Slapstick och allvar kan fungera alldeles utmärkt ihop. I mina Chaplin-favoriter förstärker humorn och allvaret varandra, och det är vad som gör dessa filmer så fantastiska och rörande. ”Octodad: Dadliest catch” försöker göra något liknande, och lyckas åtminstone halvvägs att spela på rätt strängar. Octodad är en bläckfisk i mänsklig förklädnad. Han vill bara leva ett vanligt liv med sin fru och sina barn, och kämpar hårt med att passa in i samhället. Det är stundtals väldigt roligt och andra gånger rätt sorgligt. Vår recension läser du här.

Den här veckan recenserar vi ”Assassin’s creed”-spelet som hamnade i skymundan. ”Assassin’s creed: Liberation”släpptes nämligen till Playstation Vita 2012, men hamnade i skuggan av ”Assassin’s creed 3″ som lanserades samtidigt. Trist, eftersom det också var det första spelet i serien med en kvinnlig huvudperson. Efter tjat från trogna fans har spelet nu fått en HD-uppdatering som släppts till Playstation 3, Xbox 360 och PC. Tyvärr är inte ”Liberation” lika polerat som man kunnat hoppas, trots att mycket potential finns i både story och spelmekanik. Recensionen finns att läsa här.

Okej, som uppföljning till mitt inlägg om hur våra blickar tog emot de frisläppta journalisterna Niclas Hammaström och Magnus Folkehed som ”feminina” bara för att de var oväntat ogarderade mot kameran och tillgivna mot varandra på bild, kommer här något som kan få det att pirra ännu mer av föryngring i vaneögat.

Jag tog upp mäns svårfunna självberöring på bild, och kvinnors rikliga tafsande både på produkter och sig själva i reklam. Något ni inte invände var: Men män som tar på varandra då?

Ja. Det är också en tragisk historia.

Vi låter inte män vara intima mot varandra på bild utan att genast tänka i banor av homoerotik.

Coola rocktjejer får till och med jucka mot varandra i jeansannonser.

Ensamma. Ingen som tittar. Bara du, betraktaren, voyeuren.

Coola rockkillar får dansa ensamma.

Fast under uppsikt. Så att han inte tar på sig själv.

Har det alltid varit så här?

Nej. Naturligtvis inte. Liksom vi har fått en mer sexualiserande syn på barn än vi hade på 1960–70-talet (när Pippi Långstrump spelades in; se exemplet med Pippi Examples i mitt inlägg Alla är pedofiler), har vi idag en mer sexualiserande syn på män. (Den twisten såg du inte komma på den här bloggen, va?)

Jag ska visa vad jag menar. På retromanlighetssajten Art of Manliness finns det en artikel som heter Bosom Buddies: A Photo History of Male Affection som är en sammanställning och historisk genomgång av cirka hundra gamla bilder som visar att män (åtminstone i USA) hade en betydligt mer avslappnad inställning till varandras kroppar än idag.

Manliga vänner tog sig ofta tiden och omsorgen att gå till den lokala fotostudion för att föreviga sin lojalitet och kärlek. Och hur visar man bäst att man är fäst vid någon?

Ptja, varför inte med kroppsspråk?

Bästa Vänner Evinnerligen.

Hålla om axlarna – finaste kompisposen ju!

Handen på låret.

Låret på låret.

Örat på låret.

Äh, va fan. Hela du på låret, min vän!

Hålla handen lite.

Fram med strävhåriga jättepungen och stötta armen på den lite.

Hihi! Vad gör ni ens?!

Hur ska vi förstå de här bilderna idag då?

Ja, för det första kan vi omöjligt veta vilket slags relation de här männen verkligen hade till varandra. De kan så klart ha haft mer än en platonisk relation (de kan också ha varit bögar men inte ihop, som min artikeltipsande vän Johan Forsberg påpekade). Men det här sättet att posera på var alldeles för vanligt för att det skulle röra sig om förklaringen att historien var oväntat mer queervänlig förr. Det här var bilder som man tog medan grannen satt i väntrummet intill, och de höjde inga ögonbryn stående på spiselkransar.

Som artikelförfattarna till Bosom Buddies skriver är idén om ”homosexualitet” och ”heterosexualitet” som motsatta, fixerade kategorier ganska ny. Begreppet ”homosexuell” dök inte upp i skrift förrän så sent som 1869. Före slutet av 1800-talet var sodomi förvisso en synd, men det var en handling, något man gjorde – inte en identitet. Man kan också se att ju mer ”homosexualitet” utmålades som en permanent identitet och samtidigt  sjukdomsförklarades av präster, politiker och psykologer – desto mer ökade avståndet mellan männen på bild.

Visst är det sjukt kittlande både för ögat och fantasin?

Här sitter vi och undrar hur de så oskuldsfullt kan sitta och ta varandra på innerlåren och sitta i varandras knän. Och där sitter de, dessa förhistoriska kelande kattungar, och undrar varför vi hundra år senare sitter och pratar om SEXUALITET bara på grund av hur de POSERAR.

”Om männen på bilderna var homosexuella såsom vår kultur förstår den idén, eller på sättet som de själva förstod det, ligger utanför vårt vetande. Vad vi kan veta är att de inte skulle ha tänkt sig att deras kroppsspråk hade något att göra med den frågan. Vad ni ser i bilderna var vanligt, inte sällsynt; bilderna handlar inte om sexualitet, utan intimitet.”

– Kate & Brett McKay
(Min översättning)

Mer kattungemän?

MER

Okej, nu utomhus tack vare uppfinningen av bärbara kameror…

Sola på räcke ihop.

Röka på staket ihop.

Bada ihop.

KATTUNGAR!!!!

Ligga i hög ihop.

Ligga ihop.

Skogshugga ihop. (Timmermän, UNITE!)

Cykla ihop.

DET VERKAR HA VARIT

ROLIGARE

ATT VARA MAN FÖRR

– Genusfotografen

Japp, behövs ingen djupare analys än så! *galopp, galopp*
Ha det så kult med din blergh, sucker! *galopp, galopp…*

Det finns flera förklaringar till varför den maskulina intimiteten avklingat. En förklaring är så klart sjukdomsförklaringen och fördömandet av homosexualitet (som nådde sin kulmen i USA på 1950-talet). En annan är att övergången från hantverksyrken till tjänstemannayrken och rörligare yrkesgrupper gjorde män till konkurrenter, snarare än team som satte värde i att från dag till dag luta sig på varandras kroppar.

Två bilder av svunna basketlag – ena från 1910-talet, den andra från 1940-talet – speglar den utvecklingen bra:

Hela laget poserar TILLSAMMANS… (1915.)

Och BOOM… Individer. (1942–1943.)

För ännu fler perspektiv, läs hela artikeln på Art of Manliness. (Jag har inte plockat alla ögonöppnarrussin ur kakan.)

Men nu tycker jag att vi ska prata lite nutid.

Hur fysiska vågar egentligen våra kända, normbildande kompismän vara med varandra på bild?

Klicka för att förstora.

Inte särskilt, skulle jag säga. De får visa en viss närhet – Sigge Eklund pillar med Alex Schulmans lugg, Filip tittar beundrande på Freudrik – men det görs med en distans och med humor, och de håller ändå anständigt ”heteroavstånd”.

Och det här är ganska typiskt. Dagens kompismän rör bara varandra lagom mycket och lagom intensivt – alltid på rätt sida av den tunna gränsen – och ventilerar frustrationen av att inte få GOSA med sin bror genom att parodiera och överdriva intimiteten…

På ett sätt som bara tar udden av den manliga närheten (och nakenheten, ofta).

Och det tycker jag är skit.

Jag undrar vad det gör med pojkar och män att ständigt behöva tona ner och dölja och förtränga sidor av sig själva som vår mansnormativa hårdhetskultur stämplar som ”kvinnliga” och därför i förlängningen också ”omanliga” och lågstatus.

Trailern till dokumentären The Mask We Live In, om amerikansk maskulinitet, tycker jag ger ett par bra vinkar om det:

Tre citat ur trailern, för dig som orkar läsa ett blogginlägg på 8000 tecken men inte kolla på ett Youtube-klipp:

”Om vi lever i en kultur som inte värdesätter omtänksamhet, som inte värdesätter relationer, som inte värdesätter empati – då kommer vi ha en kultur där pojkar och flickor, män och kvinnor, blir galna.”

Dr. Niobe Way, psykolog

”Inom deras kamratuppfostranskultur poserar pojkarna baserat på hur de andra pojkarna poserar. Och vad de i slutänden går miste om är vad de alla egentligen vill ha. Vilket är just den där närheten.”

Dr. Judy Chu, sociolog

Och kanske viktigast:

”De tre mest destruktiva ord som varje man får höra när han är en pojke är när han bli tillsagd att ‘var en man‘.”

– Joe Ehrmann, fd. NFL-spelare

Och på tal om det!

Så här svarade Martin Schibbye på min kritik om hans konstiga uttrycksval ”som en man” när något heroiskt behövde formuleras i en text om de kidnappade journalisterna Niclas och Magnus:

Skönt att se någon som tar kritik som en gentlehen, eller hur?

Själva rättelsen i hans blogginlägg är också exemplarisk:

Överstrukna ”som en man” leder hit, till min blergh. Vilket jag tycker är passande, eftersom jag är av åsikten att ingen ska behöva vara en man.

Låt män vara människor.

Eller katter.

Bilder från kattporrbloggen Des hommes et des chatons.

Tack för mig!

<3

Bilderna på intima män från förr kommer från artikeln Bosom Buddies: A Photo History of Male Affection av Kate och Brett McKay, som i sin tur hämtat bilderna från Picturing Men: A Century of Male Relationships in Everyday American Photography av John Ibson och från Flickr.com.

PS. Hela män och katter-grejen. Drömmen om en maskulinitet som är söt och sexig men inte hotfull?

Enable JavaScript to check out our fancy slideshow.

1. 1.The House
2. 2.The House
3. 3.Mary and Matthew Crawley
4. 4.Edith
5. 5.Sybil Crawley and Tom Branson
6. 6.Violet Crawley and Mr. Carson
7. 7.Robert and Cora Crawley
8. 8.Thomas and Mr. Bates
9. 9.The Household

[View All on One Page]

This LEGO Downton Abbey set created by Eric Stevens allows me to remember the simpler times at the majestic household. A time when the Dowager Countess never would have allowed toys, let alone toys with tiny parts, anywhere near the house.

(Mashable via Nerd Approved)
Are you following The Mary Sue on Twitter, Facebook, Tumblr, Pinterest, & Google +?

2013 var ytterligare ett år då jämställdheten i spelvärlden tog två kliv framåt, och ett steg tillbaka. Men det här året har inneburit några milstolpar. Det jag främst kommer att minnas av 2013 är att jämställdhet var årets hetaste debattämne.

Det var framförallt mediekritikern Anita Sarkeesian som med genomskärande träffsäkerhet satte debattnivån. På Internationella Kvinnodagen släppte hennes videokanal Feminist frequency första delen av webbvideoserien ”Tropes vs women in video games”. I serien dissekerade hon bland annat dam-i-nöd-klichén i dator- och tv-spel, en konvention som är djupt inetsad i vår kultur sedan flera hundra år tillbaka. Jag har under året pratat med många som aldrig reflekterat över användningen av dam-i-nöd-scenariot, varken i spel eller annan populärkultur, men som nu inte kan få bort den från näthinnan. ”Tropes vs women in video games” medvetandegjorde och klarlade den ingrodda misogynitet som ofta präglar dator- och tv-spel, och som tar sig uttryck i nonchalant sexism och usla kvinnoporträtt.

Hennes videoserie fick också en annan indirekt verkan: den uppmärksammade den väldigt unkna människosyn som existerar i spelvärlden. På grund av sitt arbete blev hon trakasserad på nätet, med hat och mordhot. Jag träffade henne i augusti på en jämställdhetskonferens, där hon sa att varje gång hon uttalar sig, oavsett om hon blir citerad eller skriver på twitter, möts hon av svallvågor av trakasserier. Det är hennes vardag – och därför tackar hon ofta nej till intervjuer. Hon kan inte göra sitt jobb utan att få hatmeddelanden – det är den verklighet som existerar för många som yttrar sig om jämställdhet, inte bara i spelvärlden.

Ett annat exempel på årets framsteg inom jämställdhet och samtidigt blottläggande av spelkulturens kvinnoförakt och ovilja till förändring var förstås Gamespots recension av ”Grand theft auto 5″. Recensenten, som gav betyget 9 av 10, skrev ”Jag älskar ”Grand theft auto 5″, men måste kvinnoporträtten vara så sexistiska och misogyna?”. Artikeln fick över 20 000 kommentarer, mestadels med hatiskt innehåll riktat mot recensenten. Men att debatten tas upp på en av världens största spelsajter måste ändå sägas vara ett framsteg. Att jämställdhet diskuteras på Gamespot visar att det inte bara är en nischfråga för några få feminister.

Anita Sarkeesian har gjort det grovjobb som spelföretagen borde ägnat sig åt i åratal. Men nu när genomslaget för ”Tropes vs women in video games” blev så enormt – videorna har visats flera miljoner gånger på youtube – kan inte ens de största spelföretagen låtsas som det regnar utan att framstå som idioter.

Vissa utvecklare tycks åtminstone ha börjat ta till sig en del av kritiken. ”Call of duty: Ghosts” var det första spelet i ”Call of duty”-serien där man kunde spela kvinna, även om det enbart gällde online. Och för första gången någonsin var prinsessan Peach spelbar i ett stort ”Mario”-spel, ”Super Mario 3d world”.

Bättre ändå är att det i år släpptes tre stora mainstreamspel med kvinnliga protagonister. Spel med kvinnliga huvudpersoner är extremt ovanliga, framförallt i mainstreamspel. Men i år släpptes alltså tre: ”Remember me”, ”Beyond: Two souls” och ”Tomb raider”.

I synnerhet var det ”Tomb raider” och porträtteringen av dess huvudperson Lara Croft som gjorde ett stort positivt avtryck 2013. Hon gick från att vara pinuppa till att bli en riktig människa. I nya ”Tomb raider” var Lara Croft inte ett objekt, inte sexualiserad och inte passiv. Hon var rädd men samtidigt modig, smart och hade överlevnadsinstinkt. Hon tilläts ha ett emotionellt djup utan att det skadade henne som karaktär – hon kämpade sig igenom en utsatt situation och blev självsäker på grund av det. Lara Croft kan inte längre beskrivas med plattityder som ”stark kvinna” för att hon kan använda skjutvapen, hon är en stark person för att hon tagit sig igenom en svåruthärdlig upplevelse.

Jag förväntar mig inte att 2014 kommer att ändra på mycket när det gäller spelvärldens jämställdhetsproblem. Arga fans kommer fortsätta att kasta glåpord på den som nämner ”sexism” och många spelutvecklare kommer fortsätta att stoppa huvudet i sanden.

Men jag kan åtminstone ta med mig att från och med 2013 är Lara Croft inte längre en storbystad bimbo, och dam-i-nöd-klichén är synliggjord för mängder av spelare tack vare Anita Sarkeesian.

Vi har tidigare skrivit om spelföretaget Valves satsning på en spelkonsol, Steam machine, tidigare kallad ”Steam box”. Tidigare i år presenterade de sitt nya operativsystem Steam OS liksom maskinens handkontroll.

Nu har de första bilderna på Steam machine nått internet via Reddit, och sätter därmed stopp för vidare spekulationer om maskinens utseende. Av allt att döma ser den ut som en rätt prestigelös mini-PC (vilket också var tanken från början), med svart chassi och många portar för uttag.

Den ser inte märkvärdig ut, men är ändå nästan rena motsatsen till nyligen släppta Playstation 4 – med sin strömlinjeformade design och få ut/ingångar. För vana datorspelare innebär Steam machine kanske inte ett så stort steg från en vanlig dator, men för andra målgrupper kan det blir förvirrande, det ser trots allt ut som baksidan på en stationär dator eller en gammal stereo. Förhoppningsvis är Steam machine mindre komplicerad än den verkar.

Jag är mest tveksam till handkontrollen, som med sina konkava ytor – istället för klassiska styrspakar – och få knappar ska försöka simulera mus och tangentbord. Om det är möjligt att återskapa samma smidighet i en handkontroll återstår att se.

 Telltale games, aktuella med nästa del i sitt hyllade episodspel “The walking dead”, utannonserade nyligen att de under 2014 kommer släppa ett annat spel baserat på en tv-serie. Nämligen ”Game of thrones”.

Gemensamt för båda tv-serierna är att många karaktärer dör, ofta våldsamt,  och med tanke på att ”The walking dead”-spelet omfamnade död i spelmekaniken (genom ödesdigra val) är det  troligt att detsamma kommer att ske även i ”Game of thrones”.

Mer info får vi vänta på. Personligen hoppas jag att Telltale använder samma typ av grepp på ”Got”-världen som i ”The walking dead” – en handling som utspelar sig vid sidan av den tecknade förlagan respektive tv-serien. Kanske kommer det att kretsa kring mindre familjer i Westeros, vars lojalitet till Stark eller Lannister-husen får sättas på prov. Jag förväntar mig intriger, ränksmideri och brutala val.

Efter succén med “The walking dead” har Telltale visat sig kapabla att skapa en engagerande spelupplevelse utifrån tv-serieformatet, och därför tror jag ingen studio är bättre lämpad att fånga ett interaktivt “Game of thrones”. Som hängivet ”A song of ice and fire”-fan liksom dedikerad ”Game of thrones”-tittare följer jag utvecklingen med spänning.

Click here to view the embedded video.

Hur ska vi bevara spel för eftervärlden? Det var temat för seminariet “Game over / play again” som anordnades på Kungliga biblioteket (KB) i Stockholm i onsdags.

Människor från Tyskland, Danmark och Sverige möttes för att diskutera och försöka lösa problemen som arkiveringen av spel innebär.

Att spara spel är nämligen en av de största utmaningar som spelvärlden har framför sig.

 Att bevara “Super Mario bros.” kräver också att man sparar ett NES att spela det på, och kanske också rätt sorts TV att koppla in konsolen till. Men det räcker förmodligen inte heller – konsolerna kommer att sluta fungera, och vad gör man med spelen då?

 Andra spel behöver andra lösningar. “World of warcraft” är en simulerad virtuell värld som bygger på att servrarna är aktiva och att människor spelar online. Om hundra år går servrarna förmodligen inte att använda. Hur kan man då visa hur det var att spela “Wow”?

 Och hur blir det med alla mobilspel? Martin Lindell, spelsamlare och Dice-medarbetare, berättade på seminariet att det de 30 senaste dagarna har släpps drygt 200 spel om dagen till IOS. Det tycks omöjligt att spara alla. I Sverige har KB en samling på drygt 5800 spel (dock ej unika objekt) i Avdelningen för Audiovisuella medier, men de täcker exempelvis inte in digitala spel eftersom den nya e-pliktslagen kräver att spelföretagen måste lämna in sina spel på en fysisk bärare.

 Sedan har vi spelarperspektivet. Är det inte minst lika viktigt att dokumentera hur det var att spela spel i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet?

Det här är bara några av alla tunga uppgifter som måste lösas för att vi ska kunna bevara spelen och dess omgärdande kultur. Och det krävs ett statligt ingripande för att göra det till verklighet.

Flera på seminariet uttryckte en önskan om ett spelinstitut, och jag kan inte annat än att hålla med. Det behövs en statlig institution som arbetar med enbart detta. Jag är övertygad om att en sådan också kommer komma till stånd, men frågan är om det görs i tid.

Det är lätt att göra jämförelserna med filmmediet – i dess vagga erkändes filmen inte som kulturform, utan ansågs vara underhållning för massorna, långt mindre seriös än teatern.

Film spelades då in på celluloid, ett lättantändligt och självförstörande material som var tvunget att hanteras varsamt i kyla och mörker. Detta i kombination med att man på stumfilmstiden inte var noga med att spara kopior av filmer, har lett till att mycket film från den tiden helt gått förlorad. Man räknar idag med att cirka tio procent av all stumfilm som gjordes fram till år 1929 finns kvar. Sverige var en stor filmnation under 1910- och 20-talen, men mycket svensk film är också för alltid borta.

Det är väldigt sorgligt att en sådan kulturskatt inte finns kvar för eftervärlden. Men även om celluloid var en plåga för filmmediet, har man kunnat restaurera många filmer och digitalisera dem. Film är rent krasst enbart beroende av en skärm och hårdvara att spela upp den med. Spel behöver många olika sorters hårdvara och mjukvara, eftersom den tekniska utvecklingen har gått snabbt sedan spel blev kommersiellt i början på 1970-talet.

Det är kanske därför mer bråttom för spelmediet än det var för filmmediet. Men med tanke på att det dröjde till 1960-talet innan Filminstitutet byggdes i Stockholm, när filmmediet redan existerat i över 70 år, är det oroande. Spelmediet har inte ytterligare 30 år på sig – maskiner som floppat eller spelföretag som gått i konkurs har redan tagit med sig mycket i graven.

Man kan inte förvänta sig att fans och enskilda samlare ska göra statens jobb. Och KB kan bara göra så mycket utan statligt ingripande. Spel är 2000-talets största kulturform. Ska det inte speglas i historieskrivningen om 100 år? Det är dags för politikerna att sluta att se spel som enbart en industrinäring, och börja värna om spelmediet som den kulturyttring det är.

Click here to view the embedded video.

Kombinationen av science fiction, noir, postapokalyps, tidsresor, robotar och pussel låter nästan för bra för att vara sann. Indiespelet “Reset”, som utvecklas av tvåmannastudion Theory interactive, försöker dock sy ihop allt detta till ett pusselspel.

Spelet överväxta stadsmiljö tillsammans med gigantiska robotar får mig osökt att tänka på Studio Ghiblis “Laputa – Castle in the sky”. Trailern ovan får spelet att se både storymässigt enigmatiskt och enastående stiligt ut.

I “Reset” spelar man också en robot, som försöker att rensa upp i en ödelagd stad. Miljön man rör sig i ska vara 16 kvadratkilometer stor och det går ut på att åka tillbaka i tiden för att lösa pussel med sig själv. Den här videon förklarar mer ingående om spelmekaniken.

Det är fortfarande ett år kvar tills “Reset” är tänkt att släppas, men utvecklarna är i behov av nya finansiärer – och om de inte lyckas locka fler finns det förstås en risk att projektet läggs ned eller försenas.

Men visuellt och tematiskt ser det hittills väldigt spännande ut, och jag hoppas verkligen att få chansen att testa ”Reset” 2014.

Hur sparar man spel till framtiden? Det ska Kungliga biblioteket i Stockholm försöka bena ut. Den 27 november anordnar KB nämligen seminariet ”Game over / play again!” om arkivering av dator- och tv-spel. Flera välrenommerade gäster från såväl spelbranschens olika hörn till samlare och museirepresentanter. Avdelningen för audiovisuella medier bevarar redan en del spel och man kan söka efter dem i Svensk mediedatabas.

Nu är den äntligen här (och har varit ett par dagar). Tropes vs Women in Video Games. Anita Sarkeesians pågående kritiska analys av datorspel. Jag tänkte bädda in alla tre. Kolla på dem i ordning, det tar ungefär en timme. Det jag gillar mest med del tre är det faktum att Sarkeesian tar upp både […]