and Genius annotated history of 9M9H9E9’s comments are pretty good places to start if you feel like donning your tinfoil hat and going to town on possible hidden meanings.

But something suspicious is definitely afoot. The original subreddit dedicated to discussing the user’s posts, r/9MOTHER9HORSE9EYES9, has since been locked by moderators. Over the last day or so, various messages have popped up on the page, and according to Reddit user SquirtingTortoise, it even temporarily redirected to pro-Bernie Sanders and pro-Donald Trump subreddits, but I haven’t been able to verify that.

At one point, the subreddit displayed a message that a few users interpreted as a cipher: “We need lisense. to continu, more followers will be trainned. ideas can be assasinated to. there are no coroborators to the flow. sometime there are accidents. oter times there are meracles. in for a fennig, out for a pound.”

Presently, the subreddit just says “The End,” and links to a pastebin featuring morse code. When the morse code is translated to binary, it says: “the horse’s eye (yellow sand) is leaving everyone nervously contemplating eating dark mother eggs.” What the fuck.

There’s no evidence of ciphers or code in 9M9H9E9’s history, and it doesn’t really make sense for him to have tanked the subreddit. Some users are accusing the subreddit’s creator of gamejacking r/9MOTHER9HORSE9EYES9, and trying to hijack the anonymous poster’s identity.

Of course, the whole thing could also be an elaborate promotional campaign on behalf of some enterprising brand. This wouldn’t be the first time Reddit obsessed over a creepy video or a brand has covertly infiltrated a platform to push their product. I’m just hoping it’s not a viral marketing stunt for some nootropics startup.

We still don’t know whether 9M9H9E9 is one person or several. Perhaps someone is merely taking advantage of Reddit users’ penchant for solving mysteries and dabbling in the paranormal, by crafting an intriguing narrative and planting cryptic riddles that ultimately lead to nowhere.

As of right now, 9M9H9E9 is still posting. There’s an active Wiki dedicated to discussing his new writings, and I’ll update this story if anything new comes to light. Until then, may you and your flesh interfaces be well.

…förvirring. bob hunds (ja, bandet stavar alltid med gemener) singel Istället för musik: förvirring släpptes för 20 år sedan idag den 22 april 1996. Det var bandets första vinylsingel, även om bandet släppt en EP och ett fullängdsalbum innan, båda med titeln bob hund. Låten ackompanjerades av en oförglömlig musikvideo (av Teddybears-sångaren Patrik Arve) inspelad både baklänges och spegelvänt i en tagning på Drottninggatan i Stockholm. Videon kan beskådas rättvänd här och spegelvänd här, eller om det är tvärtom.

Dansar runt ett vitt skelett
Livet känns så fritt och rätt
Bidragstagaren full och mätt
Heja Sweden vinner lätt

Singeln gavs ut på vinyl och CD på anrika Silence Records, som passande nog bl a gav ut bob hunds föregångare i anden Philemon Arthur and the Dung. På B-sidan hittar vi den instrumentala pärlan Plankton, där sångaren Tomas Öberg spelar melodika:

bob hund döpte 2002 en samlingsskiva till 10 år bakåt och 100 år framåt, och KB gör sitt bästa för att se till att titeln blir sann; myndigheten har uppdraget att bevara inte bara bob hunds utgåvor utan hela det svenska musikarvet för evig framtid. Och bob hund är fortfarande synnerligen aktiva: se dem framföra sin purfärska singel ”Brooklyn salsa” här.

The sign beside the interior door reads "Press for Food." If you're in front of it, you've just walked through the bustling East Village cocktail bar The Garret East, beyond a curtain, into a petite corridor. A push of the analog button sends a......
Continue Reading...

A 10-passenger bus in Trikala, Greece has been providing free service for six months. 11,302 passengers have ridden it for a total of 3500 kilometers without an accident (other than driving up a sidewalk).

“It’s the first time someone dared to bring a totally automated vehicle into open traffic,” Angelos Amditis tells Popular Science. Amditis is the research director at Greece's Institute of Communication and Computer Systems, which is handling the technical side of the project. Previously, automated vehicles in Greece were either operated only in segregated lanes or exhibition areas, or under the supervision of a professional driver in case of emergency. There’s no human backup for Trikala’s six automated buses, which operate surrounded by other cars, bicyclists, and pedestrians.

New laws had to be passed to make way for the project, and even so the buses operate under strict limitations. The maximum permitted speed is around 12 miles per hour. While other drivers can merge into its lane, a bus isn’t allowed to change lanes or make turns—it just drives a short circular route. And if there’s any obstacle in its path, it sits there and waits for the object to move. “We have to be strict,” says Amditis. When humans crash, it’s an accident, but a crash involving an automated vehicle would be a political mess, “even if there’s a hundred less accidents overall.”

[via]

Bilden här ovan har jag länkat in från Wikipedia. Den föreställer Stora torg i Halmstad, staden där jag växte upp. Det går knappast att avbilda Stora torg utan att avbilda Europa och Tjuren, en stor fontän i brons, skulpterad av Carl Milles.

Men att sprida denna bild räknas tydligen som upphovsrättsbrott. Vilket följaktligen gäller för alla bilder av Stora torg, alla försök att fotodokumentera sådant som sker där, så länge inte kameralinsen undviker torgets centrala punkt.

Detta är innebörden av att Högsta domstolen nu har avgjort en tvist där föreningen Wikimedia blivit stämd av föreningen Bildupphovsrätt. Den senare är ett paraply som i detta fall agerar som ombud åt Konstnärernas riksorganisation (KRO).

Domen är absurd. Debatten om domen, å sin sida, speglar den fullständiga utmattning som skett i tänkandet kring frågor om rör upphovsrätt.

Inte ens Wikimedia visar sig förmögna att lyfta de relevanta frågorna om privatisering av det offentliga rummet. Dess nya verksamhetschef Anna Troberg, intervjuad i P1, pratade mer om hur det minsann är bra för konstnärerna när deras verk får större spridning. I stället för att tala om rätten att fotografera på torget i sin stad, även om torget sedan år 1926 råkar prydas av en tjusig fontän.

Å andra sidan har vi processens segrare, KRO/BUS, som nu gör följande utspel:

Kommer privatpersoner hindras från att fota utomhuskonst och sprida i sociala medier?
– Vi vill fokusera på organiserad, yrkesmässig verksamhet som Wikimedia. Vad en privatperson gör på Instagram bryr vi oss inte om, säger Erik Forslund som är jurist hos Bildupphovsrätt i Sverige till SVT.

Här sker en besynnerlig omkastning av sakernas tillstånd. Wikipedia definieras som en “organiserad, yrkesmässig verksamhet”, där det alltså inte är fråga om privatpersoner. Samtidigt lovar man att lämna jätteföretaget Facebook i fred, eftersom spridandet av bilder där och på Instagram tydligen står för motsatsen till allt vad organisering heter.

Under större delen av upphovsrättens historia har man ofta tagit viss hänsyn till om syftet är kommersiellt eller ej. Inte nu längre. Begreppet “kommersiellt syfte” har i flertalet sammanhang ersatts av begreppet “kommersiell skala“, vilket i praktiken blir ett sätt att komma åt verksamheter som Wikimedia. “Huruvida förfogandet sker i kommersiellt syfte saknar betydelse”, skriver HD i sitt beslut.
Samtidigt bör man inte inbilla sig att det finns något rimligt sätt att avgränsa det icke-kommersiella från det kommersiella när det cirkulerar på samma nätplattformar. Frågan måste återföras till att handla om offentligt kontra privat, alltså om rätten till det offentliga rummet.

Det var knappast helt lyckat – snarare fördummande – av Kulturnyheterna i P1 att rapportera om detta som en tvist mellan två parter, “konstnärerna” och “Wikipedia”. (Tyvärr är det ganska typiskt för hur Sveriges Radios kulturredaktion rapporterar i frågor om upphovsrätt.) Det hade varit bättre att lyfta frågan till en debatt om rätten att avbilda det offentliga rummet.

Sen har vi frågan om konstnärernas ekonomiska villkor, men det är en helt annan fråga som snarare borde lösas utanför det upphovsrättsliga systemet, genom högre ersättningar för dem som får offentliga uppdrag. Då är det också garanterat att pengarna går till själva konstnären. Carl Milles själv är ju död, så hans arvingar är de enda som eventuellt vinner på att inskränka rätten att fotografera Stora torg i Halmstad.

UbuWeb is hosting a massive collection of electronic and electroacoustic songs from 1937-2001.

This is from a 62 CD set called "The History of Electroacoustic Music" that was floating around as a torrent, reputedly curated by a Brazilian student. It's sketchy. The torrent vanished and the collection has long been unavailable.

It's a clearly flawed selection: there's few women and almost no one working outside of the Western tradition (where are the Japanese? Chinese? etc.). However, as an effort, it's admirable and contains a ton of great stuff.

Take it with a grain of salt, or perhaps use it as a provocation to curate a more intelligent, inclusive, and comprehensive selection.

(via open culture)

Update: The tongue-in-cheek Flash-only interface is terrible, but if you get past that, Ishkur's Guide to Electronic Music is an amazing resource. (via @xRageous)

Tags: music

The Tale of Tomorrow: Utopian Architecture in the Modernist Realm collects photos and commentary about the mid-century heyday of utopian architecture, from Paolo Soleri's Arcosanti to Bangladesh's National Assembly Building. (more…)

Sick camel, bro. Image: US National Library of Medicine

The Swiss naturalist Conrad Gessner, born 500 years ago today, was reppin’ a Big Data mindset centuries before it was cool. A compulsive collector of information, Gessner accumulated an enormous haul of natural specimens and library resources before he succumbed to bubonic plague at the age of 49.

His meticulous approach to cataloging his finds provided the bedrock for numerous scientific and archival fields, and yielded two major masterpieces: Bibliotheca universalis (“The Universal Library”), an expansive attempt to collate all the books in the known world, and Historiae animalium (“History of the Animals”), a 4,500-page-long illustrated encyclopedia of the animal kingdom that is now considered to be the foundational text of modern zoology.

Fortunately, Gessner’s efforts to preserve as many snapshots of 16th century wildlife as humanly possible were not in vain. Historiae animalium became the most popular natural history of the Renaissance, and dramatically advanced conversations over the origins and ecological dynamics of animal and plant species.

Portrait of Gessner, 1893. Image: Jules Pizzetta/Ed. Hennuyer

Several editions of the megatome have survived in museum collections, and some excerpts are even for sale to the public, provided you have around $30,000 lying around. A full digital copy of the book has also been released online by the Biodiversity Heritage Library.

So, in celebration of the 500th birthday of this influential luminary—this “one-man search engine, a sixteenth-century Google,” as author Anna Pavord described Gessner—here are some of the most captivating pages from his zoological magnum opus. Half a millennium is a long time, but Gessner’s clear passion and sense of wonder at the natural world live on vividly through his work.

Conrad Gessner, Historiae animalium. Image: US National Library of Medicine

This illustration demonstrates that there was already a diversity of dog breeds in the 16th century. Bonus points for the grumpy-looking pooch in the foreground.

Conrad Gessner, Historiae animalium. Image: US National Library of Medicine

This depiction of a rhinoceros is a great example of the amount of guesswork involved in zoological research during the Renaissance. Gessner’s illustration above is based on iconic woodcut of the species made by Albrecht Durer in 1515. But neither Durer or Gessner had ever observed the animal in person, and so both artists interpreted descriptions of its “armor” quite literally.

Conrad Gessner, Historiae animalium. Image: US National Library of Medicine

Yes, that is a unicorn, and yes, it is glorious. As evidenced by the rhino entry, Gessner caught wind of all kinds of exotic animals that he never saw in person, so he included many cryptozoological animals in Historiae animalium. After all, if there was an armored, horned beast roaming the African wilderness, it wasn’t a huge jump to imagine that rumors of a maned, horned horse also had some basis. Gessner was skeptical of these mythical animals, but he included them in the history just in case.

Conrad Gessner, Historiae animalium. Image: Biodiversity Heritage Library

This trippy riff on mermaids also made the cut for Gessner’s voluminous natural history. Imagine encountering that thing on your next beach day.

Conrad Gessner, Historiae animalium. Image: MU Library Digital Exhibits

This page is particularly insane. On it, Gessner outlines his conception of a fictional human-fish hybrids that took the shape of leading religious figures, which were popularly believed to be signs from God during this period of strife between Catholics and Protestants.

In the top figure, Gessner depicts a “monk fish,” while the bottom is a “bishop fish.” Images like this speak volumes about the porous interchange between scientific and religious ideas during the Renaissance. Even a textbook empiricist like Gessner could not overlook the possibility that these spectacular creatures might exist, and so could not omit them from his compendium.

Conrad Gessner, On Fossil Objects. Image: Biodiversity Heritage Library

Among his many other achievements, Gessner was the first person to publish visual representations of fossils, such as this illustration of an ammonite shell from his treatise On Fossil Objects. Being the zoological genius that he was, Gessner explicitly recognized the similarities between extinct creatures and their living relatives—a revelation that paved the way for the fields of paleontology and evolutionary biology.

Conrad Gessner, Historiae animalium. Image: US National Library of Medicine

This image seems to suggest that Renaissance beavers were a lot more intense and scary than the modern versions, what with the bared teeth and demon eyes. But maybe Gessner just had droferanophobia, or a fear of beavers, and used his encyclopedia as an outlet. Whatever the case, that is one seriously gnarly-looking rodent.

Conrad Gessner, Historiae animalium. Image: US National Library of Medicine

This portrait of whales attacking whalers—and vice versa—open a fascinating window into the development of industrial hunting of these animals. Note how sketchy Gessner is about the details of these beasts, depicting them with massive fangs and facial decorative displays.

Conrad Gessner, Historiae animalium. Image: US National Library of Medicine

While many of Gessner’s renderings of sea animals are spectacularly fanciful due to a lack of verifiable observations, he really nailed the morphology of the octopus. That’s some premium cephalopod veracity right there.

Conrad Gessner, Historiae animalium. Image: US National Library of Medicine

Let’s cap off with this perplexing portrait of two pigs either making out or facing off. But we recommend taking a scroll through more of the pictures in the many online galleries that display Gessner’s colossal creative output. From images of cat-headed hydras to adorable bunnies, there is a lot to ogle over 500 years on.

CONQUISTADOR DEL 1
av Jean Dufaux och Philippe Xavier
Albumförlaget
1980 gav Carlsen/if ut ett seriealbum som hette "Kvinnan från stjärnorna". Jag såg det i en butik och tyckte att det var något lockande över det; stora, fascinerande, målade bilder. Som jag minns det. Jag köpte det aldrig. I samma veva kom även ett album om amazonkrigare, men det minns jag inte vad det hette. Jag köpte aldrig albumen. Jag minns att de sågades i Bild & Bubbla, som klagade på att de var tunna och intetsägande. Flera år senare lånade jag dem på biblioteket - och jag höll med B&B:s recensent.
När jag läste den franska serien "Conquistador" del 1 kom jag att tänka på dessa gamla bortglömda album. Jag associerade även till gamla 80-talsserier från Métal Hurland och dess amerikanska avläggare Heavy Metal. Visst gillade jag många serier i dessa tidningar, men alldeles för ofta publicerade de tjusigt tecknade - eller målade - serier med minimal handling och ytliga gestalter.
"Conquistador" utspelar sig år 1520 och titelns spanska krigare, fast i plural, letar efter aztekernas skatt. I aztekernas fascinerande stad träffar de kejsar Moctezuma, som av någon anledning visar upp den imponerande skatten, som är gömd i ett valv. Spanjorerna lämnar staden, men eftersom de vill ha skatten, stannar en grupp utvalda personer kvar. Anförda av den tuffa bruden Catalina Guerero smyger de tillbaka till staden i djungeln.
Philippe Xavier tecknar överdådigt; det handlar om stora bilder och få rutor per sida. Han är fantastisk på att rita pyramider och aztekiska föremål, allt läckert färglagt av Jean-Jacques Chagnaud. Det ser ut som en fantasy- eller science fiction-serie. Xavier är sämre på att rita människor och i synnerhet ansikten. Figurerna ser lite bleka ut - och då åsyftar jag inte hudfärgen. Den tuffa och sexiga Catalina känns lite grann som en anakronism; en (anti)hjältinna plockad från 2000-talet. Fast realism visar sig inte vara vad den här serien siktar in sig på. Mot slutet övergår handlingen till ett äventyr med fantasyinslag.
Jean Dufaux berättar lite styltigt. Det är väldigt platt, det händer inte så mycket, gestalterna är vaga, och det är oengagerande. Om än bitvis flott att titta på. Först mot slutet tar det sig. Då börjar det bli lite intressant och så pass spännande att jag, när albumet slutar med ett "Fortsättning följer", ville läsa mer för att se vad som händer härnäst.
För trots albumets brister vill jag se mer av aztekernas fantasieggande stad.


-->

Ads by Project Wonderful! Your ad here, right now: $0

I love fountain pens, but handing one to a kid seemed like a bad idea. These simple, disposable Pilot Varsity pens are a pleasure.

I bought this pack of five Pilot pens to let my kid see what writing with a fountain pen was like. I was surprised with how nice they write, and have ended up carrying them around as a daily use pen I won't mind losing. Losing an expensive fountain pen is a nightmare. The time spent searching in the car, under seats, in my pockets, and backpacks for a missing pen drives me batty.

The line is very fine, and there is little to no flex in the nib. The ink flows well, and dries fast. Neither I nor my daughter have ink all over our hands.

I still write with pens from my "permanent collection," but these disposables make life a bit easier.

Pack of 5 Pilot Varsity Fountain pens via Amazon

Ur "Pilot": World Trade Center, New York. Mellan tornen ser vi ljusen från en Boeing 727 på väg rakt mot oss.

Plötsligt känns det inte lika kul att heja på Fox ”Spooky” Mulder. För konspirationsteoretikern är inte längre den utan makt. Det är inte längre den ”lilla människan” som förgäves kämpar för att få ut sanningen om maktmissbruk och mörkläggningar.

- Ida Kjellin: Jag kan inte heja på agent Mulder längre, ETC 28 februari 2016

För den som inte känner till Arkiv X (X-Files) så var det en tv-serie som gick 1993-2002. Diverse m.e.m. udda fenomen (utomjordingar, spöken, konspirationsteorier ...) utreds av två FBI-agenter, den ene skeptisk, den andre "öppensinnad". Nu har serien dragits igång igen, men som Kjellin påpekar är det i en annan värld än på 90-talet. Idag är konspirationsteoretiker mainstream. Foliehattarna har växt till en sorts rörelse som man måste förhålla sig till. Antivaxare får sjukdomar att återkomma, Sverigedemokrater sitter stabilt i riksdagen, Donald Trump är på god väg att bli republikanernas presidentkandidat ... Då är foliehattarna inte lika roliga.

Här har vi ett övertydligt exempel på hur det som en gång var underhållning kommit att uppfattas som verklighet. Följande kunde man ta del av för idag 15 år sedan, den 4 mars 2001:

Byers Jr: We know it's a war game scenario. That it has to do with airline counter-terrorism. Why is it important enough to kill for.
Byers Sr: Because it's no longer a game.
Jr: But if some terrorist group wants to act out this scenario, then why target you for assassination?
Sr: Depends on who your terrorists are.
Jr: The men who conceived of it the first place. You're saying our government is planning to commit a terrorist act against a domestic airline?
Sr: There you go again. Blaming the entire government as usual. In fact, a small faction ...
Jr: For what possible gain?
Sr: The Cold War's over, John. But with no clear enemy to stockpile against, the arms market's flat. But bring down a fully loaded 727 into the middle of New York City and you'll find a dozen tinpot dictators all over the world just clamouring to take responsibility, and begging to be smart-bombed.
Jr: I can't believe this. This is about increasing arms sales?
Sr: *nickar*

- The Lone Gunmen, avsnitt 1 "Pilot", ca 30:00 (min markering)

"The Lone Gunmen" var tre konspirationsteoretiker som då och då dök upp i X-Files. Så småningom fick de en egen tv-serie, där den mörka, hårda Arkiv X-stilen lättades upp med en del humor. Den gick en säsong och lades sedan ner p.g.a. klena tittarsiffror. Det sista avsnittet sändes i juni 2001.

Sedan inträffade 11 september 2001.

Det dröjde inte länge innan folk hittade alla möjliga sammanträffanden/föraningar om terroristattackerna i diverse populärkulturella sammanhang. Som att spelet Illuminati hade bilder på såväl WTC som Pentagon under attack, eller serietidningar som visade WTC i rykande, brinnande eller hoprasat skick (särskilt i Marvel-sammanhang, vari downtown New York jämnas med marken var och varannan vecka). Och så småningom började folk erinra sig pilotavsnittet (i dubbel bemärkelse) i den kortlivade tv-serien som sänts våren 2001 ...

"They are going to crash it into the World Trade Center"

I programmet tar folk på regeringsnivå ("a small faction") medelst fjärrstyrning kontroll över ett passagerarplan som flyger över New York och försöker att få det att krascha in i World Trade Center. Tanken är att diverse "tinpot dictators" i tredje världen ska ta på sig ansvaret för dådet, och därmed ge USA en anledning att starta krig, vilket i sin tur ska få snurr på vapenförsäljningen. Detta är helt i linje med vad konspirationsteoretiker hävdar om 9/11.

Sedan dess har avsnitt 1 av The Lone Gunmen blivit en standardkomponent i den lika omfattande som yviga ansamling av konspirationsteorier som utgår från 9/11. Inte för att man har någon klar uppfattning om vad det egentligen är: en varning, en blinkning från invigda till andra invigda, något annat? Men sådant spelar ingen roll i sammanhanget; man har hittat ett samband, och då lyfter man fram det och kallar det forskning.

"The irony is there are people out there who believe this to be true" — En av producenterna i ett kommentarsspår på DVD:n.

Inside the X: Pilotavsnittet av The Lone Gunmen transkriberat

Då och då skrivs artiklar i lokaltidningarna om hur olika stadsdelar gentrifieras, ofta enligt en etablerad dramaturgi där småsunkiga tobaksaffärer och kemtvättar trängs undan av surdegsbagerier och yogastudios som i sin tur ersätts av multinationella butiks- och kaffekedjor. På samma sätt prisas låginkomsttagare ut från den lokala bostadsmarknaden i takt med att mer penningstarka kulturarbetare får upp ögonen för en stadsdel, innan också de tvingas lämna och ge plats för bankirerna och de högre tjänstemännen.

Gentrifieringsprocessen maler obönhörligt på och så snart en stadsdel har tvättats ren från smuts och otrygghet - men kanske också från charm och mångfald - är det dags för nästa stadsdel att sänkas ned i baljan. I Stockholm brukar framför allt Södermalm framhållas som exempel, där 80-talets "kniv-Söder" undan för undan har bytt skepnad till dagens kniv-och-gaffel-Söder med "fine dining" och helkaklade bistros. När riksmedier och politiker raljerar över Södermalm som ett "hipsternäste" ligger de efter utvecklingen. Hipstrarna har redan flyttat vidare till förorter som Hägersten, Bagarmossen, Hökarängen och Högdalen.

Gentrifieringsprocessen kan alltså delas in i olika skeden. Grovt förenklat kan man säga att fas 1 inleds när fattiga kulturarbetare får upp ögonen för ett slitet och ruffigt men i grunden urbant arbetarklassområde där det finns lediga lokaler och bostäder med låga hyror. Dessa pionjärer är beredda och/eller tvungna att ha överseende med de problem som fortfarande präglar området men bygger långsamt upp en tryggare och vackrare stadsmiljö genom frivilliginsatser och renovering av hus och offentliga platser.
    I fas 2 har en kritisk massa av kulturarbetare och bohemer flyttat in i stadsdelen och ger underlag för enklare gallerier, nischade butiker och spartanskt inredda kaféer. Allt fler besökare kommer utifrån för att ta del av det alternativa utbud som stadsdelen erbjuder.
   I den tredje fasen stiger hyrorna i takt med att den köpstarka och väletablerade medelklassen upptäcker vad de ser som ett "mysigt" och "genuint" område. Stafflierna och de etniska livsmedelsaffärerna byts ut mot yogamattor och Cajsa Warg-butiker.
   Ytterligare en tid senare inträder fas 5, gentrifieringens slutfas, där hyrorna/bostadspriserna blivit så höga att endast höginkomsttagare har råd att bo kvar i området och där de ekologiska olivoljebutikerna har ersatts av mäklarkontor och kaffekedjor. (Det finns forskare som identifierat en sjätte fas av så kallad "supergentrifiering" i vilken stadsdelar töms på invånare och bostäderna används som placeringsobjekt för utländska oligarker men denna fas tycks inte aktuell utanför London och ett par andra globala storstäder).

Processen är förstås inte identisk i alla lägen men fångar ganska väl de generella tendenser som man kan se i Stockholm, till exempel i Sofo som nu har börjat träda in i fas 5. Det finns en mängd aspekter av gentrifiering att diskutera - i synnerhet frågor om rättvisa och social sammanhållning - men jag vill här framför allt fokusera på dess effekter på stadsmiljön. Min utgångspunkt, som för övrigt delas av flera forskare och aktivister, är att gentrifiering under sina tidiga faser har en positiv påverkan på stadsmiljön men att den i sista fasen dränerar stadsmiljön på mångfald, bohemkultur och kreativ energi. Detta är i högsta grad en subjektiv uppfattning och föredrar man Espresso House och Gallerix framför mindre konditorier och gallerier så har jag inget logiskt tvingande motargument att erbjuda.
   Istället är det ett ytterligare argument som jag tror kan göra de flesta bekymrade, och som strider mot traditionell gentrifieringsteori, nämligen att gentrifieringen av Stockholm är en linjär och (inom överskådlig framtid) ostoppbar process som riskerar att resultera i en vacker död stad - det vill säga en stad som har fastnat i den femte fasen.

Att gentrifieringsprocessen skulle vara ostoppbar håller många med om, även om det pågår olika lokala experiment med att frysa hyror för bostäder och lokaler, reservera lokaler för små näringsidkare med mera. Det som gör att många ändå accepterar eller bejakar processen är att de betraktar den som cirkulär - när tillräckligt lång tid har förflutit kommer en tidigare gentrifierad stadsdel åter att förslummas och så börjar det hela på ny kula. Det kommer därför alltid att finnas stadsdelar som befinner sig i gentrifieringens tidiga faser och dit man kan gå för att avnjuta droppkaffe och artisanchoklad. Mångfalden består på ett övergripande plan, medan de enskilda stadsdelarnas positioner förändras i en ständig cirkelrörelse.

Jag menar att detta är en problematisk uppfattning, i synnerhet för dagens Stockholm. Teorin om en cirkulär gentrifieringsprocess är möjligen giltig för städer med ett överskott på traditionell kvartersstad och/eller äldre industriområden, även om jag misstänker att den globala urbaniseringstrenden är bestående och att stadsdelar därför inte kommer att tappa i attraktivitet på samma sätt som förr. Trycket på urbant boende är konstant ökande och det byggs väldigt lite ny kvartersstad. Applicerad på en stad som Stockholm med ett enormt inflyttningstryck, en unikt liten kvartersstad (innerstan, centrala Sundbyberg och Gamla Råsunda), några få stadsliknande premodernistiska förorter (Aspudden, Midsommarkransen och Gamla Enskede) och ett massivt bestånd av modernistiska förorter är teorin sannolikt felaktig. Det vi istället ser och kommer att se är en enkelriktad linjär process där kvartersstaden och de premodernistiska förorterna rusar igenom gentrifieringens fem faser innan de fastnar i den sista fasen.

Det är viktigt att se att modernistiska förorter inte kan gentrifieras på det sätt som beskrivs i traditionell gentrifieringsteori, med surdegsbagerier och konstnärsateljer, eftersom de saknar lokaler och befolkningsunderlag för att hålla småskaliga verksamheter vid liv. Dessutom saknar de "stadskänsla" - sammanhängande gatunät, definierade gaturum, stråk med verksamhetslokaler i bottenplanet etc - vilket är den magiska ingrediens som framför allt lockar gentrifieringens pionjärer och dess efterföljare.
   Bredäng kommer inte att bli det nya Sofo eller Hornstull eftersom området saknar strukturella förutsättningar att bära upp ett stadsliv av det slag som finns i Sofo och Hornstull. Visst kan man peka på enstaka exempel av kulturella verksamheter i modernistiska förorter (Cyklopen i Högdalen, Vårbergs Dansservice) men de är och förblir isolerade undantag.

I de fall som modernistiska förorter ändå "gentrifieras" (i brist på ett lämpligare begrepp) byts befolkningen ut mot ekonomiskt starkare hushåll utan att någon stadsomvandling sker, det vill säga utan att gentrifieringens tidiga faser kommer till stånd. Kulturarbetarna flyttar dit när de trängts ut från de sista urbana miljöerna, motvilligt underordnar de sig den strukturella livlösheten - men mer sannolikt flyttar de till någon annan stad där det finns kvartersstad som inte har nått gentrifieringens fas 5 (Norrköping? Malmö? Södertälje?).
   Även om Stockholms starka arbetsmarknad fortsätter att locka människor så skulle jag inte bli förvånad om "den kreativa klassen" lämnar staden när Södermalm och Midsommarkransen slutligen har blivit det nya Östermalm. Oavsett vad man tycker om hipsters så hotar det Stockholms framtid som en kreativ, spännande och varierad storstad.

Men, invänder någon, kan inte de modernistiska förorterna förändras och göras mer stadslika genom förtätning? Kan inte stadslivet expandera utanför innerstan och de premodernistiska förorterna? Tyvärr tror jag inte det, såvida man inte genomför storskaliga rivningar parallellt med omfattande stadsmässig förtätning, något som idag är politiskt omöjligt.
   Väldigt lite tyder på att den politiska viljan finns att i grunden göra om modernistiska förorter. Tvärtom anpassas den nya bebyggelsen efter den gamla och befäster därmed den dysfunktionella strukturen ytterligare. Dessutom har nyproduktionen hyror som ligger långt över vad en vanlig kulturarbetare eller småföretagare kan betala. Så snart ett nytt vagt stadsliknande kvarter har byggts så fylls bottenplanet med Puls & Träning och Arigato Sushi. Urbaniseringstrycket är så massivt, byggtakten så låg och den modernistiska strukturen så genomgripande att det inom överskådlig framtid inte kommer att finnas någon kvartersstad kvar att gentrifiera i Stockholm. Cirkeln är bruten och vi ser en ostoppbar linjär rörelse mot fas 5, den vackra döda staden

Min dystra slutsats är därför att Stockholm som levande, varierad, kreativ storstad kläms ihjäl mellan å ena sidan en mikroskopisk innerstad som alltmer påminner om en korsning mellan Zürich och Disneyland och å andra sidan en arkipelag av modernistiska förorter som saknar strukturella förutsättningar för att bära upp ett levande stadsliv, och det i princip oavsett hur mycket man förtätar i gluggarna mellan existerande punkt- och lamellhus. Det stora felet begicks på 20-talet när man bestämde sig för att sluta bygga kvartersstad i Stockholm och istället övergick till att bygga förort, först i mer stadslik form men gradvis i en alltmer antiurban variant. Nästan hundra år av felaktig, dysfunktionell stadsplanering är svår att rätta till. Frågan är om den kan rättas till alls. Jag önskar att jag var mer hoppfull.

YIMBY Stockholm om: Gentrifiering, förtätning, stadsutveckling, sofo, södermalm

Bloggar om: Gentrifiering, förtätning, stadsutveckling, sofo, södermalm

Efter en tid med ekonomiska och upphovsrättsrelaterade problem rapporterar nu Music Business Worldwide att musikstreamingtjänsten SoundCloud går mer och mer med förlust, förra året så mycket som 44 miljoner dollar. FACT Magazine menar att företagets ekonomiska situation kan vara så pass allvarlig att tjänsten kan tvingas lägga ner.

Dock säger SoundCloud själva att de anser underskottet normalt för ett växande företag:

In a statement given to FACT, SoundCloud said that the figures “reflect those of a company in a strong growth stage,” which still has “over 18 million creators are using the platform, sharing well over 110 million tracks, and reaching 175 million monthly active listeners.”

SoundCloud grundades i Stockholm 2007 av Alexander Ljung och Eric Wahlforss, som båda har en bakgrund i musikskapande. Tjänsten kom ursprungligen ur ett behov att snabbt och enkelt kunna dela musik med samarbetspartners online, men konceptet växte snabbt till att bli en musikpubliceringsplattform med lägre tröskel än exempelvis Spotify. Tjänsten har kallats ”ett Youtube för musik”  och precis som Youtube används tjänsten på många olika sätt av många olika typer av användare, från amatörer till storbolag; DJ-set, enstaka låtar och remixar, podcasts och hela album kan i några enkla steg delas med hela världen. Det känns inte långsökt att se SoundCloud som en modern arvtagare till kassettbandet; ett medium där musik enkelt kan spelas in, delas och konsumeras vid sidan av skivbolagens utgivningar.

Kungliga Biblioteket bevarar musik med svensk anknytning på SoundCloud genom strategiska nedladdningssvep. Dock sker dessa av nödvändighet i begränsad skala och ett urval måste göras. Om SoundCloud skulle läggas ner vore det inte bara tragiskt för användarna, utan en stor och unik del av det svenska digitala musikarvet riskerar också att gå förlorad för framtida forskning.

Två berättelser konkurrerar om att beskriva verkligheten och dom är varandras motsatser. Den ena säger att allt är åt helvete och det är invandrarnas fel. Att gå från Åhléns till centralen i Stockholm är som en blandning av Mad Max och Warriors. Förorterna, där ingen som pratar ens har varit, sägs vara kalifat eller gängland eller en kombination. Pengarna är slut och det enda som kan rädda oss är den där kulsprutan på Öresundsbron.

Den andra säger att brottsligheten sjunker, att vi aldrig varit rikare och att flyktingarna är en härlig färgklick och vår räddning. Dom där förorterna, som dom pratande fortfarande inte varit i, är mustiga kryddbodar och en gång var en bekant där och bannemej om man inte drack te och spelade backgammon i färgglada kläder.

Båda utgår alltså från den felaktiga premissen migration. Vilket är gött, eftersom vi som råkade födas här, därigenom exkluderas från all problembeskrivning. Samtidigt har vi har en elefant i det offentliga rummet som är så stor att den snarare är en mammut. Den heter bostadskrisen och det ligger inte i någons intresse att lösa den. Tvärtom.

Som det är nu, och har varit under i alla fall två decennier, så är all politik konstruerad för en enda sak: Att se till att köpta bostäder stiger i värde. Allting annat är underordnat detta. Ja, allting annat bygger rent av på detta.

Tänk dig, det svindlar men det är ofarligt, eftersom det aldrig kommer att ske – tänk dig att vi istället för ett underskott av bostäder, på bara några år av intensivt bostadsbyggande, istället får ett överskott av bostäder. Både att köpa och att hyra.

Det vore en katastrof av episka mått. När du lånat åtta miljoner för en trerummare och värdet på den halverats. Hej då konsumtion och RUT-barnvakter och Mall of Scandinavia. Hejsan hejsan gisslare och flagellanter på gatorna.

Det vore naturligtvis en busenkel sak för politiker att se till att vi bygger hundratusen bostäder om året i evig tid. You know, det möjligas konst. Jag ljuger när jag säger att det inte ligger i någons intresse att faktiskt bygga dom där bostäderna. Det ligger förvisso i alla bostadssökandes intresse. Återstår bara att hitta en politiker som ger two flying fucks about just den gruppen.

Politiker har också bostadslån.

Nä, bättre då att prata migration och flyktingar. Och varför inte göra som socialdemokraterna, som nu tillsätter fyra arbetsgrupper för att förnya politiken. En som tittar på tillväxt och sysselsättning, en som tittar på skolan, en som tittar på migrationspolitiken och en som tittar på hur Sverige ska bli mer jämlikt. Tydligare kan det knappast sägas. Inte ens Sveriges mest desperata parti har bostäderna på sin fyra i topp-lista.

Jag tror så här. Så länge vi enas om att migration är problemet kommer det parti gynnas som växer bäst i den jordmånen. Men det är ju gött med ett nytt kök.

Recently, we pointed to the debut Journal of Science Fiction’s first issue , and we were struck in particular by Mike Winkelmann’s artwork featured on the front cover.

Read more...

På tal om Sions vises protokoll så håller jag med Hannah Arendt om att “förfalskningens faktum är en sekundär omständighet”:

När en så uppenbar förfalskning /…/ blir trodd av så många att den blir till en massrörelses bibel, så blir uppgiften att förklara hur detta kan vara möjligt, inte att för hundrade gången bevisa vad hela världen ändå vet, nämligen att man har att göra med en förfalskning.

Faktum är att många antisemiter säger någonting som kan låta liknande. De kan mycket väl gå med på att Sions vises protokoll inte alls är ett autentiskt dokument som har läckt från den hemliga judiska världsregeringen. Vad de menar är kort sagt att det skulle vara en skönlitterär, men för den skull inte falsk, skildring av världshistorien. Låt mig citera ur ett par rader från en kommentar som jag just inte släppte igenom:

Men det intressanta är inte om boken är ett hoax eller inte.. eller VEM saken gäller… eller vem som egentligen har skrivit boken och i vilket syfte… utan att i princip ALLTING som står i den har inträffat efteråt eller håller på att införas av dagens politiker/världsledare. /…/
Det intressanta med den är med andra ord att.. N-Å-N.. oavsett vem eller vilka det är.. tycks driva världen, människor och samhällen i e-x-a-k-t den riktning som är beskriven i boken.

Anta att det faktiskt skulle vara så, att vi i denna superkonspirationsteori faktiskt finner en adekvat beskrivning av den riktning som världen utvecklas i. Då skulle det fortfarande inte belägga att denna utveckling styrs av en konspiration. Det går också att tänka sig – om än med större möda – hur det moderna samhället i sista instans styrs av opersonliga maktförhållanden, som strikt talat opererar utan behov av hemliga planer. Världshistorien kryllar av konspirationer, men den är inte en konspiration.

Sions vises protokoll är i stora drag en skildring av moderniteten, ur ett genuint reaktionärt perspektiv. Särskilt i de passager som inte är rena plagiat, blir syftet tydligt: att försvara den jordägande aristokratins privilegier.

Att denna gamla häxbrygd till text finns tillgänglig på nätet, även på svenska. – om så bara på riktigt obskyra antisemitsajter – är ingen dålig sak. Det går knappast att förstå konspiracismens apokalyptiska logik utan att ha läst Sions vises protokoll. Men för att läsa texten det också nödvändigt med en viss kännedom om den politiska miljö där texten tillkom, som en blandning av collage och remix, med gott om befängda påståenden som i grunden kommer ur felöversättningar. För att få denna kontext rekommenderar jag A lie and a libel av Benjamin W. Segel.

Allt detta skrev jag mest för att tipsa om ett panelsamtal där jag själv kommer att medverka: “Konspirations-teorier och filterbubblor – är demokratin hotad?” – i Kulturhuset i Stockholm, nu på onsdag.

Tills dess ska jag fundera lite på vilken roll den “litterära” läsningen spelar i spridningen av samtida konspirationsteorier. Kanske gör vi det för lätt för oss om vi utgår från att den som sprider vidare ett budskap nödvändigtvis gör det i tron att budskapet är rakt igenom “sant”?

YIMBY har lämnat in ett yttrande om Enskede-Årsta-Vantör - Program för Slakthusområdet.
Du kan läsa vårt yttrande som PDF här.
Plandokumenten kan läsas här.

Allmänt

YIMBY är i allmänhet positiva till planen och anser att den huvudsakligen ligger i linje med översiktsplanen promenadstaden. Planen är en avsevärd förbättring av tidigare idéskisser på området. Våra invändningar på den aktuella planen gäller enstaka gator som kan göras mer urbana, samt att vi önskar ett något starkare samband mellan planområdet och Årsta samt Blåsut. 

Antal bostäder
Vi i YIMBY anser att antalet bostäder kan bli högre än de 3000-4000 som programmet förespråkar. Det är sällan man har chansen att bygga i ett område utan närboende som kan störas och överklaga. Därför är det ytterst viktigt att bygga så mycket som möjligt i dessa lägen när man väl har chansen då detaljplaner i andra lägen riskerar att sänkas eller stoppas.

Blandstad
Planområdet har idag en mycket god bladning av verksamheter, kultur och nöjen. Önskvärt vore om så många som möjligt av dagens verksamheter i området blir kvar, antingen i samband med nya lokaler eller användande av befinliga lokaler. Störande verksamheter som inte bidrar till en levande stad bör flyttas från området. Att behålla befintliga verksamheter samtidigt som man tillför nya bostäder skulle skapa en stad som liger helt i linje med intentionerna i promenadstaden. Funktionsblandad stadsmiljö är idag en bristvara utanför den befintliga innerstaden.

YIMBY ser även positivt på intentionen av att blanda gammalt och nytt. En dynamisk stad innehåller bevarade äldre byggnader tillsammans med intressanta nya byggnader av hög arkitektonisk kvalitet.

Gatunät
YIMBY är positiva till att staden har valt att bevara och utveckla den befintliga kvartersstrukturen och integrera dessa med omkringliggande gator (Arenavägen, Palmfeltsvägen och Enskedevägen). Huvusakligen är vi nöjda med den planerade gatustrukturen men vi har synpunkter på en del av de planerade gatorna.

Diagonalen blir det enda genomgående öst-västliga stråket i stadsdelen, som kommer kompletteras av ett 6.5 meter brett aktivitetsstråk bestående av grönska. Vi är öppna för idén men vill betona vikten av att denna parkmark utformas så den inte skapar en barriär mellan gatan och bebyggelsens fasader. Det är mycket viktigt att utforma detta aktivitetsstråk så det bjuder in till vistelse. Risken är annars stor att det blir oanvändbar förgårdsmark



Palmfältsvägens södra sida utgör idag en icke-urban miljö som domineras av kontorshuset "Kylhuset 21" (eller "Hus 2" i Anitkvarisk konsekvensanalys av planen). Denna planeras bevaras trots låg kulturhistorisk klassifiering på grund av ekonomiska skäl. YIMBY anser att om byggnaden ska bevaras måste en urban tillbyggnad eller ombyggnad uppföras mot Palmfeltsvägen, annars riskerar gatans urbanitet urvattnas

Bolidenvägen/Boskapsvägen är Slakthusområdets koppling till Årsta. Om man vill koppla samman Årsta med planområdet är det vitalt att skapa ett tydligt stråk. YIMBY befarar att denna intention undermineras av att Boskapsvägen är en ren cykelväg förbi ett kvarter. En dynamisk stad byggs upp av att trafik fördelas över flera parallella gator och inte att all trafik ska samlas på en huvudled. Gångfarts- eller cykelfartsgator är bra alternativ att prova.

Koppling till omkringliggande områden
Området är idag isolerat och har endast en infart från Palmfeltsvägen. Den aktuella planen utgör en klar förbättring av det befintliga läget, dock är förbindelsen till Blåsut undermålig i det aktuella planprogrammet. Den utgörs av en ny gångbro över Nynäsvägen, vilket YIMBY finner otillräckligt. Få förorter som endast förbinds av en gångbro över en motoväg har särskilt bra förbindleser med varandra. Önskvärt vore att Diagonalen förlängs över Nynäsvägen med samma standad som i övriga planområdet så att gatunätet i Blåsut integreras väl med Slakthusområdets.

Överdäckningar
YIMBY finner det mycket positivt att tvärbanan ska däckas över för att ge plats åt fler bostäder. Denna typ av överdäckningar för att möjliggöra byggande har vi länge förespråkat, bland annat i Lindhagenplanen 2.0. Nästa naturliga steg är då att överdäcka Nynäsvägen, vilket skulle stärka kopplingen till Blåsut påtagligt.

Parker och torg
Vi i YIMBY är positiva till de parker och torg som föreslås i programmet. Dessa är en oumbärlig komponent för en levande stad och vi välkomnar att staden förordar tydliga gränser mellan det offentliga och det privata. Denna typ av tydligt avgränsade parker omgivna av urban bebyggelse är ovanlig utanför den befintliga innerstaden och stadens mest attraktiva parker tenderar att vara utformade på det sättet. Vi ser gärna att staden använder programmet för Slakthusområdet som förebild för hur parker och torg ska planeras i andra stadsdelar utanför tullarna.

Slakthusområdet som ett nöjesdistrikt 
Det vore eftersträvansvärt att låta detta område blomma ut som en motsvarighet till de många slakthusområden som blivit nöjesmetropoler runt om i världen. De platser som redan finns idag, likt Globen och Tele2 Arena, skulle kunna få hjälp av ljudisolerade nattklubbslokaler i källare, lokalytor mot gator som lämpar sig väl för restauranger och pubar, eventuellt under kontor för att boende inte ska bli störda, samt att dessa redan i inledande stadier planeras in för att undvika konflikt mellan boende och besökare. 

Slakthusområdet skulle med detta kunna bli en riktig konkurrent till såväl Stureplan som Medis. Området har såväl den karaktär som krävs och den kollektivtrafikförsörjningen som är önskvärd. Tyvärr är detta något som gärna glöms bort vid såväl planer som ombyggnationer, senast i fallet med Debaser vid Medborgarplatsen. Att planera för att slakthusområdet därför skall bli den nöjesmetropol som det förtjänar att vara anser vi vara viktigt.

YIMBY Stockholm om: yttrande, slakthusområdet

Bloggar om: yttrande, slakthusområdet

Architect and watercolorist Tytus Brzozowski imagines a dreamlike world where giant structures rest on towering stilts and trains seem to emerge from tunnels in the side of residential buildings. Unusual motifs like dice and teapots dot the landscape (or float through the air), and yet everything seems in its place, a credibility attributed to elements lifted directly from the architecture seen on the streets of Warsaw, Poland. Brzozowski refers to his watercolor paintings as “the city of his dreams,” and just as dreams seem to defy space and time, his paintings bring together elements of the present and past. You can see more of his work on Facebook and many of his pieces are available as prints through Lumarte. (via Colossal Submissions)

Genom sin historia har Sverigedemokraterna – liksom den högerradikala miljön i allmänhet – importerat sina strategier från andra håll i Europa.

På 1990-talet fann man sina förebilder i Västeuropa; i synnerhet franska Front National.

På nollnolltalet riktades blickarna i stället mot Danmark och Dansk folkeparti, som nådde inflytande som stödparti till regeringen. Nu uppfattades Sverigedemokraterna i första hand som en del av “den nordiska högerpopulismen”; sammanhanget var inte främst västeuropeiskt, utan skandinaviskt.

Men under 2010-talet har det ånyo skett en omsvängning, nu i riktning mot östra Centraleuropa. Sverigedemokraterna talar allt mer öppet om Ungern som förebild. Det är något annat än den danska modellen med ett högerpopulistiskt stödparti till regeringen, som når inflytande genom att sätta agendan.
Ungern under Orbán har rört sig i riktning bort från den liberaldemokratiska maktdelningen, mot en “illiberal demokrati” där ett dominerande parti tar kontrollen över medier och rättsväsende. Partiet är egentligen inte högerpopulistiskt eftersom det inte bygger på att mobilisera “folket”; snarare rör det sig om en djupt auktoritär nationalkonservatism.
Nu har Polen slagit in på samma väg som Ungern – en process som lämpligen kan kallas för “orbanisering”. Möjligen rör sig Slovakien åt samma håll, medan Tjeckien står vid ett vägskäl.

Ungern, Polen, Tjeckien, Slovakien – med andra ord Visegrád-länderna eller V4 – är en konstellation som tycks spela en nyckelroll för Europas högerradikala rörelser i EU:s fortsatta krisprocess. Redan 2012 noterades på denna blogg hur Polen och Ungern blivit nya nav för Europas fascister. Då påminde också Niklas Bernsand i en kommentar om hur den gamla idén om Międzymorze eller Intermarium lever vidare bland regionens nationalister – åtminstone de som inte helt sluter upp bakom Ryssland. Idén är att förbinda Östersjön och Svarta havet i en östeuropeisk allians, fristående från såväl Ryssland som Tyskland. Planen misslyckades för hundra år sedan och är idag mer orealistisk än någonsin, men kanske ändå kan spela viss roll i skapandet av nya alliansmönster mellan nationalister i Europa.

Det senaste halvåret har enat V4-staterna i sitt motstånd mot att ta emot flyktingar. Redan tidigare fanns ett militärt samarbete och i höstas gjorde Tjeckien ett utspel om att ge militärt stöd till Ungerns gränskontroller.

Jag tänkte snart återvända till frågan om V4-ländernas ekonomiska roll inom ramen för Europas krisprocess. Men tills vidare sätter jag punkt med en bild från dagens högerradikala huligandemonstration i Stockholm, där tydligen polska flaggor vajade bredvid de svenska: