In a year of darkness, let the one light be Kate McKinnon’s performance as Jillian Holtzmann in Ghostbusters.
This full video of McKinnon’s many, many outtakes and alternate lines from her performance as the zany doctor is just even more proof that she was the absolute best part of the movie. It’s just nonstop jokes, delivered to us in their purest, raw form.
The extended home edition might have brought some much needed clarity to Ghostbusters, but I think I’ll wait for the Kate McKinnon cut to come out instead. It’ll be even better.
Magician Penn Jillette used to weight about 340 lbs. He was happy with his weight and the way he looked. He said he didn't even mind not having a lot of energy. But his blood pressure was dangerously high, and his doctor said he might die before his children grew up. So he changed his eating habits. It's been 17 months since he lost 100 lbs, and in this video he explains how he did it.
Here's Penn in 2013, talking about Donald Trump:
https://youtu.be/yjsXAH76P-Y
After the #trumpwon hashtag topped the Twitter trending charts -- something Trump gleefully noted, saying it proved he'd won the initial debate with Hillary Clinton -- @DustinGiebel's claim that the trend had originated in St Peterburg, Russia (along with an accompanying map, supposedly from Trendsmap) went viral, with more than 15,000 retweets.
(more…)
This quick video demonstrates how to use a long elastic string anchored at the horizon of a canvas to sketch a drawing with two point perspective. With as many art and drawing classes I’ve taken, I’ve never seen this method used before. A more traditional and accurate method would involve a ruler and maybe a drafting table if you’re super fancy, but this seems like a great method for mocking up something quickly. The video posted on Facebook is uncredited and apparently came from Instagram. Anyone know the artist/designer? (via Reddit, The Awesomer)
Den typiske SD-röstaren är en 54-årig egenföretagare i Vänersborg. Han driver en firma av något slag, kanske en lokal revisionsfirma. Hans hus är fint, på det där sättet som typhus i Vänersborg med extra allt är. Han har två Volvobilar och åker till Thailand vid nyår, för att bo på samma hotell varje gång. Favoriträtten är kött med potatisgratäng och han samlar på whisky. Firman går bra. Han har det gott ställt. Sonen spelar hockey och dottern rider. Husvagnen är den längsta du kan köpa för pengar.
Det är en person som tillhör vinnarna i både ett lokalt och ett globalt perspektiv. Och ändå ska det så himla lite till för att han ska bli otroligt arg. Han får höra att ensamkommande flyktingbarn ska komma till Vänersborg – han blir rosenrasande! Det är sjuklöverns och mångkulturens fel. Det är sjukt. Gamla i Vänersborg får äta kartong och örfilar till både lunch och middag och nu ska det komma flyktingbarn hit som är muslimer och får iPhones gjorda av guld.
Så skriver en kvinna i lokaltidningen att ryktena om att gamlingarna äter kartong och örfilar inte stämmer (hade det varit så hade dom ju dött redan eftersom kartong inte innehåller någon näring alls nästan) och att det där med guld-iPhones inte heller är helt sant.
Nu blir han ännu argare, så han gör det enda rätta. Han skriver på facebook att kvinnan borde våldtas av en grupp muslimska män och sedan dödas. Han ringer henne på nätterna och han dumpar avföring i hennes brevlåda.
Varför blir han så arg? Det är min stilla undran.
Varför bygger han inte bara en pool på baksidan av det där Myresjöhuset och köper ett flak öl av nån som smugglar från Tyskland och bara sitter där? Eller skriver en rasistbok om det är så viktigt? Utan att mordhota någon?
Han skulle kunna brodera eller trycka t-shirts. ”Svartskallar är asdåligt” kan det stå på t-shirtsen, om det känns bra. Öppna en tictail-butik och sälja sina t-shirts och kanske rasist-hantverk av olika slag på nätet. En slev som luktar enbuske med texten ”mångkultur suger röv” på. En vacker kniv med renhornsskaft och en svastika på.
Han skulle kunna samla några fler rasister så kan dom starta en studiecirkel, där dom gör ett rasistfanzine, som kanske heter Vitt Vänersborg eller Wargen från Wargön.
Men istället bara denna rena ilska. Denna galna, sanslösa, gränslösa ilska.
Jag begriper det inte.
by Casey Chan on Sploid, shared by Adam Clark Estes to io9
It’s not an accident when movies look like other movies. Even when it comes to movies that you wouldn’t immediately associate with each other like Pulp Fiction and Moonrise Kingdom or Full Metal Jacket and... Moonrise Kingdom, it’s obvious that the directors are respectfully paying homage to the works that came before.
But still, it’s pretty funny to see shots and even scenes from different films that look exactly alike side-by-side. It’s especially neat when you see a movie like Requiem for a Dream share several drug shots with All That Jazz, a bathtub sequence almost identical to Perfect Blue, and a pier shot just like in Dark City.
Candice Drouet edited together various movie shots that used a similar visual composition and put them side-by-side in the video below.
Att folk lätt fånar till sig inför en bild som denna är inget man ska bry sig om. För det är en utsökt bild, ett ypperligt exempel på hur en till synes högst märkvärdig observation kan ges en enkel förklaring.
När påstådda sjöodjur diskuteras är en vanlig förklaring att man i själva verket sett sälar, uttrar eller andra icke-monster. En särskilt intressant förklaring är att två eller fler djur som simmar efter varandra kan ge intryck av ett betydligt större sammanhängnade djur. Man ser lätt framför sig hur det skulle fungera, men jag har inte sett något verkligt exempel. Förrän nu.
Huruvida Ian Bremners bild verkligen är tagen i Loch Ness är helt irrelevant, liksom slaskpressens självklara sensationalistiska vinkling: "Is this..?" – nej, uppenbarligen inte, eftersom det helt uppenbart är tre sälar. Men detta hindrar inte att det som sagt är en utsökt bild.
På 1960-talet skapade Serge Danot barnprogrammet Le Manège enchanté, "Den magiska karusellen". Det var enkelt animerade episoder om fem minuter styck, där allt riktats mot yngre barn: handling, dialog, karaktärer, scenografi, tillgjorda röster osv. Ett sött, okomplicerat och fullkomligt förglömligt barnprogram bland tusen andra, helt enkelt.
Här ett smakprov:
Den italienska kaninen Flappy bjuder Margot, hunden Pollux och de andra på spaghetti. Och det är vad som händer ... Även utan relevanta språkkunskaper kan man förstå att det är harmlös underhållning för de minsta.
På andra sidan kanalen bestämde sig BBC snart för att köpa in programmet. Och det gjorde man ... Köpte rättigheterna till själva avsnitten. Men inte till manusen. Enligt en annan version fann han som sattes att göra rösterna det franska originalet outhärdligt fånigt. Resultatet blev hur som helst att Eric Thompson, som han hette, hittade på egna manus utifrån vad han såg. Som när folk ritar in nya pratbubblor i serier.
Instead, he watched the episodes with the soundtrack turned down, created new names and personalities for the characters, and invented completely new storylines to match the on-screen action.
Thompson gav The Magic Roundabout en ton som man inte förknippar med barnprogram, i synnerhet inte med barnprogram för de minsta. Han gav figurerna helt nya personligheter, som när hunden Pollux (vars enda utmärkande drag var hans engelska brytning) blev den vresige, cyniske Dougal. Han lade in vitsar, långa ord och skämt som inte ens alla vuxna förstod.
He once replied to a viewer who complained that he used too many long words by writing them a letter using all of the longest words that he could find in the dictionary, and is said to have sent a 'strong' letter to a mother who had written to express her concern over the fact that her son had started to refer to his sister as a 'mollusc'.
Resultatet blev ett program som tilltalade en långt bredare publik än originalet. Det fick snabbt kultstatus. Som mest hade det 8 miljoner tittare, i nivå med ett långt mer känt program som Doctor Who.
Här är den brittiska versionen av avsnittet med spaghettikalaset:
Kaninen Dylan bjuder Florence, Dougal m.fl. på spaghetti. Utöver ramhandlingen är likheterna få.
[Florence ger Dylan blommor] Dylan: Why ma'am, you shouldn't have bothered. Dougal: I ... I didn't bother. Florence: It's the thought, Dougal. Dougal: Yes, well ... I thought I wouldn't bother.
Efter millennieskiftet har man börjat med en ny omgång Magic roundabout. Den är datagenererad och, gissar jag fördomsfullt, utan ett spår av originalets charm.
Kuriosa 1: I början på 1970-talet fick brittiska trafikplanerare för sig att anlägga närmast psykedeliska super-rondeller, se bild på ett känt exempel i bloggposten Höger och vänster hand. Namnet låg nära till hands; än idag kallas de magic roundabouts.
Kuriosa 2: Eric Thompson (1929-1989) var far till Emma Thompson.
Thirty seconds into watching this video, my face already hurt from smiling too much.
What you’re about to watch is a compilation of footage that shows what director George Miller actually shot on the set of 2015's masterpiece Mad Max: Fury Road. And you will be amazed at how much was actually done, practically, on set. You’ve heard stories about it but actually seeing it is simply incredible.
On July 2, 1978 the New York Times made a significant technological leap when they scuttled the last of 60 manually-operated linotype machines to usher in the era of digital and photographic typesetting. When working at 100% efficiency with an experienced operator the Linotype machines could produce 14 lines per minute cast on the spot from hot lead. That number would increase to 1,000 lines per minute the very next day using an array of computers and digital storage.
Typesetter Carl Schlesinger and filmmaker David Loeb Weiss documented the last day of hot metal typesetting in a film called Farewell — ETAOIN SHRDLU (the obscure title is poignantly explained in the film). This amazing behind-the-scenes view not only captures the laborious effort to create a single page of printed type, but also the the emotions and thoughts of several New York Times employees as they candidly discuss their feelings about transitioning to a new technology. One man decides he’s not ready for the digital age and plans to retire on the spot after 49 years, while others seem to transition smoothly into the new methods of production.
This historically significant documentary was digitized in 2015 and made available online in HD from Linotype: The Film, another documentary about linotype printing that includes portions of Farewell. While I’ve always been somewhat familiar with the history of typesetting and printing, I didn’t fully grasp the absurd mechanical complexity and scale required to print a newspaper before the digital age. Each newspaper page was cast in a 40 lb. block of lead!? A huge number of employees were deaf!? If you’re a graphic design or typography professor, here’s a great way to spend 30 minutes.
Det som i svenska skolor heter SO-ämnen och utgör samhällskunskap, historia, religion m.m. heter i danska skolor "kultur- og samfundsfag", förkortat KS. I en nyutkommen lärobok i ämnet, Flere sider av KS. Grundbogen (Lindhardt og Ringhof 2016), kan man hitta ovanstående karta över läget i Europa och Mellanöstern under det kalla kriget, närmare bestämt 1960. Kartan anges vara utgiven av Friedlander & Johnson i London. Inget konstigt med det ...
... Eller..? Även utan att förstorings-klicka borde en och annan detalj sticka ut. Som att DDR gränsar till Danmark, eller att Finland och Nordnorge ingår i Sovjetunionen. Eftersom mörkblått = NATO så är Sverige tydligen med i det försvarsförbundet. Längre söderut hittar vi landet "Balkanfederationen", ännu längre bort Kurdistan och Palestina men inget Israel. Och så vidare ...
Att detta inte är en historisk karta inses snabbt, lätt och ordentligt. Vad är det då för karta? Man skulle kunna kalla det för ett konstprojekt.
Hei! Jeg er forfatteren og eieren av kunstverket som her er diskutert, også kjent som Kuusinen på deviantArt.
Først da jeg oppdaget at kartet, som tydelig viser en kontrafaktisk historisk scene, hadde funnet veg inn i en dansk lærebok i historie var jeg helt forvirret over hvordan i all verden dette kunne ha skjedd. Jeg har trolig aldri sett eller hørt om noe lignende før. Jeg ble også litt skuffet for at noen skulle med vilje bruke mitt kunstverk som er merket med mitt fullt navn, utenom å ta kontakt med meg (og klippe ut navne mitt og sitere Wikimedia). Jeg mangler nesten ord, til og med på mitt morsmål, for å beskreve uprofessjonaliteten som her har blitt vist.
Men ettersom jeg har leset forklaringene her ser jeg jo at dere antageligvis ikke visste at det var et kunstverk, men trodde faktiskt at "Friedlander & Johnson" var en ekte utgiver i London på 1960-tallet. Jeg skal med glede ta kreditten for at kartet ser så realistiskt ut at noen ble lurt av det.
Med hensyn til elevene håper jeg at dere får det rettet ordenlig, og at dansk ungdom ikke kommer til å få med seg at Finnland og Nord-Norge var en del av Sovjetunionen etter andre verdenskrig, eller at Jugoslavia og Bulgaria var forent under kalde krigen. Det var noen snakk her øverst om kompensasjon til meg for deres "misbruk" av kartet, men det er for min del helt unødvendig. Det hadde derimot vært artig hvis jeg kunne fått et gratis ekseplar av boken sent i posten som et minne. :-)
Längre upp i tråden hittas ett svar från bokens redaktör. Det är så märkligt att jag lägger in en skärmdump:
Vores forfattere har i sidste uge mailet med een af dine kolleger om kortet, som har den fejl i farverne, at Tyrkiet og Grækenland er markeret forkert. Det skal vi naturligvis have rettet op på.
- Stefan Dybdal Emkjær
När folk får fel för sig försöker jag att vara så förstående som möjligt. Alla gör fel, jämt; fel är en del av livet; det har inte med intelligens eller annan mental kapacitet att göra; osv. Men när någon som är satt att redigera ihop läroböcker får ett tips om en märklig karta, ser kartan ovan, och sedan inte lyckas se något annat problem än att Turkiet och Grekland har fel färg ... Då har man fel jobb. Snällt sagt.
Han hade också konstaterat att förlaget Friedlander & Johnson, London upphört: det har aldrig funnits. Han hade också försökt att spåra innehavarna av upphovsrätten men misslyckats; han hade uppenbarligen inte gjort en enkel bildgoogling.
Upphovsman och årtal angivet i kartans original på deviant art. Tydligen saknas de i den tryckta boken. Hur det nu gick till.
Opened in 1995 on St. Marks in the East Village, the @ Cafe was one of the first (and coolest) internet cafes in the US.1 They had a bunch of computers, a T1 line (at $9000/mo!), a hip menu including alcoholic beverages, and no idea what they were doing. They didn’t plan for ventilation for all the hardware, so they cooled the server room with a garbage can full of ice!
And I was glad to hear the CU-SeeMe shout out at the very end of the video. I think about that app every time I hear about something “new” like Facebook Live, Periscope, or Snapchat. Talk about being ahead of its time…CU-SeeMe was video chat that predated the popularity of the web.
At the time, very few people even knew what the “@” symbol was. One article featured in the video described it like so: “that @ is pronounced ‘at’ in case you were curious, and it’s often used in e-mails, the way most hackers and computer freaks communicate with one another”. LOL.↩
Jag blev kontaktad av en marknadschef. En man i min egen ålder, med dyra och missklädsamma glasögon och ett gnissligt sätt att prata på, som om orden var bitar av halloumi. Han hänvisade till en referens som jag eventuellt arbetat med, åt eller för. Det ringde inga klockor. Det spelade ingen roll.
Uppgiften var enkel. Företaget skulle ha kickoff och jag blev ombedd att skriva ett tal som VD skulle hålla. För att inspirera och, i förlängningen, göra medarbetarna till ambassadörer. ”Jag vet inte om du känner till oss sedan innan, men vi gör alltså…” Jag avbröt honom med en hastig gest och ett indignerat ”öpp-öpp-öpp”. ”Jag vill inte veta vad ni gör. Det handlar inte om det. Det handlar om inspiration och ambassadörskap, eller hur?” Han hummade. ”Och det är samma knappar som ska tryckas på oavsett om ni tillverkar ost eller säljer abonnemang på nåt internetverktyg.”
Situationen: 150 medarbetare i olika åldrar och kön har ägnat sig åt förnedrande grupplekar under dagen. Nu har dom fått en fördrink och alla längtar efter mer sprit. VD gör entré till Tina Turners Simply the best.
Manus:
Hej! Så jäkla kul att stå här. Jag ska inte bli långrandig för jag tänker att ni vill få lite mat i er och något i glaset. Så mäktigt att se alla er, samlade. Jag har varit runt lite under dagen här och sett hur alla har gett allt. Grattis till lag Admin Grrrrls och Sandra H som vann!
[applåder]
[paus]
[allvarligt röstläge] Mmmm… ”Simply the best”… ”better than anyone”. Det är vad vi måste vara – hela tiden. Alltid på topp. Hur kommer vi dit? Det handlar om att göra saker lite bättre.
[visar slide med text:
1.01365=37,8 0.99365=0,03]
…för skillnaden, [ler underfundigt och belåtet] skillnaden mellan att varje dag, 365 dagar om året, göra en procent mer, eller en procent mindre – den är gigantisk.
Det var två murare på en arbetsplats… dom höll på att bygga en stor kyrka. En man gick förbi och frågade den första muraren vad han jobbar med. ”Jag staplar tegel på tegel, med bruk emellan. Det är både tungt och enformigt.” Så frågade han den andra muraren vad han jobbar med. [sänker rösten, viskar nästan] ”Jag bygger en katedral” sa han.
Alla vi här bygger katedraler. Men alla gör inte samma sak. Vi är på ett skepp, på regalskeppet Vasa. Tillsammans kan vi korsa haven, vi kan göra allt. Men alla kan ju inte vara kapten eller styrman. Alla kan inte sköta kanonerna på babord sida. Alla kan inte jobba i mässen.
”Simply the best”… Ja, det är vi! Det är du! Och du, och du och du… [pekar]
När jag var liten hade jag en vän som bodde i skogen. Ingen visste vad han hette egentligen men vi kalla’n för Fnyket. En gång när saker blev struliga i vårt lilla gäng, kom det sig att vi hade ihjäl Fnyket. Vi är det kompisgänget, alla vi här. Vi släpade honom, sextio kilo Fnyk, säkert en mil in i skogen. Sen grävde vi. Och ingen, än i denna dag, det lär ju vara fyrtio år sen, har yppat ett ord. Det är samma stolthet och integritet som vi i det här rummet har.
Jag sa redan från början att jag inte skulle bli långrandig, så det är väl bäst jag kliver av scenen nu. Men, en sak till bara. Ni som sitter här, ni är ambassadörer. Ni är katedralbyggare! Nu tänker jag att vi alla gör raketen tillsammans. Joo, kom igen nu! Det här är jäkligt skönt så att vi får upp pulsen innan maten och drickat.
[börjar luta sig åt sidorna och klappa med uppsträckta händer, snabbare och snabbare, sedan stampa med fötterna och vråla]
Fy fan! Tack ska ni ha ambassadörer. Skål för 2017!
In this 30 minute video, Harry Brignull rounds up his work on cataloging and unpicking "Dark Patterns," (previously) the super-optimized techniques used by online services to lure their customers into taking actions they would not make otherwise and will later regret.
(more…)
My freshman roommate in college joined a fraternity at the end of the year. We were supposed to be roommates our sophomore year, but a couple weeks before school started, I was informed that I’d be living with a different roommate. My ex-roommate moved into the fraternity dorm and pretty much cut ties with his freshman-year friends, preferring the exclusive company of his brothers for the next several months. College is a time of fluid relationships and identity and my friend and I were eventually able to reconnect, but the whole thing was really disturbing and cult-like for awhile.
A bagpipe playing student drowned out a homophobic bigot who compared being gay to bestiality in megaphone rant.
Brave Brice Ehmig confronted the preacher who was wearing a “Jesus saves from hell” T-shirt on the campus at Florida Gulf Coast University in Fort Myers, USA, on Friday August 19.
Despite the preacher’s best efforts to have his voice heard, the fourth year student follows him around continuing to play the loud Scottish music.
As the video ends, applause and cheering can be heard from out of shot as Brice calls her girlfriend over.
Funklet is a new archive of drum patterns (not sampled loops) from classic funk songs, complete with brief histories and musical context. Each can be edited in a simple embedded sequencer and shared. [via r/InternetIsBeautiful]
El Paquete is a weekly service where someone (typically found through word of mouth) comes to your home with a disk (usually a 1TB external USB drive) containing a weekly download of the most recent films, soap operas, documentaries, sport, music, mobile apps, magazines, and even web sites. For 2 CUC a week Cubans have access to a huge repository of media while turning a blind eye to copyright.
Cubans told me of children waiting anxiously for "El Paquete Day" when they'd get the next set of cartoons, music and shows.
Jag var tidigare skeptisk, minst sagt, till Sigge Eklunds fotogeniska kåtblick. Det där suget som han har i ögonen och munnen, som ramas in av hans grånande skägg och busiga frisyr. Kändes tillgjort. När jag fick veta att skälet till den där minen på fotografierna är en partiell ansiktsförlamning var det som att något i mig brast.
Jag älskar män.
Jag är heterosexuell, det här är något annat. Jag älskar män för att vi är så goa. Och sårbara. Teoretikern i mig ser naturligtvis strukturer som gör att kvinnor förfördelas och hela den grejen – och grämer sig, visst. Praktikern dricker öl och känner sig sårbar.
Alla älskar män.
Vem frontar Expressen kultur med, när dom skickat nån stackars frilansare till Villa Manilla (vassego att göra en marxistisk analys av det by the way) för att dokumentera den bildade burgna klassen i dess diskret frivola strutttighet?
Björn Ranelid givetvis.
Solbränd, och med en skjorta så uppknäppt att den blottar inte bara bringan (där en obekväm tiger försöker skyla sig, av uppenbara skäl utan framgång) utan även axlar, delar av ryggen, könet och knäna. Jag ser på honom med mina kvantfysiska glasögon och tänker att allt nog styrs av egots vibrationer ändå. Det är en stilig karl, inte tu tal om det.
Ja, jo, men vanligt folk då. Älskar dom män?
Facit finns under rubriken mest läst på Expressen. Där toppar en artikel om en farbror som är döpt efter ett dansband. Han är miljardär och har blivit det på att stapla asylsökande människor i travar och sedan får han hundratusen per människa per månad av kommuner som köper hans asylsökarstaplar.
Rik, men sårbar. Han är till exempel för tjock för sin Aston Martin. Som en knubbig skalbagge på rygg ligger han och försöker komma ur bilen. Så himla mycket människa.
Hans matmöbler är gjorda av noshörningshorn, kokain och benmjöl från vita tigrar. Toaletten är huggen ur ett stycke rosa granit. När han läser tidningen sitter han på en tron av guld, som han köpt av Uday Hussein.
Jag är berusad av karlar, jag erkänner det. Håriga kroppar, oljiga kinder, skäggmjäll och en kyl full av öl. Klart man ska få köra båt full. Kanhända är jag mitt vanliga grå jag imorgon igen. Men här, nu, ikväll, tänker jag på alla sårbara män därute.
Ett stycke desinformation om farliga E-nummer sprids högt och lågt. Den och den "kemikalien" är misstänkt, den och den absolut livsfarlig och skall behandlas som om E:et stod för Ebola. Påståendena tillskrivs ett sjukhus men är annars helt befriade från allt vad källor heter. Tänk på barnen!
En vanlig dag på Facebook och Twitter? Eller i bloggosfärens knasavdelning? Eller hos Vaken.se, 2000-talets vetenskap eller Mats-Eric Nilsson? Förvisso – men det budskap som det gäller här förekom långt tidigare.
Den franska "vandringssägen" som fått namn efter ett helt oskyldigt sjukhus finns belagd från februari 1976. Här är en tidig version. Siffror markerade med en rundel påstås vara "misstänkta", med en kvadrat "giftiga".
Alla tillsatser är idag tillåtna i Frankrike men måste anges. Begränsa missbruket av dessa tillsatser genom att välja produkter du köper! DET ÄR KONSUMENTEN SOM AVGÖR TILLVERKARNAS VAL
Qu'on se le dise = sprid budskapet. Och understruket ovanför tabellen Pensez a la sante de vos enfants = tänk på våra barns hälsa. Ifall någon trodde att jag lade till "someone think of the children"-klyschan på skoj.
För riktig information om vad E-numren står för, se exempelvis Livsmedelsverkets sida Sök E-nummer. Där kan man till exempel se att E 330, markerat toxique, är citronsyra, som inte bara finns 100% naturligt i myriader livsmedel utan även i våra kroppar, där den utgör en oundgänglig del i den så kallade citronsyracykeln som är en del av livet självt.
Vem som först knackade och klottrade är okänt. Men det är mindre intressant än att bladet i olika versioner kom att cirkulera i åtminstone ett årtionde efteråt. Flera av påståendena letade sig ut bland folk och togs på allvar även av sådana som definitivt borde ha vetat bättre.
En spridd version angavs komma från sjukhuset i Villejuif. Bortsett från att riktig information från ett riktigt sjukhus skulle ha spritts i helt andra kanaler och, förhoppningsvis, med helt annan grafisk utformning, så har sjukhuset alltid hetat Institut Gustave Roussy.
Spridning av rykten, myter och ren desinformation beskrivs ofta som om det var något helt okänt innan nätet och sociala medier kom över oss. Som om alla fram till senare delen av 1990-talet ungefär alltid källgranskade allt, bara litade på officiell information från officiella kanaler, och aldrig någonsin spred eller ens tog del av påståenden som tog andra vägar; för hur skulle sådant kunna spridas innan vi hade tillgång till internet..?
Men även om tekniken förvisso har gett helt andra förutsättningar för spridande av såväl sanna som falska uppgifter, så har de bakomliggande, avgörande och verkligt intressanta mekanismerna – folks psyken – alltid varit desamma. Därför har vandringssägner, faktoider, falska rykten och myter av alla de slag allid förekommit.
Till sist är det inte bara spridandet av falska uppgifter som underlättats utan även källkritiken. Vad skulle den göra, som för 40 år sedan fick en grumlig fotokopia i sjätte generationen av det taffliga flygbladet i sin hand, och blev misstänksam? Gå till biblioteket eller annan lämplig institution och börja slå i böcker, såklart. Vad annars? Idag ligger facit nästan alltid några enkla slagningar bort i en mojäng som de flesta av oss har i fickan. Vilket borde innebära att fånigheter som tract de Villejuif inte skulle ha en chans att få någon nämnvärd spridning. Vilket naturligtvis är osant, eftersom de bakomliggande, avgörande och verkligt intressanta mekanismerna – folks psyken – är desamma, då som nu.
Lita på att idrottare hakar på kvack, nytt som gammalt ... Tänkta prestationsförbättrare som inte hamnar i dopningslandet, kantänka. Jag har tidiagare tagit upp exempel som Beckhams magiska gummiband, magisk tejp, skidlandslagets frekvensmedicin och Tregaros homeopati. Och nu under OS i Rio så har världen uppmärksammats på ännu en sort: koppning, eller den mycket fina benämningen "sugmärkesknepet".
Inte för att koppning är något nytt. Tvärtom hör det till de riktigt anrika behandlingarna; för en gångs skull är det motiverat att tala om "tusenårig".
Proceduren i korthet beskrivs här av en kändis, som blev förbluffad över att se metoden användas på folk under 1900-talet:
First the doctor produced from his black bag a dozen small glasses like wine glasses, then the student burned a match inside each glass to exhaust the air, then the glass was popped on to the man's back or chest and the vacuum drew up a huge yellow blister. Only after some moments did I realize what they were doing to him. It was something called cupping, a treatment which you can read about in old medical text-books but which till then I had vaguely thought of as one of those things they do to horses.
Det som beskrivs är s.k. "torr" koppning. "Våt" koppning är en form av det likaledes klassiska kvacket åderlåtning: ett snitt skärs i huden innan koppen sätts på plats, vilket ger upphov till en stunds friskt blödande. Veterligen har Phelps m.fl. inte försökt sig på sådant. Än ...
Ännu en utmärkande egenskap är att koppning varit vanligt även i Skandinavien i gamla tider, och levde kvar fram tills alldeles nyligen historiskt sett. Här användes som regel horn, de värmdes inte upp utan man sög ut luften genom ett hål i hornspetsen, som sedan täpptes till.
Koppning och åderlåtning var vanliga botemedel bland folket långt in på 1900-talet: I nästan varje by fanns en kopperska eller åderlåtare eller vardera. I motsats till de flesta folkliga botemedlen, grundade de sig inte på någon övernaturlig tro, utan de var enkla åtgärder som utfördes av en helbrägdagörare. Bakgrunden till koppningen var uppfattningen om att människans krämpor förorsakades av dåligt blod och att det borde avlägsnas genom åderlåtning eller genom att suga ut blodet genom ett koppningshorn. Man ville låta blodet förnya sig, vilket ansågs även allmänt vara bra för hälsan och många gick för att låta koppa sig regelbundet, fastän de inte ens hade några krämpor.
- Text och bild från Nationalmuseum i Helsingfors: Koppningshorn
Det lär till och med finnas ställen där metoden lever kvar, alltså inte som nyimport på "hälsoanläggningar" och liknande utan i levande gammalt bruk.
Royal Brunei Airlines's first all-women deck crew flew into Saudi Arabia this week. Unfortunately, they will not be allowed to drive there, since Muslim clerics in that country forbid it.
In December 2014, Loujain al-Hathloul was detained after she tried to drive into Saudi Arabia from the United Arab Emirates. Maysa al-Amoudi, a friend who turned up to support her, was also detained. Both were released after more than 70 days in custody.
Sarah Leah Whitson, the Middle East and North Africa director for Human Rights Watch said at the time: “After years of false promises to end its absurd restrictions on women, Saudi authorities are still arresting them for getting behind the wheel.
"The Saudi government’s degrading restrictions on women are what bring shame to the country, not the brave activists standing up for their rights.”
I cannot bear the secret any longer. Guys, you were right. You who complained that the media was somehow prejudiced against DC movies were right. You who thought that Marvel/Disney was paying off critics to praise their movies while slamming DC’s were right. You were always right. And now I must confess: there is a secret conspiracy to destroy DC’s live-action movies, and I have been a part of it.
I know, it’s horrible. Sickening. Truly, I can barely look at myself in the mirror since I allowed io9 to publish such drivel as Germain Lussier’s Suicide Squad review, which states “basic” “flaws” about the movie that are “in line” with “pretty much every other reviewer on the planet.” They’re all in on it, guys. Let’s face it: Suicide Squad was great. It was flawless. Only a conspiracy unlike the the world had ever seen could possibly create such a cruel, pernicious, sustained, and remarkably consistent false narrative about the film having “tonal” “problems.” What does that even mean, anyway? I don’t know. We made it up.
As so many of you have suspected, we are indeed funded by Marvel/Disney. They spare no expense purchasing our opinions, and we spew hate on DC/WB movies as they hand us our checks. How else do you think that the staff of io9 own Lamborghinis? It’s not like Gawker has a lot of money at the moment! (In all honestly, the fact that all of ours cars’ license plates read “I H8 DC” really should have been a clearly tip-off, guys.)
But we don’t just do it for money. We also do it because we loathe DC and its characters so much. Personally, I hate them because I grew up reading Marvel’s comics instead of DC’s and that was enough to make me want to embark on a secret crusade to ensure DC’s movies fail at the box office. Others have more personal reasons; I know that Geoff Johns cut off Katharine Trendacosta on a freeway once, and she’s been spuriously making up stories about the “insanity” on the Suicide Squad set ever since. One staffer, who shall remain unnamed, watched Dan DiDio gun down his parents in a darkened alley one night; he—or she—swore thereafter to devote his/her life to saying mean things about DC’s films in vengeance.
I am coming clean because I cannot in good conscience pretend that WB/DC’s movies are bad any longer. Suicide Squad isn’t just a good movie, it’s great. Batman v. Superman: Dawn of Justice made Captain America: Civil War look like a Mary-Kate and Ashley direct-to-VHS piece of crap. And Man of Steel… I loved Man of Steel,especially when Superman murdered that guy! That was my favorite part! And yet I allowed my thoughts to be perverted for large bags with money signs printed on them, with help from my own disgusting pro-Marvel prejudices.
We even stooped so low as to make up problems for DC’s movies to have—they were so flawless, inventing flaws became our main mode of criticizing them. For instance, I’m shocked anyone believed me when I said that Batman v Superman: Dawn of Justice had its primary villain piss in a jar and then enact a remarkably complex plan to get it into the hands of a US senator seconds before she was about to be murdered anyway. Or when I said how Pa Kent told young Superman that he should have allowed dozens of children, trapped in a submerged school bus, to drown. What Superman movie would have a scene so preposterous? What movie would do such a thing? It seems impossible to believe, and yet so many people believed me and my fellow paid-off critics—too many people.
I know some of you are upset by this admission, and to you, I can only apologize. To those of you who are confused, because I, like many critics, have periodically raved about things like the most recent Wonder Woman trailer, that Justice League clip from Comic-Con, certain parts of BvS and Suicide Squad, a great deal of DC’s television series, most of their animated series, and so forth… it was all to just throw you off our trail. It was a long con, and I’m ashamed of my part of getting you to fall for it.
So from this point forward, I swear to you readers that I will only tell the truth about DC and Marvel’s assorted live-action film—the truth which we all know to be that DC’s films are perfect masterpieces of superhero cinema while Marvel’s are piles of poopy garbage.
And to that handful of brave, clever fans, who have had the courage and the foresight to call out the entire entertainment journalism industry for this obvious, horrid bias, I salute you. I beg of you, do not stop there—I know Rotten Tomatoes seems innocent, in that they literally only aggregate other people’s reviews and thus have no opinions themselves. But they are crooked as the rest of us! I just… I just don’t know how yet. Once I figure it out, though, I’ll confess that too. Meanwhile, keep signing that petition! We’ll get ’em eventually! Maybe!
I do not ask forgiveness for my sins, because I do not deserve them. I just need to let you all know that I can no longer take part in the greatest nerd conspiracy since the Illuminati managed to get Joel Schumacher hired to destroy the ‘90s Batman movie franchise from the inside. I will do my best to make up for what I have done, by making sure to never, ever, say anything bad about a DC movie ever again. Even if it’s true. Nay—especially if it’s true.
This “electric carriage,” which appeared in the July 27, 1889 issue of Scientific American was way ahead of its time. How ahead of its time was it? South Dakota wasn’t even a state yet. The article that went along with it noted that the patent for this ingenious contraption was granted to one Mr. Harvey D. Dibble of Rapid City, Dakota Territory.
by William Turton on Gizmodo, shared by Adam Clark Estes to io9
Julian Assange
WikiLeaks has hit rock bottom. Once dedicated to careful vetting and redaction—sometimes too much redaction—the “whistleblower site” is now gleefully basking in its dump of thousands of emails hacked from the Democratic National Committee—most of which are full of personal, non-newsworthy information—published with the express intent of harming Hillary Clinton’s political campaign. In this latest release, there is no brave whistleblower in sight, just an anonymous hacker believed by the FBI and U.S. intelligence community to be a front for Russian intelligence services. The WikiLeaks project has fallen far from the lofty heights of its founding a decade ago, when Julian Assange promised to “facilitate safety in the ethical leaking movement.”
Let’s get a couple of things out of the way: It’s a good thing that, thanks to the leak, the public now knows the extent to which the DNC tilted the scales in favor of Hillary Clinton during the Democratic primary. It’s also a good thing that former DNC chair Debbie Wasserman Schultz was forced to step down as a result of these revelations. The DNC had an obligation to stay neutral during the nominating process, and these emails show that the organization failed at that. Much of what has been reported on out of the hack was newsworthy.
What isn’t good is that the documents released last week (19,252 emails and 8,034 attachments) were dumped in an extremely calculated manner by an organization that holds clear and obvious political motives. It’s also not good that these emails most likely came from hackers working with the Russian government in an attempt to influence the U.S. election. On top of that, WikiLeaks’ careless failure to vet the contents of what they were unleashing on the internet led to the dumping of credit card and social security numbers of individuals who had committed the crime of donating to the Democratic Party.
It hasn’t always been this way. In 2010, when Wikileaks published 15,000 classified field reports from the U.S. war in Afghanistan, it delayed the release until it could properly redact and vet the documents. In the case of the DNC emails, it appears that WikiLeaks was more interested in timing the release for maximum political damage than in combing through the trove to ensure that what it was releasing met its own goal of publishing “materials involving war, spying and corruption.”
The value in publishing the field reports, as well as the trove of State Department cables that WikiLeaks also obtained from Chelsea Manning, was in part the sheer volume of information: There were specific stories and details that were newsworthy, to be sure, but the bold act of tearing the cover of secrecy wholesale off of hundreds of thousands of official documents that were generated by a purportedly democratic government was breathtaking. They permitted global analysis of both our conduct of foreign policy and a largely undercovered war, and gave citizens a rare look inside the behaviors and thinking of officials who were acting in their name. At the time of those leaks, Assange described his vision as “scientific journalism”:
I want to set up a new standard: ‘scientific journalism.’ If you publish a paper on DNA, you are required, by all the good biological journals, to submit the data that has informed your research—the idea being that people will replicate it, check it, verify it. So this is something that needs to be done for journalism as well. There is an immediate power imbalance, in that readers are unable to verify what they are being told, and that leads to abuse.
But this DNC dump is a different animal, reeking of the sort of “information vandalism” that anti-secrecy activist Steven Aftergood has accused Assange of perpetrating. These emails were not official documents, they were not created by government employees. The logic of wholesale non-consensual transparency does not apply as cleanly to the email inboxes of political workers who do not act in the name of the citizenry. Yes, the DNC is a powerful institution, and yes, its internal machinations are newsworthy. But innocuous exchanges between DNC employees and their spouses or partners do not become evidence of corruption simply by virtue of their adjacency in a database to more substantive conversations about kneecapping Bernie Sanders. Nor do the Social Security numbers of Democratic donors—even the rich ones!—whose donations are already public in Federal Election Commission databases.
It’s hard to explain this disregard. It could be some sort of ideological aversion to redacting even the most personal or pointless information. Or it could be a lack of manpower and time: Assange has never shied away from expressing his disdain for Hillary Clinton, and he certainly appears to have deliberately timed the release to maximally disrupt the proceedings of the DNC. It’s unclear how long he has had access to the data, but it could be that time ran out and he decided to publish and be damned. In any case, his failure to apply even his own “war, spying and corruption” to the release makes the whole thing look more like a personal vendetta than journalism, scientific or otherwise.
When contacted for comment, a spokesperson for Julian Assange, the publisher and creator of WikiLeaks, referred Gizmodo to the WikiLeaks Twitter page and his interview with DemocracyNow.
“Often it’s the case that we have to do a lot of exploration and marketing of the material we publish ourself to get a big political impact for it,” Assange toldDemocracyNow. “But in this case we knew because of the impending DNC and the degree of interest in the U.S. election we didn’t need to establish partnerships with the New York Times or the WashingtonPost.”
According to Glenn Greenwald, the journalist who won a Pulitzer Prize for his work on Edward Snowden’s NSA documents, it is now harder than ever to defend WikiLeaks.
“I used to defend WikiLeaks all the time on the grounds that they were not indiscriminate dumpers of information,” Greenwald told Slate. “They were carefully protecting people’s reputations. And they have changed their view on that—and no longer believe, as Julian says, in redacting any information of any kind for any reason—and I definitely do not agree with that approach and think that they can be harmful to innocent people or other individuals in ways that I don’t think is acceptable.”
WikiLeaks was once a grand idea—a way to protect vulnerable sources while helping important information find its way to the public. Its successes changed the history of journalism. But the dream of scientific journalism has devolved into an egomaniacal campaign of attention-seeking, and a political war waged with documents Assange almost certainly received from Russian-backed hackers looking to influence the U.S. election.
London's Victoria and Albert Museum, one of the world's great museums devoted to material culture and design, has joined a long line of museums who've allowed the owners of loaned items for temporary exhibitions to require them to ban photography and sketching of these items.
(more…)
Google Search – When searching for Bletchley Park, the title of the preview will slowly decipher to honor the Britain’s World War II codebreakers who worked there.
