1.
Det börjar med en buss som inte är där.
Det är förstås utmärkt på flera sätt. Vi får stå i morgonsolen på Södervärn istället för att hänga på flygplatsen, resandets andra krets där våra kroppar förbereds på att kastas runt av vindarna. Allt eftersom tiden går och vårt rapsoljemetylesterdrivna färdmedel inte behagar infinna sig blir de nervösa blickarna upp mot korsningen allt tätare. Småbarnsmodern som både skall hantera sin treåring och checka in en barnvagn har redan sett sin beställda taxi vägra ta med henne eftersom den saknat utlovad bilbarnstol. Hon har gett upp. Vi andra har fortfarande något hopp om att det skall ordna sig för oss allihop: Taxin jag ringer efter har en chaufför som tagit sitt körkort i annat land än Sverige och har en något mer avslappnad inställning till svenska trafikregler. Inräknat barnet är vi visserligen för många för bilen. Knän att sitta i har vi fått av en anledning.
I Stockholm äter jag lunch med Emil Hernvall som skall upp mot Dalarna och renovera gård istället för att ha roligt på Åland. Det är sådana beslut teologiska funderingar om den fria viljan och rätten att göra misstag har brottats med i årtusenden. På Facebook har Lennart Jansson meddelat att inte heller han har drabbats av det vansinne som får övriga uppsaliensare att resa med morgonfärjan utan kan hålla mig sällskap. En kort stund hinner jag hoppas att jag skall få plats i bilen mellan Eckerö och Mariehamn. Medan jag vandrar runt i Grisslehamn i väntan på att de flesta skall hinna gå ombord på färjan så att kön blir något mindre outhärdlig ser jag Lennart köra förbi. Jag inser att det inte finns minsta möjlighet att slippa bussen, men att jag kanske får sällskap: Det verkar inte helt omöjligt att han själv inte skall få plats och får ta kollektivtrafiken och låta böckerna köra vidare på egen hand. Alvarantikvariatet – det självständiga antikvariatet.
Lennart. Böcker. Foto: Ben Roimola, Enhörningen.
På resan över kommer vi fram till att efter civilisationens fall kommer allt vi vet att hänga på Nasjonalbibliotekets samling i Mo i Rana. I framtiden talar kunskapen norska.
Utebliven buss. Försenat flyg. Försenad buss. Försenad färja. Det finns människor som genuint uppskattar att resa. Att ta sig till andra platser. En gång kommer medicinvetenskapen att lyckas bota även detta.
2.
Anna Bark Persson har rakat av sig håret. Det går inte längre att se skillnad på oss. En dag kommer jag, likt Gregor Samsa, att vakna upp med en vag känsla av att jag egentligen vill se mer actionfilm och att Spartacus var en rätt underskattad tv-serie. Anna och jag kommer då ha upphört att existera som åtskilda individer. Vi kommer att ha blivit samma skalbagge. Min egen frisyr beröms av Petri Hiltunen och Henry Söderlund, som konstaterar att den passar mig med lite mer eftertryck än som egentligen krävs. Kanske är det ölen som talar. Det skall den väl också få göra någon gång.
Åcon har en programpunkt per dag jag känner att jag verkligen borde se. Torsdagens har jag smidigt nog missat redan när jag anländer. Istället bär jag böcker för Alvarantikvariatet medan Tommy Persson och Sari Polvinen debatterar vad bra sådana är under Jukka Halmes vakfulla ledning. På så sätt får vi små brottstycken av samtalet medan vi forslar läsning till salu till salens bakre del. Bra böcker är tydligen böcker som är böcker. Det är bra att vi slår fast det tidigt under kongressen. Så att vi inte tar fel.
Jag har gett mig själv ett löfte inför Åcon, mitt enda mål under resan: Jag skall inte äta någon pizza på Adlon. Jag förtjänar riktig mat. Tillsammans med Maria Nygård, Markus Ålind, Hanna Svensson, Fia Karlsson, Anna och Lennart hamnar jag på det vattenhål som är Dinos. Där luras jag snart att gå med på att moderera Onda cirkeln-bloggarnas kommande Sweconpanel innan jag inser att jag då också är fast i att lyssna på den. Om tv-serier. I närmare en timme. Anna tycker att det är bättre att jag modererar – håller ordning och ser till att paneldeltagarna får ha sitt samtal utan att avbrytas av publiken – än sitter i paneler, där hon ärrat efter en panel förra året anser att det kan vara väl enkelt för mig att slå fast någonting och sedan få alla att förhålla sig till min åsikt som om den vore en sanning som sätter ramarna för diskussionen. Hon muttrar någonting om att det åtminstone är bra att jag riktar in mina psykopatiska tendenser på att ta över litteraturdiskussioner. Jag fortsätter att hävda att jag är en tystlåten och tillbakadragen människa. Sanningen ligger nog däremellan. Den trivs där.
Jag stjäl pommes frites av Fia för att hon skall känna sig välkommen på nästa potatisfest. När Fias potatis tar slut stjäl jag Hannas för att hon inte skall känna sig utanför.
3.
Med Hanna Hakkarainen, Taimi Tietäväinen och Mikael Teern hamnar jag i samtal om handboll, svenskar och sluga lingvister. Eller kunniga. Eller cunnilingus. Mikael ser lätt förvirrad ut när de allra flesta sexuella anspelningarna går honom förbi i hans försök att prata idrott. Han är säkert en lyckligare människa på det sättet. Man hade kunnat hoppas att en kongress där nästan alla är bundna vid ett språk som inte är deras modersmål skulle leda till något färre ordvitsar. Det vore att hoppas förgäves.
Hanna betraktar mig som en ständig källa till besvikelser: Inte bara får hon aldrig, bosatt i det portohandikappade utlandet, publikationer som Nationalsocialistisk dront eller medlemsbladet för Riksföreningen för sedlig kultur. Jag meddelar också att jag eventuellt är förhindrad att delta i nästa års Worldcon i Helsingfors eftersom den krockar med Wikipediarörelsens stora konferens. Hon lovar att mörda mig och sedan aldrig tala med mig igen om jag skulle underlåta att dyka upp. Kanske gräva upp mina ben i tystnad ibland. Crystal Huff ser bara besviket på mig.
Jukka Särkijärvi skall lära sig svenska. Borde. Vill inte. Som goda vänner hjälper vi honom på vägen, jag, Hanna, Johan Bergman och Emilia Uusitalo. Plågat ser han på oss och yttrar mest inte ett ord förrän sitt ”god natt”. Kanske driver vi honom till sängs. Det kan väl vara honom förunnat.
(”The things one can do with one’s dead grandmother.”
– Hanna)
Hanna klagar över att hon borde gå till hotellrummet för att skriva saker inför morgondagens Worldconmöte. Jag försöker vägleda henne ditåt. På något sätt fastnar vi istället i receptionen och köper cider och öl. När kongressen dör ut och vi inser att vi bör dra oss mot vårt hotellrum är det bara vi, Eemeli Aro och Herman Ellingsen som fortfarande sitter kvar i lobbyn. Varje Åcontorsdag verkar tröttare än föregående år.
4.
I hedersgästintervjun visar Zen Cho upp en mycket rimlig inställning till skrivande: ”I don’t actually enjoy writing. It just feels better after I’ve done it, like it justifies my existence.” Nätet svämmar över av skrivtips som hävdar att det är fullständigt nödvändigt att uppskatta skrivprocessen snarare än bara resultatet. Detta stämmer illa överens med vittnesmål från många utmärkta författare som aldrig varit särskilt förtjusta i den del av författarskapet där de faktiskt måste fästa bokstäver på skärm eller papper. De har uppenbarligen lyckats skapa någonting läsvärt ändå.
Sari Polvinen och Zen Cho. Foto: Shimo Suntila.
Zen nämner hur hon lämnat novellfältet bakom sig och inte skrivit i det korta formatet på ett tag. Hon verkar inte hysa några omedelbara planer på att återvända. Det är tråkigt, förstås, kan jag tycka, som uppskattat hennes noveller men fann hennes debutroman tämligen förglömlig. Hon nämner hur hon själv hellre läser lite tjockare verk, uppskattar aspekter som är enklare att utveckla i en roman. Kanske säger hon det något ursäktande. Inom science fiction- och i viss mån fantasyvärlden är det lite fult att inte lyckas uppskatta noveller. Man skall tycka om dem. Det är vulgärt med tjocka böcker i långa serier.
(”Could you imagine yourself not writing?”
”Yes, very easily.”
– Sari Polvinen och Zen Cho)
Ute på terassen pratar Johan Bergman, Tero Ykspetäjä och Taimi om grönsaker. Potatis. Sparris. Tydligen är min lott i livet att i en dystopisk framtid leda The Illegal League of Asparagus Men – the asparagi – i kamp mot förtrycket, mitt öde beseglat av en Åconmiddag för fyra år sedan. Fia lägger sig i diskussionen och för den, som alltid, åt dillhållet. Det har sitt straff, inte minst eftersom Eemeli anslutit sig till sällskapet. Snart föds vår dillotiken – dillotica – vår tids nya litterära rörelse. Potentiella titlar slängs omkring. In the Dill Dome. A Scent of Dill. Fia har snart lovat att producera verk i den nya genren. Hon rodnar lätt när hon säger det.
(”Do you want to come back to my room and look at my … potato?”
– uttalande alldeles för tidigt på dagen)
Johan Bergman, Eemeli, Taimi och jag beger oss mot maten. På något sätt lyckas Eemelis beställning av mangomajonäs bli alldeles för anspelningsrik. Vi har snart gjort ”mangoo” till ett verb, där betydelsen är mycket oklar bortsett från att det är tydligt är en eufemism av något slag. Nahal Ghanbari, Simon Whitman, Hanna Svensson och Fia kommer snart till ett Dinos som verkar samla halva kongressen och en betydande del av lokalbefolkningen. I brist på annan plats slår de sig ned vid vårt bord. Det ångrar de snart. ”Heeeelp meee. I am stuck at the crazy mango-table where everyone’s laughing so hard that they’re crying as soon as someone says mangooo”, skriver Fia på Twitter. ”Me and Nahal and Hanna are trying to send out a distress signal by glancing around at the personel with panic in our eyes.”
Tillbaka på hotellet målas Johan röd i mitt och Hannas hotellrum. När vi checkar ut på söndagen är färgen nästan helt borta från golvet.
5.
De första åren på Åcon satt vi faktiskt i baren. Vi har förlorat den vanan. Det är sportbeskådarnas territorium nu. Alla ögon fästa på skärmarna som visar fotboll eller kanske hockey. Tungor som talar om annat än böcker. Vi vågar oss in för att göra någon beställning och drar och sedan ut mot lobbyns ljus där vi samlas kring fåtöljerna. Några står. Några sitter på golvet.
När vi fastnar i barens mörker är det inte så mycket ett beslut som att vi inte snabbt nog kommer därifrån. Jag, Nahal och Anna diskuterar film och den enorma mentala investering det innebär att sätta sig framför en film och veta att man inte får gå därifrån förrän den är klar. Anna nämner den romantiska komedin som ett suboptimalt men acceptabelt alternativ: Det finns åtminstone en struktur att klamra sig fast vid. Genrefilmens räddande drag. Jag kan förvisso förstå och sympatisera med inställningen – all hjälp kan behövas om man skall lyckas ta sig igenom en hel långfilm – men den romantiska komedins struktur liknar väldigt mycket ett galler. Ett fängelse som håller människor fast i premisser om förhållanden och heteronormativ tvåsamhet jag har mycket svårt att acceptera som allenarådande rättesnöre. Kanske är det inte mononormen som är det främsta problemet så mycket som att den är en grund för svartsjukan som naturligt tillstånd och handlingsdrivande inslag.
Med självbehärskning som imponerar åtminstone på mig själv har jag packat blott två tunna böcker. Sæterbakkens Ikke forlat meg är en skildring av den allt uppslukande kärleken. Om hur den lyfter bokens huvudperson ur hopplösheten. Hur svartsjukan, dubbelmoralen och hans kvävande paranoia får honom att förstöra allt det som vackert i hans liv. Hur lite tilltalande besattheten av en människa, önskan att tränga in i varje liten del av hennes liv, egentligen är. Hur tunt och vådligt det är att knyta all sin lycka till en enskild persons närvaro i ens liv.
(”Javel, du er sjalu! Men hva annet går det an å være? Den som aldri har vært sjalu, har vel aldri elsket. Den som aldri har vært utsatt for sjalusiens galskap, har vel aldri vært elsker. Sjalusi er det samme som kjærlighet. Sjalusi er overdreven kjærlighet. Men hva er den kjærligheten verdt, som ikke er overdreven? Hva føler man, hvis man aldri føler sjalusi? Hvis man ikke er sjalu, hva i all verden er man da?”
– Ikke forlat meg, Stig Sæterbakken)
Svartsjukan är aldrig vacker. Eller romantisk. Eller särskilt rolig.
6.
Anna utnämner mitt Instagramkonto till det mest pretentiösa hon har stött på och undrar om det skulle döda mig att bara lägga upp en bild på en lunch någon gång eller åtminstone skriva något mindre fåniga bildkommentarer. Några dagar senare nämner jag det för Julia. ”Nu kommer det här låta lite fel”, säger hon, ”men ditt Instagramkonto är väldigt mycket du.”
7.
Det råder viss förvirring om kvällens roomparty sker i rum 203 eller 302. Vi ser framför oss hur vi skall välla in hos intet ont anande turister och göra dem till en ofrivillig del av vår glada gemenskap. Verkligheten är mycket tråkigare: Det är tämligen uppenbart i vilket rum tjugo personer umgås med halvöppen dörr och i vilket rum människor ligger och sover.
8.
Hanna har i ett ambitiöst ögonblick anmält sig till förmiddagens utflykt till Stallhagens bryggeri. Bussen dit avgår tidigare än jag har vaknat för att gå upp och arbeta en vanlig arbetsdag. Efter nio kongresser på Åland har jag fortfarande aldrig lämnat Mariehamn annat än för bussresan mot Eckerö på hemvägen. Jag vaknar istället i lagom tid för Merja Polvinens föredrag om Peter Watts Blindsight. Hon ingår i ett forskningsprojekt som handlar om att sätt att få beslutsfattare att intuitivt inse att det inte finns några enkla svar i komplexa system. Ingen protagonist. Inget narrativ där A leder till B leder till C leder till D. Ett exempel på det är hjärnan, ”an entire parliament of pieces and parts and subsystems” som David Eagleman kallat den. Likväl leder alla våra förklaringar, vår populärvetenskap och vår torra fakta, mot berättelsen. Det är hur vi förstår världen. Merja hanterar detta neurologiska och psykologiska problem på det enda rimliga sättet: Med litteraturvetenskap. Hon föreslår fiktionen som en bättre lösning eftersom den tvingar oss att interagera med den. Ett sätt att navigera runt den ytliga förståelsens fällor.
När vi går därifrån vet vi inte vansinnigt mycket mer om Blindsight. Däremot om neurologi och Merjas forskningsfält. Det är gott nog.
Merja Polvinen sprider lärdomens ljus. Foto: Tero Ykspetäjä.
I lobbyn hamnar jag och Carolina Gómez Lagerlöf i men diskussion om vad som egentligen gör en bra kongress. Som den allvarliga människa hon är är Carolina en varm anhängare av programgåendet. Jag ställer mig lite skeptisk till att ägna för mycket tid åt att lyssna på paneler istället för att hänga i umgängesytorna och diskutera litteratur med vänner jag träffar alldeles för sällan, men det betyder inte att programmet blir mindre viktigt: En bra kongress kräver ett bra program jag inte nödvändigtvis går på. Dels för att det föder diskussioner. Dels för att jag vill umgås med mina vänner för att jag prioriterar det, inte för att det är det enda rimliga alternativet.
Jag tycker om Åcon. Som vanligt tycker jag att kongressen hade varit ännu bättre om programmet varit en smula mer ambitiöst, en smula tyngre. Inte så att vi behöver fler programpunkter, men jag hade uppskattat ytterligare någon per dag som krävde att man ruskade på sig och ägnade den sin fulla uppmärksamhet och lite intellektuell förmåga för att hänga med. Kanske hade den också vunnit på att sprida ut programdeltagandet något: Det är en liten kongress. Det är klart att det lätt blir så att samma personer återanvänds. Men kanske lite för lätt så. Nog känns medlemsskaran en smula underutnyttjad.
9.
Ylva och Eva Spångberg är i Mariehamn för att inte gå på Åcon. Det är nu en fin gammal tradition. Efter att ha övergett mitt tilltänkta middagssällskap på grund av obefintliga vegetariska alternativ hamnar jag på Indigo. Maten är alldeles utmärkt. Inte minst eftersom den är sparrisfri. Vi diskuterar open access, Wikipedia och segling, som Ylva tycker hemskt mycket om så länge som hon får hålla sig i land och översätta Stephen R. Donaldson, Robin Hobb och andra författare som skriver böcker med roliga termer och slipper sätta sig i en i makligt takt framförd båt. Varje fantasyroman, slår hon fast, borde innehålla en lång seglats. Jag har en gång hävdat att man rent objektivt kan mäta litterär kvalitet i fantasylitteratur genom att studera motsatsförhållandet mellan läsvärde och hur stor del av boken som ägnas åt att ta sig från plats A till B. När detta plötsligt sätts i samband med segelfartyg uppstår en inre konflikt jag inte riktigt vet hur jag skall lösa.
Senare på kvällen frågar Zen mig om jag är ”asparagus Johan or pretty-pretty Johan”. Jag är, förstås, båda. På något sätt vill jag inte riktigt acceptera att min omgivning anser att en anekdot om mina matpreferenser är värd att hålla vid liv fyra år senare. Vi måste ha gjort roligare saker än så.
10.
George R.R. Martin är en begåvad författare som olyckligtvis arbetar hårt på att dölja det genom att lägga så stor del av sitt liv på att skriva A Song of Ice and Fire. Sari kommenterar att det är ett mångfacetterat epos med ett stort persongalleri som alla låter likadant. Hennes syster brukar anmärka på samma sak. Jag tänker på Jerker Virdborgs Skyddsrummet Luxgatan, mitt andra stycke medtagen läsning. En serie ögonblicksbilder från ett Sverige drabbat av krig och oförklarligheter, alla i jagform med påfallande likt tonfall. Som talade de alla med samma röst. Skrev med samma penna. Bara titelberättelsen, insprängd mellan de andra, bryter av, där de kortare styckena låter texten sjunga i en annan stämma.
11.
Genom att inte placera oss i den festtåligare delen av hotellet utan istället vara grannar med småbarn har Hanna och jag råkat försäkra oss om att vi inte kan bjuda in till några fester i vårt rum. Istället hamnar den i rummet mitt emot oss. Det är säkert mycket mer hänsynsfullt så. Jag försöker förse den med ljummen blåbärsale. Det är sisådär populärt. Tero offrar sig storsint. På helgens tema drar sig samtalet snart åter mot rotfruktshållet: Snart har vår identitet som rovor slagits fast. En efter en ger sig de festande av mot sängen. Riktigt vill kongressen inte somna. Petri går, ångrar sig, kommer till allmänt jubel tillbaka. Anna Davour som sover vägg i vägg vaknar vid tretiden till ljudet av glatt samkväm. När hon nyvaket gör oss sällskap skapar det en illusion av den ständigt vakna kongressen. Skiftarbetet. Inte förrän kvällens värdar bestämmer sig för att de faktiskt verkligen vill vila också innan hemresan ger vi upp.
12.
Ej sämre vägkost man bär på resan än dryckenskap mycken. Den sista blåbärsölen lämnar jag hos Ninni Aalto och Henry och skyndar mig mot bussen, som alltid så sent att alla andra redan har gått när jag kommer ned i lobbyn för att checka ut. Utan att ha planerat så långt som att faktiskt äta någonting på min elvatimmarsresa hamnar jag i lunch sällskap med Johan och Linnéa Anglemark. Medan de väntar på att få in kaffet efter maten ursäktar jag mig, säger att jag snart kommer tillbaka, lämnar väskan vid bordet och uppsöker herrtoaletten. När jag återvänder har Johan redan hunnit meddela omvärlden att jag gått från bordet utan att betala för mig, vilket strikt tekniskt sett förstås är sant. Så behöver man inte ens hitta på egna dumheter att bli dömd för. Snart har omgivningen bestämt sig för att mina kriminella tendenser enbart kan leda till goda resultat: I fängelset skall jag arrangera Finkon och ta kongressen bakom murarna.
13.
Jag har nu tillbringat närmare en månad av mitt liv på sf-kongress i Mariehamn.
We did two games today, and I remember why I insisted that we only do one game a day, because I’m exhausted.
