We get old and get use to each other. We think alike. We read each
others minds. We know what the other wants without asking. Sometimes we
irritate each other a little bit. Maybe sometimes take each other for
granted.
But once in awhile, like today, I meditate on it and realize how
lucky I am to share my life with the greatest woman I ever met. You
still fascinate and inspire me. You influence me for the better. You’re
the object of my desire, the #1 Earthly reason for my existence. I love
you very much.
Happy Birthday Princess.
John
A heartfelt birthday message from Johnny Cash to his beloved wife June has been voted the greatest love letter of all time.
The simple, but plainly expressed missive in which the singer dubbed the
Man in Black writes ‘you’re the object of my desire, the #1 Earthly
reason for my existence,’ has topped a list of passionate penmanship.
VPNs are great for security, but one of the big reasons many people use one is to mask or change their IP address. This lets you get around location-based restrictions on content, or check if your provider is throttling your connection. Unfortunately, a new security flaw can reveal your real IP address to prying eyes, even if you're using a VPN, and it's easy to exploit. Here's how it works, and what you can do about it.
The news/ramifications/fallout from last night's bombshell announcement that Sony would let Marvel play with their Spider-Man figures (so to speak) continue! The WSJ confirms Spidey will make his Marvel Cinematic Universe debut in Captain America: Civil War while Sony's Sinister Six movie is back on!
This email was waiting for me when I got back from the JoCo Cruise:
Maybe it’s the fact that the boat is still moving, or the fact that I have real coffee in my veins for the first time in almost two weeks, or maybe it’s just because I’m easily amused, but here is my response:
Happy Monday, everyone! May all your emails today be amusing.
The helicopter, the elevator scene, the hyper-articulated six-pack abs, the breathy dialogue ... they're all here in this meticulously detailed trailer for Fifty Shades of Bricks. For the full effect, check out the side-by-side comparison between live-action and Lego parody trailers here, and ask yourself: which version would you rather see?
Ron Luxemburg is a professional photographer in California. He was using a very nice telescope, an Astro Physics AP155, on Jan. 27, 2015, to test out a Canon EOS M mirrorless camera.
The Moon was just past first quarter, and a pretty nice target. He had it all set up, and noticed an airplane headed toward the Moon in the sky. He didn’t have much time, but luck favors the well-prepared. He was able to snap this spectacular shot:
Holy wow! I’m no plane spotter, but a bit of searching makes me think that’s a Delta 767. At 1/640th of a second the plane shows a bit of blur at such high magnification, but that only adds to the sense of drama in my opinion. And I love the distortion of the Moon from the hot exhaust of the jets! Note how crisp the Moon looks otherwise; like I said, AP makes incredibly good optics.
A little math will help reveal just how good his timing was. Note that the plane is very roughly the same apparent size as the Moon. There are variants of the 767 with different lengths, but 50 meters is close. A typical cruising speed is 600 kilometers per hour, which is 170 meters per second. That means the plane travels its own length in about one-third of a second.
Now think about how perfectly timed this photo is. If Luxemburg had been off by literally half a second he might have missed the shot. I've seen a lot of shots of airplanes near the Moon, but this is the finest one in memory. Very cool.
I höstas skickade jag in en samling dikter till en rad olika förlag. Manuskriptet hade arbetsnamnet “Semestermaskinen” och bestod uteslutande av olika dikter jag hittade när jag satt och bläddrade i gamla dagböcker, och jag hade egentligen inga förhoppningar om att något förlag skulle nappa för texterna var i ärlighetens namn ganska dåliga. Här är ett exempel:
Ljudet av skrattande kompisar
Mitt självförtroende håller på att
krossas. Må de dö allihop!
Vinden ven över den öde heden när
den första klyschan gjorde entré
Undrar hur länge den här boken kommer hålla? Sommaren ut? Nja.
Jag dammsög under texten idag
Ordentligt. Fett dammigt! Vände
även på den så att det katten rivit
sönder inte syns. Ha!
Och här är ett till:
Somliga har för mycket fritid
Fan, undrar hur länge jag
suttit och skrivit detta.
Nu får det vara nog.
Givetvis var inget förlag intresserat, och de opersonliga refuseringsbreven har trillat in ett efter ett. Låt oss titta lite närmre på dem. Vad är ett refuseringsbrev? Hur formuleras det, och vad är det egentligen som sägs?
Så här skrev Albert Bonniers förlag:
Hej Magnus,
Tack för att vi fått läsa och överväga din bokidé. Dessvärre har vi beslutat oss för att tacka nej till utgivning av “Semestermaskinen”.
Vi tar emot ett stort antal manus varje år och har därför endast möjlighet att ge utförligare kommentarer i ett fåtal fall.
Tack för att du vände dig till oss!
Bonniers inleder med en personlig hälsning – eller i alla fall med att använda mitt namn. Artigt! Ordet “bokidé” är väldigt intressant, nästan som en litterär orkidé. Vad är ens en bokidé, och är det inte lite väl dissigt att kalla ett manuskript för en idé? Jag tänker mig att bokidé snarare är något i nivå med “Jag funderar på att skriva en bok om en katt och en arkivarie som löser brott”.
Vi går vidare. Så här refuserar Brombergs bokförlag ett manuskript:
Hej,
Vi har nu läst din diktsamling Semestermaskinen som du haft vänligheten att erbjuda oss för utgivning.
Tyvärr måste vi tacka nej. Lyrik är en väldigt liten del i vår utgivning och vi ser ingen möjlighet att ge ut dina dikter. Den lyrik vi ger ut är oftast i antologiform eller av författare som vi samarbetat länge med och där lyrik är en del i deras produktion.
Vi önskar dig varmt lycka till på annat håll.
Till skillnad från Bonniers så ursäktar sig Brombergs mer, nästan som att de inte riktigt vill stå för refuseringen. Här är det inget “Vi har beslutat oss”, utan istället får man en liten utvikning med subtexten att, åh, om ändå de haft möjlighet att ge ut mer lyrik så hade de självklart gett ut även detta, typiskt vilken osis! Vilket såklart är bullshit; mitt manuskript hade inte blivit utgivet om så Brombergs gav ut tio diktsamlingar i veckan. Jag uppskattar dock att de försöker ge mig en “soft landing”.
W&W är rakare:
Hej Magnus!
Tack för att vi har fått läsa ditt manus Semestermaskinen. Tyvärr har vi nu kommit fram till att vi tackar nej till utgivning. Vårt utrymme för nya åtaganden är för närvarande begränsat, och dessvärre tycker vi inte att ditt manuskript är tillräckligt övertygande för att publiceras
Vänliga hälsningar
Nu börjar det likna något. “Inte tillräckligt övertygande för att publiceras” ska bli min nya Twitter-bio. Det är sånt här man vill höra när man refuseras: hårda, kränkande ord och inte några jäkla ursäkter. Mycket bra, W&W!
Slutligen har vi det lilla nystartade Sjuttonde förlaget:
Hej och tack för att vi fick läsa Semestermaskinen!
Dessvärre har vi beslutat oss för att tacka nej till utgivning. När vi antar en bok ska vi dels känna att den passar Sjuttonde förlaget, dels känna att vi kan göra dig och ditt manus rättvisa.
Vi har tyvärr ingen möjlighet att ge utförligare kommentarer på manuset annat än i undantagsfall.
Lycka till!
Allt gott
Som ni kan se är det här det flummigaste refuseringsbrevet. Det är mycket snack om att “känna”. Vad har känslor med saken att göra? Jäkla hippies! Däremot är det mycket trevligt med hela två avslutningsfraser – “Lycka till!” och “Allt gott” – även om det styrker min hippieteori.
Sammantaget är jag besviken på breven. Det finns ingen skärpa i formuleringarna; texterna präglas av en osäkerhet och ängslighet och lyckas bara knappt förmedla sitt budskap.
SciShow News explores new research in the world of food, including insights into what causes food addiction, and how a certain flavor might be good for your health.
I’ve got plenty of geeky t-shirts, but none I’d wear at the office on Valentine’s Day. In that spirit, are are 5 geektastic t-shirts you can get to celebrate on February 14th! Please note that all these shirts come with free worldwide shipping until Feb. 9th.
Earlier this year, the folks at Hubble released a jaw-dropping and massive image of the Andromeda galaxy that took me by surprise. What I mean is, when I first looked at the picture I saw small(ish) versions, and they looked noisy, low quality.
Then I clicked on the bigger version, and literally gasped when I realized that what I thought was noise was actually a hundred million stars, jammed so closely together from our vantage point 2.5 million light-years away that they looked like grain in an old photograph.
See what I mean? From a distance, the stars blend together, looking like fuzz. It’s only when you zoom in, resolve them, that you start to see what’s really happening here: You’re looking into an entire other galaxy, a massive swarm of nearly a trillion stars located some 25 million trillion kilometers away.
That’s 25,000,000,000,000,000,000 kilometers, if you want to see it written out.
It’s funny, too: When I saw this image, I suddenly remembered a similar photograph from years ago. I used to work with a camera on board Hubble, called the Space Telescope Imaging Spectrograph, or STIS. I wrote a little program that would take the previous day’s public observations (ones that were immediately released, as opposed to being proprietary for some period to give scientists a chance to work on their data), clean them up a bit then display them on my monitor so I could peruse them.
Most of the pictures were almost blank; random patches of sky with a few fuzzy galaxies in them. But then one day an image popped up that was just wall-to-wall stars, thousands of them. I was momentarily stunned, then came the “what the hell am I seeing?” moment. Checking the coordinates, I realized that this was an observation of NGC 205, a dwarf companion galaxy orbiting Andromeda. I’ve seen it dozens of times through my own telescope, looking like just a faint, glowy patch near Andromeda’s core. And here it was resolved into stars!
It took a second for me to recover, and then the real moment hit me. The hair stood up on the back of my neck.
“A hundred years ago,” I thought, “Edwin Hubble himself would have killed for this data. They were still trying to figure out what galaxies were back then, whether they were gas clouds or billions of stars, and here I am looking into one and seeing its true nature as casually as sipping my morning coffee.”
It was a big moment for me, and I’ll always remember the clarity with which I felt the march of scientific progress, and the awe of seeing the raw Universe laid out right in front of me.
If everyone could feel that, even for a minute or two … I wonder how much better a place the world would be.
Tip o' the lens cap to Robert Gendler, who put together the Hubble mosaic of Andromeda!
