Pelle Sten

I år är det 30 år sedan vuxenserietidningen Epix och dess systerpublikation Pox först såg dagens ljus. Tidningarna är sedan länge nedlagda men förlaget Epix lever kvar. Serieteket ägnar en miniutställning åt att hylla den jubilerande tidningsutgivningen, förlaget och eldsjälen bakom den – Horst Schröder. I Serietekets tio montrar visar vi axplock ur förlagets historia i form av tidningar, böcker och merchandise med kommentarer av Horst själv.

Vad? Retrospektiv miniustställning
Var? Serietekets montrar, Kulturhuset Stadsteatern våning 2 (Stockholm)
När? 29 november 2014–31 januari 2015
Fri entré

1984 såg seriemarknaden väldigt annorlunda ut mot vad den gör idag. Serietidningarna var många men enbart till för barn. Serier sågs som lättsam underhållning för stunden och ingenting annat. Men under den här perioden upplevde Sverige en mindre explosion av så kallade ”vuxenserier”. Mittemellan Kalle Anka och 91:an dök det upp tidningar med alternativa, satiriska och konstnärliga serier vars innehåll inte alls lämpade sig för de yngre målgrupperna. Våld och sex och mycket naket, men lika ofta tunga intellektuella historier och kritikerrosade verk som de svenska serieläsarna aldrig tidigare skådat.

Epix var inte först med vuxenserier i Sverige. Lars Hillersberg hade publicerat serier i Puss under 70-talet. Galago startade 1979 och Mammut 1980. Karl G Jönssons Pulserande Metal, Johan Ehrenbergs Crack! och Fria Seriers Elit-Serien kom ungefär i samma veva som Horst Schröder lanserade sina tidningar. Horst själv hade ”tjuvstartat” med albumutgivning från förlaget Medusa redan 1982. Men Epix (i maj 1984) och Pox (i november) innebar startskotten för en synlighet i Pressbyrån och i matvarubutikerna, och inte minst för en enormt bred och brokig utgivning av serietidningstitlar under de följande tio åren. Efter Epix och Pox passerade titlarna revy: Tung Metall, MAXX, Elixir, Pox Special, Topas, Casablanca, Samurai, Brök!, 2000+, Cobra, Usagi, Inferno, Velvet, Batman – Mörkrets riddare och många fler. Horsts utgivning innebar den svenska debuten för ett flertal internationellt kända namn – däribland Art Spiegelman, José Muñoz, Julie Doucet, Bröderna Hernandez, Roberta Gregory, Charles Burns, Daniel Clowes, Yoshihiro Tatsumi, Joe Sacco och Neil Gaiman.

Kontroverserna var många. Å ena sidan beskylldes förlaget för att ge ut snusk och porr. Å andra sidan hyllades det för sin vågade utgivning av kvalitetsserier. Båda påståendena var sanna. Horst Schröder gjorde ingen skillnad mellan ”fin” och ”ful” kultur, ”god smak” var aldrig en del av ekvationen. Följaktligen drogs tidningen Pox inför domstol (men frikändes) för olaga våldsskildring i sexuell kontext, medan Konsumbutikerna drog in distributionen av förlagets tidningar i samband med att de rensade ut herrtidningarna ur sitt sortiment.

Tidningsutgivningen lades ned i början av 1990-talet. Idag lever Epix kvar som förlag och ger främst ut barnböcker samt seriealbum för både barn och vuxna.

Kontroverser eller inte – Horst Schröders och hans medarbetares utgivning är och har varit ett enastående kapitel i svensk seriehistoria.

Tack till Elin Jansson

There is so much red going on in Stanley Kubrick's oeuvre. So much. Just look at the above supercut, byRishi Kaneria, and you'll see.

As our office buddies at The Creators Project put it, the value behind something like Kaneria's study is "...not just to remind us why we love Kubrick's films so much, but to show how often the filmmaker relied on the color red for dramatic effects including terror, isolation, and individualism."

Thing is, it joins a growing parade of Stanley Kubrick Supercuts. Here's a supercut of the late director's obsession with training our eyes toward the middle distance:

Kubrick, if you can believe it, was also obsessed with the zoom, especially in his darkest of dark comedies, Full Metal Jacket. There's a supercut of that, too, because of course there is:

And what about his obsession with bathrooms? Sure, why not, have a supercut:

What's next? A supercut of Kubrick's obsession with yellow? I bet you could make a supercut of that, if you really wanted to. Ditto for Kubrick's obsession with cars. Or eye glasses. Or, well, pretty much anything.

So, do we bemoan the supercut as a gross devaluing of an artist's body of work (in this case one of the most important, if not the most important filmmaker of the past half century, perhaps ever)? Should we be critical of the supercut mindset, to which Kubrick is not an exception (Hitchcock's eyes, anyone?), of trying to connect dots that simply don't exist?

If anything, supercuts fuel an ongoing discussion about the aesthetic and technical merits of connecting the dots, whether or not there are dots to be connected. At the very least, now I've got an excuse to make really awful jokes. Redrum, anyone? No? OK. Play me out, Eclectic Method:

In one scene from the film, Max von Sydow is actually wearing more makeup than the possessed girl (Linda Blair). This was because director Friedkin wanted some very detailed facial close-ups. When this film was made, von Sydow was 44, though he was made up to look 74. Alan McKenzie stated in his book Hollywood Tricks of the Trade that the fact "that audiences didn't realize von Sydow was wearing makeup at all is a tribute to the skills of veteran makeup artist Dick Smith."

- Wikipedia: The Exorcist (film)

I efterhand kan man se att maskeringen var ännu bättre än så. Några jämförelser:

Max von Sydow i Tre dagar för Condor (1975).

Max von Sydow i Exorcisten (1973).

Max von Sydow, 84 år, i Cannes, 2013.

Hörde ni glasen som klingade i Hollywood nyss, när sosseregeringen utsåg ny rikspolischef? Minns ni vad Dan Eliasson gjorde innan sina år på Säpo, Migrationsverket och Försäkringskassan?

Jo, under förra sosseregeringen var han statssekreterare och Thomas Bodströms högra hand. Där spelade han en nyckelroll i tillslaget mot The Pirate Bay.

Dan Eliassons roll är ganska väl dokumenterad. På hösten 2005 kom åklagare Håkan Roswall fram till att svensk lag inte tillät ett tillslag mot The Pirate Bay. Detta sågs som ett stort problem av Hollywoods lobbygrupp MPAA. De höll en flitig kontakt med Dan Eliasson, som i sin tur kallade upp Håkan Roswall, liksom överåklagare Sven-Erik Alhem, till regeringskansliet. Därefter ändrades åklagarmyndighetens beslut.
Den 10 april 2006 skickade Dan Eliasson ett brev till MPAA och meddelade att svenska myndigheter kommer “vidta åtgärder” mot The Pirate Bay senast den 15 juni. Tillslaget skedde den 31 maj 2006.

Med tanke på Dan Eliassons roll i att styra åklagarmyndighetens beslut och prioriteringar från regeringskansliet, kan vi nog vänta oss en rikspolischef som är lika öppen för politisk styrning.

Star Wars - The hamburger menu icons are made of lightsabers.

/via basoo

Den här funktionen "tillåt upprepade samtal" är lite humoristisk. Den kodifierar det fall när nån tycker att de inte vill svara i telefon, men att om nån ringer mer än en gång inom kort tid så vill de åtminstone höra signalen...

Det här "Slå på Stör ej vid skärmbildsdubblering" är också ett roligt kulturellt fenomen, och är ett svar på frustrationen att stå och hålla en presentation på sin dator och så kommer det en massa meddelanden om epost och annat (telefonsamtal nuförtiden också) på skärmen som visas publikt.

Bilden är från OS X 10.10, men jag vet inte hur länge funktionen har funnits i operativsystemet.

Inlägget är i samma kategori som "Hur våra liv återspeglas i datorns operativsystem".

/Simon

Först några konspirationsteorier:

• Klimathotet är påhitt
• Vaccin är livsfarligt
• Den globala diktaturen är snart här
• Och det är judarnas fel

Vad tror vi om dem? Inte? Gott, då fortsätter vi.

Den sista tiden har kolloidalt silver, vatten med mycket finfördelat silver och silverjoner, fått en del uppmärksamhet. Det gäller framför allt den marknadsföring som Anders Sultan på Ion Silver AB ägnar sig åt: I en sluten Facebook-grupp påstås, oftast av kunder men inte sällan av Anders eller kolleger, att såväl silvret som firmans andra undermedel metylsulfonylmetan (familjärt förkortade till KS och MSM) botar vuxna, barn och djur från hosta, polyper, njursten, KOL, elallergi, riktiga allergier, psykiska besvär, diabetes, epilepsi, ebola, cancer, HIV och så vidare, och så vidare.

(Klicka för större bild.) För övrigt innehåller en liter, Made in China, från Sultan enligt uppgift 0,01 gram silver. Beroende på dagspris innebär det ett skrotvärde på omkring fyra öre. Slutpriset till kund är 180:- och uppåt.


Om detta kan man tycka mycket. Men det är inte vad denna bloggpost ska handla om.

För att kolloidalt silver botar allt är inte det enda som Sultan fått för sig. Det är inte heller det enda han delar med sig av i den slutna Facebook-gruppen Kolloidalt Silver 2.0.

Ta till exempel denna "intressanta analys av vart Sverige är på väg just nu":

Regeringsförklaring 2014 är en film på en halvtimme. Där får vi veta att de som valde Stefan Löfvén till Sveriges statsminister var "mörkrets brödraskap":

Bilderberg är en privat konferens som sedan 1954 hålls en gång per år, och där finansoligarkerna, mörkrets brödraskap, instruerar bland annat regeringschefer i Europa och Nordamerika om agendan för deras kommande mandatperiod. Eller, som en lösmynt börsklippare sade i tv för ett par år sedan: "Det är inte regeringarna som styr världen, det är Goldman-Sachs."

Goldman-Sachs eller deras svenska fränder Wallenberg, "finansoligarkerna" och "mörkrets brödraskap" är i sammanhanget olika omskrivningar för den evige juden. Det är världsjudendomen som via Illuminati ligger bakom lögnen om klimathotet. Den utgör en av hörnstenarna i den kommande världsregeringen, den globala diktatur, som FN ska driva igenom. Att Sverige ska upphöra som självständig nation och ingå i denna New World Order var något som Stefan Löfvén inledde sin regeringsförklaring med.

När Löfvén kommer till miljöpolitiken (där lögnerna om klimathotet är en del bland många) får vi reda på att alltihop är en förevändning för ett massmord på miljarder:

Löfvén tangerar nu den dolda agendan bakom Agenda 21. Planen på att expropriera de bästa områdena på jorden och ge till FN. Och att fram till nästa sekelskifte, år 2100, ha reducerat världens befolkning med upp till 95 % och bara lämnat 500 miljoner människor kvar.

Detta klipp har alltså Anders Sultan, VD för Ion Silver, delat med sig i hans Facebook-grupp med över 20 000 medlemmar varav åtminstone bra många är beundrare och kunder. Det som händer är att klippet gillas och delas vidare.

I en annan tråd fälldes kommentaren ovan om "sociopat-magneten Sionism". Den hade Sultan som synes inga problem med.

En konspirationsteori kommer sällan ensam. Finns här några fler?

Här citerar Sultan från och länkar till en av landets hårdaste och mest förvillade konspirationsteoretiska hemsidor, Blueshift (driven av en viss Kristoffer Hell som nästan hamnade i tv för några år sedan: Gomorron Sverige bjuder in knasboll). Hells artikel går bland annat ut på att ebola spridits med flit av den vite mannen. Närmare bestämt var det Röda korset som under förespegling att vaccinera folk tvärtom smittade dem.

Och då har vi kommit till Anders Sultans verkliga hatobjekt. I en mycket lång post listar han 43 punkter med belägg för att vacciner är det värsta som finns. Beläggen, eller vad man ska kalla dem, har hämtats från etablerade knaskällor som Infowars (Alex Jones), Natural News (NN:s Mike Adams är lika stollig som Alex Jones men långt bättre på att dölja det), Newsvoice (Allt tokigt på ett ställe), med flera.

I texten stack en bekant förkortning ut. KMR står för Kommittén för Mänskliga Rättigheter och är en del av scientologin. Men jag blev inte klok på sammanhanget.

KMR engagerar sig inte i debatten om vaccinationer, men när innehållet nu avslöjats så förstår man att de kan orsaka stor skada på vår mentala hälsa och att detta kan missförstås inom psykiatrin. De är vanligtvis inkompetenta läkare och förväxlar förgiftningssymtom med ”mentala sjukdomar”. De gör sällan medicinska undersökningar.

KMR nämns ingen annanstans i Sultans text. Varför tog han plötsligt upp dem? Jo, för att han hämtat texten från KMR:s hemsida. När scientologerna skulle berätta vilka otäckheter som finns i vacciner så utgick de från en riktig källa, Centers for Disease Control and Prevention, som de försåg med scientologiska slängar. Sultan hämtade texten från scientologerna, inklusive slängarna, men angav inte KMR som källa utan CDC.


Konspirationsteorier kommer som sagt sällan ensamma. Måhända det finns ännu mer att hitta i Sultans värld än scientologer, vaccinmotståndare och antisemiter. Ja, och det kolloidala silvret då.

Varför måste ovanliga flygmaskiner tvunget komma från andra planeter? Men det ena alternativet är hur som helst rätt.

Den 16 september började rapporter dyka upp om något mystiskt ovanför Portsmouth. Bilder lades ut på något som påminner om ett moln men som inte kan ha varit det, bland annat för att det rörde sig mycket fort. (Det var heller inget moln.)

Företeelsen gav upphov till intressanta reaktioner. Även om UFO:n har en lågkonjunktur för tillfället (man kan tänka sig hur det skulle ha sett ut om webb, mobilkameror och retuscheringsgrejor funnits på 70-talet!) så finns det naturligtvis de som intresserar sig åtminstone lite grann. När artiklar skrevs och hashtaggen #pompeyufo (Pompey är ett gammalt smeknamn på staden) trendade åtminstone lokalt så vaknade man till här och var. Förklaringar lades fram, roliga som tråkiga. Andra observationer kopplades till företeelsen, som en artikel där ordet chemtrail bara förekommer bland kommentarerna.

Allra "roligast", åtminstone för en observatör som undertecknad, hade det varit om folk i Portsmouth med omnejd krökt på nackarna och spejat lite extra några septemberdagar, följdaktligen fått syn på saker de inte känt igen, och rapporterat sina observationer som "äkta" UFO:n.

Var vad då original-"UFO:t"? Reklam för en SF-mässa, åstadkommen medelst Photoshop och några villiga twittrare.

About eight or nine of us took photos as the same time, about 7:00 pm on that Tuesday evening. I was sent the images to play with, and then I would send them back to Josh. He then would send one to each of our team and they would start tweeting. Matt Harrison started tweeting using the hashtag #pompeyufo. He got the Twitter ball rolling, and then a few of our friends, workmates, and others started tweeting too.

- Daniel Cook förklarar How An Artist Got Thousands Of People To Fall For A UFO Sighting, BuzzFeed 9 oktober 2014

Molly Crabapple writes, "On August 9th, Ferguson police officer Darren Wilson shot a black teenager named Mike Brown. Since then, the city has been protesting. The police did not react well."

"This is a short by animator Jim Batt and me explaining the events in Ferguson, and the events brought to light outside the city, since the shooting of Mike Brown."

Molly Crabapple: How Ferguson showed us the truth about police

(Thanks, Molly!)

Editor’s note: this post originally published on Medium; it is re-published here with permission.

It’s foolhardy to predict more than a few years into the future. Much unforeseen can happen between then and now. That being said, in 30 years, give or take 10 years, the discipline of design as it’s practiced today will be over. This isn’t anything new for design — it’s practiced very differently now than it was 30 years ago, or 30 years before that, and so on, stretching back decades, perhaps centuries. This also won’t be unique for design, as many fields of work will be utterly transformed in 30 years’ time. These changes will be drastic, and design will never be the same afterward.

The canary in the coal mine is Autodesk’s Project Dreamcatcher. Introduced by CEO Carl Bass at this year’s Solid conference, Dreamcatcher appears to work like this: industrial designers put together inspiration in the form of exemplars and combine them with requirements and constraints, then feed them all into Dreamcatcher. An algorithm then processes this information and spits out many possible designs. Designers can either start over with new or tweaked criteria, or continue by selecting a design to refine. It’s no stretch of the imagination to see this being done for digital objects as well. In fact, it might well be an easier task for digital design than for physical objects.

So, if you wanted, say, a new mobile app, you’d feed in similar mobile apps, maybe some type and color palettes, and describe what the app is supposed to do (“Send a drone to a selected location to pick up a package and deliver it to another location”). Moments later, you’d have dozens of app designs you could choose from. You like the structure of one of them, but the color palette of another. You select and combine them, and the algorithm presents you with another set of options to choose from. One of them looks great, and there you have it: a new app. And, oh, did I mention that the code will be ready in a few minutes, written by another algorithm once the API licenses are negotiated with another algorithm?

To many people this is a bleak, grim, oh-shit-there-goes-my-job, future. Which is understandable because for many people, this probably will be the end of their job unless they future-proof themselves. You future-proof yourself by ensuring that the kind of work you do cannot be easily replicated by an algorithm. In design, those skills are insights-gathering, problem framing, and crafting unconventional solutions.

One thing algorithms will probably suck at is being able to read context. It won’t know what’s good for your organization. It won’t know what’s tried and failed in the past. It won’t know that users have hated your previous solution. There are hundreds of nuanced, human variables that a human will have to weigh when providing input to the algorithm, and then use to judge the potential outcomes. It’s a guarantee that many of the “solutions” an algorithm comes up will likely be awful. (At least at first. Probably by watching what gets selected, its “taste” will improve. One can also imagine algorithms being coded with the taste of Dieter Rams.) At first it will be up to the designer to select and refine a suggested solution to make it fit the context.

If we don’t design human values into the things we create, we’ll find ourselves in a world that is alien to us.

In order to provide the algorithm the right information to suggest solutions, you have to be certain you’re solving the right problem. Knowing the context, and being able to determine what the true problem is to solve (and not just fixing a symptom) is a key part of the designer’s role (as it is now). Fortunately, the current present abounds with great examples of start-ups solving non-problems for us to learn from.

Lastly, the way all progress moves forward is by someone thinking differently, trying something that no one else has tried, breaking the established traditions and rules. This is the same in design as in any other field. I don’t see algorithms, as rule-based entities, doing this very well. Sure, they can replicate the style of established artists, but deliberately coming up with new styles will likely be challenging.

One final prediction: the handmade, the bespoke, the unique, and the irreplaceable will become more valuable and more cherished. What cannot be mass-produced will be viewed as precious. If you can make something by hand, that will only become more desirable in the years to come.

So, what should you do? For many practicing designers now, this wave will hit us at or near the end of our careers. By then, hopefully you will have built up a style and taste and skills (such as design management) that will be hard to replace or replicate. But never stop learning either; adaptation will be the key to survival. For new designers starting out, work on both your soft skills (understanding context, problem definition) and the hard skills (making new ways of solving problems). The more you can experiment, take risks, and do the unexpected, the better off you’ll be. Find your secret sauce.

Remember, too, that design isn’t just about problem solving; it’s about creating a more humane future. Solving problems is what computers have been about since their creation. But deliberately making a future we want to live in is a human struggle, one that I hope designers continue to participate in. Designing the algorithms that help design our world will be part of what we do. If we don’t design human values into the things we create, we’ll find ourselves in a world that is alien to us. We need to continue to invent the kind of future we want to live in. Algorithms can’t do this alone.

As Alfred North Whitehead told us, it’s the business of the future to be dangerous. Seldom has it seemed more so. I wish us all more than luck.

Note: In the six weeks since this piece was originally published, there’s been the launch of TheGrid, which presents itself as “AI Websites That Design Themselves.” If it works, well, then the future is arriving sooner than expected. As it often does.

Cropped image on article and category pages by Paul Hammond on Flickr, used under a Creative Commons license.

This interview is part of our ongoing exploration into experience design and how it will shape our future.

Super PACs are allowed to raise unlimited funds to support election campaigns, but can't coordinate with those campaigns; this especially means that campaigns can't share expensive private poll data with PACs to help fine tune their campaigns -- which is exactly what Republicans did with their cryptic, unlabelled Twitter accounts that acted as dead-drops with messages like "CA-40/43-44/49-44/44-50/36-44/49-10/16/14-52-->49/476-10s" to let affiliated PACs know what the polls had shown.

The groups behind the operation had a sense of humor about what they were doing. One Twitter account was named after Bruno Gianelli, a fictional character in The West Wing who pressed his colleagues to use ethically questionable "soft money" to fund campaigns.

A typical tweet read: "CA-40/43-44/49-44/44-50/36-44/49-10/16/14-52-->49/476-10s." The source said posts like that -- which would look like gibberish to most people -- represented polling data for various House races.

Posting the information on Twitter, which is technically public, could provide a convenient loophole to the law — or could run afoul of it.

"It's a line that has not been defined. This is really on the cutting edge," said Paul S. Ryan, senior counsel at the Campaign Legal Center, a nonpartisan organization focused on campaign finance issues. "It might not be legal. It's a cutting edge practice that, to my knowledge, the Federal Election Commission has never before addressed to explicitly determine its legality or permissibility."

How the GOP used Twitter to stretch election laws [Chris Moody/CNN] (Thanks, Jonathan!)

Återkommande påstående: "Vi/man har alltid sagt negerboll."

Har vi?

Hur länge, närmare bestämt? Knappast sedan tusen år, men kanske sedan 1500-talet, eller 1600-talet, 1700-talet..?

Men negerbollen är inte i närheten så gammal som många har för sig. I själva verket är det ett tämligen nytt ord.

Kakordet negerboll kom i bruk någon gång i mitten av 1900-talet men utsattes några årtionden senare för skarp kritik och började ersättas med chokladboll och ett antal ironiskt skämtsamma slanguttryck.

- Bo Bergman, Ordens ursprung (2012)

Det torde finnas åtskilliga brukare av ordet idag som var bland de första att använda det. Ett sådant ord är inte gammalt.

Det förklarar också varför SAOL inte hade med ordet så sent som i 1973 års upplaga. För det hade som synes inte med någon sorts finkänslighet att göra.


Nu är visserligen Svenska Akademins ordlista en medvetet trög instans, där man föredrar ord som satt sig. För första belägg får man leta någon annanstans.

Som i SAOB, den väldiga encyklopediska förteckningen över svenskans alla ord, som tar med och anger första kända belägg även för mången politiskt inkorrekt glosa. I den 1947 tryckta artikeln NEGER letar man förgäves efter tecken på någon censurerande finkänslighet. Här finns ord som "negerdarr" (som anges vara en starkt vardaglig beteckning på musikstilen jass), "negerspråk", "negerkrullig", "negerlukt" (som anges vara karakteristisk för negrer) och så vidare. Men ingen "negerboll".

Om det varit ett ord som förekom så hade man tagit med det. Men det gjorde man inte, eftersom det inte användes på 1940-talet.

Vad kallades då bakverken? Det vet jag inte, än. Jag har inte ens hittat något recept före 1950 som, trots att det är nog så enkelt för att inte säga trivialt, motsvarar moderna chokladbollar.

The last 24 hours:

A recent acquaintance wrote to me about an Exciting Event taking place about 90 minutes away from me. How lovely!, I thought. I never get invited to things. And I wasn’t. I was instead being asked for a list of interesting people who they could invite to the event. I wasn’t invited.

A stranger wrote to me on behalf of an author I met some years ago, about review copies of their new book. How lovely!, I thought. I love books. But I wasn’t getting one. I was instead being asked for a list of interesting people who they could send copies of the book to. I wasn’t getting one.

An old acquaintance wrote to me. How lovely!, I thought. I haven’t heard from them in years. But I wasn’t, really. It was a spam message going out to a list of everyone they’d ever written to, a pile of contacts scraped out by an assistant. The message did in fact state that I may not have heard from them in years, and in fact may never hear from them again, but nonetheless exhorted me to pollute my social media channels with plugs for their book. Which I haven’t read.

The art of asking is alive and well, it would seem. I totally understand its place in the combat zone of attention economics. But I do hope that people actually get good at it soon.  Or at least learn not to make each other feel like agalmic vending machines.  That turns the practise of agalmia into a zero-sum game that leads to petty and charmless posts like this one.

Reading: IN THE DUST OF THIS PLANET, Eugene Thacker (UK) (US)

Elöverkänslighet är på väg att bli ett stort folkhälsoproblem. Framförallt för dem som drabbas men också för samhället i sin helhet. Enligt Socialstyrelsens beräkningar finns idag över 280 000 drabbade i vårt land, av dessa har ungefär en tiondel svåra problem.

- Ur motion 2014/15:978, Elöverkänslighet, av Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Att Sverige hyser över en kvarts miljon "elallergiker" är en återkommande uppgift. Varifrån kommer den? I meningen därpå anger Carlsson vad som förefaller att vara källan:

I Nationell miljöhälsoenkät 2007 (NMHE 07), som finns att ta del av i Socialstyrelsens Miljöhälsorapport 2009, anger 3,2 procent att de är känsliga/överkänsliga eller allergiska mot elektriska och magnetiska fält.

Få se... 3,2 procent av nio miljoner, det blir lite drygt 280 000 det. Men att Socialstyrelsen citerar en undersökning är ju något helt annat än att de accepterar självdiagnosen.

Det räcker att i Miljöhälsorapport 2009 gå till det stycke Carlsson hänvisar till (sid 192) och läsa meningarna innan för att få reda på att SoS inte ens 2009 köpte de där 280 000 rakt av:

I välutformade experimentella studier har dock varken friska eller elöverkänsliga personer kunnat avgöra bättre än slumpen om de varit exponerade eller inte. [...] Det är uppenbart att symtomen är verkliga och att vissa drabbade lider svårt, men det finns i stort sett inga vetenskapliga data som bekräftar att exponering för elektromagnetiska fält orsakar eller bidrar till dessa symtom.

Och läser man därtill två meningar längre fram så konstateras att

Andelen som anger att de är känsliga/överkänsliga eller allergiska mot elektriska och magnetiska fält har inte förändrats sedan den förra enkätundersökningen 1999

vilket kan ställas mot den avsevärda ökning av mobilmaster, smartphones, 3G (som enligt de troende ska vara extra stygg strålning) med mera som Sverige erfarit under samma period.

Det förefaller som om Ulrika Carlsson i Skövde inte läst den källa hon hänvisar till eftersom hon i så fall hade insett att den i själva verket talar emot den slutsats hon drar.

Att slarva med källor och innantilläsning är en dålig idé. Det är en särskilt dålig idé när det gäller såväl pseudovetenskap som politik. Det är en direkt usel idé när det gäller pseudovetenskap och politik eftersom vanföreställningarna då kan få genomslag i samhället. Precis som vore de på riktigt.


Mer på bloggen: Elstrålning och andra folksjukor

Vill bara dela med mig av en lätt dialektisk svindel, som uppstod medan jag joggandes lyssnade igenom det fjärde avsnittet i samtalsserien Människan och maskinen. Under rubriken “Kritik” fortsätter Per Johansson med Eric Schüldt kring en tematik som känns igen från boken Framtiden (2011), som Schüldt författade tillsammans med Jonas Andersson Schwarz.

Samtalet tar avstamp i den transhumanism som företräds av Ray Kurzweil och dennes idé om “singulariteten“. Efter att Kurzweil presenterats som företrädare för en extrem optimism, vänder sig nu samtalet mot den motsatta positionen, alltså den extrema pessimismen i fråga om teknikens utveckling, även känd som neo-luddism. Per Johansson menar att det är en förnuftig sak att först lyssna på ytterligheterna i en debatt, för att sedan kunna bilda sig en mer nyanserad position någonstans mellan dessa.

Som exempel på teknikpessimism nämner han Bill Joy som skrev artikeln “Why the future doesn’t need us” (2000). Artikeln väckte uppståndelse eftersom den citerade ett långt stycke ur manifestet “Industrial society and its future (1995), skrivet av den välkände matematikern och terroristen Ted Kaczynski.

På ytan är det en självklar motsats. Ray Kurzweil bejakar den teknologiska singulariteten – Ted Kaczynski vill dra i nödbromsen för en skenande teknologisk utveckling. Fast delar de inte i hög grad samma analys? Båda förstår “maskinen” i termer av en enkelriktad, utbredande och exponentiell rörelse som i slutändan kommer att ersätta “människan”. Ted Kaczynski såg i grunden denna utveckling som omöjlig att stoppa, enligt Per Johansson – vilket i så fall får bombdåden att framstå som rena narcissismen. Å andra sidan visar det sig att Ray Kurzweil alls inte är någon renodlad optimist, utan tvärtom ägnar ett stort intresse åt vad han ser som hotfullt i teknikens utveckling, men han anser ändå att rörelsen mot en “singularitet” är förutbestämd – vilket får hans entusiasm att framstå som rena opportunismen.

Å ena sidan en pessimism som egentligen är narcissism. Å andra sidan en optimism som egentligen är en opportunism. Samtidigt som båda sidor delar en gemensamt förståelse av teknikens väsen.

Det tycks mig som att den optimism–pessimism som genomsyrar den digitala tidsåldern är ett motsatspar som äger något av samma falskhet som den kapitalistiska epokens subjekt-objekt.

Vad jag saknar i samtalet är just frågan om den kapitalistiska epoken, eller om moderniteten. För mig är det absolut nödvändigt att först fråga: är detta ett problem som hänger samman med kapitalismens utveckling under de senaste 500 åren, som bara intensifierats av de industriella revolutionerna? Om det inte är så, ska problemet förstås i en längre eller i en kortare epokalitet än kapitalismens 500-åriga?

En genomgående tendens i samtalsserien Människan och maskinen är försöket att finna en omedelbar koppling (eller kortslutning) mellan det väldigt långa perspektivet (den mänskliga kulturen) och det väldigt korta perspektivet (den digitala revolutionen). Risken för kortslutning består just i att man helt överskuggar det “medellånga” perspektivet, alltså frågan om vad som är specifikt för kapitalismen/moderniteten.

Som när samtalet kommer in på den ständiga polariseringen mellan “entusiaster” och “skeptiker” i samtida diskussioner om teknik. Genast frågar de sig om det möjligtvis kan vara en allmänmänsklig polaritet, som sätts på sin spets i digitaliseringen. Då vill jag kasta fram en alternativ teori, som är att motsättningen i första hand är modern och uppstår med den kapitalistiska varuproduktionen, där teknikens bruk styrs av det universella tvånget att skaffa pengar. Först när teknikutvecklingen underordnas ett abstrakt mått (alltså vad Marx kallar “värde”) blir den också enkelriktad och ostoppbar.

Men enligt den kritiska teorin om “värdeavspaltning”, kan värdet aldrig stå på egna ben. Förutsättningen för en kapitalistisk varuproduktion – och därmed även för en enkelriktad, ostoppbar teknikutveckling – är att någon kan ta hand om resterna, allt det som inte går att abstrahera till “nödvändig arbetstid” som sedan kan ersättas av maskiner. Detta betyder att motsättningen mellan teknikentusiaster och teknikskeptiker i någon mening är immanent i kapitalets begrepp. Det går inte att tänka sig att kapitalismen skulle ha överlevt i flera hundra år om det inte vore för att människor överallt återupprättar en polarisering mellan två ståndpunkter gentemot teknikutvecklingen. Därmed möjliggörs gång på gång en “nyanserad” position som ger något åt maskinerna, någonting annat åt människan.

Någon måste som sagt ta hand om resterna: det som inte ryms i Ray Kurzweils singularitet, det som inte kan lösas av Ted Kaczynskis terrorism. “Någon” tenderar att vara en kvinna. Nu slår det mig hur gärna jag hade velat höra typ Aase Berg sätta sig på tvären i samtalet jag just hört, som omväxling till det evinnerliga tjatet om hur nordamerikanska män tänker sig “tekniken”.

Australien har inspirerats av Storbritannien och lagt upp sin nya medborgarguide offentligt som en publik beta där medborgare kan titta och tycka medan utvecklingsarbetet pågår. När lyckas vi i Sverige göra något liknande?

Medborgarguiden, som finns på beta.australia.gov.au, samlar information om allt som medborgarna i landet kan behöva veta. Allt från vilka regler som gäller vid import eller export av varor, vad som gäller för föräldrar som separerar till var det finns mer information om körkort. All information finns inte på sajten utan de länkar ut till den mest relevanta källan (det kan vara båda andra myndighetssajter men också appar).

På sajten finns också allmän information om landet, som helgdagar och händelser i landets historia. Det finns också rena fakta om myndigheterna och hur man kontaktar dem. Slutligen samlar sajten information och kontaktvägar om man råkar ut för olyckor eller katastrofer.

I Storbritannien pågår ett stort projekt där planen är att ersätta alla myndighetssajter och mycket mer med en enda sajt, https://www.gov.uk/. Här har de precis infört en ny funktion som innebär att nästan alla sidor har en halvöppen statistiksida som visar den viktigaste information man behöver när man ska optimera sidan. Titta till exempel på sidan om att ansöka om ett brittiskt visum, gov.uk/apply-uk-visa.

Genom att lägga till info i url:en efter gov.uk, gov.uk/info/apply-uk-visa, kommer vi i stället till sidan med statistik. Där finns bland annat information om antalet sidvisningar, hur många felrapporter som gjorts om sidan, vilka sökningar som gjorts från sidan och vilka användningsbehov som sidan ska uppfylla. Jake Benilov har skrivit om varför de införde de nya statistiksidorna på projektets blogg.

I Sverige har vi många snygga och bra digitala tjänster som Ersättningskollen, Minpension.se och Verksamt.se. Vi har dessutom en mycket snygg guide till Sverige för turister och andra på sweden.se. Det vore kul om vi om några år kan skriva in sverige.se och inte hamna på turistguiden sweden.se utan på en riktig medborgarguide. En liknande medborgarguide som i Storbritannien, Australien eller Nya Zeeland, där det är lätt att hitta all information som vi som medborgare behöver.

George shook his head slowly. "You're wrong, John. Not back to where we were. This morning, we had an economy of scarcity. Tonight, we have an economy of abundance. This morning, we had a money economy—it was a money economy, even if credit was important. Tonight, it's a credit economy, one hundred per cent. This morning, you and the lieutenant were selling standardization. Tonight, it's diversity.

"The whole framework of our society is flipped upside down.'" He frowned uncertainly.

"And yet, you're right too, it doesn't seem make much difference, it is still the same old rat race. I don't understand it."

BUSINESS AS USUAL, DURING ALTERATIONS by Ralph Williams (Astounding Science Fiction, 1958)

I bought a box of SF pulps when I was in my late teens from one of my father's friends, who kept them in the garage. English editions of Astounding Science Fiction, for the most part. Stories written by authors whose names I barely recognised, despite being a science fiction reader from about as soon as I could read.

I paid more than I could afford for them.

I suspect that one story paid for all of them, though.

It's a thought experiment. I'd forgotten the opening of the story (aliens decide to Mess With Us) but remembered what happened after that.

We're in a department store. And someone drops off two matter duplicators. They have pans. You put something in pan one, press a button, its exact duplicate appears in pan two.

We spend a day in the department store as they sell everything they have as cheaply as possible, duplicating things with the matter duplicator, making what they can on each sale, and using cheques and credit cards, not cash (you can now perfectly duplicate cash – which obviously is no longer legal tender). Towards the end they stop and take stock of the new world waiting for them and realise that all the rules have changed, but craftsmen and engineers are more necessary than ever.

That companies won't be manufacturing millions of identical things, but they'll need to make hundreds, perhaps thousands, of slightly different things, that their stores will be showrooms for things, that stockrooms will be history. That there will now be fundamental changes including, in 1950s-style retailing, in a phrase that turned up well after 1958, a long tail.

Being Astounding Science Fiction, the story contains the moral of 95% of Astounding Science Fiction stories, which could perhaps be reduced to: people are smart. We'll cope.

When my friends who were musicians first started complaining sadly about people stealing their music on Napster, back in the 1990s, I told them about the story of the duplicator machines. (I could not remember the name of the story or the author. It was not until I agreed to write this introduction I asked a friend, via email, and found myself, a google later, re-reading it for the first time in decades.)

It seemed to me that copying music was not stealing. It was something else. It was the duplicator machine story: you were pressing a button and an object appeared in the pan. Which meant. I suspected, that music-as-object (CD, vinyl, cassette tape) was going to lose value, and that other things – mostly things that could not be reproduced, things like live shows and personal contact – would increase in value.

I remembered what Charles Dickens did, a hundred and fifty years before, when copyright laws meant that his copyrights were worth nothing in the US: he was widely read, but he was not making any money from it. So he took the piracy as advertising, and toured the US in theatres, reading from his books. He made money, and he saw America.

So I started doing Evenings With Neil Gaiman as fundraisers for the Comic Book Legal Defense Fund, and learning how to do that; to make an evening interesting for an audience, with just me and a stage and things I'd written, partly because it seemed to me that one day it might not be as easy to make money from selling stories in the traditional way, but that business might still continue more or less as usual, during the alterations, if there were other thing I could do.

And as the nature of music-selling changed utterly and fundamentally, I just stood and watched and nodded. Now the nature of book publishing is changing, and the only people who claim to know what the landscape of publishing will look like a decade from now are fools or deluding themselves. Some people think the sky is falling, and I do not entirely blame them.

I never worried that the world was ending, because as a teen I'd read a thought experiment in an SF pulp published two years before I was born. It stretched my head.

I know that the view is going to be very different in the future, that authors are going to get their money from different places. I am certain that not all authors can be Charles Dickens, and many of us became authors in order to avoid getting up on stages in the first place, and that it's not a solution for everybody or even for most of us.

Fortunately, Cory Doctorow has written this book. It's filled with wisdom and with thought experiments and with things that will mess with your mind. Cory once came up with an analogy while we argued that explained the world that we were heading into in terms of mammals versus dandelions to me, and I've never seen anything quite the same way since.

Mammals, he said, and I paraphrase here and do not put it as well as Cory did, invest a great deal of time and energy in their young, in the pregnancy, in raising them. Dandelions just let their seeds go to the wind, and do not mourn the seeds that do not make it. Until now, creating intellectual content for payment has been a mammalian idea. Now it's time for creators to accept that we are becoming dandelions.

The world is not ending. Not if, as Astounding Science Fiction used to suggest, humans are bright enough to think our way out the problems we think ourselves into.

I suspect that the next generation to come along will puzzle over our agonies, much as I puzzled over the death of the Victorian Music Halls as a child, and much as I felt sorry for the performers who had only needed thirteen minutes of material in their whole life, and who did their thirteen minutes in town after town until the day that television came along and killed it all.

In the meanwhile, it's business as usual, during alterations.

-Neil Gaiman

---

This article is part of a series of posts occasioned by the publication of Cory Doctorow's Information Doesn't Want to Be Free: Laws for the Internet Age, with introductions by Neil Gaiman and Amanda Palmer. Kirkus Reviews called it "a guide to the operation of the Internet that not only makes sense, but is also written for general readers."

---

3DP I SVERIGE: En ny undersökning utförd av 3dp.se visar hur svenska företag använder 3d-printteknik. Överraskande är det mindre utrustning som är mest utbredd.

3dp.se har undersökt hur 3d-printanvändningen ser ut i Sverige. Rapporten visar vilka tekniker som används, vem som använder tekniken, vad utrustningen används för och hur investeringsbehovet ser ut.

Majoriteten av de svenska företag som deltagit i undersökningen (58 procent) använder utrustning som producerar i plastmaterial, baserat på så kallad FDM-teknik (Fused Deposition Modeling). Denna bygger på att en plasttråd värms upp i ett munstycke och spritsas ut lager för lager på en byggplatta.

FDM-tekniken är en av de 3d-printtekniker som ger lägst upplösning och det finns få material att använda. De vanligaste materialen är ABS och PC, polykarbonat.

Den näst vanligaste tekniken är Polyjet (22 procent). Denna påminner om bläckstråleteknik, med skrivhuvuden som bygger upp objekt lager för lager genom att ”spraya” en byggyta med flytande material som sedan härdas (stelnar) med UV-ljus. Polyjet-tekniken är unik i det att det går att kombinera material i en produktionsprocess och på så sätt få flera egenskaper i en produkt.

– Det är inte helt överraskande att FDM-tekniken är vanligast, säger Mattias Kristiansson, redaktör på 3dp.se. På grund av att ett antal patent gått ut finns det idag flera konkurrenter, vilket gör att inköpspriserna sjunkit samtidigt som det finns ett stort utbud av lösningar.

INVESTERINGAR I 3D-PRINTTEKNIK
25,4 procent av de deltagande företagen använder en 3d-printer som kostar mellan 16 000–50 000 kronor. Som motvikt till detta uppger 23,6 procent att de använder en 3d-printer som kostar en miljon kronor och över. 21,8 procent har uppgett att deras 3d-printer kostat mellan 5 000–15 000 kronor.

– Enklare FDM-baserade 3d-printrar framtagna främst för konsumentbruk är de mest konkurrensutsatta, säger Mattias Kristiansson. Det finns i dagsläget över hundra olika konsumentmaskiner för under 15 000 kronor. Vi ser att många företag, även större, börjar att experimentera med mindre maskiner för att sedan uppgradera till utrustning som ger högre produktionskapacitet, materialmöjligheter och kvalitet.

– Lösningarna i miljonklassen och över har inte följt samma prisutveckling som de mindre maskinerna. I gengäld är dessa utvecklade för framtagning av slutprodukter. Det kan vara allt från komponenter som ska ingå i ett flygplan till konsumentfärdiga produkter.

ENSTYCKSPRODUKTION VÄXER
80 procent uppger att de använder 3d-print för prototyper och skisser. Men hela 55 procent säger att de även använder 3d-print för enstyckstillverkning. Det kan handla om individanpassade produkter eller tillverkning ondemand, alltså när en order kommer in så produceras den. 36 procent uppger att de 3d-printar kortare serier.

– När det gäller enstyckstillverkning så är 3d-print en etablerad produktionsmetod för att ta fram patientspecifika implantat och protetik i titan och andra metallegeringar, till skal för hörapparater i olika plastmaterial, säger Mattias Kristiansson. Enligt flera undersökningar är enstyckstillverkningen också den produkttyp som kommer att växa mest de kommande åren.

– Förhållandet mellan prototyper och slutprodukter motsvarar resultaten från andra undersökningar i USA och Storbritannien, möjligtvis är svenska företag något sämre på att använda 3d-print för att tillverka slutprodukter.

FÖRETAGSLEDNINGEN VISAR INTRESSE
Utifrån yrkesgrupperna design & utveckling, produktion och ledning så är design & utveckling på 82 procent den grupp som främst använder 3d-printern på företaget. Produktionen är tvåa med 38 procent, följt av ledningen på 29 procent.

– Vi ser flera exempel på företag som använder 3d-print både inom produktutveckling och produktion, säger Mattias Kristiansson. Att även ledningen använder 3d-print ser vi som överraskande positivt. Ledningens engagemang och förståelse för potentialen i 3d-printtekniken är avgörande för en högre implementeringstakt i svensk tillverkningsindustri.

FRAMTIDA INVESTERINGSBEHOV
En majoritet av respondenterna (55 procent) uppger att de har behov av mer utrustning det kommande året. 22 procent är osäkra, medan 24 procent är nöjda med sin maskinpark. Sett på längre sikt har en överväldigande majoritet, 96 procent, uppgett att deras användning av 3d-printtekniken kommer att öka.

– Även om 96 procent uppger att deras användning kommer att öka, så ser det inte ut att finnas ett omedelbart behov av nyinvesteringar hos de svenska företagen, säger Mattias Kristiansson. En möjlig anledning kan vara att man fortfarande har mer kapacitet i befintlig maskinpark. Investeringsbehovet blir också tydligare i takt med att användningen förflyttar sig till andra områden utöver skisser och prototyper.

Freedom of Information Act requests from the Associated Press reveal that St Louis police requested the no-fly zone to prevent the press from getting overhead footage of the crackdown on demonstrations, and that the FAA was complicit in crafting an illegal ban that allowed commercial aircraft to land at the airport while still grounding the news-birds.

Needless to say, the story that the no-fly was created in response to shots fired on a police helicopter was just bullshit.

“They finally admitted it really was to keep the media out,” said one FAA manager about the St. Louis County Police in a series of recorded telephone conversations obtained by The Associated Press. “But they were a little concerned of, obviously, anything else that could be going on.

At another point, a manager at the FAA’s Kansas City center said police “did not care if you ran commercial traffic through this TFR (temporary flight restriction) all day long. They didn’t want media in there.”

FAA procedures for defining a no-fly area did not have an option that would accommodate that.

“There is really … no option for a TFR that says, you know, ‘OK, everybody but the media is OK,'” he said. The managers then worked out wording they felt would keep news helicopters out of the controlled zone but not impede other air traffic.

Ferguson No-Fly Zone Aimed at Media [AP/Time]

(Image: Camera mounted underneath the nose of a news helicopter, Fletcher6, CC-BY-SA)

Lansera snabbt och utveckla iterativt. Så kan de senaste årens utvecklingsprinciper sammanfattas. Men glöm inte bort den sista piffen innan lanseringen. Inspirationen hittar du på Little Big Details.

Little Big Details är en klassisk sajt som fokuserar på en enda sak. De publicerar skärmdumpar och giffar som visar de där små detaljerna som gör det så mycket lättare att komma ihåg en sajt. Efter att ha legat i dvala några månader är de nu tillbaka.

Här är några favoriter från de senaste dagarna och längre tillbaka i tiden.

 

 

 

 

 

Idén har cirkulerat lite då och då genom seklerna: Jorden är ihålig. En av de mest namnkunniga förespråkarna var ingen mindre än Edmond Halley. Han föreslog hela tre inner-jordar, där bara den innersta är solid; som en gigantisk version av ryska dockor.

Är det någon som tror på sådant idag?

Ett namn som ideligen dyker upp när man studerar ämnet är Richard E. Byrd, rear admiral (motsvarar ungefär konteramiral i svenska flottan). Han var mer flygets man än flottans, och ägnade sig även åt spektakulära arktiska äventyr med såväl fartyg som flygplan involverade. Huruvida han 1926 lyckades flyga ända till nordpolen, som den förste i världen, är en omdiskuterad fråga som jag inte ska ta upp här.

I kretsar som åtminstone påstår sig argumentera för jordens ihålighet cirkulerar ett avslöjande dokument om en långt mer spännande tripp. I Byrds hemliga dagbok beskriver han hur han den 19 februari 1947 flög till nordpolen, och en god bit bortom den. Bortom polen..? Jomen.

I alter altitude to 1400 feet and execute a sharp left turn to better examine the valley below. It is green with either moss or a type of tight knit grass. The Light here seems different. I cannot see the Sun anymore. We make another left turn and we spot what seems to be a large animal of some kind below us. It appears to be an elephant! NO!!! It looks more like a mammoth! This is incredible! Yet, there it is! Decrease altitude to 1000 feet and take binoculars to better examine the animal. It is confirmed - it is definitely a mammoth-like animal! Report this to base camp.

-"Byrds hemliga dagbok"

Anteckningarna från Byrds spännande resa försöker inledningsvis ge intryck av en torr professionell redogörelse, samtidigt som man lagt in talspråk, för många utropstecken, "My GOD!!!" osv. Då och då fastnar rentav skiftlåset.

Sedan landas Byrd av en mystisk yttre kraft, beger sig in i en kristallstad och får träffa "the Master". Denne berättar att landet heter Arianni. Tefaten (detta var året då tefatsvågen började) kommer från dem och de kallar dem Flugelrads. Folket i Arianni talar för övrigt med en "lätt nordisk eller tysk brytning", är långa och blonda och har hakkors på sina tefat.

Hela den egendomliga texten kan läsas hos exempelvis The Hollow Earth: Secret Diary of Admiral Byrd?

Vad ska man då säga om detta? Är det sant? Öh, nej... (Även om det finns häpnadsväckande många vidöppensinnade som hävdar att det är något mer än en saga.) Är det något att motbevisa? Ska man behöva ta upp Operation Highjump, en väldig militärmanöver som utfördes i Antarktis från augusti 1946 till slutet av februari 1947 och där Byrd hade fullt upp hela tiden? Eller att Arktis i februari är mitt inne i den becksvarta polarnatten?

En intressantare fråga är: Vad är texten?

Här är en del av Mästarens budskap:

I believe that some of your race will live through the storm, beyond that, I cannot say. We see at a great distance a new world stirring from the ruins of your race, seeking its lost and legendary treasures, and they will be here, my son, safe in our keeping.

Jämför med följande:

I believe that you will live through the storm. [...] Beyond that, my vision weakens, but I see, at a great distance, a new world stirring in the ruins, stirring clumsily but in hopefulness, seeking its lost and legendary treasures. And they will all be here, my son, hidden behind the mountains in the valley of Blue Moon, preserved as by miracle for a new Renaissance ...

"Den blå månens dal", är den bekant? Den beskrevs av James Hilton i novellen Lost Horizon (1933), filmatiserad 1937. Det var där hittepå-Byrds Master hittade sina repliker, lånade från översteprästen i dalens lamakloster Shangri-La, som alltså även det är Hiltons skapelse.

Vad är då syftet med det hela?

Den förste som antydde att Byrd skulle ha upplevt något extraordinärt i Arktis var den italienske skribenten Amadeo F. Giannini, i boken Worlds Beyond the Poles från 1957 (eller strax efter Byrds död). Den längre texten är dock av yngre datum. Från 1970-talet kunde den beställas per postorder från "The Society for a Complete Earth".

Håljordingarna verkar ha en förkärlek för att bilda många sällskap, organisationer och föreningar. Om det nu är för att se fler ut, att det är roligare att starta nytt än driva befintligt, att de kommer i luven på varandra, eller något annat. Ett återkommande namn, en man som drivit tesen om den ihåliga jorden som ingen annan, är Danny L. Weiss:

I began my scientific, psychic, and apolitical journey with my coming of age during the controversial and chaotic Vietnam War. Enlisting as a naïve and idealistic volunteer soldier, I soon experienced the emotional conflict wrought from the clash of inbred patriotism with the mindless destruction and the carnage of too many innocents–collateral damage.

Thus began my lifelong pursuit of spiritual and political truth in myriad forms. I committed the unpardonable sin of questioning the official version of events as presented by the “authorities.” My experiences, thoughts and clairvoyant visions led me to new understandings of how the world and universe works, both practically and spiritually. My passion for exploration and the real truth behind the veneer of the official, whitewashed story over the past fifty years has confirmed the validity of introspection and a belief in my personal vision. This has led me to extraordinary events and experiences. And still more adventures lie ahead.

My twenty-five year analysis of the theories of a hollow earth was incredibly enhanced by my encounters with some extraordinary people who swore they had had personal experience with the hollow Earth, beings who dwelt there and Hitler’s desperate orders to find an entrance. The stuff of science fiction, though they were convinced it was real. It’s been an incredible ride, much of it documented in my new book, The Hollow Earth–Revisited. The rest will leak out in notes to subscribers and our loyal readers.

Bland mycket annat drev Weiss "The Society for a Complete Earth". Om det var han som skrev "Byrds hemliga dagbok"? Helt osannolikt är det inte. Men ungefär där tröttnade jag på den ihåliga jorden i dess moderna tappning.

Coolors is "the super fast color scheme generator for cool designers." Just hit the space bar to see a new palette, and get inspired.

The result page gives hex codes for each color, which can then be copied and emailed to a friend or colleague. Very enjoyable even if you aren't designing something.

• Coolors (coolors.co)

One of my favourite things, this time of year, is The Cancellation Bear on Twitter. @TheCancelBear follows the season’s new American tv shows, and contextualises their ratings in terms of whether or not the bear will get to eat them. The Bear is sad because FOREVER’s ratings mean it will not be an imminent meal. Given how insane the network pilot process is — and, having been involved in one pilot that didn’t make it to air and still cost an unrecoupable four million dollars, I know a little whereof I speak — Cancellation Bear may be the only sensible response to what has become a major cultural sporting event.

 

The post ÄNTLIGEN. Brännland Iscider 2013 hos Systembolaget från 29:e oktober. appeared first on Brännland cider.

Over the past few months you may have wondered, where are my little big details? Where did those fine folks go that curate and post all of the awesome submissions?

Well, we just got busy. But we’re back, starting tomorrow.

This time around the LBD blog will be 100% ad/sponsor free*, and the content will be posted by a small group of contributors on a (hopefully) daily basis. *Mailchimp still generously sponsors our newsletter.

Thanks for sticking around, and keep those submissions coming.

– LBD

Nyligen lanserade Hemnet.se en helt ny app för iPhone och iPad, utvecklad internt. Jag tog mig en titt på appen och hittade flera snygga och smarta detaljer.

Nedanstående skärmdump innehåller det mesta jag gillar med appen. Det visar hur enkelt det är att markera områden man vill söka bostad i (jag har valt den delen av Hornstull som ligger närmast vårt kontor), flaggorna som ger överskådlig information om varje bostad och hur man ändrar information som visas. Vi kan också se att Hemnet använder Apples inbyggda kartor i appen (det syns ännu bättre i en annan skärmdump längre ner på sidan). Dessutom syns notiserna som pekar ut olika funktioner för användaren första gången man använder appen. Smart och hjälpsamt.

Om du hellre söker på gata, stad eller område utan att rita funkar det naturligtvis också. De här båda skärmdumparna visar hur Hemnet lyckas ge användaren många valmöjligheter utan att det blir oöverskådligt.

Personligen föredrar jag att lista bostäderna i träfflistan baserat på pris per kvadratmeter. Det, och mycket mycket mer, finns med i listan över filtreringsmöjligheter. Det är sammanlagt två scrollar med olika filter. Klicka bara på ”Fler alternativ” så visas alla alternativen.

Om något ska få svenska iPad-användare att börja använda Apples egen kartapp är det nog Hemnet, dels naturligtvis eftersom det är så många som använder Hemnet-appen, men också för att det är så snyggt.

Någon jag däremot inte gillar är att lösenordet syns i klartext när man loggar in, om man inte aktivt väljer att klicka på Dölj. Och eftersom standard över allt annars är att lösenordet inte syns när man skriver in det tycker jag att det är en rätt dålig säkerhetsdetalj.

Kanske något att inspireras av nästa gång ni funderar på att göra om er sajt?

Strasbourg-based photographer Julien Douvier utlilizes a variety of techniques to create these beautifully meditative cinemagraphs of urban life and nature. He films and edits every image with an obsessive attention to detail, a fact not lost on several fashion clients that have commissioned Douvier to bring their brands to life recently. You can follow more of his personal and commerical work on Tumblr and on Behance. (via Designtaxi, Ignant)

Text ur Faktum #121, tidigare opublicerad på nätet:

Redan på sextiotalet när vi diskuterade reklambranschen skrev jag ju att sådana personer som gör reklam mot betalning är andens stjärtgossar om de är män och intellektets horor om de är kvinnor.

Citatet är författaren, krönikören och bråkstaken Jan Myrdals. Han skrev det på debattsajten Newsmill vid åttiotvå års ålder. När ni läst det några gånger och konstaterat att provokationslusta inte behöver dämpas med åren, vill jag att ni ska notera det lilla ordet ”ju”.

Jan Myrdal älskar ”ju”. Genom att peta in ett ynkligt litet ord på två pyttebokstäver så gör han sin text så mycket mer uppfordrande. Plötsligt förstår jag som läsare att jag förväntas känna till vad en nästintill bortglömd gubbe skrev tio år innan jag föddes.

I samma text som ovan skriver Myrdal: ”Vi har ju alla – Strindberg som jag som andra – skrivit om hur falt följsamma de svenska yrkesintellektuella är.” Det är en fantastisk mening. Inte bara för att Myrdal ställer sig själv bredvid Sveriges störste författare genom alla tider, utan framför allt för att han åter trycker in detta sitt ”ju”.

Mellan raderna säger Myrdal till oss: ”Det här räknar jag med att ni vet, och gör ni inte det så är ni egentligen för okunniga för att läsa vidare.”

Jan Myrdal är idag ingen särskilt inflytelserik skribent. Han firade sina största triumfer under vänstervindarnas år på sextio- och sjuttiotalen, då han var tio-tjugo år äldre än samtidens unga och därför en lagom gammal auktoritet att hålla i handen för dem som just då ville göra uppror mot sina föräldrar. Han sprutade ur sig texter och böcker i alla upptänkliga ämnen – kommunism, pornografi, mexikansk gatukonst, sig själv – och gör så alltjämt.

Tiderna har förändrats; på sextiotalet var det tusentals som läste och höll med honom, idag är bara Jan Myrdal-sällskapet kvar och efter vad jag förstår är Myrdal rätt ofta i luven på dem.

Och så finns det nog en handfull gamla Myrdalfiender som läser honom med masochistisk njutning.

Men det bryr sig Myrdal inte om. Han fortsätter lika magnifikt att presentera sina gamla åsikter som självklarheter. Och inte bara sina åsikter – som läsare förväntar han sig att vi ska känna till allt om honom.

Läser man igenom ett axplock av Myrdals memoarböcker (han har förstås skrivit hur många som helst) så ser man att man också förmodas ha koll på vad Myrdal gör på sin fritid: ”Här på landet går jag mest i knickerbockers från höst till vår. Det är bekvämast så. Jag går ju mycket i skogen” (Barndom, 1982).

Jag förväntas vidare ha snappat upp diverse övergripande fakta om Myrdals morfar – ”Han var ju friluftsmänniska och jägare” – och farfar – ”Han var ju självlärd och hade fått gå den långa vägen” – sen gammalt (bägge citaten ur Barndom). Och inte nog med det! Myrdal tar för givet att jag också är insatt i hans gamla onanivanor: ”Jag hade ju hållit på att runka sedan jag var sex, sju år” (När morgondagarna sjöng, 1994).

Det intressanta med greppet är att det funkar. Jag hade naturligtvis ingen aning om hur gammal Jan Myrdal var när han började leka med Lille-Jan innan jag läste hans memoarer, och jag hade antagligen inte kommit ihåg det nu om inte det där ”ju” hade fått mig att haja till och tänka ”vänta nu – detta kanske är allmänbildning?” Och nästa gång jag läser nåt som Myrdal skrivit om sitt gamla självbefläckande så kan jag bekänna mig till de, visserligen högst ofrivilligt, invigda.

Så ett rätt använt ”ju” kan ställa höga krav på sina läsare, krav som läsarna inte sällan känner sig manade att uppfylla. Men det kände ni redan till. Ju.

The post Det är ju Myrdal! eller Det är ju, Myrdal! appeared first on En man med ett skägg.