New research shows that tirzepatide, the latest FDA-approved obesity drug, really can help people lose substantial amounts of weight—but only if they continue taking it. The study found that people who stopped taking tirzepatide after 36 weeks regained much of their lost weight within a year, while those who continued…
Google Maps erbjuder en funktion som visar en tidslinje över alla platser och områden användaren har besökt. För att finessen ska kunna användas behöver platshistoriken för Google-kontot aktiveras (den är avstängd som standard).
Tidslinjen kommer framöver bara sparas lokalt på enheten istället för i molnet, för att förbättra integriteten. Om användaren ska byta telefon eller oroar sig för att bli av med tidslinjen kan en krypterad backup sparas. Säkerhetskopian sparas på ett sätt som gör att ingen annan kan se den, inklusive Google.
För de som aktiverar platshistoriken kommer all historik äldre än tre månader att raderas automatiskt som standard. Tidigare var standardbegränsningen 1,5 år. De som vill kunna se längre tidslinjer än så kan utöka gränsen eller välja att platsdata inte ska raderas automatiskt alls.
Google skriver specifikt att tidslinjen kommer sparas lokalt istället för i molnet – inte att den allmänna platshistoriken kommer sluta sparas i datacenter. Inlägget är lite luddigt så vi vet ej huruvida förändringen avser den kompletta platshistoriken. En lokal tidslinje hade dock blivit en mycket begränsad integritetsförbättring om platshistoriken den baseras på ändå finns kvar på Googles servrar.
En annan nyhet är att användare kommer kunna radera platsdata och historik för en specifik plats. Som exempel nämner Google att någon planerar en överraskningsfest och besöker ett bageri. Det ska då gå att radera alla sökningar, vägbeskrivningar och besök för bageriet.
Nyheterna kommer i vanlig ordning skickas ut långsamt och stegvis, för Android och IOS, utan något bestämt releasedatum.
The Timeline feature in Maps helps you remember places you’ve been and is powered by a setting called Location History. If you’re among the subset of users who have chosen to turn Location History on (it’s off by default), soon your Timeline will be saved right on your device — giving you even more control over your data. Just like before, you can delete all or part of your information at any time or disable the setting entirely.
If you’re getting a new phone or are worried about losing your existing one, you can always choose to back up your data to the cloud so it doesn’t get lost. We’ll automatically encrypt your backed-up data so no one can read it, including Google.
If you give me access to your location, I am the person who will check on you constantly and bring it up the next time I see you. “So,” I’ll start casually, “what were you doing in the city last week?” Then you’ll ask me how I knew you were down there. I’ll remind you that you gave me access one summer long ago and…
Peter Jackson’s film adaptations of J.R.R. Tolkien’s The Lord of the Rings are wonderful. Howard Shore’s music has tremendous atmosphere, Jackson’s direction is emotionally perceptive, and the scripts (penned by Fran Walsh, Philippa Boyens, and Jackson himself, with Stephen Sinclair also contributing to the second film) are skillful. The performances also dazzle; Elijah Wood’s Frodo Baggins is haunted, Sean Astin taps into the sweetness of Samwise Gamgee, Andy Serkis is horrifying as Gollum, and Ian McKellen’s Gandalf is compassionate and comforting.
There are, of course, Tolkien fans who are displeased with the changes made to the original text, but I actually think most of the changes work very well, such as Eowyn (Miranda Otto) having more of a presence in the second film. (In the books, it felt like she only came into her own in The Return of the King.) The one area where I find myself most disappointed with Jackson’s take, however, is his handling of the character Faramir in the theatrical release of The Two Towers.
Tolkien’s Faramir is dignified and morally sound, and doesn’t come close to giving in to temptation for Sauron’s ring. He does show suspicion towards Frodo and Sam due to their secrecy, but eventually he discovers their goal (to take the ring to Mordor in order to destroy it) and releases them. In Jackson’s theatrical adaptation, however, Faramir (depicted by David Wenham) has a colder, threatening presence. In his very first scene, he does two things; shoots one of his enemies, and then orders Frodo and Sam to be taken prisoner. There is no discussion, no questioning. He simply takes them and the scene ends.
When he does finally question them, they find out that he is the brother of their former fellowship member, Boromir (Sean Bean), and that Boromir has died. We later see Faramir sitting in darkness and staring into the distance, but we have no idea what he’s thinking about; Jackson leaves this open to interpretation. In the middle of the night, his men discover Gollum, and Faramir threatens to kill him until Frodo hesitantly steps in. After questioning Gollum, Faramir confronts Frodo and Sam, and is seemingly intent on taking the Ring. It’s a chance, he says, for “Faramir, Captain of Gondor, to show his quality.” Without any context, this comes across as simply egotistical and a way of showcasing the Ring’s power to seduce. (In an interview with Jackson and Boyens, Jackson explains that they did this to maintain the sense of tension in the film; having Faramir ignore any temptation for the ring wouldn’t make sense for that goal, he argues.)
Image: New Line Cinema
Faramir takes them to the city of Osgiliath, which is under attack, and despite Sam and Frodo pleading with him, he still orders them taken to his father, with the message that he is sending a “mighty gift.” (An important phrase, as I’ll touch on.) After Sam’s speech about holding on to goodness in the world near the end of the film, Faramir (watching from a distance) tells Frodo that, at last, they understand one another. He releases them, even though he is warned by his men that his life will be forfeit, and that is the last we see of him in the film.
This version is the live-action Faramir that became known to the world through the cinematic release of The Two Towers. For much of the public who never watched the extended versions or read the books, it is the only Faramir that they know. This is a terrible shame because the Extended Edition version of Faramir is not only much more nuanced, but also one of the best parts of Jackson’s adaptation.
Let’s return to his very first scene, but this time looking at the Extended Edition. There is already a crucial difference on display: Sam protests that they are innocent travelers when Faramir’s men capture them, and Faramir, with the haunted look of a man always at war, observes that there are no travelers in that land, only servants of the dark tower. When Frodo sternly tells him that people who oppose “The Enemy” would do well to aid them, Faramir targets his use of ‘enemy’ immediately, as he stares at a dead man on the ground that he has just shot:
“The enemy? His sense of duty was no less than yours, I deem. You wonder what his name is, where he came from, and if he was really evil at heart… what lies or threats led him on this long march from home… if he would not rather have stayed there in peace. War will make corpses of us all.”
(This is a mildly altered version of a passage in Tolkien’s books, which originally comes from Sam’s thoughts.) In the context of the film, we see from this dialogue that Faramir is thoughtful, empathetic, and perhaps deeply tired of war. We are given moral nuance for the story as a whole, too. I have seen Sam’s original passage used during discussions over Tolkien’s handling of good and evil in The Lords of the Rings. The absence of this moment in the theatrical edition is staggering, not just for Faramir’s character, but for the moral texture of the tale itself.
Image: New Line Cinema
When he reveals that he is Boromir’s brother, we are also shown how he found Boromir’s body drifting in the water, which gives us a snippet of his own perspective instead of keeping us outside it. After this we see him holding Boromir’s split horn, in a pose that will mirror one his father takes in the final film, and then we are allowed to see what he was thinking about in that moment from the theatrical edition where he was sitting in darkness. It’s a flashback sequence, entirely new and absent from Tolkien’s text and the theatrical version, which is one of the best scenes in the entire film:
Boromir stands high above the men of Gondor, triumphant and charismatic as he proclaims that they have retaken the city of Osgiliath from enemy forces, and that it will never again fall into evil hands. The mood is ecstatic, and when Boromir comes down to mix with the men, Faramir finds him and they share a warm moment where they drink together. “Remember today, little brother,” Boromir says. “Today, life is good.”
This is when their father enters; Denethor, the steward of Gondor, played by John Noble. Denethor embraces Boromir with real pride, but when Boromir points out that the victory also belongs to Faramir, Denethor is callous. It’s Faramir’s fault that Osgiliath was taken in the first place, he notes. “Always you cast a poor reflection on me.”
Boromir and Denethor move away and talk together, Boromir trying to tell Denethor that Faramir loves him, while Denethor is unimpressed. He urges Boromir to go to Rivendell and bring him the Ring, “a mighty gift,” before Boromir walks away again. Faramir overhears them when they return, and he offers to go to Rivendell instead. Denethor is distasteful at the very suggestion, and then we get dialogue from him that is crucial for Faramir:
“You? Oh, I see. A chance for Faramir, Captain of Gondor, to show his quality. I think not. I trust this mission only to your brother—the one who will not fail me.”
Faramir watches Boromir leave for Rivendell, and Boromir’s final words to him are, once again, reminding him to remember that day. His tone has changed now, though; he’s almost mournful. Always recall the warm moments and victory we had today, he is silently saying. He senses that darkness awaits in the pursuit of Isildur’s Bane, but even he doesn’t know that this will be the last time they see one another.
Image: New Line Cinema
This is a revealing scene. It gives us more of an idea of Gondor’s history in the war, we see the actual relationship of Boromir and Faramir and the contrasting dynamics they both have with their father. It shows us Osgiliath, which is key not just to Faramir’s arc in this film, but also to his character in the next one. It gives us more context for Boromir’s actions in the first film, helps us to understand Faramir in this one, and paves the way for Denethor’s cruelty in the final film, thus covering past, present, and future. Denethor’s line where he scoffs about Faramir wanting to show his quality is particularly important because, later on, we suddenly grasp the proper context when Faramir repeats this line in front of Frodo and Sam. It’s not egotistical at all; it is a sad yearning to please his father and prove himself. That, it seems, is what the Ring is particularly preying on.
The scene near the end of the film with Faramir telling his men to deliver Frodo and Sam to Denethor also calls back to this flashback, as Faramir uses Denethor’s exact phrase to Boromir (“mighty gift”) as a message for him. Did Faramir somehow overhear that full conversation, or is this mere coincidence? Either way, it is a reminder of what is motivating him, context absent from the theatrical edition. The important thing here is that the film gives us Faramir’s perspective. While the theatrical cut observes Faramir in a detached way, keeping him mysterious and less fleshed out, the extended one captures him intimately and sympathetically.
When Faramir decides to let Frodo and Sam go, he doesn’t simply vanish from the film as in the theatrical cut. We see him showing them a way to the woods, and wishing them well, with the most important part being Sam telling Faramir that he has shown his quality — the very highest. Now that we know the struggle Faramir has endured, and why he was tempted, this line is the perfect end for his arc in the film. (Leave it to Sam to have the most touching dialogue.)
Faramir in the Extended Edition shows his “quality” as a character, you might say, and Faramir in the theatrical edition is undeniably damaged from a narrative perspective. What makes this situation more complicated is that this also has an impact on Faramir’s depiction in the final film, The Return of the King. While my focus here is The Two Towers, there is one scene that I can’t help but reference in the third film, which is the one where Denethor and Faramir are together in Gondor, and Denethor is deeply displeased that Osgiliath has once again been taken by enemies. He clearly wants Faramir to retake it, but Faramir justifiably points out that it is simply overrun, and they are at too big a disadvantage. Denethor ignores him. Faramir then slowly asks the one terrible question: Does Denethor really wish that Faramir had died instead of Boromir?
Denethor pauses, and then simply says that yes, he wishes that. Faramir, with tears in his eyes, says he will do his best to retake Osgiliath, and only asks that if he returns his father might think better of him. “That will depend on the manner of your return,” Denethor says.
Image: New Line Cinema
It always seems to come back to Osgiliath for Faramir, doesn’t it? I wonder if, at this point, he views it as his own Waterloo. This once again shows how important the flashback scene in the extended second film was, as we saw Denethor accuse Faramir of being responsible for losing this exact location before. In a way, this scene feels like an essential sequel to that one.
This specific scene, which is thankfully in both the theatrical and extended versions of the third film, really seems to make an impact on people. It’s Wenham’s performance, his look of overwhelming hurt, and even the way he slowly walks away. Roger Ebert, who complained about what he felt was a lack of psychological depth in the films, said he only felt “truthful emotion thoughtfully paid for” twice out of all the moments in the trilogy: the endings for Faramir and Gollum. (In Faramir’s case he seems to be specifically talking about the way Denethor breaks down and attempts to burn him alive.) That twisted relationship between father and son works so well due to scenes like the one I described above, and it must surely work even better if the viewer has seen the Extended Edition of The Two Towers and the Osgiliath flashback there.
There is one thing both versions of the film Faramir, theatrical and extended, share; he seems more vulnerable, and less confident than in Tolkien’s text. Tolkien’s Faramir feels like an ideal captain; confident, wise, and morally pure. Jackson’s Faramir feels like a man trying to be a captain, endearingly so in the extended version, and mysteriously so in the theatrical. I don’t think that the fans that complain about Faramir in Jackson’s work are wrong, but they focus on the moral degradation of Tolkien’s version, while, for me, Jackson actually gave us an even more sympathetic version of Faramir but hid it in the Extended Edition. (Maybe that is fitting for a character who is supposed to have a more subtle and less visible value to him than his brother Boromir.)
Perhaps Jackson’s Faramir, even the extended cut depiction, isn’t really the same as Tolkien’s character, but I think he has, as Billy Boyd’s Pippin put it so well in the extended Return of the King, “strength of a different kind.” He’s utterly human.
Aamir Mehar is a freelance writer and a lifelong fan of fantasy and science fiction. You can find him on Twitter: @Aamirmwriter
Enligt upptäckter i senaste betaversionen av Android kommer operativsystemet låta användare dölja valfria appar. Finessen ser ut att kallas ”private space” på engelska. När användare döljer en potentiellt känslig app hamnar appen i det låsta ”privata rummet” längst ned i applådan.
Den låsta avdelningen öppnas på samma sätt som själva telefonen: med biometri eller PIN-kod. Tillverkare likt Oneplus och Samsung erbjuder redan liknande funktionalitet men att finessen bakas in i systemet gör att apparna kan döljas betydligt mer:
Användare kan välja att det ”privata rummet” inte ens ska visas i applådan. Då måste användare söka för att hitta den dolda avdelningen.
Inte ens Androids inställningar, likt tillåtelsehanteraren och dylika appalternativ, kommer lista de dolda apparna om inte det ”privata rummet” först låses upp.
Alla aviseringar från låsta appar döljs.
Funktionen skulle inte bara kunna komma till pass för appar användare av en eller annan anledning vill dölja för andra personer som ibland har tillgång till telefonen, utan även för att exempelvis ge ett ytterligare säkerhetssteg för bankappar eller molnlagring.
Det verkar dock som det ”privata rummet” är långt från lansering och kanske först släpps i och med Android 15 nästa höst.
(For your easy reference: “The Star Beast” aired on 25/11/2023 on BBC One, and the trans character is called Rose.)
Please note that the complaint form asks for your UK postcode, so only UK folks can join in with this - but if you suspect you might have any UK-based followers, maybe give us a reblog to boost the signal?
Reply when you’ve done it, so I can keep track of us!
Here’s my complaint:
ALT
I recommend:
Avoid sarcasm or irony. Assume your post will be taken literally. If you are clearly joking or being mean you will be ignored or misunderstood.
Include some gratitude/appreciation. It’s pretty great that they included a trans woman in a positive way, and they should know that they have explicit support for that.
Looking for a way to make devastating competitive moves against your friends while occupying an imaginative fantasy world? Look no further!
I play board games any chance I get. My friends and I have an unwritten rule that every hardcore gaming session must include at least one new game. This has resulted in a recent onslaught of new board games, many of which take place in unique fantasy worlds or use fantasy concepts in intriguing ways.
Here are five of my favorites—and I hope you’ll recommend your own top fantasy board games in the comments!
You select a fantasy race to start the game. There are a few dozen in the game, including giants, dwarves, skeletons, ghouls, and more. Every type has unique abilities.
Each race also comes with a random power attached to it. You might get Giants who excel at bivouacking. Perhaps you will draw flying sorcerers. These powers are shuffled in each game, so the combinations will always be different.
You use your selected race to conquer portions of a map that’s made to be crowded. Eventually, you’ll realize you’ve stretched your crew too thin. At that point, you put your race into “decline” and pick a new one.
Small World has elements of Risk, but the battle mechanics are simpler. The purpose of the game is to conquer as much as you can and earn the points that come with your conquest. It makes you feel like the commander of a small but mighty fantasy army, putting you in a tough spot when you suddenly have to abandon your forces for a new battalion.
Of all the games on this list, Small World has the toughest learning curve. I recommend using an instructional video to get the basics down before you play.
I absolutely love Mysterium. It is chaotic and frustrating as all hell. It’s also the only cooperative game on this list, so pick it up if you want to test a group’s propensity for teamwork.
In the game, one player takes on the role of a ghost, using abstract art on cards to give “visions” to the other players, who must use those visions to determine who murdered the ghost, where they were murdered, and the weapon used. If you’re thinking it sounds like reverse cooperative Clue, you’re on the right track.
Mysterium’s art stands out among its playing materials. Each card is beautifully illustrated with wacky and whimsical scenes. I’ve played the ghost many times, and it’s incredibly fun to dole out cards thinking the other players will make one obvious connection, only for them to make an equally valid one I never noticed.
Though Mysterium is technically a race against the clock (the players need to correctly guess each category before seven turns end), the pressure is low, and it’s fun to see what fantastical images catch the eye of your fellow players.
Century comes in various forms—all the same game, but with different aesthetics. It’s an engine-building game in which you construct a deck that helps you exchange and upgrade gems in the hopes of buying cards with points on them.
Fantasy doesn’t really find its way into Century’s game mechanics. Instead, I appreciate this pick for its art and presentation. The gems you collect are shiny plastic simulacrums of the precious stones they emulate. The cards all have wonderful depictions of fantasy characters harvesting these gems, sometimes from treacherous locales and sometimes in the shadow of the hulking titular golems, which loom menacingly over the diminutive gem collectors.
You’re a potioneer/alchemist, and you’re trying to build the biggest, best potion without the volatile mixture exploding in your face.
Quacks is played in nine rounds. In each round, players blindly draw ingredient tokens one by one from a sack. You place each token on your board based on the number it contains, and some have special powers that advance you further or give you a post-round advantage. Beware, though! Draw too many garlics and your potion will explode, ending your round and forcing you to choose between collecting points or purchasing more ingredients between rounds (players whose potions don’t explode are allowed to do both).
In between rounds, you collect points and use your progress on the board to purchase more ingredients. Will you go for lower numbers but a higher volume of ingredients? Or more powerful tokens? It’s up to you.
I enjoy Quacks for its sheer uniqueness of concept: how many other games involve creating a potion by pure chance? The clever presentation and the chaos that tends to result augment the game’s premise, pushing it atop my list of favorites.
Some play board games to relax. Some play to prove they’re the most strategic. Others—like me—want a socially acceptable forum for lying to my friends’ faces.
Enter Sheriff of Nottingham.
You’re a smuggler. One of your fellow players is dubbed the Sheriff for a round, and the remaining smugglers have to attempt to pass goods through the Sheriff’s watchful outposts. Players put cards into a bag and announce the products they’re bringing into the cities: chickens, apples, sheep, or perhaps contraband like whiskey or crossbows.
The Sheriff tries to sniff out the smugglers. If the Sheriff searches your bags and there’s nothing but above-board goods in it, you’re in the clear and the Sheriff will be reprimanded. If he catches you with contraband, though, you’ll lose a hefty portion of your resources.
There’s a catch, though. If you can tell the Sheriff is onto you, you can offer a bribe and try to sneak your goods through without inspection.
When I’m the Sheriff, I feel like a snooty noble sniffing out the lawless riffraff encroaching on my city. When I’m a smuggler, I feel like a Rogue deploying my skills of stealth and deceiving the idiotic bureaucrats who would stop me.
Best part? You get to be the Sheriff and a smuggler in each game.
***
That’s the list! Have you played any of these games? Are there others you can recommend to fellow fantasy fans?
Originally published April 2023
Cole Rush writes words. A lot of them. For the most part, you can find those words at The Quill To Live or on Twitter @ColeRush1. He voraciously reads epic fantasy and science-fiction, seeking out stories of gargantuan proportions and devouring them with a bookwormish fervor. His favorite books are: The Divine Cities Series by Robert Jackson Bennett, The Long Way To A Small, Angry Planet by Becky Chambers, and The House in the Cerulean Sea by TJ Klune.
Elon Musk’s electric car company has suffered a reversal of fortune in its ongoing battle with Sweden’s labor unions. Turns out, Teslas won’t be getting license plates in the Nordic country—at least, not for the foreseeable future.
At the end of Season 3 Sadie and Dottie sail away into the sunset together in search of their long-dead husbands, while a chorus of indigent chinchillas sing "A mother's lament" AKA "Yore baby 'as gorn dahn the plug'ole" in three part harmony. It will be so happy.
Funny you should ask me that. As an obsessive reader of Good Omens Season 3 fanfiction I was amazed to see how much they have right including:
Sadie and Dottie's boarding home for indigent chinchillas.
Crowley's sad death after eating too many pies.
Who stole Mr Wimble's Magic Hat (how they got this one I will never know).
Why Aziraphale wasn't in the gorilla suit, and also
The Herring Problem.
Frankly I'm not sure why we're even going to make Season 3 any more. You people are already so far ahead of us. Although I suppose that the pies were a bit obvious.
På senare år har den offentliga debatten gång på gång rörts om av frågor som i första hand bara berör ganska få. Att drag queens läser sagor för barn på bibliotek kan väl inte direkt involvera mer än några hundra personer, på sin höjd, gissar jag. Plötsligt ska ändå även människor som inte själva har barn och som sällan sätter sin fot på ett bibliotek ha en åsikt. Inte konstigt att debatten blir förvirrad på sina håll.
En annan sådan fråga är transvården. Att villkoren för transpersoner kommer upp på den offentliga agendan kanske på sätt och vis är bra och folkbildande, men själva diskussionerna blir ofta osakliga. Det är många ryggmärgsreaktioner, och ganska låg intellektuell nivå.
Det är tydligt att frågor om kön, könsuttryck och könstillhörighet är något som människor i allmänhet tar väldigt personligt. Det är inte så konstigt. Alla har vi ett kön. När innebörden av detta kommer på agendan kommer många att känna sig lite stressade eftersom det känns som att det har att göra med hur de och alla andra tänker på och talar om sig själva.
Men egentligen behövs det mycket mindre för att kön ska vara obekvämt. En lågintensiv brottning om begreppen pågår varenda dag. Vad förväntas av män och av kvinnnor och av dem som försöker ställa sig vid sidan om? De som har blivit medvetna om detta blir ofta uttalade feminister, men även de som tycker att det hela inte är något att bråka om måste ändå navigera det. Vi borde alla erkänna att kön är obekvämt. Det skulle också kunna göra oss mer medkännande med dem som det är extra obekvämt för.
Låt mig ta ett ganska aktuellt exempel: hur ofta tänker män på Rommarriket? Det som började med en tik tok-grej fortplantade sig i en rad kommentarer och satirer över sociala medier och blev sedan grundligt kommenterat på kultursidor och liknande. För att få lite mer data bland spekulationer och tyckande gjorde företaget Novus en opinionsundersökning som kom fram till att det är omkring 5 procent av männen och 1 procent av kvinnorna i Sverige som tänker på Romarriket varje dag. Det intressanta är att när siffrorna presenteras är det med den lugnande inramningen att oroa dig inte, om du inte tänker på Rom är du ändå helt normal.
Som om frågan genast blev ett hot mot manligheten.
De flesta kanske inte kände sig djupt skakade i sin identitet, men visst blir det ändå en fråga som fladdrar förbi i bakhuvudet: Män är tydligen sådana som tänker på Rom ofta, så om jag typ aldrig tänker på Rom, är jag då ändå en riktig man?
Det skadar inte att ta en titt på sådant som ofta tas för givet, så jag tänker mig ett tankeexperiment. Antag att vi nu tar två jättestora lådor, och sedan sorterar vi alla människor som existerar i en av dessa två lådor. För enkelhetens skull ger vi den ena lådan etiketten ”kvinnor”, och där lägger vi alla som fötts med snippa, och den andra kallar vi ”män”, och där lägger vi alla som fötts med snopp. (Vi bortser i det här tankeexperimentet från dem som inte har entydiga könsorgan vid födseln.)
Efter den här sorteringen kan vi konstatera att det finns mönster i de här lådorna. Den genomsnittliga kroppslängden kommer till exempel att vara större i lådan ”män” än i lådan ”kvinnor”. I lådan ”män” kommer det att finnas fler som blir av med håret när de blir äldre än vad det finns i lådan ”kvinnor”. Det här ser vi människor väldigt snabbt och enkelt med vår fantastiska kategoriserings- och mönsterigenkänningsförmåga. Men det som också är intressant är alla individuella variationer.
Människor har ju extremt många fler egenskaper än formen på könsorganen. Eftersom vi till vardags inte går och tittar varandra i byxorna är alla de andra egenskaperna mycket viktiga. Här finns alla de delar som brukar betecknas genus, och som ibland och i genomsnitt hänger ihop med det kroppsliga könet.
Många söker sig till andra av samma sort och försöker jämka ihop sig för att betona likheterna. Ofta uppstår ett kraftigt grupptryck inom respektive låda för att alla ska anpassa sig till hur de flesta andra inom lådan är och beter sig. Ovanpå detta kommer de olika kulturellt ålagda reglerna. För några hundra år sedan var det till exempel strikt reglerat att män sköter hästarna och kvinnorna sköter korna på gården. Numera finns det ingen sådan uttalad regel, och i stället är stallet en strikt kvinnodominerad miljö.
För att nu fortsätta tankeexperimentet tänker jag mig att vi drar upp en slumpmässig person ur den ena av lådorna, säg ur ”kvinnor”. Om vi tittar på alla hennes många olika egenskaper och intressen kan vi antagligen hitta flera stycken där hon är närmare genomsnittet i lådan ”män” än i lådan ”kvinnor”.
Egentligen är vi nog ickebinära allihop, i så måtto att det inte finns några egenskaper som hör hemma uteslutande i den ena lådan. Män och kvinnor är av samma människoart, och grupperna är egentligen inte så olika varandra.
Ingen bör i alla fall bli förvånad över att det finns individer som sneglar över till den andra lådan och känner igen sig så mycket där att de drar slutsatsen att det egentligen är där de hör hemma. Vissa av dem är transpersoner, men det kan finnas alla möjliga olika varianter av könsnormsbrytare. Det finns också ganska många som ser sina många likheter med dem i den andra lådan men inte bryr sig så mycket om själva lådorna utan fäster större vikt vid andra kontaktytor med människor av olika kön. Sedan finns det människor som tycker att lådorna bara är idiotiska och bara vill riva dem och göra sig av med dem helt. Eller skapa flera alternativa lådor för nya kön. Och så vidare.
Det är kanske ett tankeexperiment jag gjort här, men i själva verket gör vi ju detta i vardagen också. Utan att tänka på det har vi med oss de här lådorna mentalt, och med en blixtsnabb och helt omedveten reaktion sorterar vi in personer i endera lådan beroende på signaler de sänder ut – för vi ser ju normalt inte könsorgan, utan sorterar på variabler som vi vet ofta är korrelerade med fysiskt kön och som ger det intryck vi uppfattar som kön i vardagen. För det mesta händer detta helt oreflekterat.
Det finns personer som ger blandade signaler och inte låter sig omedelbart sorteras. Andra sorteras friktionsfritt av instinkten men visar sedan tydligt upp egenskaper som gör att vi börjar dra tankelinjer till den andra lådan. Olika betraktare kommer att uppfatta sådana könsnormsbrytare som störande, eller befriande.
De som sticker ut på sätt som andra lägger märke till är ändå bara de tydligaste exemplen på en genomgående variation. Alla borde dessutom ha sett hur rörliga vissa av de här normerna är. Vi reagerar på det vi inte känner igen, och därför var det för hundra år sedan till exempel mycket märkvärdigt med kvinnliga läkare. Från vårt perspektiv är det svårt att ens föreställa sig vilket könsnormsbrott det var, och att det faktiskt fanns människor som motsatte sig det – numera är det något så ordinärt att ingen ens reflekterar över det. Det betyder inte att könsroller och könsnormer har upphört, bara att de rör på sig.
För människor som är känsliga för att bli utstötta eller betraktade som fel kan det vara extra skamfyllt att upptäcka att deras viktigaste intressen och egenskaper är udda i deras egen låda men mycket mer acceptabla i den andra lådan. Jag hittar på ett fiktivt exempel: Tänk dig en ung kvinna som blivit mobbad av tjejgänget i skolan och fått höra att hon inte duger. Antag att hon hittar tröst i sitt intresse för antiken. Att då få höra att det här med att tänka en massa på Rommarriket är något som män gör och inte unga kvinnor, det kommer att bekräfta hennes känsla av att vara fel på något grundläggande sätt.
Så visst är kön obekvämt, även för den som är mer eller mindre cis/hetero/genomsnittlig. Inte undra på att det blir obekvämt och krångligt för den som inte hittar hem i de kategorier som bjuds.
För att göra det krångligare ruvar under alla dessa lager av kultur och beteenden ett monster i form av sexualiteten. Det går att ha massor av teorier om hur förhållandena mellan könen borde fungera, och sedan kommer de där instinkterna och ställer till det. Sexualiteten är en primitiv urkraft som vi ofta ändå inte vet hur vi ska förhålla oss till. Sexuell attraktion kan krångla till professionella relationer, eller leda till sociala situationer som de inblandade inte behärskar. Sexualiteten kan användas som maktmedel och rentav som vapen.
Vi har lyckats frigöra sexualiteten från fortplantningen och utöver det slipat bort en del av de krångligheter som kulturen tidigare lagt till kring ämnet. Men det blir svårt ändå. Det finns fortfarande massor av fördomar och osäkerheter, inte minst bland dem som faller lite utanför det allra vanligaste heterosexuella mönstret. Samtidigt är sex förstås ett viktigt glädjeämne och en positiv drivkraft.
Egenskaper som klassas som maskulina eller feminina bottnar nog i det sexuella spelet, men eftersom människor är sammansatta varelser har de ändå fått många olika funktioner i kulturen. Titta till exempel på hur människor använder smink så blir det snabbt uppenbart att läppstift inte bara används för att attrahera en partner. Mer eller mindre maskulint och feminint kodade uttryck kan blandas och användas på olika sätt av olika personer, när de känner sig fria nog. Att sexualitet är så laddat lägger till ett extra lager av social osäkerhet kring sådana uttryck. I olika kretsar i samhället navigeras det på olika sätt, vilket inte sällan ger upphov till lokala kultur- och generationskrockar.
Det jag försöker peka ut i den här texten är att mänskliga individer hör till många kategorier. Kön är bara en, men det är en kategori som påverkar väldigt många aspekter av hur vi bemöts och vad vi förväntar oss av varandra. Eftersom vi människor är en form av däggdjur med vissa specifika nedärvda instinkter kommer vi alltid att ha någon typ av begrepp om kön, men de begreppen är inte huggna i sten – vilket vi ser på att de ändrar sig mellan kulturer och tider. De kommer alltid att vara föremål för diskussion och omförhandling, och att navigera detta kommer säkert att vara lättare i vissa sammanhang än i andra.
Vi måste hur som helst sluta att föreställa oss att det är enkelt. Kön är besvärligt, och kan vara obekvämt även för den som smälter in ganska bra och sällan behöver blir medveten om det. Det är inte heller bara fråga om en kamp mellan könen, för det är som sagt ofta killar som gör det obekvämt för andra killar, och tjejer som gör det obekvämt för andra tjejer. Vi får sällan vara så mångfacetterade som vi är om vi gör kategorierna snäva och kravfyllda för varandra.
Kanske är det här uppenbart för varje tänkande människa. Men med tanke på hur debatten ser ut ibland tror jag ändå att det är sådant som behöver skrivas ut och pratas om på ett tydligare sätt.
Den här texten skrev jag för ett par veckor sedan och hade någon övermodig vanföreställning om att jag kanske kunde sälja in hos någon tidning. Men den kanske ändå passar bäst på min blogg, även om det är ett hörn av internet som ingen läser.
Om du ändå tyckte att det här ämnet var intressant kan du läsa några fler texter som jag skrev i somras:
Att vara en sorts feminist och att identifiera mig med kvinnor trots att jag inte tycker att det är så intressant att identifera mig som kvinna (eftersom det finns så många andra sidor av mig som jag tycker är mer relevanta).
Både Whatsapp och Google har meddelat att säkerhetskopior av användares meddelanden och bilder snart kommer börja räknas mot användares lagringskvot på Drive. Ändringen genomförs i december för de som kör betaversionen av Whatsapp och träder i kraft för alla tidigt nästa år.
Google påpekar att det är så Whatsapp-backups fungerar ”på andra mobilplattformar” (det vill säga IOS) och skriver även att de 15GB som erbjuds gratis är tre gånger högre än för ”de flesta mobilplattformar” – sannolikt i ett försök att mildra en eventuell negativ motreaktion.
Backups av Whatsapp kommer fortsätta fungera som vanligt förutsatt att användare har tillräckligt mycket lagring kvar. De som kommer få slut på Drive-lagring efter ändringen och inte vill radera filer för att få plats med fler säkerhetskopior av Whatsapp kan skaffa Google One härifrån.
David Zaslav, the Warner Bros. Discovery CEO, is at it again! You might remember his antics when he shelved the almost-complete Batgirl movie in August 2022 for a tax write-off. Today, we found out the studio was at this tactic again, and this time it’s the already-shot Coyote vs. Acme that got caught in the crosshairs.
The movie, which starred Peacemaker himself, John Cena (pictured above), will never see the light of day because it’s apparently worth more to the studio as a tax write-off than a piece of entertainment targeted to families, a demographic they said on their last earnings call that they were eager to cultivate. According to The Hollywood Reporter, the movie cost about $72 million to make.
“With the re-launch of Warner Bros. Pictures Animation in June, the studio has shifted its global strategy to focus on theatrical releases,” a WB Motion Picture Group spokesperson told THR in a statement. “With this new direction, we have made the difficult decision not to move forward with Coyote vs Acme. We have tremendous respect for the filmmakers, casts, and crew, and are grateful for their contributions to the film.”
Whether the live-action/animated film hybrid was any good or not is something we’ll never know. What we do know, however, is that it contained a score that included a Meep Meep (as in Roadrunner) choir. The good news is we get to hear at least a snippet of that song thanks to composer Steven Price, who posted on the platform formally known as Twitter a one-minute video of the unique take on Tchaikovsky.
Listen and weep meep below:
Had a lot of fun scoring Coyote Vs Acme. As no-one will be able to hear it now, due to bizarre anti-art studio financial shenanigans I will never understand, here is a bit of behind the scenes footage of our “Meep Meep” Roadrunner choir, with apologies to Tchaikovsky… pic.twitter.com/HL7h00rXpp
Price also confirmed in a reply to this post that the was film already completely mixed and finished and the animation looked great. Too bad we’ll never see it! Thanks Zaslav!
That was, beat for beat, the plot that the film company requested, or at least, that Scott the producer requested on behalf of the film company, because, I think, they hadn't understood the plot of the book, which was the plot of the first draft we handed in. It was my first Hollywood script so I wrote what they asked for. They read the script, said "it's not like the book" and then two days went into bankruptcy and didn't pay me and Terry for the second script. There are lessons to be drawn from this.
Earlier in the year, it was reported that Warner Bros. Discovery had successfully sold off its upcoming comic book show Dead Boy Detectives over to Netflix. During this weekend’s Geeked Week event, the streamer showed off the first trailer for the show, and the young sleuths duo looks they’ll be getting up to some…
Next to Castlevania, one of Netflix’s most well-known animated properties has to be Arcane. The 2021 series was so popular and beloved it took on a life of its own beyond its source material League of Legends, winning multiple awards and, as of last month, becoming part of the game’s canon. It’s both an example of how…
I ran an Aliens rpg years back. But the players didn’t KNOW it was an Aliens game until halfway through the first session.
They thought it was a sci-fi game but they also thought the monsters were going to be zombies.
Over a period of 2 hours they then proceeded to make EVERY Aliens movie cliche “mistake” known to man. Because at the time they all made sense.
The characters in a story don’t know they’re in a story or what kind of story it is.
They might think their in a romcom instead of a slasher movie. And if you’re not in a slasher movie, why the fuck would you search through every closet in your house just because a cup mysteriously fell off a table in the dining room?
A team of scientists at Northwestern University has developed a synthetic version of melanin that could have a million and one uses. In new research, they showed that their melanin can prevent blistering and accelerate the healing process in tissue samples of freshly injured human skin. The team now plans to further…
ALT
ALT
