Shared posts

07 Oct 14:29

Performing 'Steve Jobs'

by Brian Merchant for Motherboard

It’s fitting that Steve Jobs, the film about the man behind our most ubiquitous future-forward personal technologies, is staged as if were a play, one of our oldest dramatic mediums. The story is less a study of the tech titan than a grand, Shakespearean drama about delusion, power, and redemption—kind of like King Lear shown in reverse. With less madness, more Macs. But still a decent heap of madness.

The film unfolds over the course of just three set pieces, each taking place mere minutes before one of Jobs’s infamous product launches: First, the unveiling of the storied Macintosh in 1984, then the failed NEXT (Jobs’ early effort at an educational computer) in 1988, and finally, the Apple-resuscitating iMac in 1998.

Through each, the major players in Jobs’ early-to-midlife period—his daughter, whom he initially sociopathically refuses to acknowledge as such, her mother, whom he scorns and treats cruelly, his assistant (Kate Winslet), who serves as his confidant and occasional moral compass, Apple co-founder Steve Wozniak (Seth Rogen), whom he loves but never fails to contemptuously trample over, CEO John Sculley (Jeff Daniels), who is presented as an outmatched father figure—all cycle through the backstage chambers, relaying long-simmering grievances, unsolicited advice, and pleas for help.

We get the bullet points of the now-standard Steve Jobs dramatic arc. A brilliant, petulant man insists that consumers don’t know what they want. That customization is the enemy and good design is the king. That products should be closed off and controlled. He founds Apple, finds success, then pushes the simple-but-beautiful Macintosh. The world isn’t ready. He sticks to his guns, endures a string of failures, is an asshole to everyone in his path, and is brought back into the fold at Apple to right a sinking ship. He is redeemed, first with the iMac, then, it is hinted, with the iPod and the iPhone—the most popular gadgets of our era, maybe ever.

He is an immensely difficult man, but one that had the gumption and pathology necessary to revolutionize consumer electronics.

It’s a very interesting film, one that looks and feels nothing like Sorkin’s previous foray into tech guruship, The Social Network, or that other Jobs biopic that no one really remembers anything about except for a few press photos of Ashton Kutcher in a turtleneck. And Danny Boyle's direction is laser-focused and assured. But the film's not really about Steve Jobs—it’s about megalomania, obsession, redemption, and, most of all, maybe, it’s about performance.

The setting is always a stage, and though we only get glimpses of the keynote Jobs intends to deliver to his tech-hungry audiences, the suggestion seems to be that the man who built his life around creating things to show off on that stage was always performing, even when he wasn’t expressly aware of it. (Though mostly, he was.)

Performing to the media and consumers (the world-changing Steve Jobs), to the family he was intent on abandoning (the non-culpable non-father Steve Jobs), to the business partner he knew he needed but sort of disdained (always-faithful Steve Jobs), and to (gasp!) HIMSELF, the adopted son who needed to prove himself extraordinary (over-achieving, incessantly correct Steve Jobs).

"I'm the only one who knows that this guy is someone you invented," Woz says at one point.

Some of these plot lines seemed a little pat—it often felt like the film sought to amplify the caricature of Jobs rather than explore the nuance of his character. But maybe that was the point; if the film is about Jobs-as-performer, it makes sense to magnify his myth rather than explode it.

Film still via Universal

The film challenges us to think about why, perhaps, we’re drawn to his performance, why we need it to understand the largest private company in the world and the products it makes. It’s a question Woz asks at one point in the film—he asks, essentially, why Jobs gets the credit. Woz built the Apple computer. Woz made the company profitable. Woz made Jobs possible. But while Woz has his of sympathetic followers, it’s Jobs we’re obsessed with.

It’s telling, too, that technology is nearly entirely absent from the film—it’s there as a prop; for Jobs’ daughter to scribble abstract art on, to sit center stage as a beautiful object, to be tinkered with, briefly, for metaphorical import.

Aaron Sorkin, who wrote the screenplay, said in a Q+A following the press screening that he’s always been more comfortable writing plays than films, and that’s what we’ve got here—an old-fashioned play about the ultimate new-fashioned man.

Part of the reason Apple maintains its edge over Samsung and the rest of the competition is that their products weren’t made by a tortured genius. The myth of Steve Jobs hovers over every sleek, intuitive—and, yes, closed ecosystem—Apple product we buy, and fuels investor confidence in the company even today; he’s a ghost mascot for the world’s biggest company.

As I left the theater, I was dissatisfied with a lot of elements of the film: Michael Fassbender was too sexy and straightforward-intense to be a convincing Jobs; the film never captured his disarmingly geeky side, and where was his wife (who, coincidentally, is upset about the film, though she hasn’t seen it, and tried to stop it from getting made) in the last act, or any depiction of the iPhone? Where was the tech that did infiltrate our daily lives in such a profound way, and how did Jobs interact with it? We didn’t learn much new about Steve Jobs or his inner life, etc etc.

After sleeping on it, I don’t think that’s the point. It’s not a perfect film—it’s relentlessly bombastic, veers into cheesiness at times, and the Sorkinness can get a little thick in certain exchanges—but it forces us to explore the foundations of our Apple worship head-on. It literally puts the myth of Jobs center stage.

05 Oct 14:50

Så förvanskar polisen sina egna bengaltester

by Oskar Månsson
Foto: Christine Olsson / TT

Bengalen är svensk fotbolls mest kontroversiella föremål, men det här reportaget handlar inte om elden på läktaren. Det handlar om hur polisen systematiskt förvanskar fakta och anklagas för att rigga tester för att driva igenom sina teser.

KIT bevakar vår tids frågor. Följ oss på Facebook för att inte missa någonting. Föredrar du nyhetsbrev, anmäl dig här.

Pyroteknik har förekommit sedan 70-talet på de svenska fotbollsläktarna.

Först i liten skala, men sedan slutet av 90-talet i betydligt större. Under de tre senaste säsongerna i allsvenskan har 4392 bengaler registrerats av Fotbollsförbundets delegater som efter varje match lämnar en rapport. För vissa innebär bengalen – en pjäs som brinner i en minut och avger starkt sken och rök – en stämningshöjande effekt som en del i en spektakulär läktarkultur. För andra förstör den för fotbollen och innebär onödiga risker.

Debatten är hetsig, det enda som för- och emotsidan brukar ha gemensamt är det höga tonläget.

Debatten är hetsig, det enda som för- och emotsidan brukar ha gemensamt är det höga tonläget. I år har frågan varit extra laddad då flera matcher har skjutits upp till följd av mer hårdföra direktiv, samt att att röken skymt sikten och omöjliggjort spel, vilket lett till frustration bland åskådare och utövare.

Mats Enquist, generalsekreterare för Svensk Elitfotboll som företräder klubbarna i allsvenskan och superettan, suckar när han ska sammanfatta läget:
– Vi försöker stå i mitten men det finns ett avgrundsdjup i debatten. Det är i första hand en fråga om säkerhet och för att hitta en lösning krävs god vilja från samtliga inblandade parter. Det är mycket olyckligt som det är nu, säger han till KIT.

Så vad består problematiken i?

Sedan 2009 är pyroteknik förbjudet på läktarna, men trots det brinner det ofta, framförallt på storstadsklubbarnas matcher. Att stoppa bengalerna, som enkelt kan smugglas in till exempel i underkläderna, har visat sig vara mer eller mindre omöjligt eftersom en ordningsvakt vid ingångarna inte har rätt att göra en fullständig visitering – endast en enklare besiktning är tillåten. Lagändringen för sex år sedan har därför inte givit någon effekt.

Lagändringen för sex år sedan har därför inte givit någon effekt.

Att stävja problematiken med böter har heller inte fungerat. Tidigare bestraffades klubbarna – för vissa handlade det om miljonbelopp över en säsong – när pyroteknik förekommit, men sedan årskiftet är regelverket från fotbollens disciplinnämnd utbytt.

Det förra systemet ansågs både orättvist och verkningslöst och nu regleras böterna endast efter hur klubbarna uppfyllt sina säkerhetsföreskrifter, istället för att motsvara antalet bengaler på läktarna.

Att identifiera och lagföra individer har också visat sig vara svårt eftersom bengalbrännarna maskerar sig i vetskapen om att de begår en olaglig handling. För polisen är det inte heller realistiskt att ta sig in i trängseln på läktare för att stoppa det pågående eldandet.

Hur farliga är bengalerna?

Sedan ett par år tillbaka driver regeringen, polisen och fotbollens olika aktörer en linje om legalisering där man noggrant dikterar villkoren för användningen, men i praktiken är parterna inte ens nära en lösning.

Jag känner inte till några allvarligare skador, men ibland får vi ta hand om folk som bränt sig.

Hur farliga bengalerna är råder det stor oenighet om. Faktaunderlaget är litet och minst sagt spretigt. Att man kan bränna sig på bengaler är uppenbart, men något statistiskt underlag för hur ofta det sker finns inte. En rundringning som KIT gjort till cheferna för akut- och traumaenheterna på de fyra största sjukhusen i Sverige, visar att ingen känner till fall där personer sökt vård till följd av bengaler, men sjukvårdspersonal vid arenorna som KIT har pratat med vittnar om att personer emellanåt skadas.

– Jag känner inte till några allvarligare skador, men ibland får vi ta hand om folk som bränt sig. Det är framförallt på händerna som man bränner sig, nästan alltid på den som har hållit i bengalen själv. Det finns också risk för stänk om man står nära någon som bränner. Då kan till exempel hår brännas av från huvudet, säger en sjukvårdare som arbetat på arenorna i Stockholm under tio års tid.

Det första testet

Polisens bengaltest 2013. Foto: AIK fotbolls Instagram

Hösten 2013 gjorde Polismyndigheten i samverkan med FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, ett test på Friends arena som beskrevs som världsunikt. Pyrotekniska pjäser riggades upp vid ena kortsidan på läktaren för att med hjälp av experter analysera och bedöma olika risker.

Brandfaran värderades av Rolf Weinander, handläggare på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Han bedömer att det finns en stor risk att något fattar eld på läktaren och därigenom skapar en paniksituation i trängseln, vilket i teorin skulle kunna innebära livsfara.

– Vad jag vet har det inte uppstått någon sådan situation, det har jag ingen uppgift på. Men det finns en uppenbar brandrisk med en låga som är 2000-3000 grader varm och inte går att släcka. I en stor folksamling där det finns tyg, banderoller och flaggor så finns det en uppenbar fara. Det kan också fatta eld i någons kläder, säger Weinander till KIT.

Ingen risk för att elden sprids

Att elden skulle sprida sig på en ståplatsläktare bedömer Weinander däremot inte som särskilt sannolikt.
– Är det betong och metall så brinner det inte.

Är det betong och metall så brinner det inte.

Vidare analyserades den optiska strålningen, det vill säga risken för ögonskador. Per Nylén, forskare vid KTH och avdelningsdirektör vid enheten för kemiska, mikrobiologiska och fysikaliska faktorer vid Arbetsmiljöverket, var experten.

Han gjorde mätningar på så kallade inomhusbengaler på Friends arena och gjorde även ett utlåtande utifrån produktbeskrivningen på övriga pjäser som testades.
”Den typ av nödbloss som supportrarna angavs använda år 2013 då undersökningen gjordes avger luminanser på cirka 15 000 cd/m² , vilket kan innebära en viss risk för skada på ögats näthinna om man exponeras under ett helt arbetspass. Risken för skada beror alltså på hur lång exponeringstiden är men också på avståndet till bengalerna och vilka våglängder de avger”, skriver Nylén i ett mejl till KIT.

”Hur lång den tid poliser och väktare kan stå nära brinnande bengaler kan man därför inte beräkna utan att känna till dessa faktorer” fortsätter Nylén.

Polisens slutsats av det första testet

I den efterföljande rapporten drog polisen en mer radikal slutsats. Nu handlade det inte om ”en viss risk under ett helt arbetspass” utan om en bevisad fara under den begränsade tid som bengalen brinner. ”Den optiska strålningen från nödblossen är så stark att det finns risk för ögonskador. Det rekommenderas därför att inte använda nödbloss”, skrev polisen i sitt underlag till samverkansrådets strategi kring pyroteknik.

Detta är samverkansrådet

Samverkansrådet består av Rikspolisstyrelsen, representanter från Åklagarmyndigheten, Svenska Fotbollförbundet, Svensk Elitfotboll, Svenska Ishockeyförbundet, Svenska Hockeyligan och Polismyndigheterna i Stockholm, Västra Götaland och Skåne.

Störst splittring är det om röken som bengalerna avger, vilket också är det mest debatterade ämnet. Är den farlig eller inte för den som exponeras?
Under testet på Friends arena hösten 2013 var svaret relativt tydligt.

Då analyserades röken av specialister vid Arbets- och miljömedicinska kliniken på Örebro universitetssjukhus. Slutsatsen var att nivåerna av damm, saltsyra, magnesium och strontium var för låga för att utgöra någon hälsorisk, baserat på Arbetsmiljöverkets rekommendationer.

Om bengaler och nödbloss används så rekommenderas en arbetstid på mindre än fem timmar.

”Inga hälsorisker misstänks vid exponering /…/ utifrån uppmätta halterna i rapporten” skriver specialistläkaren Anahita Keloushani och yrkeshygienikern Katja Hagström i sin rapport.
Det högsta värdet av damm, som uppmättes när de testade pjäserna brändes tillsammans, bör man dock inte vistas i för länge, konstaterade experterna och hänvisade till det brittiska institutet IOM som har klart lägre gränsvärden än Arbetsmiljöverket: ”Om bengaler och nödbloss används så rekommenderas en arbetstid på mindre än fem timmar”.

Testresultat från studien på Friends arena 2013. Arbetsmiljöverkets gränsvärde för damm under en arbetsdag är 5 mg/m3.

Även här drar polisen en annan slutsats. De konstaterar först att de uppmätta värdena var för låga för att utgöra en hälsorisk, men lägger sedan till: ”De nödbloss som testats avger mycket partiklar (damm) som kan vara hälsoskadliga”.

I ett arbetsdokument som polisen tog fram inför ett möte med samverkansrådet i mars 2014 gick de ytterligare ett steg längre: ”Skaderisken vid icke tillståndsgiven användning är ett stort orosmoment, det handlar om allt från svåra brännskador, rökskador och allergier till skador vid paniksituationer.”

Slutsatserna av studien från Arbets- och miljömedicinska kliniken vid Örebro Universitetssjukhus.
Polisen gjorde en hårdare tolkning av resultaten, både vad gäller rök och optisk strålning.
Polisen beskriver riskerna baserat på samma tester.

Studien på Friends arena låg till grund för årets direktiv att matcher bör stoppas vid bruk av pyroteknik på läktarna. Bland polisens förslag fanns även att begränsa eller stänga ståplats samt införa personliga biljetter, åtgärder som aldrig infördes.

Testet döms ut av polisen själv

I dag ses testet från 2013 som ovidkommande av polisen. De upplever att de två begaltyperna som testades – modellerna heter Comet och Ikaros och är framtagna som nödbloss på sjön – inte längre används i samma utsträckning. Nu är det andra varianter som gäller, menar polisen.

– Bengaleldandet har utvecklats. De kända saker som fanns då tittade vi på. Nu har det förändrats på ett radikalt sätt med helt andra typer med rök- och färginslag. Det sker en utveckling i samhället även på det som inte är bra, säger Per Engström, polis vid utvecklingscentrum i Stockholm.
Och de nya produkterna är värre?
– Ja, klart värre.

Lena Gustafsson Wiberg, Supporter Liaison Officer – en kontaktperson mellan klubb och supportrar – i Djurgården delar inte bilden.
– I mina samtal med supportrar och supportergrupper från olika lag så är hyfsat samstämmigt. Det är främst Ikaros och Comet som man använder, säger hon till KIT.
Varför?
– De ger den effekt som man eftersöker och de känns bäst att hantera, de känns tryggast och säkrast.

Lena Gustafsson Wiberg

Det andra testet

Den 18 september gjorde Stockholmspolisen ett nytt test i samarbete med brandmyndigheten. Den här gången testades röken från nio andra pyrotekniska pjäser som polisen beslagtagit i samband med idrottsevenemang. När juristen Fredrik Landberg, som utrett frågan för polisens räkning, gick ut med resultaten i Sveriges Radio blev genomslaget massivt. Landberg meddelade att de uppmäta dammnivåerna var upp till 56 gånger så höga som det gränsvärde som Arbetsmiljöverket rekommenderar.

Den högsta värdet var 165 gånger högre än motsvarande värde i studien på Friends arena.
”Detta nivågränsvärde avser exponering under en arbetsdag om normalt åtta timmar. Det är således en fråga om en partikeltäthet i vissa av de testade pyrotekniska pjäserna som, under ett kort förlopp, är mer än 56 gånger högre än den av Arbetsmiljöverket godkända dagsdosen”, skriver polisen i sin rapport, och gör därmed en logisk tankevurpa.

Resultaten av containerstudien där nya pjäser analyserades. Högsta värdet är 281 mg/m3, att jämföra med Arbetsmiljöverkets gränsvärde på 5 mg/m3.

I Arbetsmiljöverkets rekommendation handlar det inte om en dagsdos, utan om ett snittvärde. I polisens skrivelse framstår det som att det dagsdosen överskrids med 56 gånger på bara ett kort ögonblick. Så är inte fallet, men provsvaren var likväl anmärkningsvärda.

Här handlar det om att komma till rätta med problemet. Där är vi beredda att gå ganska långt

Landbergs förslag till följd av testerna var drastiskt, men kändes igen. Antingen bör man minska eller skrota ståplats, eller helt enkelt förbjuda arrangemangen. Poliser som arbetar på arenorna vid så kallade högriskmatcher ska även ha en skyddsmask i form av ett cyklop på sig.
– Här handlar det om att komma till rätta med problemet. Där är vi beredda att gå ganska långt, kommenterade Landberg.

En ny rapport

I rapporten – som i motsats till den förra studien är kort och knapphändig – framgår att polisen har gjort testet tillsammans med Storstockholms brandförsvar. I rapporten nämns att Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) har varit inblandade, men i en intervju med Fotbollskanalen medger Per Engström vid Stockholmspolisen att FOI inte närvarade vid testerna, utan bara bistått med utrustning. Den här gången anlitades inte några externa experter för analyser.

Men mest uppmärksammat blev det faktum att testerna inte gjordes på en fotbollsläktare, utan i en container.

En beskrivning av hur testet gick till.
Djurgårdens supportrar hånar polisens containertest i matchen mot Kalmar den 4 oktober

Anklagelserna mot polisen

Många ifrågasatte polisens objektivitet redan före containertestet och när resultaten presenterades var kritiken omedelbar. Flera supporterorganisationer och klubbföreträdare ifrågasatte hur studien gått till.
– Det känns helt oseriöst att göra det i en container. Nu är inte jag en forskare eller vetenskapsman, men att jämföra en container med en fotbollsläktare känns konstigt, kommenterade Tobias Larsson, SLO i AIK till Fotbollskanalen.

– Man behöver ju en väldigt stor container om den ska motsvara en fotbollsläktare. Jag tycker att det är jättebra att man utreder det här och samlar in mer data och information kring pyroteknik, men då måste man göra det seriöst.

Helsingborg IF:s SLO Alexander Ström dömer ut testerna med en liknelse:
– Den vanligaste containern är på 20 fot och 33 kubikmeter. En läktare på 15 000 kubikmeter är 454 normalstora containrar. Det är lite som att dricka koncentrerad saft eller hälla ut det i en swimmingpool och dricka det.

Polisen: Folk har synpunkter på allt

När KIT ringer upp Per Engström tar han lätt på de kritiska rösterna.
– Folk har synpunkter på allt. Vi har full förståelse för att folk har synpunkter, hade vi gjort det ute i frisk luft hade man haft synpunkter, hade vi gjort det i en laboratoriemiljö hade man haft synpunker. Men vi fäster ingen vikt vid dem överhuvudtaget. Vi har gjort våra tester och det har med vår arbetsmiljö att göra. Ingenting annat.

Vi fäster ingen vikt vid synpunkterna överhuvudtaget

Ni skriver i rapporten att ni vill ha en arenalik miljö. Är inte en arena mer arenalik än en container?
– Nej, det är för att ungefär begränsa rökens utveckling. Kör man det helt ute så blir det inte arenamiljö heller. Och ett lika stort omfattande test var inte aktuellt nu.
För att?
– Vi jämförde med den olycka som skedde i en tunnelbanevagn och då har vi en klar koppling till en containermiljö.
När var det här?
– Vi har haft sådana tlllfällen. Vi hade skador på vår personal som inträffade i en tunnelbanevagn.

Jag förstår att en tunnelbanevagn och en container är mer lika. Men fanns det ingen möjlighet att göra det på en arena, för att göra det exakt som det ser ut?
– Inte i dagsläget. Det räcker för oss att få svaret att det inte är nyttigt, att det är hälsovådligt och att vår personal måste vidta åtgärder. Det spelar ingen roll om någon tänder på gatan om du är i närområdet.
Koncentrationen måste väl ändå påverkas av hur nära man mäter samt hur slutet rummet är?
– Nej, inte initialt. Står du och eldar på gatan och det driver in i en butik så är den ingen större skillnad egentligen. Men om du befinner dig flera kilometer bort så blir det en uttunnade effekt, det förstår vilken vetenskapsman som helst.
Jag tänker mig att det måste vara skillnad i koncentration även på till exempel tjugo centimeters avstånd och en meter?
– Nja, tveksamt skulle jag säga. 20-30 centimeter upp till en meter är det ingen större skillnad. Det är klart att om du mäter vetenskapligt…men dina lungor vill inte stå tio meter ifrån heller.

Enligt Engström har poliser som kommit i kontakt med bengalrök utvecklat kemisk lugninflammation och varit tvungna att sjukskriva sig i veckor. Han säger också att lungorna kan skadas så att syresättningen påverkas, vilket i värsta fall kan leda till döden via kvävning. Han varnar även för en potentiell långsiktig effekt som vi hittills inte sett konsekvenserna av.
Engström vill dock inte kalla testerna för vetenskapliga.
– Det är inte helt vetenskapligt men en snabb åtgärd för att ta reda på varför så många blir skadade av den här röken.

SEF: Det är olyckligt

Mats Enquist, generalsekreterare för Svensk elitfotboll, vill inte kommentera containertestet, men ifrågasätter hur polisen kommunicerade ut sina resultat.
– Jag har ingen insyn i hur testerna i containern gått till, det var mer för polisens interna arbetsmiljö, vilket de förstås har rätt att utreda. Men vi hade möten där vi bestämde att det resultatet inte skulle gå ut, men plötsligt så var det stora rubriker. Det är inte jättelyckat. Det är en sådan känslig fråga att vi måste vara överens om kommunikationen, säger han.

Det är en sådan känslig fråga att vi måste vara överens om kommunikationen

– Vi försöker tillsammans med klubbar och supporterföreningar hitta lösningar, men det finns väldigt lite fakta att luta sig mot. Till slut bestämmer polisen vad som är okej och inte okej. Vi försöker med god vilja få fram legala lösningar men från polisens sida är det blankt nej.

I den nationella strategin som tagits fram av bland annat Svensk elitfotboll, Fotbollsförbundet och polisen står det att parterna ska arbeta för en legalisering för att på så sätt få bort eller minska de okontrollerade bränningarna och göra arrangemangen säkrare, en linje som även drivs av regeringens utredare. Det innebär att man måste enas om vilka individer som får använda pyroteknik vid specifika matcher, vilka pjäser som tillåts, var och när och i vilken omfattning bränningarna får ske, samt straffskala för de som missköter sig.

– Vi är överens om det i strategin. Men frågan är ju om alla verkligen vill det, säger Mats Enquist.
– Det har blivit så stigmatiserat att det är svårt att prata om det överhuvudtaget. Om man inte kan stå på en objektiv, saklig och vetenskaplig grund så kommer vi tyvärr ingenstans. Som situationen är på arenorna i nuläget kan vi inte ha det, men om vi varken får hjälp av polisen att stoppa eller lagföra användningen av illegal pyroteknik, eller hjälp att samverka för att hitta lagliga lösningar så blir det omöjligt för fotbollen att lösa på egen hand.

”Smällare och raketer”

Enquist får medhåll av Djurgårdens säkerhetsansvarige Mats Jonsson, som också efterlyser mer data.
– Det är väldigt frustrerande att inte ha fakta att förhålla sig till. Det finns två tester med två minst sagt olika resultat, så det är uppenbart att det krävs ytterligare studier, framförallt ur ett arbetsmiljöperspektiv. Nu försöker polisen tillståndsskriva bort pyrotekniken till varje pris men jag tror inte att man kan agera på det sättet. Det krävs ett samspel och en samverkan från alla parter för att vi ska hitta en bättre och säkrare lösning.

Även den här kritiken slår Per Engström ifrån sig. Mats Enquists uppfattning ger han inte mycket för.
– Det är hans sätt att försvara sig, skjuta över det på polisen. Men de har lika stor del i det.
– Visar någon upp legala pjäser som är godkända för inomhusbruk så det är klart att vi inte säger nej. Men så länge man kommer dragandes med gamla nödbloss, smällare och raketer som inte är godkända så kommer vi inte göra ett godkännande. Skulle vi säga ja till farliga saker och någon blir skadad, då är vi helt fel ute.

– Någon måste godkänna produkterna. På Friends arena kör man till exempel fyrverkerier på speedwaytävlingar och på konserter kan det vara pyroteknik. Här säger vi nej för att det är farligt.
Det låter som att ni står en bit ifrån varandra om du säger att de kommer dragandes med smällare och raketer?
– Nej, vi står inte långt ifrån varandra. Det är misstolkningar hela tiden.

Fotnot: Även Helsingborgs IF har nyligen gjort tester av nödblosset Ikaros. Klubben bedömer att eldning skulle kunna kontrolleras på en avstängd yta med 36 personer på 640 kvadratmeter. I argumentationen framhölls att Ikaros är CE-märkt, säljs utan åldergräns, samt att det i produktbeskrivningen inte finns några restriktioner för var pjäsen får användas.
Polisen bjöds in för att närvara vid testet, men nobbade med motiveringen att studien var onödig.
– Ikaros är tillverkad för att dra uppmärksamhet till sig på håll och ska bara användas i nödsituationer. De är inte tillförlitligt säkra att använda annars. Man kan hålla dem i händerna men det är en viss risk och den måste uppvägas av nöd. Att använda dem under lugna förhållanden är helt otänkbart, säger Per Engström till Aftonbladet.

I allsvenskan och superettan har samtliga matcher hittills i år, 416 stycken, spelats utomhus. Fyra cupmatcher (Djurgården-Ängelholm, Jönköping Södra-Assyriska, Hammarby-Landskrona och Djurgården-Norrköping) har spelats inomhus eller med stängt arenatak.

29 Sep 08:45

Civil olydnad

by fthunholm

Jag tänker på döden men det blir sällan mer än så. Det är väldigt sällan jag ropar åt någon att denne förtjänar att dö. Än mer sällan när personen i fråga ligger medvetslös med muskelspasmer och ser ut att just dö. Nej, det kan jag nog fan räkna på ena handens fingar.

När jag skrev ”kämpa gnaget” på Facebook, efter att flera tusen AIK-fans skrålade i ”låt han dö” åt Hammarbys Erik Israelsson, som skadades efter att ha gjort mål, var dom två första svaren jag fick dom här: ”Kolla härå (bifogar länk) här e andra fans som e dumma en gång” respektive ”Håller me d va dumt men personen (som var det en person och inte tusen) e sjukt impopulär på AIK-forum på nätet.

Jag läser om människor som har hamnat i tunnelbanevagnar bland hoppande män som vrålar och hoppar och hatar. Jag ser människor springa kors och tvärs över spåren på Gullmars. Det luktar krut och rök och det smäller knallskott och testosteronet kokar i mellanchefmän och byggjobbarmän och konsultmän och arbetslösa män och andra män.

På matchen eldas bengaler och jag älskar det. Dom är fräna och skapar go stämning och ryker verkligen asmycket. Det är inte tillåtet att elda bengaler så det som sker är en stolt akt av civil olydnad. Männen med bengalerna är alla Rosa Parks. Eftersom det inte går att se planen skjuts matchen upp. Men bengaleldarmännen tycker det är astöntigt. ”Spela för fan!” ropar Rosa Parksarna. ”Spela då!”

Fun fact: Kenny Pavey – superpopulär bland Rosa Parks-killarna – har astma. Dom ba ”öööh Kenny Pavey, jag älskar dig, öööh Kenny Pavey du får ligga me min fru, öööh Kenny Pavey du har astma men ja eldar ändå”.

Jag har lärt mig några saker. Det är aldrig Rosa Parks fel vad som än händer. Det finns alltid något annat att skylla på. Det finns ingenting som har med supporterkultur att göra som är dåligt. Allt är bra. Och vi som inte maskerar oss och eldar bengaler framför astmaspelarna i det egna laget, vi vet inget, vi kan inget om fotboll och vet inte vad det betyder att vara fan.

Jag älskar fotboll men det den gör med oss. Herregud. Oss, som i oss män. Mitt första fotbollsminne är från VM 1982. Mitt andra är från Heyselstadion 1985 och jag minns att det var fett att sitta framför teven och se en Europacupfinal. Det kan till och med ha varit ostbågar med i bilden. 39 personer dog men det var ingens fel, det är aldrig någons fel. ”Spela för fan!”

Matchen sköts upp några timmar men spelades.
Platini gjorde mål på straff.

Det känns som att fotbollsfans är IRL-versionen av Avpixlat-delarna av nätet. Nej, kanske inte ideologiskt (jag menar när hörde du ever någon ropa något nedsättande om kön eller etnicitet på en ståplatsläktare?) men som, ska vi säga, mind set. Som grupp, som män, som dynamik, som konspirationsteorier och som vi mot världen.

Det är inte hatet som jag har någon åsikt om. Jag hatar också. Jag önskar livet ur människor, fotbollspelare, on a weekly basis. Jag är inte stolt över det och jag håller käft om det. Det kommer med att älska ett lag. Men det är inte hatet, det är det som händer när hatet bejakas, i grupp.

Av Rosa Parks-män.

28 Sep 07:58

UK film industry: our cinemas patrolled by Silence of the Lambs nightvision LARPers

by Cory Doctorow

tumblr_mcrpnzLPoQ1rk5dywo1_r1_500

For more than a decade, the UK movie industry makes a big deal out of announcing that audiences at the latest blockbuster movies will be surveilled by bored teenagers who get to LARP Buffalo Bill with greasy night-vision goggles that they'll use to catch camming pirates.

With the impending release of a new Bond and Hunger Games movie, the studios have once again sent out their spokesbots to tell us about their high-tech war on camming.

Meanwhile: box office returns are (once again) higher than ever, and most of the pirate editions are leaked by insiders from the studios.

But Big Content will keep on playing alcoholic dad, insisting that their problems are caused by us, punishing the people who pay for movies because they can't reach the people who don't, looking for their keys under the lightpost because it's too dark where they dropped them.

Kieron Sharp, director general of the Federation Against Copyright Theft (FACT), said: "The bigger the film and the more anticipated it is, the higher-risk it is. We have staff on extra alert for that. James Bond is a big risk and we will be working with cinema operators and the distributors making sure we will keep that as tight as possible. We really don't want to see that recorded.

"They [cinema staff] are on alert to really drill down on who is in the auditorium and who might possibly be recording. They still do the sweeps around the auditoriums with the night vision glasses regardless of the film. But sometimes extra security is put in place for things like Bond."

Cinema staff to patrol screenings with night-vision goggles to combat movie piracy [Ewan Palmer/International Business Times]

28 Sep 06:21

5 beteenden som endast accepteras när det är fotboll

by Martin Schori
TT

Ikväll var det derby. Fotbollsfest, kärlek och engagemang – men också en hel del, ärligt talat, obegripligt beteende.

Supporterkulturen har många fina, inkluderande och socialt ansvarstagande inslag. Men varje gång det är derby tycks en stor del av den slå knut på sig själv, för att bekräfta Anna Mannheimers krönika om män i grupp.

1. En människa ramlar ned medvetslös – tusentals personer skriker ”låt han dö”.

Foto: TT

Att AIK:s klack ropar "låt han dö" när en Hammarbyspelare ligger medvetslös på plan.

— Julia Malmström (@jmlmstrm) September 27, 2015

2. Någon med en annan tröjfärg kommer för nära dig. Detta händer.

Intelligensreserven.. pic.twitter.com/PquR6ADcEa

— Peter Johansson (@peterjson) September 27, 2015

3. Zombiewalk i tunnelbanan

En söndag med fotbollsmatch a k a hur man alltid föreställt sig zombieapokalypsen RT @bellasok: @fvirtanen pic.twitter.com/1gZa26vo8W

— Hanna Gustafsson (@fluffynuttery) September 27, 2015

4. En grupp häcklas för att vara för inkluderande

5. … tur att det bara är ”en dag”

25 Sep 09:59

GOP Vice Chair of House Energy committee is a climate denier and creationist

by Cory Doctorow

Marsha_blackburn_congress

Marsha Blackburn has represented Tennessee's 7th district for more than a decade, on behalf of the Republican party, whose caucus has elevated her to the vice-chair of the House Committee on Energy and Commerce.

Rep Blackburn has told America to ignore the Pope's message on climate change. When pressed on the subject on a BBC interview, she said "the jury is still out" and that "different researchers" had assured her that the Earth was cooling; as to the scientific consensus on anthropogenic climage change: "I just choose to disagree with that."

When asked what evidence would convince her of the reality of climate change, she showed remarkable self-awareness, answering "I don't think you will see me being persuaded."

She also said that she did not accept the theory of evolution.

Professor Brian Hoskins, a leading climate scientist at the Royal Society said her remarks were "absolutely staggering".

"It is nonsense to say the world has cooled," Hoskins said. "If no evidence will persuade Ms Blackburn of climate change, that shows how well-founded her views are."

Ignore Pope on climate, says Republican Marsha Blackburn [Roger Harrabin/BBC]

21 Sep 14:44

Strage & co. som tidsvittnen

by rasmus

När jag simmar i kvarlevorna från svenskt nollnolltal (som någon typ av samtidshistoriker), har jag några gånger fått känslan av att beskåda vattenringar från Pop/Bibel. Dessa två tidskrifter skolade en liten klick av stockholmsjournalister – flertalet födda mellan 1963 och 1973 – som under 2000-talet, medan en efter en fyllde 40, blev tongivande i den svenska kulturdebatten. Bland dem förkroppsligades på samma gång en viss typ av modernism och en viss typ av postmodernism. Här ser jag ingen motsättning, kanske snarare en typiskt svensk eller nordisk sammansmältning.
Modernismen har handlat om att omfamna det nya, förkasta det gamla, förklara vad som just nu är rätt och fel med en tvärsäkerhet som kan slå över i elitism (tänk Andres Lokko). Postmodernismen kommer bland annat till uttryck i hur flera av dessa journalister helt obehindrat har rört sig mellan näringslivs- och kulturjournalistiken (tänk Martin Jönsson och Jan Gradvall). Båda dessa hållningar samspelade när Pop/Bibel-klicken på nollnolltalet i hög grad övergick från att skriva om popmusik och mode, till att skriva om internet. De intog rollen som uttolkare av den digitala medierevolutionen och var tidigt ute med att presentera nätprofeter som Chris Anderson och Clay Shirky för en svensk publik.

Fredrik Strages reportage om MUF på 1980-talet, baserat på sina egna erfarenheter som tonårig MUF-medlem, är ett mycket läsvärt stycke samtidshistoria. Men vad jag tyckte var särskilt intressant var den korta mening där Strage beskriver sin egen politiska utveckling på 2000-talet:

Jag slutade visserligen att rösta på Alliansen efter FRA-debatten 2008, men överväger att återvända eftersom jag känt mig ännu dummare som piratpartist.

Jag får erkänna att jag höjde lite på ögonbrynen inför detta. Betyder det att Fredrik Strage fortsatte vara ungmoderat i själen under sina år på

Pop på 1990-talet? Att han röstade borgerligt under det nollnolltal då han skrev böcker som Mikrofonkåt (2001) och Fans (2005)? Jag vill minnas att sistnämnda bok var tungt genomsyrad av cultural studies à la Birminghamskolan. Jag minns definitivt hur Atari Teenage Riot haussades av Strage år 1997.

Har lite svårt att få ihop bilden. Pop/Bibel-klicken som borgare? Hmm. Kanske är jag bara lite för ung för att inse hur starkt den nyliberala vinden fortsatte blåsa bland dem som som kommit i tonåren redan på 1980-talet.

Eller så menar Fredrik Strage bara att han hörde till dem som röstade på Alliansen just i valet 2006. Oavsett vilket är det intressant hur han pekar ut sommaren 2008 som en politisk vändpunkt. Han antyder FRA-debatten som skäl till att han övergav Alliansen till förmån för Piratpartiet. Bara för att sedan åter överge Piratpartiet, oklart i vilken riktning.

I så fall hade han gott om generationskamrater med på sin politiska resa under dessa år. Framför allt bland stockholmsjournalister. I synnerhet sådana som fått sin skolning på Pop.

Ett ypperligt tidsdokument är Linda Skugges debattartikel “Därför röstar jag på Piratpartiet” (Newsmill, 2009-06-05) – skriven mindre än ett år innan hon förstamajtalade för Kristdemokraterna:

alla författare har allt att vinna på att det nu kommer att skapas helt nya affärsmodeller som är sprungna ur vår tid /…/
För författare är internet, framför allt alla spännande sociala medier som skapats, ett fantastiskt tillfälle att skapa kreativa allianser över både avstånd och kulturella barriärer. /…/
Företagare och Alliansväljare borde rösta på Piraterna därför att vi kan bara nå framgång och skapa nya jobb genom att bejaka teknikutvecklingen. /…/ Om historien lär oss något så är det just att bejaka framtiden.
Det ironiska är att många som anser sig stå på förändringens sida, för fria spelregler och marknadskrafternas obevekliga förändringsagenda, bromsar Internets möjligheter med ny lagstiftning som ska bevara en gammal elits privilegier. I själva verket är det de unga fildelande grabbarna som är dagens “osynliga hand” som ger förlagsskråna en fet käftsmäll! De golvar en välgödd representant för industrisamhällets elit.

Just den här retoriska sammansmältningen av modernism och postmodernism bidrar till att göra 2009 till ett så spännande år, i historiskt ljus.

21 Sep 06:29

'Hackers' Director: Rollerblading Didn't Hold Up, But the Rest of the Movie Does

by Rick Paulas for Motherboard

A scene from Hackers. Gif by Sarah Jeong

On September 15, 1995, Hackers was released in the theaters to a relative thud, recovering less than half its production budget at the box office. But the tale of a group of high school hackers—with cool-sounding hacker handles like “Zero Cool” and “Acid Burn”—stumbling upon a grand corporate conspiracy found a second life on home video, becoming a cult classic two decades later.

Directed by Iain Softley—who'd previously made the Beatles dramatization Backbeat, and subsequently directed K-PAX and The Skeleton Key—the film is all sorts of dated. There's heartthrob Jonny Lee Miller doing his best to put on a New Yorker accent, there's some unknown punk named Angelina, there's the nebulously famous Fisher Stevens. Matthew Lillard's in it, and so is Marc Anthony. Everyone rollerblades or skateboards. It's probably the most 90s movie of all time.

But despite its residence in an era of phone booths (that sometimes twirl) and modems that go “reeeeee-unnnhhhhhh!” it's also prescient portrayal of the approaching promises and dangers of this internet thing.

I woke up at the crack of dawn to chat with Softley about the 20th anniversary of the movie.

MOTHERBOARD: How long has it been since you watched Hackers?

Iain Softley: I actually saw it about three weeks ago for the first time in 20 years. I was checking a print for a screening in London. It was fun. I mean, there were things that looked dated, that weren't as strong as other bits, but the bits that were strong I was very pleased with.

Which ones in particular?

The visualization of the world, the sense of them being this counter-culture gang, the three-dimensional recreation of the world inside their heads. I suppose I expected that would stand up well, but the thing I was pleasantly surprised by was the story... it was almost as if they were a rock and roll band. I had just made Backbeat, and that was a countercultural moment that came into being 20 or 30 years before I made it. I was trying to anticipate what we were on the cusp of then, if you like, the new rock and roll.

That feeling resonated for me, especially when it came out. I'm 34 years old, this came out when I was 14. Hackers was such an important movie for teenagers during that time.

I had a niece that was 15 at the time, and she said people in her school would watch it over and over again because there wasn't anything else for people that age. It was either children's films, family films, or adult films. There wasn't this sort of Twilight or Harry Potter or Hunger Games, films like that, for people in their early-to-mid teens as much as anybody else. That is perhaps why it's got the longevity it does. And it was slightly aspirational. The teenagers needed to find an escape from the restrictions of homes and schools, another world they could live in, like the kids who'd listen to pirate radio stations and LPs in their bedrooms while their parents were downstairs.

It was also during a time when we didn't know what the internet was going to be, so it had this dangerous punk aesthetic to it. When you were making it, did you project the internet to look how it does now?

My starting point was how do you make something that's invisible—the movement of the data, the journey of electronic connections, electronic exploration, wandering through the labyrinth—how do you visualize that?

A scene from Hackers. Gif by Sarah Jeong

That was a big challenge, and one of the things that appealed to me. I saw the chance to let my hair down, really, and create something imaginative. And in the course of coming up with those ideas—which were inspired by a number of things, like some of the sequences in 2001, going through space on the way to Jupiter, or even the dark around the space station—we did a lot of research with people who were, at that time, trying to anticipate the possibilities, and they saw creating interfaces that were visual, that were easy to use. That made me realize we were on the right path, because people were already starting to move in that direction. [At the time] people criticized and said they thought it was way too far-fetched, there would never be anything other than black and white text on the screen.

Were there any other approaches to showing the inside of a computer you considered?

Right at the beginning I had the idea of when we were flying over New York to change it into a circuit board. We actually built a circuit board map based on that architectural landscape. I took a photograph and gave it to the model makers and they reproduced it, so there was a smooth transition when he's arriving in New York and he sees it as this sort of potential playground.

Fisher Stevens uses 3D goggles in the movie. That was going to be the next big thing, and then it fizzled, and now it's maybe back? Are there any technologies that you kept track of that were going to be the next big thing and didn't?

I don't think there were many. One of the things we tried to anticipate and illustrate was not so much the technology, but the way technology was fetishized, in the way people would fetishize their guitars. We had our characters have their laptops strapped with guitar straps, and they had stickers on them, the sort of stickers you'd put on a guitar, so they weren't just grey lumps of technology. And it was a world in which they wanted to be able to communicate with each other, and that's happened with chat rooms and Facebook and social media. I guess rollerblading [laughs]... that slipped into history pretty quickly.

It's also dated a bit in the idea of just what the internet was going to be.

I could see these connections at the time between, if you like, the hippie culture and the idea of freedoms and pioneering, the idea that the internet was going to be a free frontier that was egalitarian and didn't have the restrictions of the mainstream world. A lot of the early pioneers of technology that then developed into the Silicon Valley phenomenon, they came out of that spirit of Haight-Ashbury and San Francisco in the 70s.

"Everything has obviously been boxed up and sold. That's just the fact of where we are."

I was reading that some of the early devices that would enable you to connect to long distance telephone calls and bypass certain exchanges were sold at Grateful Dead concerts. And that's partly why there was a connection being made between the mind-expanding nature, the limitless possibilities, and the psychedelic movement of the 70s. It's been transposed into what we call a cyberdelic culture—notice [in the movie] that we have that club “Cyberdelia.”

Looking back on Hackers, what would you change if you'd make it today?

Maybe more detail of the world inside of the company, and how the security officer, [The Plague, played by Fisher Stevens] was playing both sides, because I think that was quite prescient. The idea that the people going to be in charge of security systems had come from hacking communities. That's come about, from what I gather. It was very easy potentially for crime to be committed because nobody understood that world.

Early internet has a freedom associated with it that's now missing.

Everything has obviously been boxed up and sold. That's just the fact of where we are. I don't particularly want to make a value judgement about it. Increasingly, a lot of the free access is a teaser to hook you in and get you to subscribe. So, I think it hasn't developed the way people maybe had hoped, but maybe that was never realistic and never likely.

In the past few years, hacker groups have continually made the news, be it the Ashley Madison hack or whatever Anonymous is doing. Did you expect that?

It was clear it was possible. I mean, there's the competition where they target the Secret Service officer played by Wendell Pierce, and they're trying to find ways to close down his online profile, making it more difficult for him to function in the world. I think people thought that was not really possible, that you could access people's personal data like that, and basically take it over and control it. The people in the film weren't doing anything for material gain. They were curious explorers charting new territory and looking around. But there was an acknowledgment that the extent of which we would increasingly live on the internet, and have our data stored, would inevitably leave people open to crimes of the sort that have taken place.

When you have the “Hack the Planet” sequence, there's a hint of a new world community burgeoning.

We have become more global, and certainly younger people are making connections with people in different countries, and understanding about people in different countries. It's becoming difficult for regimes around the world to exclude information about what's really going on from populations. Attempts are made, but there are still always ways that information gets through because it's universally accessible.

19 Sep 11:27

I hjärtat av IKEAS utveckling

by Mattias Kristiansson

ikea

Henrik Holmberg är chef för IKEA of Swedens prototypenhet i Älmhult. Här har han arbetat sedan 2001 och som chef sedan 2008. Avdelningen ansvarar för att understödja alla prototypbehov inom organisationen, oavsett produkttyp. Här är 3d-printtekniken ovärderlig som ett hjälpmedel för att snabbt visualisera en design eller testa känslan i en kommande produkt.

– Vi har faktiskt använt 3d-printning sedan 2003, då i form av en rätt liten, men dyr FDM-maskin, säger Henrik Holmberg.

Avdelningen består av 14 medarbetare, alla är specialister inom sitt område. Således finns det ett område för ytbehandling, för plast, trä, metall, och så 3d-print, där man i dagsläget har två specialister.

Investering gav boost
Det är en rätt gedigen maskinpark, utöver två nyinvesteringar kör man en Stratasys Eden 500 med polyjetteknik, och en Stratasys Fortus 400, som är en större, industriell FDM-maskin.

I slutet av förra året bättrade man på produktionskapaciteten med ytterligare en Fortus 900 och en Objet 500 Connex3 som är Stratasys flaggskeppsmodell och använder företagets teknik för att blanda flera material. Dessutom arbetar maskinen med färg, i RGB. Det gav en rejäl boost åt avdelningen, där flexibilitet och service är två honnörsord.

– Ett av våra främsta uppdrag är att hjälpa våra kunder att komma så långt som möjligt så snabbt som möjligt, ibland till lackade funktionsprototyper i fullfärg, säger Henrik Holmberg. Vår Connex3 tillåter detta väldigt bra, samtidigt som vi kan säkerställa både geometri och funktionalitet.

Plast som inte är plast
Man producerar uteslutande i plast, men det är en stor mängd prototyper för produkter som i slutändan inte är i plast. Det kan vara allt från porslinsföremål och grytor, till stolar och komponenter som ska ingå i större delar. Till skillnad från andra prototypproduktioner sätter man större fokus på designaspekten.

– Visst ska vi säkerställa geometrierna, men vi målar också ytor och ytbehandlar med lack, till exempel. Det handlar mer om designen och om helheten i vår prototypproduktion. Sedan är kvaliteten A och O för IKEA och jag känner att 3d-printning inte ger samma kvalitet som till exempel en formsprutad detalj. Men för våra ändamål fungerar 3d-printning utmärkt.

– Vi använder alla de material som är tillgängliga för Connex-tekniken. Men man kan säga att vi har hittat vårt spektrum av material som vi kör mer frekvent.

– Det här med att blanda material i produktionen är relativt nytt för oss och vi hittar mer och mer för varje produktion. Vi ser det som en jättefördel att kunna blanda material för olika egenskaper. Våra designers kan då komma närmare känslan i att hålla i ett föremål samtidigt som ger det våra ingenjörer möjlighet att verifiera konstruktioner.

Gör IKEA bättre
Henrik Holmberg och hans prototypavdelning sneglar åt flera nya 3d-printtekniker, men viktigast är ändå att tekniken understödjer uppdraget.

– Vi har ett behov att säkerställa produktdokumentation i form av 3d-ritningar på bästa sätt och kan 3d-print göra detta så är det också det mest effektiva verktyg vi har.

– Dock skulle vi vilja printa snabbare, billigare och i mer miljövänliga material. Det hade gjort både oss och IKEA bättre. Men visst är det ett bra verktyg för vår verksamhet. Det tillåter oss att göra väldigt mycket och ger oss fina förutsättningar att utveckla nya prototyper med bra precision.

19 Sep 11:21

Post-Attention Economy

by Warren Ellis

Post-attention economy.  Three words I strung together in yesterday’s newsletter, laughed at, and then kind of cocked my head and looked at again.  It was mostly a gag — this is the season where we stick post- on things, after all — and yet maybe part of my brain wasn’t joking. It came out of Ed Zitron’s recent new selection of pieces on The Next Web about the broken parts of PR, and my own experience of social media as having become irretrievably loud and mechanically detuned.  There’s a ceiling on what people can achieve on their own through the old “guerrilla marketing” paradigm, and it’s lowering.  And curation can’t be heard so well, either.

I want to connect all these things up as symptoms of end-of-cycle.  I could be wrong.  Maybe I just have a different vantage on the attention economy, the systems of curation, speech and broadcasting that have obtained online over the last fifteen years.  I’m not arguing for a “return” to anything, no kind of rearguard action: more waiting to see what the next cycle looks like.

In the meantime, musicians and DJs are having to bail out of Soundcloud because algorithms are detecting note sequences in musics and mixes and identifying them as belonging to copyrighted works and deleting the uploads.  No networked discovery for you. No cultural memory. No attention.  Paul Mason’s post-capitalist agalmic pool of abundance is being drained even as he writes about it.

Developing.  (I don’t know why I always say this. You all know these are my half-baked morning thoughts.)

19 Sep 11:06

38 små historier

by Marius Arnesen

Torsdag 10. september snudde hele NRK-maskineriet seg rundt, og satte fokus på den største flykningkrisen siden andre verdenskrig.

I tillegg til de tradisjonelle fortellerformene vi rår over på nett, ønsket vi å gjøre noe nytt og annerledes når det kom til historiefortelling.

Premisset som lå til grunn var enkelt:

Fortell historiene til enkeltmenneskene som utgjør den grå massen bak ordet «flyktninger». Gjør det på en måte som treffer folk i informasjonsstrømmen de til daglig står i. Gjør det kort, men interessant og viktig nok til at folk bryr seg.

Resultatet skulle bli en biledrigg på P3.no som presenterte historiene, samt publisering i sosiale medier.

Screenshot 2015-09-14 10.23.34

To fotografer og en radioreporter

I NRK ble vi enige om å gjøre dette som en test ved å sende to fotografer til den greske ferieøya Kos i seks dager.

I tillegg sendte også P3 en radioreporter som skulle produsere innslag til kanalens mange radioprogrammer, samt gå live så og si konstant på selve «flyktningdagen». NRKs korrespondenter og utenriksmedarbeidere var også tilstede på Lesbos og i Ungarn, og fulgte daglig krisen tett på vanlig TV, nett, og radio-måte.

P3s fotograf Kim Erlandsen og undertegnede ladet kameraene og satte kursen mot Kos i et charterfly.

P3-fotograf Kim Erlandsen på Lambi-stranda nord på Kos. Foto: Marius Arnesen / NRK
P3-fotograf Kim Erlandsen på Lambi-stranda nord på Kos. Foto: Marius Arnesen / NRK

Det var noe svært kontrastfylt med å jobbe med en flyktningkrise på ferieøya Kos. Midt blant festende russere på all-inclusive-hoteller, og restaurant-innkastere som «snakker norsk», har det vokst fram en leir med tusenvis av flyktninger. Flyktninger som kom i land i små gummibåter på de samme strendene som horder med turister noen timer senere fyller med blekfete feriekropper.

Til alt overmål hadde vi innkvartert oss på det billigste hotellet vi fant, som lå nærmest mulig stranda hvor flyktningene kom i land fra Tyrkia. Et hotell som viste seg å være en slags gudfar hva all-inclusive angår. Kontrastfylt der altså.

Til Kos med gullstandarden i ryggsekken

Ideen om små portretthistorier er ikke ny. Den er vel heller ikke spesielt orginal, men for et mediehus som tradisjonelt sett har vært svært TV og radio-drevet, framstår den som både krevende, spennende og nyskapende.

Krevende både fordi det er en ny måte å fortelle historier på, men også fordi man i utgangspunktet ikke har heltidsansatte stillbilde-fotografer i redaksjonelle roller i NRK. Ei heller en spesielt sterk tradisjon for å legge ressurser i å fokusere på gode stillbilder. P3 er et slags unntak, hvor flere av utviklerne og designerne også jobber som stillbilde-fotografer.

Humans of New York på Instagram
Humans of New York på Instagram

Vi har i lengre tid fulgt prosjekter som «Humans of New York» og «Where Love is Illegal«, og det er vel ingen overdrivelse å si at de historiene som formidles der er i sjangerens verdensklasse.

Ofte treffer historiene så hardt i mellomgulvet at vi faktisk stopper opp, tenker, og til og med deler med venner og bekjente. Da synes vi man rent historiefortellingsmessig har knekt en nøtt eller to i 2015.

Litt av grunnen til at det funker er enkelheten: Historiene er korte, har gode bilder, og de får oss til å stoppe opp i den «strømmen» vi måtte befinne oss i. Ofte føler vi oss litt klokere etterpå også.

Skjermdump av Where Love is Illegal
Skjermdump av Where Love is Illegal

Annerledes jobbing

Vi hadde i utgangspunktet satt oss et relativt hårete mål. Vi mente vi burde klare å komme hjem med 100 historier.

Nettsjef i NRK, Frank Gander, var litt mer nøktern, og mente at 25 historier kunne været et slags målsatt minimum.

Det skulle vise seg at 25 ble nærmere fasit enn våre overambisiøse 100.

Det gikk relativt hardt for seg utenfor politistasjonen på Kos når frustrerte og desperate flyktninger braket sammen med gresk opprørspoliti. Foto: Marius Arnesen / NRK
Det gikk relativt hardt for seg utenfor politistasjonen på Kos når frustrerte og desperate flyktninger braket sammen med gresk opprørspoliti. Foto: Marius Arnesen / NRK

Vi startet å jobbe allerede første kvelden på Kos. Framgangsmåten ble til mens vi ruslet rundt i gatene, men inneholder på ingen måte noen magisk formular, og er svært likt måten man jobber på som journalist til vanlig. Gå bort til folk og snakk med dem.

Vi måtte bare gjøre det sykt mange ganger.

Vi ønsket i tillegg å ta gode bilder av folk som treffer noe hos publikum, og klare å fortelle personens historie. Portretter som du husker, men som også har historien til den som er avbildet — ikke bare navn og nummer og en leksikalsk beskrivelse av bildet.

En av de 38 historiene vi tok med oss hjem fra Kos. Foto: Kim Erlandsen / NRK
En av de 38 historiene vi tok med oss hjem fra Kos. Foto: Kim Erlandsen / NRK

Mannen bak Humans of New York, Brandon Stanton, har et fantastisk TEDx-foredrag om denne måten å jobbe på. Hvordan kommer man i kontakt med folk? Hvordan får man dem til å fortelle de interessante historiene?

Å snakke med folk

Et gresk ferieparadis som innvaderes av båtflyktninger i små plastbåter fra en krigssone, skulle i utgangspunktet kunne by på mer enn nok av historier som treffer. Og det gjorde det også.

Likevel var det enkelte ting som var vanskeligere enn vi kanskje først hadde antatt.

Språk var selvsagt en barriere. Målet var å få et så bredt og ærlig utvalg av flyktninger som mulig. Menn, kvinner, barn, unge og gamle. I tillegg kommer flyktningene i all hovedsak fra Syria, Irak, Afghanistan, Pakistan og Iran, og har derfor relativt forskjellig bakgrunn, både kulturelt, konflikt-messig, og ikke minst språklig. Vi brukte ikke tolker under oppholdet, men kom overraskende langt med engelsk.

Stort sett var det alltid noen i nærheten som snakket godt engelsk og kunne hjelpe oss å oversette når vi kom i prat med noen.

Teltleir med flyktninger i Kos sentrum. Foto: Marius Arnesen  / NRK
Teltleir med flyktninger i Kos sentrum. Foto: Marius Arnesen / NRK

En annen faktor var «tilgangen». I journalist-kretser snakkes det veldig ofte om akkurat «tilgang». Tilgang til miljøer, situasjoner, folk, områder og historier. Få tilgang til folk var også en nøkkelfaktor blant flyktningene på Kos.

Mange flyktninger er i en svært sårbar situasjon, og mange ønsket ikke å la seg avbilde, enten på grunn av frykten for å bli gjenkjent av regimet de har flyktet fra, andre av religiøse eller kulturelle årsaker. Her var, tro det eller ei, flyktninger like forskjellig som alle oss andre.

Utfordrende var det også at de fleste flyktningene som har kommet til Kos har historier som havner innenfor samme univers. Rammefortellingene er med andre ord ganske like, og det var tidkrevende å komme såpass tett på folk at de startet å fortelle oss om bakgrunn, hva de savnet, hvordan livet var før flukten og drømmene deres.

Silje Ese sjekker en av de mange etterlatte gummibåtene på strendene på Kos. Foto: Kim Erlandsen / NRK
Silje Ese sjekker en av de mange etterlatte gummibåtene på strendene på Kos. Foto: Kim Erlandsen / NRK

Etter seks relativt lange dager på Kos satt vi igjen med 38 portretter som vi var fornøyde med. Vi hadde sikkert snakket med et par hundre mennesker, og kastet en del av historiene hvor vi enten ikke var fornøyde nok med bildene, eller ikke hadde historier som fortalte noe om personene vi hadde snakket med.

Presentasjon

Rent presentasjonsteknisk er det også spennende å skulle vise fram 38 historier på nett. Både Humans of New York og Where Love is Illegal har egne nettsider, men bruker også de sosiale mediene Facebook og Instagram svært aktivt, og legger ut alt innholdet sitt der.

Formatet med et bilde og en relativt kort tekst, er som skapt for både Facebook og Instagram.

I NRK bygde P3 en egen WordPress-side for å vise fram historiene, og i tillegg brukte vi sosiale medier for å tease riggen.

Riggen til P3 med historiene fra Kos.
Riggen til P3 med historiene fra Kos.
De små historiene viste seg også å fungere svært godt i sosiale medier.
De små historiene viste seg også å fungere svært godt i sosiale medier.

For en organisasjon som har sine aner i TV og radio, har det vært en ganske bratt læringskurve å fortelle historier på denne måten.

Men det viser oss at det er mye å hente på å gå litt ut av komfortsonen, og resultatet er en fortelling som i langt større grad fokuserer på menneskene bak situasjonen enn det man tradisjonelt sett er vant til å få servert av NRK.

Mange har sikkert synspunkter på flyktninger, hvordan og hvorfor det er dekket og hva som bør gjøres i forhold til krisen som har oppstått. Men om dere ser forbi det, og på hvordan vi faktisk har utført jobben; hva tenker dere fungerer?

Hva synes dere om resultatet? Burde vi gjort noe annerledes? Mer av noe? Mindre av noe?

18 Sep 13:23

Beautiful pixel art of a cyberpunk coffeeshop in the rain

by Laura Hudson

coffee_in_rain_by_kirokaze-d98qb8z

In this 12-frame animated gif, pixel artist Kirokaze imagines a small sliver of a rainy day in a world of "thought vigilance" and random ID checks, where a mysterious woman sips coffee and watches the world rush by, twirling a knife idly in her hand. Check out more of Kirokaze's work on Deviantart, or follow them on Twitter.

17 Sep 12:44

Hästskon 12

by Levander
Norrmalm

Uppdatering 2015-11-19:

Samråd 2015-11-09 - 2015-12-18

Postade illustrationer redan i september månad men nu är planerna för kvarteret Hästskon ute på samråd. Följ länken nedan till Stockholms stad för att läsa om planerna.

Vasakronan/Marge

Vasakronan/Marge

Vasakronan/Marge

Vasakronan/Marge

Vasakronan/Marge

Vasakronan/Marge

Vasakronan/Marge
Stadsbyggnadskontoret:
Planens syfte och huvuddrag
Planförslaget syftar till att möjliggöra en om- och tillbyggnad av befintliga byggnadsvolymer inom Hästskon 12 och främja en mer differentierad användning inom fastigheten med centrum, kontor, hotell och bostäder. 
Projektet ska genom föreslagna åtgärder bidra till attraktiva och levande stadsrum. En del av City som idag har utmaningar vad gäller trygghet och tillgänglighet får nya förbindelser som väver ihop områdets olika gatunivåer. Genom att öppna upp bottenvåningarna med publika lokaler förbättras områdets trygghet, trivsel och service betydligt, inte minst längs berörd del av Malmskillnadsgatan. Det centrala och mycket exponerade läget innebär att mycket höga krav måste ställas på bebyggelsens arkitektoniska gestaltning, som också behöver förhålla sig medvetet till det modernistiska sammanhanget kring Sergels torg.
Samråd november/december 2015
Redovisning SBN kvartal 1 2016
Granskning kvartal 2/3 2016
Godkännande /Antagande kvartal 3/4 2016
Stockholms satd

Uppdatering 2015-09-24:

För en vecka sedan publicerade jag bilder av Hästskon 12. Här kommer en uppdatering av posten med ännu fler illustrationer.

Malmskillnadsgatan.Vasakronan/Marge
M-huset. Vasakronan/Marge

Vasakronan/Marge


H-huset på Hamngatan. Vasakronan/Marge

Posten nedan gjordes den 17 september 2014

Nya illustrationer inför det plansamråd som planeras för Hästskon 12 på Norrmalm. Förslaget innebär om- och tillbyggnad; kontor, hotell, centrumändamål och ca 30 lägenheter. Mer information när förslaget går ut på samråd.

Vasakronan och Marge Arkitekter

Vasakronan/Marge
 Fotomontage som visar förslagets huvuddrag. 
(A) S-huset föreslås byggas på med tre våningar från befintlig takfot (varav en indragen) och fasaden flyttas ut mot Sveavägen.
(B) M-huset föreslås byggas på med tre våningar från befintlig takfot (varav en till två något indragna) och ges ny fasadgestaltning.
(C) H-huset rivs och ersätts med ny kontorsbyggnad.
(D) befintlig tillbyggnad i S-husets södra del rivs och ersätts med ett hörnhus med publikt innehåll.
(E) publika bottenvåningar anordnas runt hela bebyggelsen i alla byggnadskroppar.
(F) bostäder prövas i hörnet mot Mäster Samuelsgatan.
(G) En bred trappa anläggs för att förbinda Sveavägen med Malmskillnadsgatan.
Ny koppling mellan Sveavägen/Sergels torg och Malmskillnadsgatan. Vasakronan/Marge

Vy mot söder längs Malmskillnadsgatan. Föreslaget bostadshus till vänster i bild. Vasakronan/Marge

Vy från Drottninggatan/Sergels torg. Vasakronan/Marge


Stadsbyggnadskontoret:
Syfte
Syftet med detaljplanen är att utveckla en av Stockholms mest centralt belägna fastigheter för moderna kontorsarbetsplatser, centrumfunktioner och bostäder, samtidigt som publika lokaler i bottenvåningarna och möjligheter till nya flöden och vistelseytor ska bidra till attraktiva och levande stadsrum. Detaljplanen innebär ett tillskott av ca 30 bostäder som prövas i hörnet Malmskillnadsgatan/Mäster Samuelsgatan, och därutöver ca 6500 m2 handel samt hotell med ca 480 rum. 
Förutom en omdaning av bebyggelsen är ambitionen att projektet ska bidra till förnyelsen av cityområdet i stort och stadsmiljön kring bebyggelsen i synnerhet.
Stockholms stad
Vasakronan
Marge arkitekter
17 Sep 11:08

En dålig förälders bekännelser

by fthunholm

Jag tänker på döden när jag är på föräldramöte. Helt enkelt eftersom döden lockar mer. Allt lockar mer. Just nu är det stressigt i livet, så där att jag kommer på mig själv med att tänka ”om jag blir påkörd av en bil, bara lite, inte så farligt, men så att jag kanske måste ligga på sjukhus några dagar och så kommer folk och tycker synd om mig och ger mig choklad och det vore inte så jävla dumt”. En ganska vanlig tanke i mitt liv. Förlåt, jag tappar tråden.

Föräldramöte, ja. Du som läser det här kanske inte har barn. Så låt mig beskriva hur det funkar.

Människor, vars gemensamma nämnare är att dom haft samlag inom samma tolvmånadersperiod, kommer inlufsande och sätter sig på dom lite för små stolarna i barnens klassrum. Lärarna på plats – dom uppträder i regel i par, minst – inleder med att fråga om något av följande: Nån som kan representera klassen i föräldrarådet / Någon som kan föra protokoll / Någon som är frivillig klassförälder?

Därefter startar ett intrikat mind game, där tystnaden är kompakt som uran. Alla i rummet tittar på varandra med blickar som säger ”ja det här var ju typiskt” och samtidigt ”fuck you att jag lägger mig den här gången” innan någon, i regel en kvinna, efter flera minuter, som känns som sekel, ger upp.

Lärarteamet kickar sedan igång en powerpoint med saker som antingen mejlats inför mötet eller kommer på mejlen efter mötet. Sedan går man till aulan för ett möte med hela högstadiet eller var man nu råkar ha sina ungar. Där repeteras upplägget från klassrummet fast med andra slides i powerpointen.

Låter det tråkigt? Låter det som att hela proceduren skulle kunna skötas per mejl? Då är du en dålig förälder. Så mycket har jag lärt mig.

En bra förälder missar nämligen aldrig ett tillfälle att propagera för vikten av att ses. Att ha lite koll på vilka dom andra föräldrarna är. Att prata med skolledningen.

En bra förälder har aldrig drömt om att få fly allt ansvar och bara bli tyckt synd om, genom att bli påkörd av en bil. ”ÄR DU INTE KLOK” utbrister en bra förälder när sånt kommer på tal.

”DET VAR DET DUMMASTE JAG HÖRT”.

17 Sep 08:14

The Monstrous Tree Crushers the US Military Used to Level Vietnam's Forests

by Joseph Trevithick for Motherboard

This story originally appeared on War Is Boring.

In Theodor Geisel’s popular children’s tale The Lorax, the Once-ler uses fanciful logging machines to swiftly chop down the fictional truffula trees. Dr. Seuss might as well have thought of the kind of monstrous tree crushers the US Army had used to level forests in Vietnam.

In 1968, the Army leased two of these vehicles from the LeTourneau company and quickly sent them off to Southeast Asia. After American troops began flooding into South Vietnam, the Pentagon quickly realized it was unprepared to deal with Viet Cong deception and camouflage.

“U.S. Military leaders had recognized early the tremendous advantage the jungle offered the Viet Cong and North Vietnamese Army in terms of limiting the movement … modern military equipment … and in protecting their bases, their lines of communication, and their arsenals,” US Army Maj. Gen. Robert Ploger wrote in Vietnam Studies: U.S. Army Engineers, 1965-1970. “As early as November of 1965 General Westmoreland put his staff to work looking for means of jungle clearing.”

At the time, Army Gen. William Westmoreland was in charge of the top American headquarters in the country, Military Assistance Command – Vietnam, or MACV. In the end, while fearsome looking, the commercial machines just weren’t suited to combat.

Even before the tree crushers had arrived, MACV’s land clearance project was in full swing. US Air Force planes and Army helicopters sprayed herbicides and dropped fire bombs to clear away the foliage.

On the ground, specialized engineer companies used bulldozers with huge blades called Rome Plows—the Rome Company of Rome, Georgia made the equipment—to uproot trees and other ground cover. With chainsaws, hand tools and even gas-powered lawnmowers, individual troops did their best to deny the communist guerrillas any hiding spots.

Founded in 1929, LeTourneau was already an established name in construction, logging and other heavy duty-vehicles. Despite interest from Army engineers back in the States, MACV initially balked at sending the company’s Transphibian Tree Crushers into a war zone, according to Ploger.

Combat tree crusher envisioned by Army engineers. Image: War Is Boring/US Army

Designed for civilian logging firms, the 60-ton vehicles had three five-bladed “wheels,” two right in front of the driver’s cab and one at the rear to steer. As the Tree Crusher drove forward, a large push bar would use the brute strength of the engines to knock trees over. The sharp wheels would break up the logs as the machine plodded along.

MACV was worried the weight and generally ungainly nature of the vehicles would make them ill-equipped to handle the hazards of Vietnam’s jungles—especially with rebels possibly shooting at the operators. “Flotation characteristics were appealing, but it was only marginally effective in the water,” Ploger noted.

Still, American commanders were eager for new, faster ways to clear away the jungle. Even the fastest herbicides took days for maximum effect—and could be washed away in heavy rains.

The 1st Logistical Command, the Army’s main supply entity in South Vietnam, eventually settled on a compromise. Rather than buy any of the vehicles, the ground combat branch would simply lease two Tree Crushers from LeTourneau and test them out for almost a year.

In July 1967, the Army stood up a provisional unit to handle the vehicles, get crews up to speed on their new rides and clear the terrain around Long Binh, northeast of the capital Saigon. A little more than three months later, the Army tacked the Tree Crushers onto the 93rd Engineer Battalion at nearby Bear Cat for more far flung operations.

During the evaluation, the ungainly vehicles racked up some impressive statistics. The two Tree Crushers cleared more than 2,000 acres around Long Binh by themselves, the 93rd’s engineers reported in one operational report. After joining the 93rd, LeTourneau’s beasts leveled nearly another 1,200 acres in the surrounding environs.

“Trees up to three feet in diameter which ranged up to 50 feet in height … presented little obstacle to the tree crusher,” the 93rd explained. “No hesitation is perceptible in the motion of the machines through tall brush, thickets and trees up to 12 inches in diameter.”

Artist’s depiction of proposed improvements to crusher. Photo: War Is Boring/US Army

Under the right conditions, a single Tree Crusher could sweep through four acres every hour— 32 in an eight hour work day. By comparison, a standard landing clearing unit with 30 Rome Plow-equipped bulldozers might clear 150 to 200 acres a day (less than seven acres per vehicle), according to Ploger.

But LeTourneau’s vehicles were far from perfect for the job. The Tree Crusher’s tall profile made it a perfect target for enemy troops.

If the water-cooling system got damaged, the engine would give out. Electrical components were situated in such a way that they could easily become waterlogged.

And the heavy vehicles got stuck in the swampy, jungle terrain. A lot. The unit’s truck-mounted crane was poorly suited to fishing them out of the mud. The Army evaluators suggested that the heavy-duty M-88 tank recovery vehicle—a fully armored, tracked design—would work better.

Crews had no defenses during an attack either. The ground combat branch didn’t even assign weapons to the unit for the first five months.

In April 1968, the engineers finally handed the two vehicles back with a list of suggested improvements, another operational review noted. The soldiers proposed a vehicle with 12-pointed, multi-section wheels that would have less trouble navigating uneven paths.

A lower profile frame would make the new Tree Crusher harder to hit. An air-cooled engine and rearranged wiring could prevent breakdowns.

Most importantly, the troops wanted an armored turret on top with a .50-caliber machine gun. Claymore mines strapped to the sides would blast a hail of steel balls to brush off guerrillas during any ambushes.

MACV and the Army weren’t interested. Spraying gallons of Agent Orange and other defoliating chemicals was cheaper and easier all around. Engineers driving bulldozers continued beating back the bush on the ground.

LeTourneau continued making commercial construction and mining rigs for years afterwards. Officials in Mackenzie, British Columbia, Canada tout their G-175—now a road-side tourist attraction—as the “World’s Largest Tree Crusher.”

In 2011, LeTourneau’s parent corporation Rowan Companies sold the firm to a Chinese buyer, Joy Global. Joy doesn’t make Tree Crushers and the concept appears to have largely disappeared, as well.

All Fronts is a series about technology and forever war. Follow along here.

16 Sep 11:37

Making while brown: Texas schoolchild arrested for bringing homemade clock to school UPDATED

by Cory Doctorow

Ahmed Mohamed is a gifted, driven maker-kid who's in the ninth grade at MacArthur High in Irving, Texas. When he showed the homemade clock he soldered and pieced together to his engineering teacher, he was told to keep it in his bag. But when the alarm went off in English class, his teacher accused him of bringing a bomb to school.

He told the teacher, and then the principal, and then the police offers who'd been summoned, that it was a digital clock he'd made and brought to school to show as evidence of the kinds of things he was making. He'd loved robotics club in middle school and was hoping to connect to a similar peer group in his new high school.

He was arrested, handcuffed, and paraded through the school with an officer on each arm, wearing his NASA shirt.

When he was brought before the school police, the officer who arrested him looked at him and said, "Yup. That’s who I thought it was." Ahmed Mohamed and his family (and the Council on Islamic American Relations) believe that the officer was referring to the color of his skin and his name.

Police spokesman James McLellan admits that Mohamed always maintained that the device was a clock, not a bomb, "but there was no broader explanation." When the Dallas Morning News asked him what "broader explanation" he was looking for, McLellan said, “It could reasonably be mistaken as a device if left in a bathroom or under a car. The concern was, what was this thing built for? Do we take him into custody?"

They did take him into custody.

Mohamed was booked, fingerprinted and taken to juvenile detention. He has been suspended for three days.

The Mohamed family came to America from Sudan. Ahmed's father, Mohamed Elhassan Mohamed, is a frequent candidate for president in Sudanese elections.

Anil Dash is collecting suggestions for ways of helping Ahmed Mohamed. I've seen proposals to buy him a life membership to a local makerspace, which seems like a good start.

Update: Irving High School Principal Daniel Cummings sent an unrepentant letter to parents yesterday, urging parents to tell their children to immediately report "suspicious items."

“He just wants to invent good things for mankind,” said Ahmed’s father, Mohamed Elhassan Mohamed, who immigrated from Sudan and occasionally returns there to run for president. “But because his name is Mohamed and because of Sept. 11, I think my son got mistreated.”

He’s not the only one who thinks so. Not much for local politics, Mohamed wasn’t paying attention over the summer, when Mayor Beth Van Duyne became a national celebrity in anti-Islamic circles, fueling rumors in speeches that the religious minority was plotting to usurp American laws.

But the Council on American-Islamic Relations took note.

“This all raises a red flag for us: how Irving’s government entities are operating in the current climate,” said Alia Salem, who directs the council’s North Texas chapter and has spoken to lawyers about Ahmed’s arrest.

“We’re still investigating,” she said, “but it seems pretty egregious.”

Meanwhile, Ahmed is sitting home in his bedroom, tinkering with old gears and electrical converters, pronouncing words like “ethnicity” for what sounds like the first time.

He’s vowed never to take an invention to school again.

Irving 9th-grader arrested after taking homemade clock to school: 'So you tried to make a bomb?' [Avi Selk/Dallas Morning News]

(Image: Vernon Bryant/Dallas Morning News)

Going to meet my lawyer. pic.twitter.com/YCxOOeOz3Z

— Ahmed Mohamed (@IStandWithAhmed) September 16, 2015

15 Sep 09:43

Surely this is the most Norman Rockwell photo ever taken of President Obama meeting a little boy

by Xeni Jardin
p090415ps-0562 (1)

“President Barack Obama meets 4-year-old Malik Hall during departure photos with Malik's uncle, Maurice Owens, center, in the Oval Office, Sept 4, 2015.”

“Also pictured, from right, Owens's sister Ayesha Hall, his mother Chauvet Wells and his brother Derrick Harpe. Kayah Hall, Owens's 2-year-old niece, is hidden behind Ms. Wells.”

An Official White House Photo by Pete Souza.

[HT: @szorowitz]

14 Sep 12:08

Constrained by the Limitations of Soviet-Era Architecture, Brodsky & Utkin Imagined Fantastical Structures on Paper

by Christopher Jobson

PG_47_PLT_16r1_64A_S_WEB
Hill with a Hole, 1987/90
. Courtesy of Ronald Feldman Fine Arts Inc.

To be an architect with vision in the Soviet Union during the 1970s and 80s, was to witness a near complete loss of Moscow’s historical architectural heritage. Restrictions on aesthetics, quality building materials, and access to skilled labor resulted in poorly designed structures void of inspiration that were practically destined to crumble. Architects with any shred of ambition were severely limited by communist bureaucracy and were often outright penalized for their ideas. Desperately seeking a creative outlet, these constrained artists and designers turned instead to paper.

Perhaps the most vivid example of this is the work of renowned Soviet “paper architects” Alexander Brodsky and Ilya Utkin who from 1978 to 1993, retreated into their imaginations to create fantastical etchings as a revolt against communist architecture. Paper architecture (or visionary architecture), is the name given to architecture that exists only on paper that possesses visionary, often impossible ideas interlaced with whimsey, humor, satire, and science fiction.

Building on ideas borrowed from Claude Nicolas Ledoux, the design of Egyptian tombs, and urban master plans envisioned by Le Corbusier, the duo conceived of obsessivly detailed renderings that seeme to fill every inch of the canvas with buildings, bridges, arches, domes, and schematics. Through these artworks, Brodsky & Utkin criticized the aesthetic norms of the day until their partnership ended shortly after the fall of the Soviet Union.

Princeton Architectural Press just released the third edition of Brodsky & Utkin, a large volume containing 30 duotones from the artists, but also includes “an updated preface by the artists’ gallery representative, Ron Feldman, a new introductory essay by architect Aleksandr Mergold, visual documentation of the duo’s installation work, and rare personal photographs.” Several Brodsky & Utkin prints are also currently on view at Tate Modern. (via Hyperallergic)

brodsky-3
Courtesy of Ronald Feldman Fine Arts Inc.

PG_25_PLT_05r1_64A_S_WEB
Contemporary Architectural Art Museum, 1988/90
. Courtesy of Ronald Feldman Fine Arts Inc.

PG_31_PLT_08r1_64B_S_WEB
Diomede, 1989/90
. Courtesy of Ronald Feldman Fine Arts Inc.

PG_33_PLT_09r1_64A_S_WEB
Doll’s House, 1990
. Courtesy of Ronald Feldman Fine Arts Inc.

PG_37_PLT_11r1_64A_S_WEB
Dwelling House of Winnie-the-Pooh, 1990. 
Courtesy of Ronald Feldman Fine Arts Inc.

PG_45_PLT_15r1_64A_S_WEB
Glass Tower II, 1984/90. Courtesy of Ronald Feldman Fine Arts Inc.

PG_55_PLT_20r1_64A_S_WEB
Ship of Fools or a Wooden Skyscraper for the Jolly Company, 1988/90. Courtesy of Ronald Feldman Fine Arts Inc.

PG_69_PLT_27r1_64A_S
Villa Nautilus, 1990. Courtesy of Ronald Feldman Fine Arts Inc.

brodsky-1
Courtesy of Ronald Feldman Fine Arts Inc.

brodsky-2
Courtesy of Ronald Feldman Fine Arts Inc.

14 Sep 12:05

K226: Om stigande bostadspriser och en mutad generation

by rasmus

Intressant artikel av Tom Streithorst i Los Angeles Review of Books: “Why your rent is so high and your pay is so low” (via ComInSitu). Ämnet är kort sagt hur boendekostnaderna under det senaste halvseklet har ökat betydligt snabbare än flertalets inkomster (i USA).

Att hyra en vanlig New York-lägenhet kostade på 1950-talet bara 10 % av en persons medianinkomst. Nuförtiden är det inte ovanligt att unga New York-bor lägger halva sin inkomst på att ha en bostad.

Under “guldåldern”, 1945–73, steg lönerna i USA ordentligt (vilket bland annat berodde på starka fackföreningar). Bostadspriserna steg inte alls i samma takt (vilket bland annat berodde på att det fanns en begränsad tillgång på krediter). Inte heller hyrorna steg särskilt snabbt (bland annat för att det faktiskt byggdes en massa nya hyreshus). Man blev inte särskilt rik på att äga hyresfastigheter. För den som ägde sin egen bostad, var huset främst ett ställe att bo, inte ett investeringsobjekt som förväntades stiga i pris.
Inne i bostäderna skedde stora standardhöjningar 1945–73: de som tidigare inte haft rinnande vatten eller WC fick det och mer därtill; år 1970 hade nästan alla i USA både bil, tv och tvättmaskin. Vad som varit lyx blev med åren till vardagsnödvändigheter.

Vändpunkten inträffade 1982, fortsätter Tom Streithorst – alltså under Reagan och Thatcher. Det var detta år som reallönerna slutade öka (inte bara i USA, utan även i Sverige). I stället inleddes en spektakulär prisökning på olika slags tillgångar: aktier, obligationer, fastigheter. Detta har gynnat de rikaste. Givetvis handlar det om klass. Men i detta fall är klass sammanflätat med generation. Stigande fastighetspriser innebär en ständig omfördelning från de yngre till de äldre.

High real estate prices are good for the old and affluent. They are terrible for the poor and young.
/…/
If house prices fall, the middle aged and middle class will be in an uproar. For almost all of us, real estate is our principal, if not only, asset. If our house stops appreciating, our dreams of someday not having to work utterly evaporate. We vote and so politicians listen to our desires. Falling house prices would be a boon for renters and first-time buyers (and probably for society at large), but their political clout is less than that of middle-aged, middle-class property owners.

De senaste trettio årens bubbelekonomi har alltså frammanat en allt starkare intressekonflikt mellan två grupper. Å ena sidan står de (framför allt yngre) som inte äger någon bostad. Å andra sidan står de (framför allt äldre) som har varit bostadsägare så länge att de på pappret är ganska täta.
Uppdelningen är väldigt grov. Mellan de två polerna finns ju de som “äger” en bostad men är skuldsatta över öronen. Det är inte självklart om dessa ser sitt intresse i att få bli skuldfria och flytta till en billigare hyresrätt, eller i att vänta några år på fortsatt stigande bostadspriser för att göra ett klipp. Politiker kan emellertid se hur det finns fler väljare att hämta i den äldre generation som har intresse av att deras tillgångar ökar i pris, än i den yngre generation som vill ha billigare bostäder.

If they wanted to drive down rents, government could fund the construction of public housing, as they did during the Golden Age. More quality housing would increase its stock, and with supply rising to meet demand, prices would fall. This would be great for young renters, bad for middle-aged property owners, bad for banks. Thus it is not likely to happen. Property prices, at an all time high, are not likely to fall, and if they do, expect the government to put a floor under them.

Fastighetsbolagen i Sverige pekar på en beställningsrapport som drar slutsatsen att det inte finns någon bostadsprisbubbla: “priserna på bostadsrätter är rimliga”. Skrev om detta i samband med ockupationen i Högdalen:

Beställningsrapportens slutsats var alltså att det inte finns någon bostadsbubbla, eftersom de stigande bostadspriserna kan förklaras av fallande räntor. Det är en rätt märklig definition av en prisbubbla. För vad händer om räntorna en vacker dag börjar stiga?
Nästa argument som anförs av Lennart Weiss är “att hushållens tillgångar överträffar skulderna med x3 vilket gör dem rejält stryktåliga”. Men dessa “tillgångar” består ju av fastigheter, vars priser har rusat i höjden. Stryktåligheten bygger på att fastighetspriserna aldrig kommer att rasa nedåt.

Vi kan förstå vad som står på spel med noll- och minusräntorna. Varför centralbankerna i Sverige, precis som i USA och Storbritannien, hela tiden skjuter upp den räntehöjning som någon gång måste komma. Hushållens samlade skuldsättning måste hållas uppe för att inte den bostadsägande generationen ska kastas i smutsen. Alla politiker är rädda för att detta ska ske.

Jag upprepar en fråga från förra året:

Riksbankens nollränta befinner sig liksom på en annan planet än riksdagens budgetbeslut. Aldrig att de stigande bostadspriserna diskuteras i samma sammanhand som Sverigedemokraternas växande väljarstöd. Nu menar jag inte att det ena skulle ha förorsakat det andra, men förr eller senare är det troligt att linjerna korsas. Vilket utrymme för populistisk politik kommer att skapas av en eventuell priskrasch på den svenska bostadsmarknaden?

Samtidigt kommer jag, något otippat, att tänka på på Gotfred Appel – mest känd från olika böcker om Blekingegadeligan. Kring 1970 lanserade han sin teori om “snyltarstaten“. Det rörde sig om en genonrutten antiimperialism som utmynnade i en vansinnig praktik. (Mycket har redan sagts om Blekingegadeligans positiva inställning till våld. Vi borde tala ännu mer om de destruktiva följderna i att bejaka pengar som medium för revolutionär verksamhet. Blekingegadeligan gjorde detta och förvandlades från ett parti till ett företag, verksamt på den tunga kriminalitetens marknad.)

Gotfred Appel menade att de rika ländernas arbetarklass är “mutad”, eftersom den fått del av de “superprofiter” som alstrats genom utplundring av fattigare länder. De hade förvandlats till en arbetararistokrati som inte längre hade objektivt intresse av att störta kapitalismen. Det var alltså ingen idé att försöka värva dem till socialismens sak.

Vad som skett sedan 1970-talet är dels att antiimperialismen kollapsat (och uppdelningen i i-länder och u-länder blivit mindre skarp), dels att fastighetspriserna i västvärlden har rusat i höjden (vilket lett till en vidgad klyfta mellan yngre och äldre). Öppnar inte detta för att teorin om en arbetararistokrati kan återkomma, i ny form? Alltså att de i Sverige/USA som köpte bostäder sina bostäder på 1900-talet och som nu på pappret är mångmiljonärer… att de helt enkelt är mutade. Att det inte är någon idé för den yngre generationen att söka allianser med dem, utan måste ställa sig in på att de bara blir allt mer reaktionära i ett läge där deras bostadsförmögenheter hotas.

Jag säger inte att det är en bra slutsats. Men den är kanske värd att brottas med. Även om Tom Streithorst uppenbarligen inte är någon dogmatisk marxist-leninist, anar jag i hans artikel en tankegång i löper i sådan riktning.

14 Sep 06:14

Stråken som skapar staden


Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog på inobi, kommer att i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Den första delen "På väg in i ett nytt planeringsparadigm" handlade om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna "Stråken som skapar staden", "Byggnader längs stråk" och "Vad är social hållbarhet" handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Den andra delen om stråken följer.


I Tidskriften Arkitektur nr 6 2003 ägnades tio sidor åt ett retrospektivt reportage kring planeringsprocessen av Norra älvstranden i Göteborg. ”Den goda staden, klustret och sprickorna”. Reportaget hade formen av ett samtal mellan Arkitekturs Claes Caldenby och Jöran Bellman och Mats Karlsson, två av de mest inflytelserika personerna i älvstrandens utveckling under 1990-talet. Reportaget ger en intressant inblick i gårdagens stadsbyggnadsdebatt.

Planeringen av Norra Älvstranden kan på många sätt ses som typisk för det sena 1900-talets stadsbyggande. Borta är 1960-talets övertro på storskaliga enhetslösningar, istället är det den postmoderna kunskapsekonomin som skall förses med konkurrenskraftiga kunskapskluster och områden där kontor och bostäder integreras.

När vi idag, tolv år senare, läser reportaget framstår innehållet i diskussionen som märkligt daterat. Samtalet svänger mellan planeringens politiska och ekonomiska villkor samt processen och dess rent arkitektoniska resultat. Men mycket lite handlar om hur visionen om den ”Goda Staden” som projektet en gång hade, tagit sig konkreta uttryck. Ännu mindre om hur samspelet mellan de grundläggande stadsbyggnadselementen - gator, torg och byggnader- faktiskt fungerar. Jöran Bellman, arkitekt på Stadsbyggnadskontoret, beklagar sig över att planerade bostadshus på Lindholmspiren ersätts av kontor. Det är dock bristen på blandning som i sig ses problematisk, inte att det ekosystem av rörelser, stråk, platser och verksamheter som bygger upp en stad i traditionell mening inte fungerar. Någon självkritik kan inte anas.

Ett exempel:

Claes Caldenby: ”det fanns tidigt en idé om en bandstad längs Norra Älvstranden med spårvagn och esplanad och allting men så insåg man kring 1990 att det var omöjligt och bytte strategi.”

Jöran Bellman svarar: ”Olämpligt skulle jag vilja säga. Idén om esplanaden kom bort i det kvalitetsarbete som stadsarkitekt Gunnar Jansson initierade och där också Rob Krier försvann. I de här kvalitetsdiskussionerna insåg vi att stranden inte var sig lik hela vägen och att det inte var rimligt att dra en esplanad hela vägen så.”

Caldenby fyller i: ”Det är alltså ett spel mellan planeringsidéer och ägarstruktur. Och de tycks i detta fallet ha pekat åt samma håll, bort från en bandstad mot ett antal ”Brohuvuden”, så som om Norra älvstranden hade koloniserats från Södra älvstranden”

Med brohuvuden syftar Caldenby sannolikt på de punkter där Södra Älvstrandens  befintliga stadsstruktur skulle ta ett kliv över älven. Kort därefter börjar herrarna diskutera ”Staden som konkurrensfaktor”

Stanna upp och fundera över detta. Idén om en esplanad längs älven, med centrumpunkter kring brofästen eller färjeläger  där norra och södra älvstränderna möts, avfärdas av stadsbyggnadskontoret som olämplig. Det är oklart vari olämpligheten ligger. De starka kopplingar till stadens befintliga gatunät som hade kunnat skapas beskrivs som att södra älvstranden skulle ”kolonisera” norra älvstranden. Detta skrivet så sent som 2003, långt efter det att Space Syntax börjat få genomslag, men några år före Yimby och Ola Andersson. Tänk om samma resonemang idag tillämpats på Frihamnen?

En esplanad, om än mycket kostsam att bygga, hade kopplat upp Norra älvstranden mot övriga Göteborg på ett sätt man inte är i närheten av idag. Den hade skapat en lätt tillgänglig pulsåder mot vilken all bebyggelse på älvstranden relaterat. Dagens situation, där området trafikmatas bakifrån, all service är centrerad till två externa shoppingcentrum och kajerna mot vattnet har karaktären av semiprivata bryggor som bara besöks av allmänheten vid större evenemang, hade varit helt annorlunda. Man kan ställa de tänkta kostnaderna mot en dylik esplanad mot de enorma mervärden som hade skapats för hela Hisingen, och förmodligen kunnat räkna hem projektet långsiktigt.

Att dessa tankar förkastades tidigt i processen, inte bara för att de var ”orimliga” utan även för att de var ”olämpliga” säger en hel del om dåtidens stadsbyggande. Retoriskt hade man släppt modernismens fokus på hårda värden, men man stod stadigt fast i dess praktiska tillämpningar. Medvetenheten om stråkens centrala roll för stadslivet fanns uppenbarligen inte. Man byggde sina kvalitetsmål på önsketänkande.

Sannegårdshamnen på Norra Älvstranden i Göteborg.

 

Vad vill vi idag?

I dagens planering låter det emellertid helt annorlunda. Det goda livet på gator och torg spelar en central roll och medvetenheten om de sammanhängande stråkens fundamentala betydelse för stadslivet är stor, åtminstone i tidiga skeden. Frågan är hur denna kunskap omsätts i praktiken. I den befintliga staden har de flesta rörelsestråk en tydlig identitet, såväl formmässigt som innehållsmässigt. Identiteten sitter oftare i själva gatan än i stadsdelen. Gator som Linnégatan, Kungsportsavenyn, Andra Långgatan, Magasinsgatan och Vasagatan bär på en identitetsstyrka som är högre än stadsdelarna de ligger i. I modernistiska mellanstadslägen är förhållandet det motvända. Vilken identitet har t ex Distansgatan, Ceresgatan eller Västra Eriksbergsgatan? Inte speciellt stor, trots att de är viktiga stråk i Frölunda respektive Eriksberg.

Tittar man på vilken dignitet skapandet av karaktärsstarka stråk har i dagens större stadsutvecklingsprojekt är den dock förvånansvärt låg. I ett aktuellt projekt som Norra Masthugget/Järnvågsgatan, där det finns en fullständigt unik möjlighet att docka an en väl fungerande kvartersstad, har man valt att bryta det generella rutnätet och föreslå nya gatudragningar, vars framtida karaktär som välintegrerade rörelsestråk är tveksamma. Merparten av dessa ”gator” saknar en av de viktigaste egenskaperna som finns hos urbana stråk – att utgöra kortaste vägen mellan målpunkter i omgivningen. Detta förstärks ytterligare av att trafikintegreringen är låg och många stråk endast är avsedda för fotgängare.

Planen för N.norra Masthugget/Järnvågsgatan där det generella rutnätet är modifierat och de nya stråkens karaktär är svår att bedöma.

 

Gaturummens identitet och karaktär ägnas dessutom förvånansvärt lite intresse i samrådshandlingen. Pliktskyldigt fokus på urban grönska förefaller mer som ett sätt att motivera den mycket höga exploateringen än som att konkret visa allmänheten hur den nya stadsdelen är tänkt att fungera. De nya stråkens hierarki, kopplingar, karaktär och inbördes relationer behandlas knappt, och detta i en plan med uttalade ambitioner att skapa ny innerstad! Hur tänker man sig att stadsrummen ska upplevas? Vem skall röra sig längs gatorna? Var skapas optimala platser för shopping, nöjen och kultur? Hur skapas synergier med omgivningen? Jag läser planhandlingen som att man ser områdets waterfront som ett spektakulärt landmärke med höga hus och kajer som attraherar vid vackert väder, men att de enda regelrätta stadsgator man tänker sig är de som redan finns.  Återigen tvingas man som vän av urbana värden fråga sig – var är visionen om att skapa nya gator?

Jag skulle vilja påstå att förmågan att identifiera potentiella stråk är en försummad och mycket viktig del av den moderna stadsplaneringen, om vi vill att den ökade exploateringsgraden skall leda till ett attraktivt stadsliv och inte bara hög exploatering. Stadsbyggandets grundläggande syntax är en basal och relativt lättolkad del av planeringsprocessen. Det gäller att lyfta upp den och ha modet att låta den vara styrande över andra frågor. Om vi vill skapa klassisk stad, vill säga. Det tycks som att som såväl beslutsfattare som planerare svävar på målet i denna grundläggande fråga. Här är tydligheten viktig. För om vi pratar som om att klassisk kvartersstad är målet med dagens planering, men samtidigt är fullt medvetna om att det är något annat vi ritar, då är många av dagens visions- och kvalitetsdokument vilseledande. Då är det bättre att redan i planeringsskedet vara öppna med att vi, av olika anledningar, inte vill ha en generell stadskaraktär i nya områden utan snarare en blandning av olika karaktärer. Och samtidigt vara väl medvetna om att det finns många exempel på hybrider mellan klassisk och modernistisk stadsplanering där resultaten upplevs som rätt dåliga, i synnerhet om exploateringen är hög. Södra stationsområdet i Stockholm är ett sådant. Här finns gott om urbana baksidor som varken upplevs som attrativa offentliga stadsrum eller gröna oaser för de boende.

Södra Stationsområdet i Stockholm innehåller många gaturum med oklar karaktär. Här Södermalmsallén.

Kungsgatan i Stockholm. Den som drömmer om att det skall skapas gator av denna karaktär i de växande svenska storstäderna får nog fortsätta drömma.

 

Stråk i innerstad och mellanstad

Men vad kännetecknar då ett riktigt välfungerande stråk? Spontant tänker vi på innerstadens välbesökta gågator. Gator där flödet av fotgängare är så stort att ett varierat och kvalitativt serviceutbud fungerar och man lätt träffar folk man känner eftersom exponeringen är stor. Gator som i Göteborgs fall planerades på 1600-talet. Urban syntaxanalys visar att dessa stråk fungerar så som de gör eftersom de är extremt välintegrerade i den urbana väven. Göteborgs stad innanför Vallgraven har karaktäristiska avlånga kvarter, med fler rörelsevägar i öst-västlig riktning än i nord-sydlig. Men det faktum att kvarteren är avlånga har gjort att genvägar genom byggnaderna kunnat skapas. Intima stadsrum som Victoriapassagen och Torgpassagen fungerar så bra eftersom de samtidigt utgör kortaste vägen. Där genvägar öppnas upp intensifieras folklivet. En diagonal gata genom ett i övrigt ortogonalt rutnät skapar kraftig integration, jfr Broadway i New York.

Victoriapassagen. Göteborgs stad innanför Vallgraven har karaktäristiska avlånga kvarter, med fler rörelsevägar i öst-västlig riktning än i nord-sydlig. Genvägarna i nord-sydlig riktning blir intensiva stråk

Lilla Kyrkogatan. Lilla Kyrkogatan saknar kontinuitet. Trots det centrala läget saknas förutsättningar för aktivt stadsliv.

 

Göteborgs stora expansion över vallgraven utfördes i slutet av 1800-talet med 1866 års stadsplan som grund. Befintliga gator innanför Vallgraven drogs ut och förlängdes. 1800-talets stadsdelar - Linnestaden, Haga, Vasastaden och Lorensberg – ligger som en krans runt den gamla staden. När man lämnar stadens absoluta centrum är den generella tillgängligheten för blandade trafikslag nödvändig för stadslivet. I Göteborg är det endast Haga Nygata som klarar av att vara ett livaktigt stråk med enbart fotgängare och cyklister, utanför vallgraven. Hade Haga sanerats så som planen var på 1960-talet hade detta stråk troligen inte funnits, och kopplingen mellan Vasastan och Linné hade varit mycket svagare. Själva stadslivet skapas längs stråken! Men de flesta stråk förutsätter flera olika typer av rörelse. Trafikintegreringen är en viktig komponent för att få kvartersstad utanför den absoluta stadskärnan att fungera. Göteborg saknar trafiktäta stadsboulevarder som Sveavägen eller Fleminggatan i Stockholm, mycket på grund av Allén som kanaliserat de öst-västliga trafikflöden till parkzonen mellan 1600-talsstaden och 1800-talsstaden. Det gör också att delar av Vasastan på gott och ont upplevs som en lugn och lite avsides belägen stadsmiljö.

1866 års stadsplan lade ut ett generellt rutnät över områdena utanför Göteborgs Vallgrav.

Livet längs 1800-talets stadsgator bygger idag på rörelse av fotgängare, cyklister, bilar och kollektivtrafik.

 

Rör vi oss ytterligare ett steg ut från centrum ebbar stadslivet snabbt ut. Dock sträcker sig urbana korridorer; kontinuerliga stråk med stadsbebyggelse och aktiva bottenvåningar, långt ut åt både öster och väster. Första Långgatan-Stigbergsliden-Karl Johansgatan-Slottsskogsgatan-Mariagatan är en sådan korridor. Friggagatan-Redbergsvägen-Danska Vägen en annan. Dessa tentakler av stadsbebyggelse är av mycket stort värde för att skapa identitet och folkliv i sina respektive stadsdelar. Längs stråken är god framkomlighet med bil helt nödvändig för att verksamheter skall bära sig. Stråken visar på möjligheten att omvandla trafikleder i halvcentrala lägen till stadsgator. Laborera med tanken att husen längs Karl Johansgatans västra del skulle rivas. Kvar skulle bara bli en bilväg med spårvagnsspår, omgiven av suburbana strukturer. Detta skulle innebära stora negativa konsekvenser för närområdets miljö. På samma sätt skulle man kunna addera stadsbebyggelse till bilvägar i mellanstaden som Guldhedsgatan eller Delsjövägen, och därmed ta vara på flödena och omvandla till stadsliv. Med motsvarande positiva värden som följd.

Karl Johansgatan västra del är en stadsgata som skär genom en modernistisk bostadsbebyggelse.

 

Att ambivalent placera hus mot trafikstråk, men vända dem inåt och se dem som ”bullerbarriärer” så som man nyligen gjort mot Hjalmar Brantingsgatan är exempel på planeringsmässig kortslutning då det ger det sämsta av två världar – man mister överblickbarheten i den uppbrutna modernistiska strukturen men får heller inte stadslivet och variationen från den klassiska staden.

Glasiären. Byggnaden är sluten och bidrar knappast till gatulivet längs Hjalmar Brantingsgatan.

 

Gatustrukturen är grundläggande

Vill vi att framtida gator skall fungera som en del i en stadsintegrerad väv måste vi förstå stadens gatustruktur, hur nya gator kan docka an mot befintliga flöden och skapa nya sätt att röra sig. I bästa fall nya målpunkter och mer stad. Den grundläggande strukturen är mer basal än husens skala och innehåll. Genom att lokalisera var det finns potential att ta vara på/förstärka flöden av fordon och människor, kan vi skapa synergier och organisk stadsutveckling. Kontinuiteten är A och O, och vi måste vara medvetna om hur den urbana kontexten villkorar tilläggen. Förstå varför Hotel Avalon kunde funka perfekt från dag ett (därför att det här handlade om att bebygga en sedan länge nedbrunnen nod i en gammal stadsplan), medan Världskulturmuseet har svårt att locka spontana besökare (det ligger inte i ett läge där folk har naturlig anledning att strosa runt och uppehålla sig) Det är intressant att se hur Stora Badhusgatan-Järnvågsgatan håller på att omvandlas till ett allt starkare stadsstråk. Jag minns när den nya bron i Järnvågsgatans förlängning öppnade för knappa tio år sedan. Hur det öppnades upp en genväg mellan Järntorget och Kungsgatan som tidigare inte funnits, med enorma positiva konsekvenser för de omgivande kvarteren.

Men denna medvetenhet tycks inte alltid vara självklar. I det parallella uppdrag för att utreda Hedens framtida exploatering som genomfördes härom året var det bara ett förslag om tog fasta på den uppenbara möjlighet att bygga vidare på kvartersstrukturen längs Vasagatan och Södra Vägen. Resterande förslag koncentrerade den nya bebyggelsen till Hedens östra sida, som vänder sig från staden. Den danske arkitekten Jan Gehl har kommit fram till att det räcker med ett glapp på några tiotal meter för att intresset skall falna för att fortsätta längs ett stråk. Så kan vi också misstänka att den roll Heden har idag (när inget evenemang drar folk) som gräns mellan innerstad och mellanstad skulle bestå om man exploaterade på detta sätt. Att ta fram stadsplaneförslag genom att skulptera fram vackra hus, sprungna ur icke-existerande lokalprogram, är inget kvalitativt eller resurseffektivt sätt att bedriva stadsplanering på.

Vi stannar upp vid grundfrågan – de svenska städerna måste med all sannolikhet i framtiden bygga tätare och högre för att möte en växande efterfrågan. Det finns gott om referenser runt om i världen på höga hus i tät, livlig innerstadsmiljö. Men kanske ännu fler på höga hus i ödsliga urbana bakvatten. Hus som är vackra att beskåda från håll, men där folk drar sig för att gå om kvällarna. Med den generella oro som dagens stadsplanering känner inför genomgående biltrafik längs stadsgator finns risk att för att många av de täta/höga områden som planeras kommer bli ödsliga och tysta stora delar av året. Det ligger en fara i att överskatta potentialen hos stråk i mindre centrala lägen, i synnerhet om de är avstängda för biltrafik. Risken är att man skapar isolerade monokulturer som bara lever delar av dygnet, miljöer som Lindholmen Science Park eller Lilla Bommen. Återigen hamnar vi i en situation där vi riskerar att få det sämsta av två världar – tappa den glesa modernismens ljus och rymd, men samtidigt inte få den traditionella stadens heterogenitet och liv.

Kop van Zuid, Rotterdam. Ett av de främsta exemplen på spektakulär 2000-talsarkitektur i Europa. Gatumiljön är precis så ödslig som det ser ut på bilden.

 

Rörelser längst stråk – trygghet och tillgänglighet

Synen på trafik är en avgörande fråga i dagens planering. Jag vill påstå att vi generellt är lite för rädda för biltrafikens inverkan på staden. Att avskärmade trafikleder med hög hastighet är förödande för en kontinuerlig stadsväv är oomtvistat. Men ett långsamt flöde av bilar, bussar, spårvagnar och transportfordon kan bidra stark till stadslivet, dels genom sin närvaro, dels genom den ökade tillgänglighet som skapas. Idén om att ha trafikseparerade städer, där gångvänliga öar knyts samman av trafikleder, står emot tanken om kontinuerliga rörelser och sömlösa byggda strukturer. Strukturer där gator skapar gemensamma rum runt sig, snarare än att de verkar som fjärmande barriärer.

Ånäsvägen, Bagaregården. Gatan fungerar både för bilar, cyklister och fotgängare. Gaturummet skapar gemenskap och identitet

Fiskebäcksvägen, Frölunda. Klassisk trafikled från modernismens dagar. Trots relativt små bilflöden omges vägen av stora buffertzoner. En konsekvens av detta är att områdena på vägens ömse sidor distanseras, snarare än knyts ihop.

 

Vill vi på allvar skapa blandade levande städer måste rummet delas. Vi måste samsas om utrymmet och inse att det som är bäst för respektive trafikslag inte nödvändigtvis är bäst för helheten. I innerstadsexpansionen bör vi bära med oss att avstängda gator och alltför stor tilltro till att fotgängare själva kan skapa livskraftiga miljöer riskerar att leda till ödsliga stadsdelar. Den traditionella stadsgatan är en genomfartsgata där rörelsen av bilar och transportfordon utgör en viktig del av upplevelsen, och där fotgängarvänlighet uppnås genom generösa trottoarer, inte genom att fotgängarna har hela gaturummet för sig själva. Vill vi leva hållbart och tätare än idag kommer ännu större fokus behöva sättas på de transporter av männikor och varor som måste till för att försörja städerna.

Fotgängarvänlighet uppnås genom breda trottoarer, inte genom att fotgängaren har hela gaturummet för sig själva.

 

Fordonsbranschen talar idag om att biltrafiken kommer revolutioneras inom de närmaste decennierna. Mycket talar för att framtidens gator inte kommer att trafikeras av bilar med förare, utan av förarlösa bilar, där flöde och fart styrs centralt. Med detta kommer kapaciteten i befintligt gatunät öka dramatiskt, farten sänkas och biltrafikens barriäreffekt minska. Det är en intressant tanke – att de gatustrukturer vi skapar idag kanske bara kommer att användas som vi tänker oss några decennier, för att därefter få en helt annan karaktär. Om vi tänker oss ett långsamt flöde av förarlösa elbilar längs stadens gator, där alla resor är nyttomaximerade och synkade mot trafikläget i stort, då försvinner mycket av det negativa med dagens trafik; bullret, riskerna och köerna. Istället kan vi se flödet som något som bidrar till rörelse, trygghet och tillgänglighet. Något som ytterligare talar för vikten av att se de sammanhängande urbana stråken som grundläggande i stadsplaneringen.

Gärna vackra hus, men först rejäla gator, för att parafrasera Tage Erlander.

YIMBY Stockholm om: stadsbyggnad, stadsplanering, arkitektur, stråk, stadsliv, inobi

Bloggar om: stadsbyggnad, stadsplanering, arkitektur, stråk, stadsliv, inobi

11 Sep 06:10

An Underground WWII Bomb Shelter in London Has Been Converted Into the World’s Largest Subterranean Hydroponic Farm

by Johnny Strategy

WWII-underground-bomb-shelter-garden (1)

Over 100 feet below the bustling streets of London is a cavernous, abandoned space. Originally built to serve as a bomb shelter during World War II, it was designed to house and protect the lives of nearly 8,000 people. The space remained abandoned for close to 70 years until entrepreneurs Richard Ballard and Steven Dring decided to turn it into the world’s first subterranean farm called Growing Underground. And surprisingly, where the sun doesn’t shine turns out to be an ideal setting for a garden.

The vertically stacked hydroponic beds are best for growing small, leafy greens that have a short growth cycle like watercress, Thai basil and Japanese mizuna. And with a state-of-the-art computer controlling temperature, lighting and nutrients the subterranean farm can deliver consistent produce without sunlight (or pesticides!) and with 70% less water than conventional farms, hence the company’s parent name: Zero Carbon Food.

With the help of chef Michel Roux, the operation is now partnering with local restaurants to deliver farm-to-table produce in under 4 hours. Once fully operational, it’s estimated Growing Underground will be able to produce between 11,000-44,000 pounds of crops annually. (via Bloomberg)

WWII-London-underground-bomb-shelter-garden (2)

WWII-London-underground-bomb-shelter-garden (3)

underground-1

WWII-London-underground-bomb-shelter-garden (4)

WWII-London-underground-bomb-shelter-garden (5)

WWII-underground-bomb-shelter-garden (7)

underground-2

11 Sep 06:09

Varningslista

by Hexmaster
Det har ju gjorts varningslistor. Där tanken sägs vara att hugade delare/retweetare ska kasta ett öga på listan innan man ger alla dessa virala dumheter ytterligare spridning. Vilket naturligtvis inte fungerar; det som kännetecknar de bästa faktoiderna är att de får oss att dela utan att tänka efter.

Eller kanske ändå? Känner man igen ett namn från ett sådant sammanhang, eller får det påpekat för sig, så kanske det kan göra något lite för att dämpa myternas spridning, på längre sikt. Vilket är gott så.

En del varningslistor är värdelösare än andra. De följande sajterna har inte gjort sig kända för humoristiska inlägg, satir eller fånigheter som det krävs mer än ordinär enfald för att ta på allvar. De har riktat in sig på gravt förvillande i frågor som ibland spelar roll, ibland stor roll.

Här är tre sajter som inte går att lita på:
  • Vaken.se
  • vaccin.me
  • Newsvoice

Vaken.se är konspirationsteoretikernas högborg — åtminstone såvitt vi utomstående vet ... Efter den 11 september 2001 uppstod en tät vegetation av konspirationsteorier om vad som egentligen hänt, och framför allt vilka som låg bakom. I USA kan de kalla sig för Truthers, i Sverige Sanningsrörelsen, med "rörelse" i synnerligen vid bemärkelse.

Denna sajt skulle kunna beskrivas som en knasencyklopedi: Om någon vrickad idé tänkts i Sverige så finns den förmodligen representerad på Vaken.se, i artiklar eller det ännu yvigare forumet. Några exempel, utan att ens behöva leta:
  • 9/11 var ... Ja. Meningarna går isär, kraftigt, men det var åtminstone inte det som det egentligen var.
  • Estonia sjönk på grund av en eller flera konspirationer.
  • HIV förorsakar inte AIDS.
  • Livsfarligt är: socker, margarin, vaccin, teflon, Ramlösa, chemtrails, fluor, GMO, kolhydrater, mikrovågsugnar, E-nummer, mobiltelefoner, lax ... Listan fylls på kontinuerligt.
  • Den globala uppvärmningen är hittepå.
  • Världens herrar har som mål att drastiskt minska världens befolkning.
Över huvud taget är man intresserade av den globala makteliten. Inte de som kritiserar och bekämpar varandra, utan den verkliga eliten, de som styr presidenter, premiärministrar och internationella storföretag. Detta gemytliga brödraskap av yttersta tråddragare är nu inte någon ny idé. Det är den senaste varianten av en klassisk konspirationsteori, vars poäng ofta varit antisemitisk. (Jämför bloggposten om Anders Sultan: Kolloidala konspirationer.)

Vaken.se fick särskilt mycket uppmärksamhet sedan det uppdagades att seriemördaren Peter Mangs var medlem i forumet. Här försöker grundaren att minimera skadorna. Det går sådär.
De största förtryckarna av det judiska folket är i själva verket den Sionistiska makteliten. För den Sionistiska makteliten så är antisemitism någonting bra och de gör allt för att skapa mer konflikter, hat och rädsla för det är bakom denna rökridå som de kan agera fritt utan rädsla för att själva bli exponerade. Medans människor sprider hat och ilska mellan varandra kan eliten i lugn och ro dra i trådarna för att uppnå sina egna mål. Samma sak kan vi se inom alla grupperingar och samhällen oavsett vart vi tittar.
- Mikael Cromsjö: Kampen för att befria judarna och mänskligheten, 24 juli 2012

Sedan den grundades har sajten också filat av en anings aning av de så att säga mer aggressiva övertonerna. Det kan ses på den beskrivning som ligger inlagd i hemsidan:
Vaken.se är en ideell gräsrotsrörelse som är helt politiskt och religiöst obunden. Vårt mål är att stödja alla människor, oavsett etnicitet, kön eller religion att få kunskap och frihet genom att delge kritisk information som varit svårtillgänglig för allmänheten.
- Vaken.se beskriver sig själv 2015
www.vaken.se är ett community som tittar närmare på den globala makteliten och hur dom kontrollerar och utnytjar [sic] oss.
- Vaken.se beskriver sig själv 2004 

Vaccin.me är en företrädare för vår tids farligaste pseudovetenskap: det irrelevanta, ogrundade, förvillade och förvillande vaccinmotståndet. Sajten drivs av kunskapsallergikern Linda Karlström. Här förknippas världshistoriens bästa och billigaste läkemedel med allt möjligt som är dåligt. Enstaka berättelser, vanföreställningar och rent hittepå läggs fram som belägg.

Besök istället: Vaccininfo - aktion mot antivaccination

Jag har också bloggat en del om vacciner, se Faktoider: vacciner.


Om Newsvoice har jag skrivit alldeles för mycket redan. "Allt som är spännande är sant" hade kunnat vara dess motto. Den är aningen mer välklädd än Vaken.se, men det säger mer om den direkt pårökta Sanningsrörelsen än något annat.

Några engelskspråkiga källor som ofta utnyttjas, och som samtliga härmed varnas för, är Infowars, NaturalNews, och på sista tiden allt mer och mer från Putins Russia Today (RT).

Faktoider: NewsVoice - allt tokigt på ett ställe

10 Sep 11:35

Maten på fängelser och skolor

by Hexmaster
Fängelsematen kostar verkligen mer än skolmaten. Något annat hade, som vi ska se, varit mycket egendomligt. (Spoiler: Det innebär inte att fångarna lever lyxliv.)

Låt oss först se om vi kan ta reda på vad fängelsematen kostar.
De som avtjänar sitt straff i fängelse äter all sin mat på anstalten, både frukost, lunch och middag samt mellanmål. Matkostnaden, som kan variera från anstalt till anstalt, bland annat beroende på anstaltens storlek, uppgår för närvarande till ca 45 kr per intagen och dygn.
- Thomas Bodström, justitieminister: Svar på skriftlig fråga 2004/05:1210 (som gällde just skillnaden mellan skolor och fängelser)

Och så skolmaten:
Det finns olika sätt att räkna på skolmatens kostnad i Sverige och i olika undersökningar har man valt att inkludera olika variabler. Skolmatens Vänner utför regelbundet en undersökning av skolmatens livsmedelskostnader (enbart livsmedlens kostnad räknades). Den senaste undersökningen presenterades  under våren 2014 enligt denna så kostade en portion skollunch i genomsnitt 9,98 kr/inskriven grundskoleelev och dag.

[...]

Enligt Skolverket så är skollunchens kostnad per elev och år (2013), inklusive personalkostnader och transporter, 5900 kr eller 33,70 kr per dag (räknat på 175 skoldagar med skolmat per år).
- Skolmat Sverige: Frågor & Svar

Redan här finns en fallgrop: När man anger vad maten kostar, avser man då priset för råvarorna (den uppgift som oftast diskuteras beträffande skolmaten) eller för den färdiga lagade, serverade och ev. transporterade portionen? Måhända äpplen och päron ibland jämförts, när den ofta framdragna orättvisan luftats. Eftersom Bodström tar upp anstalternas storlek, som knappast kan påverka råvarukostnaderna mer än marginellt, gissar jag att det han avser snarare vetter mot den färdiga mat som ligger på tallriken. Vilket å andra sidan innebär att fängelsematen ter sig märkvärdigt billig jämfört med skolmaten ...

Det är en sak att en genomsnittlig fånge äter mer än en genomsnittlig elev. En annan att fängelser har färre matgäster än skolor vilket ger något högre pris per portion; Kumla, landets största fängelse, har drygt 400 platser vilket inte är någon särskilt stor skola. Men den viktigaste skillnaden mellan maten på fängelser och skolor är att när skolmaten utgör 1 portion/dag så utgör fängelsematen allt fången stoppar i sig, dygnet runt.

Som vanligt är den som vet mer (med kraftig betoning på "vet") välkommen att höra av sig.

När man inte jämför maten i fängelser med maten i skolor så jämför man maten i fängelser med maten i äldreomsorgen. Det får bli en senare fråga.
07 Sep 09:23

Den indiska våldtäktsdomen

by Hexmaster
Det har förekommit en del otäcka saker i Indien, även de senaste åren. Och häromdagen kom nyheten om att två systrar dömts att våldtas som straff för saker deras bror hittat på. Vilken värld vi lever i! (Dawkins kommentar anspelar på att det för en gångs skull är hinduer som beter sig.) Amnesty lade ut en petition som snabbt fick en kvarts miljon underskrifter.
The sisters are from a village in Baghpat district in India. There, on 30 July, an unelected all-male village council (khap panchayat) ordered that they be raped and paraded naked, their faces blackened, as punishment for the actions of their brother.
- Amnesty International UK: Sign the petition

När media åker ut till byn ifråga för att fråga byrådet hur de tänkte här så fick de reda på att något sådant inte fanns.
"What order? What khap? Not a single khap panchayat has taken place in this village in the last 50 years. I can vouch for it because I have been living here for so long. These are all baseless accusations," said 50-year-old Ved Pal Singh, a resident.
- Baghpat village in denial, says khap never passed rape order, The Times of India 31 augusti 2015

Förnekande av en obehaglig sanning, eller ...
Family members of the two sisters also said they are unsure if the ruling was made — while local police deny any such directive was given.
- Village at centre of Indian sisters 'sentenced to rape' denies it ordered vile punishment, Mirror 3 september 2015

Om det är ett rykte som fått internationell spridning så hade det inte varit första gången. Så att säga.

07 Sep 09:18

Modesty Blaise and Peter O’Donnell and the Last Great Adventure Strip | The Comics Journal

by R.C. Harvey

He calls her “Princess,” and that, it turns out, is the consummate expression, for him, of their relationship. She calls him “Willie love,” but that, for American readers, is misleading: they aren’t lovers. For readers in their native Britain, however, “love” here represents not fevered ardor but a kind of familial affection, and that is an almost complete description, to her, of their relationship.

To me, Modesty Blaise and Willie Garvin are a literary pair that ranks with Damon and Phintias. Or Roland and Oliver. Sherlock Holmes and Doctor Watson. Don Quixote and Sancho Panza. But Modesty and Willie are a greater literary achievement than these more celebrated duos: they are more fully rounded, more human. Their personalities have depth and nuance. They live. For a potboiler pair, that’s a notable feat.

Peter O’Donnell concocted Modesty and Willie as characters in a comic strip of stylish cloak and dagger intrigue for a London newspaper. The strip, Modesty Blaise, followed the clandestine adventures of the voluptuous and superbly athletic Modesty, a retired and fabulously wealthy erstwhile leader of an international crime network who now devoted her considerable talents for lethal undercover work to helping the British secret service, which she did with the able assistance of her comrade in arms, Willie Garvin. Modesty1Modesty and Willie were also incarnated in 13 novels and two collections of short stories where their personalities were more fully fleshed out than in the strip. On April 11, 2001, the comic strip ended after almost 38 years, 10,183 individual daily strips. And O’Donnell had said, with the publication of the book The Cobra Trap in 1996, that he would write no more novels about Modesty Blaise. But that is scarcely the end of Modesty and Willie.

Like any other literary creations, they will live on in the works that gave them life. The novels are still on shelves in bookstores, waiting to be purchased and read. And Comics Revue started re-running the strip in December 2005 with issue No. 188. (Subscriptions are $59 for 12 monthly issues from Manuscript Press, P.O. Box 336, Mountain Home, TN 37684.)

I first heard of Modesty Blaise in the mid-1960s, right about the time the movie starring Monica Vitti appeared, I suppose, which would make it 1966. By all accounts from Modesty fans, it was a terrible movie. O’Donnell said it gave him a nose bleed. Vitti, a blonde Italian actress, insisted upon remaining a blonde in the movie; Modesty has dark hair. And there was ample other silliness. Leonard Maltin’s Movie and Video Guide says this about it: “Director Joseph Losey ate watermelon, pickles, and ice cream, went to sleep, woke up, and made this adaptation of the comic strip about a sexy female spy.”

From the ballyhoo about the movie, I concluded that Modesty Blaise was a female James Bond. And when, subsequently, I heard about the comic strip, I assumed, from what I heard, that its main attraction was that Modesty was often nude. Like another notorious British comic strip, Jane.

In both of these notions, I was mistaken. The movie makers may have sought to capitalize on the popularity of the Sean Connery flicks by claiming Modesty was a female version of Ian Fleming’s 007. But Modesty Blaise is a much more complex and fascinating character than James Bond ever was.

As for the charge of nakedness—overwrought. Modesty sometimes strips to bra and panties when she’s caught in a dangerous situation while attired in ordinary street clothes. But that doesn’t happen often. Usually, she goes into action deliberately, seeking out some dastardly villain she’s been alerted to. And for such forays, she dons a black jump suit that covers her from head to toe.

No, the attraction—what holds me enthralled still—about Modesty Blaise is neither nudity nor Bonded gender change. Instead, it is the ingenuity of O’Donnell’s plots—their inventiveness, their twists, the tenterhooks upon which O’Donnell suspends his readers—the intelligence of his stories and their devices, the novelty of his characterizations, and the transcendence of the partnership between Modesty and Willie, their romance without romance.

I own all the novels, but I haven’t read them all. I have deliberately put off reading the last couple that I bought because I know that after I read them, there will be no more freshly minted novels to read. I’ll have exhausted this rich vein of adventure stories. And I want to postpone that unhappy moment as long as I can. Perverse of me, I know. But love is about longing as well as consummation.

But enough about me. Let’s talk about Modesty and her history as derived, chiefly, from the novels.

By the time all of the stories about Modesty Blaise begin, she has been retired for some time from her previous occupation as the head of an international criminal organization known as the Network. The Network specialized in theft. Modesty, who was orphaned as a child in the aftermath of World War II and survived a hard-scrabble hand-to-mouth existence through the sheer ferocity of her determination, refused to deal in vice or drugs: she loathed human degradation and those who dealt in it.

When Modesty first saw Willie Garvin, he was a gutter-bred bitter self-hating rough-neck hoodlum. But she saw in him not only prodigious physical abilities but impressive mental prowess and, presumably, a kind of innate stalwartness. She rescued him from his thug’s lowlife and gave him the opportunity to make something of himself. And in six months, a new Willie Garvin emerged—a man of cheerful confidence and sharp intelligence with all his former criminal skills enhanced by his knowledge that someone believed in him—Modesty. On the day they met, when Modesty bought him out of jail, she seemed a “Princess” to Willie; and he has called her “Princess” ever since.

Through the six years they worked together in the Network, “they schemed, fought, bled, tended each other’s hurts,” and, in effect, became halves of a single personality, so attuned that each knew what the other was thinking and would do under any circumstance. And then, having piled up a small fortune apiece, they retired. Modesty split up the Network among her lieutenants and bought a penthouse in London; Willie took possession of an old-world pub by the River Thames.

But they were not content with their new humdrum existence, and so when Sir Gerald Tarrant of British Intelligence needed some unorthodox help in an enterprise that was, for him, illegal, he turned to Modesty and Willie. They helped Tarrant on that occasion and liked the work well enough to take other assignments as they cropped up. And those comprise the Modesty Blaise oeuvre of Peter O’Donnell.

Until Modesty came along, most of O’Donnell’s writing was in comics. He sold his first story in 1936 when he was sixteen to The Scout, one of many magazines manufactured in England for young readers. He became a staff writer for the publisher of such magazines in 1937, turning out stories for both serious and humorous “picture stories” (comics). His career was interrupted for six years by World War II, in which he served as a radio operator. Upon discharge in about 1945, he became a book publisher for a few years and then, in 1951, returned to freelance writing, producing many stories for the magazines of Amalgamated Press (the forerunner of Fleetway Publications).

In 1953, an Amalgamated editor recommended O’Donnell as a substitute writer for a newspaper comic strip called Belinda. While he was doing that, he was invited to take over writing Garth, a science fantasy strip that had slipped in popularity. O’Donnell revived it, and soon after starting on it, he was also doing Tug Transom, a strip about the skipper of a tramp steamer and his crew. During the 1950s, he also wrote a couple of other more humorous strips—For Better or Worse (about a married couple, Jack and Jill) and Eve (another Jane, England’s notorious strip about a young woman who manages to undress on camera frequently)—and short stories for women’s magazines.

Then at the end of 1956, the Daily Mirror lost the artist-writer of one of its most popular strips, Romeo Brown.

In England, newspaper strips are produced for individual newspapers, not syndicates; popular strips may be circulated to “provincial papers” by the London papers that own them, but not always. Many strips appear only in their “home” newspapers where they were born. I don’t know if Romeo Brown appeared anywhere except in the Daily Mirror, but when the Daily Sketch lured Alfred Mazure (“Maz”) away, the Mirror needed someone to write Romeo Brown and someone to draw it. O’Donnell was invited to write it, and to draw it, the Mirror hired the man O’Donnell would thereafter always refer to as “the great Jim Holdaway,” the artist who would, later, give Modesty Blaise her glamorous appearance.

Romeo Brown was a blundering comical detective out of P.G. Wodehouse, but the strip’s “main idea,” O’Donnell said, “was to get girls’ clothes off in the nicest possible way.” RomeoBrown

Later, O’Donnell learned that Holdaway was plunged into despair when he found out what Romeo Brown was about. “He went home and said to his wife, ‘I can’t do this—I can’t draw girls.’ He had been drawing westerns for a long time and thought that he could draw only cowboys and horses!”

It soon developed, however, that Holdaway could draw pretty girls very well. Sexy, beautiful girls. Well enough that when O’Donnell invented Modesty Blaise—a beautiful, sexy heroine—he wanted Holdaway to draw her. Initially, the publishing newspaper tried another artist, but that individual “totally misunderstood” the character. “It was a disaster,” O’Donnell said. He promptly recommended Holdaway, and Modesty was, forthwith, given visual life.

Modesty Blaise began in the London Evening Standard on May 13, 1963, but O’Donnell’s heroine had been lurking in the back corridors of his imagination for many months prior to that. After a decade of producing stories for he-men like Garth and Tug Transom while also writing romantic fiction for female readers, O’Donnell had started thinking about combining the two somehow in “a super woman who could have the kind of adventure the big, super male heroes had been having all this time—that was the beginning.”

In an interview with Nick Landeu in Comic Media (March 1973), O’Donnell explained: “You let these things simmer. You don’t consciously think about them very often. But gradually the yeast seems to work, and a character emerges. I would say that until you actually start to write the characters—to put dialogue in the mouth and to activate the strings of the [puppet]—they don’t come to life. Not for me at any rate. I can only get so far in thinking about a character, and then I’ve got to start working them out—writing pages and pages of dialogue and action just to get the blood flowing through the veins—and then they’ll begin to take on life for themselves and sometimes surprise me with what they say or do.”

In imagining such a “super woman” as Modesty, O’Donnell had to give her a background, a history, that would make her plausible. “I don’t think you could take a girl from behind a counter in a shop and turn her into a Modesty Blaise. It had to be born in the blood and the bone.”

He remembered, then, an incident from his army career. As he has told it frequently (try http://www.cs.umu.se/~kenth/Modesty/podint.html), he was with a mobile radio detachment in northern Persia in 1942, eating his dinner out of a mess kit beside a small stream when “this child suddenly appeared. She was alone, she was barefoot, she wore a rag of a dress, she had all her belongings tied up in a blanket on her head, and she had a cord around her neck with something hanging on it. She sat down at some distance away, on the other side of the stream, and started gnawing on something she removed from her bundle.”

O’Donnell and his comrades offered the girl food, and she finally took some, warily. O’Donnell saw that the object on the cord around her neck was a piece of wood with a long nail lashed to it—“a weapon, which she obviously needed.”

O’Donnell “surmised that she was a refugee from somewhere in the Balkans, and she had been on her own for some time because she was unphased, she was her own person, this little kid,” and after eating from the mess kit she’d been given, she washed the utensils in the stream, using sand to scour them. “She stood there for a few seconds,” he continued, “and then she gave us a smile, and you could have lit up a small village with that smile, and then she said something and walked off into the desert, going south, and she was on her own and walked like a little princess. I never forgot that child. And when I wanted a background for Modesty Blaise, I knew that child was the story.”

But Modesty is an extremely knowledgeable and sophisticated woman of the world, and for that aspect of her character, O’Donnell put the refugee girl in the company of an old man, a Hungarian professor, whom the girl protected. And he educated her.Modesty2 After he died, Modesty was 16 or 17, and she heard about a casino in Tangier and went there to work. There, presumably, she acquired some social polish and learned much about the shadowy underworld, and when her boss was killed, she took over his operation, eventually forming the Network.

“Once Modesty had fully emerged,” O’Donnell said, “the totality of Willie Garvin followed thirty seconds later. He is an essential part of her.”

It remained only to give his heroine a name. In a 1996 letter to Bill Wottlin, O’Donnell rehearsed the story of Modesty’s christening:

“The name Modesty Blaise emerged for me long after devising the character. I was looking for a dramatic name but nothing appealed. Then one day I was typing a script for Garth when I mis-typed the adverb ‘modestly’ and it came out ‘modesty.’ That’s when it hit me that this would be the ideal antithetic forename for her.

“At the time,” he continued, “I was reading a book by C.S. Lewis. It was called That Hideous Strength and featured the resuscitation of Merlin from the days of the Arthurian legend. It was here that I learnt that Merlin’s tutor was a magician called Blaise. This was a monosyllable (as required for cadence), and it also had a fiery ring to it. So she became Modesty Blaise.”

The Modesty Blaise novels began with the Losey movie. Initially, the idea was to promote the movie, and O’Donnell simply adapted the screenplay he’d written. But the final screenplay was re-written several times, leaving only one line from O’Donnell’s script; so the first novel, Modesty Blaise (1965), is no longer anything like the film.

O’Donnell found more satisfaction in writing the novels. In writing the strip, he produced crudely drawn thumbnails of the panels so he would know how much space the words were taking—and, conversely, that sufficient room remained for the artwork. But the novels were solo performances with the writer in complete control. Moreover, in a novel “there’s elbow room to give more nuances of feeling and to say what’s going on inside your characters.”

The novels also more fully explain the relationship between Modesty and Willie, supplying an answer to the question O’Donnell has been plagued with more than any other.

From the novel Sabre-tooth: “Modesty … by some strange magic had stripped away the veneer and liberated Willie Garvin from the gnawing demons who rode on his back. For this liberation, the new Willie Garvin had made himself—not her slave, for she would not allow that, but her eternally faithful follower. And though she had raised him up to become her right arm, he still sat at her feet. And there was no loss of masculinity in this…. Willie Garvin was wholly convinced that sitting at Modesty’s feet set him head and shoulders above any man alive—even those few who had known the gifts of her splendid body.”

To suggest, as some did, that there was something sexual between them embarrassed Willie “as a devout believer might be embarrassed by a friend’s unwitting sacrilege.”

Said O’Donnell: “It’s a relationship women understand better than men.”

By 1973, Modesty Blaise was published in 76 newspapers in 35 countries. The strip appeared in the U.S. in 30-40 papers at the time the Losey movie ran. All but the Detroit Free Press soon dropped it, saying the stories ran too long, 16-17 weeks. U.S. papers wanted O’Donnell to cut back to 12 weeks, but he refused. To do so, he said, would cut the meat out. “You’ll end up with no depth of character, no humor, none of the fleshing out and asides that, to my mind, are vital parts of the success of the Modesty Blaise/Willie Garvin setup.”

O’Donnell and Holdaway met once a week when the artist delivered the week’s worth of strips to the writer at his Fleet Street office. O’Donnell would look over the strips, and if “amendments” were needed, Holdaway would make them. And then they would deliver the completed batch across the street to the Standard offices.

Writing later of these encounters, O’Donnell said he never knew quite what to expect on the day Holdaway was to appear. “Sometimes the door would open an inch, and a voice would order me to throw out my gun and come out with my hands up. Sometimes he was the gas-meter man with a falsetto voice. Sometimes his hat would be thrown in, and sometimes the first I knew of his arrival was when clouds of cigarette smoke would come wafting through my old-fashioned office letter-box..”

They worked well together, O’Donnell believed. “We enjoyed and respected each other’s contribution and worked together in the greatest harmony.”

Then in 1970, in the midst of their 18th Modesty story together, the great Jim Holdaway died. Struck down by a wholly unexpected heart attack at the youthful age of 43. Fifteen years after Holdaway’s death, O’Donnell would write: “Jim Holdaway was a small man with a gentle manner, an immense talent, and a lovely sense of humor. I still miss him.”

The Standard editors held try-outs for a replacement, and they and O’Donnell finally settled on a Spaniard, Enrique Badia-Romero. Thereafter, the production of the strip was conducted mostly by mail, which made a detour at the Standard offices for O’Donnell’s scripts to be translated into Spanish.

Romero left Modesty in 1978 to concentrate on a strip of his own, Axa. He returned in the fall of 1986 and continued to draw the strip for the rest of its run. During his sabbatical, Modesty was drawn briefly by John Burns, then Pat Wright, and, finally, Neville Colvin from late 1980 until Romero’s return, a total of 15 stories. Colvin’s work seemed to O’Donnell to be closer to Holdaway’s than any of the other successors; and I agree although he was closer at the beginning than at the end of his tour.  Modesty3 Modesty4 Modesty5

In the early 1970s, O’Donnell began writing another series of novels—these, all under the name Madeleine Brent. Nine altogether, they each feature a different female protagonist telling the story in the first person. Set in the late Victorian era in England, part of each story takes place elsewhere—China, Australia, Afghanistan, Mexico.

Said O’Donnell: “I think that people who like my Modesty books will like these as well. They have the same kind of adventure in them.”

One of the novels, Merlin’s Keep, in 1978 won the Romantic Novel of the Year Award from the Romantic Novelists’ Association.

All 95 of the Modesty Blaise stories (and the 12 back-story strips about Modesty’s refugee life) have been reprinted in one place or another. Titan Books in England published 23 stories in eight 9×11″ paperbacks which present the highest quality reprints, nearly pristine reproduction of every line no matter how fragile. Ken Pierce of Illinois published another 21 stories (only three of which duplicate Titan’s) in eight 7×10″ paperbacks. The quality here, too, is virtually perfect but the strips are smaller than in the Titan volumes. All of Holdaway’s work can be found in either Titan or Pierce.

The rest of the canon has been published by Comics Revue, sometimes in special Modesty Blaise issues that contain whole stories, sometimes serialized in the regular monthly magazine. The quality of reproduction here, however, is very uneven—due, doubtless, to the source material, which, apparently, is not always printer’s proofs.

Modesty Blaise was one of the last great adventure strips, and it is arguably the most literate adventure strip ever. And the novels are better than the strip. The books have an advantage over newspapers’ serial mode: their emotional content is cumulative not diffused over intervening days and therefore builds toward greater impact.

In the last of the books, the short story collection The Cobra Trap, O’Donnell arranged the retirement of his dauntless pair. They die. They die gracefully, in battle, as befits such legendary soldiers of fortune. O’Donnell brings down the curtain with his usual finesse, easing Willie into the afterlife on the last page of the title story.

This tale takes place 20 years “in the future,” so Modesty and Willie are in their fifties. In the final strip story, “The Zombie,” they are still in their thirties and have twenty more years of exploits before them.

At the end of the last strip adventure, Modesty announces that she is tired of villains and secret service work and wants to do something “crazy—just for fun. We’ll take a little break, Willie love,” she says, “just you and me.” Says he: “Best bit of all, Princess.” And they sail off in a yacht. Modesty6

The strip ended April 11, 2001. It was O’Donnell’s 81st birthday.  He would die nine years later at the age of 90. He suffered from Parkinson’s in his later years.

Sources. Most of O’Donnell’s biographical information can be found in standard sources, Wikipedia included. Quotations are taken from the introductions O’Donnell supplied to volumes of Modesty Blaise reprints, the interview published in Comic Media, and a letter from O’Donnell to Bill Wottlin posted February 20, 2002 by Rick Norwood.

This entry passed through the Full-Text RSS service - if this is your content and you're reading it on someone else's site, please read the FAQ at fivefilters.org/content-only/faq.php#publishers.

07 Sep 07:43

The Slack bot trend continues, this time with Al Jazeera English | Poynter.

avatarby Gurman Bhatia Published Sep. 3, 2015 1:56 pm Updated Sep. 4, 2015 8:11 am

When the Virginia shooting happened last week, the staff at Al Jazeera English didn’t get the news from a wire service. It wasn’t Twitter either. Instead, they got an alert on Slack.

That’s right, Slack, the trendy real-time messaging app that has quickly become ubiquitous in so many newsrooms.

Al Jazeera has a custom bot that is constantly on the lookout for breaking news. When it finds something that’s ‘breaking’, it sends a Slack message to the team.

Reuters tweeted out the news before sending an alert on its wire, and that’s when Al Jazeera’s breaking news Slack channel received an update.

The bot was built around two weeks ago by Alaa Batayneh, producer and data analyst at Al Jazeera English’s online department.

“People aren’t always looking at email or news wires. Something like this helps the team to stay alert and updated during meetings, lunch breaks,” said Batayneh.

When he saw how effective the Slack bot was in the newsroom, Batayneh created another one. This one was for the many people who wanted to know Web analytics for their stories. Now they have a Slack service to provide the answer.

When reporters want to know how many page views a certain article received, or how many people are on the site at that moment, they just ask Seena. Named after the Persian scientist Avicenna, Seena is a Slack bot that Batayneh built to reduce his team’s workload of scouring through analytics to get this data. The bot also has the functionality to calculate social shares and recommend related articles for a particular topic.

Different commands will return different analytic data. For instance, the command “/facebook” will get the top five shared stories on Facebook during the past 24 hours from Al Jazeera English’s website.

11

“/traffic” followed by an article ID serves up the page views for that story. “/online_now” will tell how many people are on the website at that moment.

2

(Page views were retracted by the organization for this example)

With the code for the bot written in PHP, the service uses the Chartbeat API and Google Analytics API to fetch the website’s traffic data.

Most recently, Batayneh gave Seena the power to recommend stories based on topics. Al Jazeera’s CMS requires publishers to choose related stories for a particular article. The command “/news {topic},” fetches the most recent news about a specific {topic}, replace the news with “ops” and Seena will return the most recent opinion pieces from the site. While the function can be useful while reporting a story, it also gives the reporter assistance while selecting related stories.

4

At present, Batayneh is working on a Facebook bot that notifies a specific group of people if a post on Facebook crosses a specific reach and engagement metric – something that basically reflects the popularity of a post.

Batayneh doesn’t plan to open source the code behind these bots at this point, since they aren’t packaged as proper products that work for everyone.

His interest in Slack bots developed when he was up at 4 a.m. reading about Blossom — The New York Times bot that predicts which stories will do well on social.

Al Jazeera’s breaking news bot was built in-house and is customized to track outlets that are most likely to break the topics that Al Jazeera covers. Newsrooms that don’t have the resources to create this type of personalized bot may want to integrate a generic breaking news service for Slack that was launched by breakingnews.com last week.

In the case of Al Jazeera, the deploying of these service bots has also been a way to encourage online producers to use Slack more often. The online department of the news organization moved to the platform five weeks ago and the cultural shift has been slow for some team members.

Service bots such as Blossom and Seena are being referred to as ChatOps – a term used to describe tools used within the confines of a chat program. With the buzzword slowly seeping into newsrooms, and the adoption of a work chat such as Slack gaining popularity, chat bots come across as the most conversational way for people to interact with data and information.

If you too want to build a Slack bot, this is one guide to start with.

Tags: Al Jazeera English, Slack

This entry passed through the Full-Text RSS service - if this is your content and you're reading it on someone else's site, please read the FAQ at fivefilters.org/content-only/faq.php#publishers.

07 Sep 06:54

Ny upplaga av Jävla skitsystem – kan beställas redan nu

by Jonas Söderström

Ok, nu är det officiellt: nu i september kommer en ny, väsentligt omarbetad och utökad upplaga av min bok, på Karnevals förlag. :)
den utökade och uppdaterade andra utgåvan av Jävla skitsystem

Du kan beställa den redan nu hos Karneval för 189 kronor.

I den här upplagan har jag kraftigt utvidgat och skrivit om del två och tre, om problemens orsaker och vad vi konkret kan göra. Inledningskapitlet är också helt nyskrivet.

Den nya upplagan har fått flera nya kapitel och avsnitt, bland annat om Arbetsmiljölagen, om Byråkrati 2.0 och om Peak IT.

Ytterligare ett nytt avsnitt ger en överblick och definition över hur man kan se på den digitala arbetsmiljöns olika delar (klicka på bilden för att se en större version):

tre aspekter av digital arbetsmiljo

Även i den första delen, där jag beskriver problemen, har jag arbetat in flera nya resonemang och uppdaterat med många nya exempel.

Det är tyvärr inte så att jag kunnat lyfta bort gamla exempel och fallstudier för att de problem de beskrev har försvunnit eller lösts. Tvärtom har det ofta varit plågsamt att se att exakt samma problem som drabbade användarna 2003, 2006 och 2009 dyker upp igen och igen och igen.

Allt som allt är den nya upplagan ungefär 85% tjockare än den första. Och den har hårda pärmar. :)
Den nya upplagan är nästan dubbelt så tjock, och med hårda pärmar.

Det dröjer någon vecka innan den blir tillgänglig på nätbokhandlarna. Man kan redan nu bevaka den hos Adlibris och Bokus, men se upp – den första upplagan finns fortfarande en tid att beställa genom dem. Kolla att boken har det nya omslaget som du ser här ovan!
(Ett skäl till att den förra utgåvan fortfarande finns tillgänglig är att den är kurslitteratur på flera utbildningar som startar i höst.)

07 Sep 06:51

Kent Ekeroth svarar på SD-kollegans brandtal

by Martin Schori
TT

SD-toppen Mattias Karlsson får svar på tal från partikollegan Kent Ekeroth.

Mattias Karlsson, som fram tills nyligen var vikarierande partiledare för Sverigedemokraterna, går i ett långt Facebook-inlägg till attack mot ”den ständigt återkommande och gradvis stegrande polariseringen” i invandringsdebatten, som han anser ”är på riktigt på väg att slita isär vårt samhälle ”.

Han radar därefter upp ett antal påståenden, som här, med lite hjälp från KIT, får svar från Kent Ekeroth, SD:s ledamot i justitieutskottet.

1. ”Vi måste börja skilja på sak och person och visa respekt för oliktänkande”

2. ”Fan ta dig som inte kan känna eller visa någon som helst empati med lidande och nödställda människor i världen bara för att de inte tillhör samma grupp som du”.

Lyxflyktingarna uppvisar tacksamhet: vägrar ta emot hjälppaket (pga korsen på dem?) http://t.co/cGFS5WbITp

— Kent Ekeroth (@kentekeroth) September 1, 2015

Svältande, utsatta syriska flyktingar anländer till ön Kos & tar fram en selfiepinne för att föreviga sin lättnad. pic.twitter.com/H6aVIQkbyl

— Kent Ekeroth (@kentekeroth) August 14, 2015

Så extremt stört att villigt acceptera 10 000-tals illegala invandrare bara för att de vill leva på oss. http://t.co/TGdlZbehkU

— Kent Ekeroth (@kentekeroth) September 5, 2015

3. ”Fan ta dig som försöker skrämma journalister till tystad”

4. ”Fan ta dig som hatar och föraktar alla människor som tillhör en viss ras, religion eller nationalitet”

Blir säkert jättebra att de som skapade lyckoriken som Syrien, Somalia mm förväntas rädda Sverige & våra pensioner. Hur tänker ni? #Pklogik

— Kent Ekeroth (@kentekeroth) September 5, 2015

”Bara en sån enkel grej som att förstå att araberna inte värderar liv – att de drivs av ett hat, en önskan om döden – säger det mesta”.
Ur Kent Ekeroths numera raderade blogg, år 2009.
”Varför tror du att muslimska och afrikanska länder, trots deras enorma naturtillgångar, är mer eller mindre misslyckade (både sett till ekonomisk utveckling och moralisk)? Slump, eller ett resultat av deras inneboende egenskaper?”
Kent Ekeroths blogg, 4 februari 2009.

5. ”Vi måste inse att det finns kloka, välmenande och godhjärtade människor på båda sidor av debatten”

6. ”Vi måste krypa upp ur skyttegravarna och börja föra en saklig dialog med varandra”


Vi bevakar vår tids frågor. Flyktingkatastrofen är en av dem. Följ oss på Facebook för att inte missa någonting. Föredrar du nyhetsbrev, anmäl dig här.

07 Sep 06:50

How to help your family and save lives.

by Neil Gaiman
It's very safe here: we're in Tennessee, in a perfect little house we are borrowing from a midwife who has gone out west to her son's wedding. We are cooking, eating,  catching up on our sleep. Amanda's due in a week and her Nesting Instinct seems to be manifesting chiefly in trying to clean out her email inbox. She's also cleaning, washing and folding baby clothes and clean towels. I'm writing a lot, enjoying the lack of cell-phone connection, and the lack of internet connection, and getting things written without distraction. (I wrapped the first draft of a script on Thursday, wrote a preface to SANDMAN:OVERTURE on Friday.) We've felt like a couple for a long time. We're starting to feel like a family.

And the safety feels very fragile, and like something to be treasured.

There's a photo I'm not going to post. You've probably seen it already: it shows Aylan Kurdi, a three year old Syrian refugee, dead on a beach in Turkey after his family tried to get to Greece. It made me cry, but I know I'm overly sensitive to bad things happening to small children right now. I'm reacting as if he's family.

In May of last year I was in a refugee camp in Jordan. I was talking to a 26 year old woman who had miscarried her babies in Syria when the bombs started falling. She had made it out of Syria, but her husband had left her for another woman he hoped would give him babies. We spoke to women eight months' pregnant who had just walked through the desert for days, past the dead and dismembered bodies of people fleeing the war, like themselves, who had been betrayed by the smugglers who had promised them a way to freedom.

I gained a new appreciation for the civilisation I usually take for granted. The idea that you could wake in the morning to a world in which nobody was trying to hurt you or kill you, in which there would be food for your children and a safe place for your baby to be born became something unusual.

I wrote about my time in the Syrian refugee camps here, in the Guardian. (You can read it here: http://www.theguardian.com/world/2014/may/21/many-ways-die-syria-neil-gaiman-refugee-camp-syria and you should, if you have time. I'll be here when you get back. And here are some photos from my time there: http://www.theguardian.com/world/gallery/2014/may/21/neil-gaiman-syria-refugees-jordan-in-pictures)



Jordan, Turkey, Lebanon have, between them, taken in millions of Syrian refugees. People who fled, as you or I would flee, when remaining in the places they loved was no longer possible or safe.

The UN High Commissioner for Refugees has made a plea to Europe that you should read (and insist that whoever represents you also read)  at http://www.unhcr.org/55e9459f6.html
The only ones who benefit from the lack of a common European response are the smugglers and traffickers who are making profit from people's desperation to reach safety. More effective international cooperation is required to crack down on smugglers, including those operating inside the EU, but in ways that allow for the victims to be protected. But none of these efforts will be effective without opening up more opportunities for people to come legally to Europe and find safety upon arrival. Thousands of refugee parents are risking the lives of their children on unsafe smuggling boats primarily because they have no other choice. 
The UN Refugees Agency wrote about words, and how they matter. In this case, the word migrants and refugees: they don't mean the same thing, and have very different meanings in terms of what a government's obligations are to them.  http://www.unhcr.org/55df0e556.html
 One of the most fundamental principles laid down in international law is that refugees should not be expelled or returned to situations where their life and freedom would be under threat...
Politics has a way of intervening in such debates. Conflating refugees and migrants can have serious consequences for the lives and safety of refugees. Blurring the two terms takes attention away from the specific legal protections refugees require. It can undermine public support for refugees and the institution of asylum at a time when more refugees need such protection than ever before. We need to treat all human beings with respect and dignity. We need to ensure that the human rights of migrants are respected. At the same time, we also need to provide an appropriate legal response for refugees, because of their particular predicament.

It's worth making sure that people are using the right words. A lot of the time they don't realise there's a difference between the two things, or that refugees have real rights -- the rights you would want, if you were forced to leave home.

A lot of people have been asking me about ways that we as individuals can change things for the better for refugees: there's an excellent article in the Independent about practical things you can do to help or make a difference.

http://www.independent.co.uk/news/world/europe/5-practical-ways-you-can-help-refugees-trying-to-find-safety-in-europe-10482902.html

UNHCR, the UN Refugee Agency, is feeding and housing and housing and helping literally millions of refugees around the world, always with the eventual goal of getting them safely home one day. Their funding comes from governments and private individuals all over the world. But this crisis has stretched them thin. You can help.

Donate to them at http://rfg.ee/RN3uy​ -- and please, share the donation link:
With your support, UNHCR will provide assistance such as:
  • Deliver rescue kits containing a thermal blanket, towel, water, high nutrient energy bar, dry clothes and shoes, to every survivor;
  • Set up reception centres where refugees can be registered and receive vital medical care;
  • Provide temporary emergency shelter to especially vulnerable refugees;
  • Help children travelling alone by providing specialist support and care.
As I said on this blog when I came back from visiting the camps:

I came away from Jordan ashamed to be part of a race that treats its members so very badly, and simultaneously proud to be part of the same human race as it does its best to help the people who are hurt, who need refuge, safety and dignity. We are all part of a huge family, the family of humanity, and we look after our family.  




(I'd love it you would spread this post around, and spread the links inside it. People who know that I'm involved in Refugee issues have been asking me about places to donate and what to do and what to read, so I put this together for them, and now, for you. http://rfg.ee/RN3uy​ was the donation link.)
07 Sep 06:47

På väg in i ett nytt planeringsparadigm?

Norra Masthugget, Göteborg. (Illustration: Kanozi.)

Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog på inobi, kommer att i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Den första delen "På väg in i ett nytt planeringsparadigm" handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna "Stråken som bygger staden", "Byggnader längs stråk" och "Vad är social hållbarhet" handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Den första delen följer och den är inte minst intressant för att den sätter in yimbyrörelsen i ett vidare historiskt och dagsaktuellt sammanhang.


Sommaren 2015 var Göteborgs kanske vackraste gaturum, Västra Hamngatan, avstängt för bil- och spårvagnstrafik. Det är fascinerande hur detta påverkade den rumsliga upplevelsen. I vanliga fall är Västra Hamngatan en behaglig innerstadsgata; det långsamma flödet skapar tillsammans med bankpalatsen från 1800-talet en kontinental känsla. Mindre kommers, fotgängare och taxibilar än Östra Hamngatan, men tillräckligt mycket rörelse för att uppehålla en rad kvalitativa verksamheter. När flödet av bilar och spårvagnar försvann, blev upplevelsen av gatan en annan. Gaturummet kändes med ens väldigt brett. De genomarbetade klassicistiska fasaderna upplevdes inte lika självklara, de såg kulissartade ut, och när spårvagnsrälsen var borta fick man en tydlig bild av att gatan en gång utformats med kanal i mitten. Dessutom gapade trottoarerna helt tomma, trots att de inte påverkades av omläggningen i större omfattning. Det ekosystem av rörelser och verksamheter som gatan-hållplatsen, husen och verksamheterna normalt utgör blev helt enkelt annorlunda när rörelsen av bilar och spårvagnar försvann.

Västra Hamngatan, Göteborg, Foto: Fredrik Rosenhall

 

Vi har idag bra redskap att analysera stadsmiljöer och bena ut vilka ingående funktioner som behövs för att göra en plats till vad den är. Hur platsen kopplas till omgivningen, vilka flöden av fordon och människor som sker, hur gaturum och byggnader är utformade och vad husen innehåller bygger tillsammans med en rad andra faktorer upp helhetsmiljön. Den avstängda hamngatan gav en tydlig bild av vad som händer med en innerstadsgata när flödena stryps.

På samma sätt som en existerande stadsmiljö kan analyseras, kan de villkorande faktorerna som måste till för att en blivande stadsmiljö skall fungera som vi vill definieras. Det handlar i grunden om samma saker – att första hur olika komponenter samspelar och bygger upp en helhet. Om vi vågar måla upp hur vi vill att denna helhet skall fungera, då har vi mycket bra möjligheter att definiera de ingående komponenter som måste .till för att nå dit. Genom förvånansvärt enkla kontrafaktiska analyser kan vi laborera med att dra ifrån eller lägga till olika saker och därmed förstå de grundläggande mekanismer som skapar olika urbana resultat.

Här kan en intressant koppling göras till vårens diskussion kring Göteborgs innerstadsutveckling. Ni vet, där Claes Caldenby i en stor artikel i Arkitektur problematiserade det inflytande Yimby fått på stadens framtida utveckling. Caldenbys artikel, liksom Yimbys och Johannes Hulters svar, ger indirekt intressanta infallsvinklar på dagens stadsutveckling. Caldenby menade att vi är på väg att kasta oss in en period av storskalig oreflekterad expansion. Yimby att vi istället äntligen är på väg att lära av tidigare generationers misstag och bör bejaka snarare än bromsa den utveckling som sker. Båda accepterar att något håller på att hända. Den ena antar ett pessimistiskt perspektiv, den andre ett optimistiskt.

Mycket talar idag för att vi i rask takt är på väg in i ett nytt planeringsparadigm, i vilket stadsbyggandets axiom kommer se annorlunda ut jämfört med tidigare. De svenska storstäderna behöver expandera kraftigt för att möta samtidens efterfrågan, och parallellt med detta sker en renässans för den traditionella stadens värden. Just nu håller normaltillståndet på att förskjuts från försiktighet och förvaltning till offensiv utveckling enligt nya doktriner som i sig inte cementerats. Rädslan från dem som företräder gårdagens lite mer försiktiga sätt att se på planering är lättförståelig. Likaså optimismen hos dem som ser sin opinionsbildning ge resultat. Grundfrågan är hur samhället hanterar expansionen.

Den kvartersstad från 1800-talet som bland urbanister ofta lyfts fram som en ideal planeringsform skedde i en annan offensiv utvecklingsfas. Till skillnad från idag hade man då ett klart mönster för hur staden skulle byggas. Generella rutnätsplaner var inte särskilt komplicerade att fästa på papper, eftersom de byggde på principer som tillämpats i århundraden och där de övergripande målen var allmänt vedertagna. Istället lades energin på att utforma storslagna hus. Hus där konstruktionsprinciperna var logiska och rationella, men där oändligt mycket arbete kunde läggas på dekor och hantverksmässiga detaljer. En lite uppochnedvänd situation mot idag alltså, när enormt mycket arbete läggs på planering och tidiga skeden, men själva husen utformas skralt och asketiskt.

Under de nationalromantiska och 20-talsklassicistiska perioderna laborerade man med de klassicistiska reglerna och omtolkade dem. Sedan kom modernismen och drog ett streck över allt historiskt. Att modernismen fick så stort genomslag beror på att man omdefinierade själva målen, syftet med stadsplaneringen, och att dessa mål syntes ligga helt i linje med de samhällsförändringar som skedde.

Modernismen skrev alltså nya regler för hur staden skulle planeras, och dessa vann brett gehör på rekordkort tid. När väl det omtumlande paradigmskiftet skett kunde själva rutinerna för planering och arkitektur bedrivas på ungefär samma sätt som tidigare. Det vill säga med fokus på att handfast ta fram planer och byggnader som på ett så effektivt sätt som möjligt uppfyllde de uttalade och allmänt accepterade målen. Läser man arkitekturtidskrifter från 1930-40-och 50-talen är det slående vilket fokus på pragmatiska, rumsliga och konstruktiva frågeställningar som råder. Jämfört med idag ägnas mycket lite kraft åt att problematisera, analysera och uttrycka ambivalens. Fram till slutet av 1960-talet tycks de modernistiska doktrinerna ha verkat i nära nog totalt gillande från det breda samhället. Sedan händer något. Med kritiken av miljonprogrammet smög sig en osäkerhet in i arkitekturdebatten. En osäkerhet vi alltjämt lever i.

Under 1900-talets sista decennier bromsade byggandet upp och en, på många sätt nödvändig, självrannsakan tog vid. Sällan i historien har väl så mycket reflekterande kunskap kring olika planeringsformer i den nära historien skapats som under denna tid. Detta är lite paradoxalt då banden mellan byggbranschen och arkitektkåren under samma tid försvagats. Det är som att ju mer teoretisk klokskap som producerats i forskarsfären, desto mer hårdnackat har byggbranschen framhärdat i sina väl beprövade modernistiska fotspår. Analysen har skett i ett socialt fält. Byggandet i ett annat. Akademi och marknadsekonomi har inte kommunicerat tillräckligt bra. Till skillnad från såväl 1800-talets stadsutvidgning som folkhemmets fysiska expansion har dessutom arkitekter, byggare och allmänhet vandrat i otakt. De uppenbara tillkortakommanden folk sett hos nya områden har skapat ett enormt tvivel på samhällsbyggnadsapparaten, som man från akademiskt och planerarmässigt håll sökt hantera genom ännu mer analys, ännu fler infallsvinklar, ännu komplexare problematiseringar. Ett välvilligt men föga effektivt sätt att ändra byggandets grundförutsättningar.

När Yimby klev in på banan 2007 och sa ”Hej, vi har en idé om hur stadsbyggandet kan bli bättre – börja bygg stad istället!” bröt man mot många av de tabun som vuxit fram i den teoretiska delen av byggvärlden. I en tid när stora program låg lågt bak i historiens dis och samhällsbyggandet handlade om att tråckla ihop tillägg utifrån en svårhanterad labyrint av regler och partsintressen framstod Yimbys självsäkerhet som provocerande. Vill man vara elak kan man säga att den knuffade till den bekväma sits många forskare och planerare satt i, eftersom den uppmanade till en aktiv koppling mellan teori och praktik som man inte var vana vid. Yimbys ettriga och uppfodrande ton sade ”låt oss nu använda all matnyttig teori vi byggt upp till att faktiskt förändra byggandet”. Detta kräver en aktiv agenda, vilket inte varit kutym hos landets postmodernt influerade teoretiker där varje utsaga följs av en brasklapp, varje ställningstagande av en motfråga och sammanhängande förändringsprogram betraktats med stor skepsis.

Ordningen hade nog snabbt återgått till det normala om inte saker och ting började mullra vid horisonten. Urbanisering, bostadsbrist och alltmer uppenbara utmaningar i att skapa hållbara städer med effektivt markutnyttjande, minskat bilåkande och mer möten mellan olika grupper seglade upp som brännande politisk frågor. I denna delvis förändrade kontext framstod Yimbys modell vara helt rätt i tiden. Till skillnad från många etablerade arkitekturteoretiker presenterade man en enkel och logiskt konsekvent agenda för ett stadsbyggande med ambitioner att på allvar ger sig i kast med samhällets utmaningar. Yimbys framväxt sammanföll med tiden när organiserade nätverk på webben börjat bli en stark social kraft. Ett växande allmänt intresse för stadsbyggnadsfrågor och en låg tröskel för att ge sig in i diskussionen skapade stor delaktighet på kort tid. Att man dessutom genom åren lagt en icke oansenlig kraft på att analysera samhällsbyggandets strukturella förutsättningar, startat en initierad granskning av pågående detaljplaner, och presenterat otaliga konkreta idéer för bättre planering och byggande, gör att det inflytande som Yimby och dess företrädare fått inte är särskilt överraskande.

När Claes Caldenby våren 2015 med raljant ton avfärdar Yimby som glada amatörer gör han faktiskt bort sig lite. En öppen och opretentiös diskussion på ett webforum har givetvis lägre lägstanivå än artiklar och krönikor i etablerade fackmedier, men om man hänger upp sig på detta jämför man äpplen med päron. Yimbys existens och inflytande är resultatet av de kraftigt förbättrade möjligheter till delaktighet och debatt som internet medfört, och att längta tillbaka till en tid när bara vedertagna experter fick höras offentligt känns inte särskilt konstruktivt. För under de åtta åren Yimby varit aktiva har det producerats en oerhörd mängd kunskap genom inlägg, artiklar och kommentarer, och man har gått i bräschen för vad som troligen är ett planeringsmässigt paradigmskifte. Inte illa av ett gäng glada amatörer.

Om vi nu tänker oss att paradigmskiftet är i full gång är dock grundfrågan än mer intressant att stanna upp vid. För Caldenby har ju onekligen en poäng i att det finns en risk att Yimby agerar nyttiga idioter i en utveckling där man skruvar upp byggtakten och tätheten, men missar de urbana och sociala målen. Avskräckande exempel från senare år visar på riskerna Se t ex Erik Bergs text ”Varför blev det så dåligt på Kålgården”. Frågan är dock vad han visar upp för alternativ. Att sätta hälarna i marken och bromsa utvecklingen är knappast vägen framåt. Ej heller att nöjt luta sig tillbaka i en situation där forskning och analys saknar naturliga kopplingar till en alltmer offensiv byggbransch. Då framstår Yimbys strategi – att definiera övergripande kvalitetsmål som är så robusta och konkreta att de faktiskt kan realiseras, som en väldigt bra väg framåt. Kurt Lewins kloka ord "ingenting är så praktiskt som en god teori” är värda att uttala både en och två gånger.

Själv är jag övertygad om att stadsbyggandet måste bli bättre på att definiera tydliga mål, och arbeta fram konkreta strategier att uppnå dem. Kunskapen har vi efter fyra decennier av självreflektion. Den avstängda Västra Hamngatan är ett av många konkreta exempel på hur lätt man kan laborera med de mekanismer som gör en stadsmiljö till det den är, och i förlängningen förutse vad för påverkan olika insatser kommer att få. Vad som krävs är modet att våga definiera målen. Politiker, planerare och arkitekter skall inte behöva känna osäkerhet kring målformulering och möjligheter till måluppfyllelse varje gång ett nytt område skall planeras. Det måste finnas tydliga typologier som man utan alltför mycket workshoppande och visionerande kan använda sig av för att uppnå det resultat man önskar se. Vi måste återta självsäkerheten, utan att kasta ut barnet med badvattnet och glömma bort analysen. Se de reella utmaningarna i struktur och process vi har framför oss, så att vi kan lägga mindre resurser på att uppfinna hjulet, och mer på att skapa kvalitativa resultat.

Utifrån grundtanken att vi är på väg in i ett nytt stadsbyggnadsparadigm där vi kommer behöva bygga tätare, högre och smartare än tidigare, har jag skrivit dessa essäer, som publiceras på Yimby kommande veckor. Nästa del handlar om stråk, den tredje om byggnader, den fjärde om social hållbarhet. Hur man idag och imorgon hanterar dessa frågor kommer i stor utsträckning avgöra om det yimbyistiska planeringsparadigmet kommer att nå sina mål (goda, hållbara, inkluderande stadsmiljöer) eller om Caldenbys farhågor (förvanskning av vår gemensamma kulturmiljö utan att nya kvaliteter tillförs) kommer besannas. Jag hoppas på en öppen konstruktiv diskussion!

YIMBY Stockholm om: stadsbyggnad, stadsplanering, arkitektur, yimby, caldenby, inobi

Bloggar om: stadsbyggnad, stadsplanering, arkitektur, yimby, caldenby, inobi