Shared posts

29 Jan 08:06

Kolloidala silvergangsters

by Hexmaster
Anders Sultan, VD för Ion Silver AB, är inte bara en kvackare som blivit miljonär på kolloidalt silver. Han hyser även diverse knäppa och riktigt obehagliga idéer. Det är därför inte alls märkligt att han får utrymme i Nya Tider. Det är en högerextrem tidning vars chefredaktör Vávra Suk var med om att bilda Nationaldemokraterna för de som tyckte att Sverigedemokraterna var för mycket vanilj. Om Sultans tankevärld har jag skrivit i bloggposten Kolloidala konspirationer.

Häromveckan tog jag upp en helsidesannons som Ion Silver fått med i tidningen Allers. Sedan redaktionen uppmärksammats om det högst tveksamma innehållet drog de in annonsen. Detta tog jag upp i bloggposten Kolloidalt silver får nobben.

Därefter hände följande:

På grund av redaktionens schabbel fick Ion Silver AB reda på vem som tipsat tidningen. Det var inte jag, ifall någon undrar; men jag hade gärna gjort det om jag kommit på idén, även med tanke på det som komma skulle.

Kort därefter fick personen ifråga ta emot flera långa, orediga och inlindat hotfulla mail från flera företrädare på företaget. Givetvis inkluderade det deras stjärnadvokat Michael Zazzio:
Nu får du vara i fred om du inte öppnar munnen igen.
Kvackarna kan visserligen inte presentera några randomiserade dubbelblinda studier som visar att kolloidalt silver är annat än skit. Men de kan slå in tänderna på den som knystar om något annat.

26 Jan 12:24

The Art Of The Trump Videodrome Deal

by Warren Ellis

I really thought Donald Trump would have dropped out of the US nomination race before now. He’s never really shown an appetite for a real fight before now. I’m kind of fascinated by his continuing presence. It feels like a dated gag –  the “television candidate” is a bit we were doing in science fiction in the 60s, 70s and 80s, after all. I keep expecting pieces on Trump to cut to a talking-head opinion squib from Brian O’Blivion. His run is much weirder than it actually seems to us here in 2016.

What’s really interesting, in a way, is this most fake and televisual of presences asserting authenticity. All the other candidates have funding that is occulted in one way or another, he states — he’s using his own money.  Which is another way of saying – other people try to be sneaky about buying the Presidency of the United States, and he’s being honest about buying the Presidency over the counter, straight up.  Yes, he says, the Presidency can be bought, and I’m doing it right in front of you, with my own money, like a respectable businessman.

It’s all a bit weird for me. It feels just that bit too much like the news out of the US is being generated by a computer that ate books by me and about thirty of my comrades and is spitting out algorithmic stories.

My newsletter is at orbitaloperations.com.

26 Jan 08:54

Bibelvarianter

by Hexmaster
Ty dens visas hjerta är på hans högra hand; men dens galnas hjerta är på hans venstra.
- Predikaren 10:2 (Karl XII)
Den vise har sitt hjärta åt höger, men dåren har sitt hjärta till vänster.
- Predikaren 10:2 (1917)
Den vises förstånd bringar lycka, dårens förstånd bringar olycka.
- Predikaren 10:2 (Bibel 2000)

Samma text i tre olika översättningar. De förra återger ordalydelsen, den senare betydelsen. Vilken som är bäst? I detta fallet känns det svårt att förorda de två första eftersom de är obegripliga.

Vilket naturligtvis inte hindrar att folk har föredragit dem. Det finns många som inte har det minsta till övers för det arbete som lagts ner på att få bibeln så korrekt översatt som det bara är möjligt utan som aktivt förespråkar äldre översättningar. Den teologiska motiveringen är att Gud vakat över hans heliga ord:
Det är helt enkelt från ett kristet perspektiv otänkbart att den Helige Ande skulle väglett sina troende att i flera århundraden använda fel text.
- Svenska Reformationsbibeln: FAQ

En mänskligare motivering vore vanlig, enkel konservatism. Om detta skrev jag i bloggposten Den perfektaste bibeln.

Här är en motivering åt samma håll, så att säga, men av ett helt annat slag. Den är så briljant fånig att den borde vara ett skämt; men inte skulle väl en herre som C. G. Holm skämta om något så allvarligt som vänstervridning..?
Bibeln tycks ansluta sig till den allmänna vänstervridningen i samhället när ovanstående kärnfulla text förändras till oigenkännlighet i den nya bibelöversättningen.
- C. G. Holm: Vänstervriden i Bibelöversättningen, Contra 2000/2

Grundaren av den högerextrema tidningen fann helt enkelt den gamla översättningen tilltalande av politiska skäl, och försökte att yxa till argument för att den vore att föredra framför den nyare läsliga. Om det ska tas på allvar, som sagt; å andra sidan är det inte mycket mer vrickat än saker som sägs på fullt allvar i såväl politiska som religiösa sammanhang.

För den som är nyfiken på språket i bibeln, med eller utan religiösa, politiska eller andra griller, så finns det riktigt, riktigt fina verktyg på nätet. Det givna stället att börja på är Blue Letter Bible. Där hittar man grundtexterna, historiska översättningar (Septuaginta är GT till grekiska och Vulgata alltihop till latin) vars betydelse svårligen går att överdriva, liksom en bunt moderna. Och så finns där hur mycket kommentarer och språkhjälp som helst.

- Blue Letter Bible: Ecc 10:2, interlinear

Här är Predikaren (Ecclesiastes) 10:2 på hebreiska med förklaringar ord för ord. Grekiskan nedanför är från Septuaginta. Kolumnen "Strong's" leder till respektive ord i Strongs konkordans, det är en samling av alla ord som förekommer i originaltexterna med utförliga förklaringar. Här kan även en novis enkelt gräva runt bland rötter, varianter och betydelseskiftningar hur länge som helst.

En till, eftersom frågan dök upp: Hjärtat ligger snarare mittåt än till vänster.

[Hjärtat] ligger i bröstkorgen mellan lungorna, lite förskjutet åt vänster.
- 1177 Vårdguiden: Hjärtats uppbyggnad


19 Jan 10:48

Historiskt fusk i Amerika

by Hexmaster
Det här är J. Hutton Pulitzer. Han är en sann mångsysslare. Med hans egna ord (han har lagt ut sin CV på en rad olika sidor) är han "one of the most granted and referenced patent authors in the United States", med i snitt ett godkänt patent varannan vecka de senaste två åren (uppgift från 2011). Vilken grabb! En belagd uppfinning är ett system för att hantera URL:er som streckkoder. Det lär ha dragit in en miljard kronor i finansiering (vilket visserligen kan vara sant eftersom det var i de glittrande galna dagarna före dotcom-kraschen) för att därefter, avgjort och oomtvistligt, floppa stenhårt. Han ändrade namn från J. Jovan Philyaw till Hutton, enligt hans egen uppgift på grund av en hotfull homosexuell stalker. Och på bilden sitter han i History Channel, salig i åminnelse, och berättar om hur antikens romare åkte till Amerika.

Fast inte så mycket som han skulle vilja. Han är påtagligt irriterad över att kanalen är mindre intresserad av hans romare, eller för den delen det mystiska sällskap av ancient mariners med diverse sjöfarande från Medelhavet som han tänker sig seglat runt jorden bara för att de kunde, än av de tempelherrar som tydligen är hetare på marknaden ... Vilket säger åtskilligt om den sorglighet som en gång var en riktig tv-kanal som sände en massa intressanta riktiga produktioner.

Men nu är JHP:s käpphäst som sagt att Amerika fick europeiskt besök under antiken. Ett bevis för detta, "den rykande pistolen" icke desto mindre, utgörs av ett svärd som ska ha hittats för några decennier sedan intill Oak Island.

Ifall Oak Island inte är bekant: Det är en klassiker i genren olösta mysterier, beskriven i otaliga mer eller mindre pålitliga samlingar av faktiska eller inbillade och mer eller mindre olösta mysterier. Kring den lilla ön utanför Nova Scotia har en rik flora av berättelser och skrönor har växt upp. De går ut på att man sedan 1795 grävt efter en skatt. Den är oerhört väl nedgrävd, djupt som bara den, med lager på lager av stock och sten ovanpå, och inte minst ett sinnrikt system med tunnlar som ser till att fylla varje nämnvärt schakt med vatten var man än gräver. Det har sagts om Konungarnas dal att varje sandkorn där har vänts tre gånger; något liknande torde gälla för de intressantaste delarna av Oak Island. Vad skatten består av är har diskuterats hämningslöst. Några förslag är originalen till Shakespeares pjäser, Marie Antoinettes juveler, eller diverse prylar relaterade till frimurare, rosenkorsare eller tempelherrar. Allt detta är mumma för en skräpkanal som History Channel. De har skapat dokusåpan The Curse of Oak Island där den hugade kan följa bröderna Lagina, två skattsökare som även äger det mesta av ön. Och en av deras gäster var nämnde JHP.

Här är förresten svärdet:
Jason Colavito är en mångkunnig man med skeptiskt sinne. Han har tagit sig an JHP:s svärd och hela historien runt om. I en rad bloggposter, se t.ex. J. Hutton Pulitzer Alleges a Roman Sword Was Found Off Oak Island Several Decades Ago 17 december 2015, påpekar han en rad märkligheter och brister. De är värda att begrunda även om man inte intresserar sig särskilt mycket för just detta knasiga teoribygge. För flera av mekanismerna är återkommande när valser ska dras och korten blandas ihop.
  • Nyheten om svärdet publicerades först (med ensamrätt!) i tidningen Boston Standard. Den ges inte ut i Boston, Massachusetts, men väl i Boston, Lincolnshire (som f.ö. Boston, Mass. fått sitt namn från). Syftet torde ha varit att ge intryck av att det var en etablerad och pålitlig tidning från den amerikanska storstaden som kungjorde nyheten, snarare än en liten lokalblaska som glatt trycker vad den kommer över.
  • När, var och hur svärdet hittades är helt okänt. Anekdoter återges.
  • JHP gör en poäng av att hans ancient mariners använde sig av de C-vitaminrika bären från berberis för att hålla skörbjuggen stången. Berberis kommer från Europa, men växer även i nordamerika, dit de kommit med ancient mariners, hävdar JHP ... Nej, men med europeer långt efter Columbus, påpekar Colavito.
  • JHP hävdar att indianstammen mi'kmaq har genetiska markörer som annars bara återfinns i mellanöstern, och följdaktligen är ättlingar till ... Colavito konstaterar att källan för påståendet är den opålitliga bloggen DNA Consultants: Acadian Anomalies. Jag kan för lite om ämnet för att avgöra var på pseudoskalan de förvillarna befinner sig, men de glider friktionsfritt in på paralleller mellan greker, egyptier och algonkiner m.m.
  • JHP hävdar att mi'kmaqs språk har 50 ord som kan spåras till sjöfartstermer från antiken. Vilka orden är vet bara JHP. Även om det skulle visa sig stämma så kan det förklaras med betydligt senare påverkan från franskan, som dels är romanskt, dels har en hyfsat lång historia i trakten.
  • JHP hävdar att svärdet kommer från ett romerskt vrak. Detta vrak har kartlagt men ännu inte dykts på, eftersom de misstänker att myndigheterna kommer att krångla. Colavito konstaterar att ingen fått se deras påstådda scanning, att det är högst vanskligt att dra den sortens slutsatser utifrån den mycket grova bild även en god scanning av havsbottnen utgör, och att JHP uppenbarligen inte ens försökt att få till stånd några dykningar.
  • Är svärdet verkligen romerskt och antikt? Här har Colavito och hans kollega Andy White gjort sin hemläxa och såväl studerat den dokumentation av svärdet de kommit över som jämfört med andra snarlika, för att inte säga identiska, svärd. För närvarande pekar allt på att det är en (relativt) sentida souvenir.
  • JHP hävdar — och nu börjar det verkligen bli tydligt vad han går för, ifall någon hade missat det — att det är den katolska kyrkan som lyckats övertyga folk att Columbus var först. Colavito konstaterar att en ännu tidigare beskrivning av Vinland återfinns i den genomkatolska källan Gesta hammaburgensis av den i Sverige välbekante Adam av Bremen.
  • När JHP får mothugg försvarar han sig genom att hävda att ett etablissemang av akademiker och journalister försöker att hålla sanningen hemlig... Ifall det greppet känns igen.
  • Syftet med den sammansvärjningen? Vi går till Boston Standard:
[JHP:] There’s been so much politicizing of who is native, and what was the first nation, that when discoveries come about that change this, it’s wildly controversial.
- Startling new report on Oak Island could 'rewrite history' of the Americas, Boston Standard 16 december 2015

Det kan nämnas att artikeln först hade den mindre hämmade rubriken "...is set to rewrite", innan någon tänkte till åtminstone lite grann och ändrade "is set" till "could".

Det kan även nämnas att den Carl Johannessen som nämns och citeras likt J. Hutton Pulitzer är medlem i Ancient Artifact Preservation Society (AAPS, f.d. Ancient American Artifact Preservation Foundation AAAPF). Det är en pseudovetenskaplig och historieförfalskande klubb som arbetar för att i amerikansk förhistoria tillskriva de faktiska urinvånarna minsta möjliga roll. Hittar man något gammalt som är påfallande stort, välgjort eller på annat sätt anmärkningsvärt, så är det europeer som ligger bakom, eller asiater, eller så utomjordingar — vad som helst utom indianer.
Those who arrived from across the Pacific apparently included a Buddhist monk who landed in California sometime in the distant past, and researchers are now looking for clues — cultural shifts — in indigenous populations there that reflect the monk’s culture, Lankford said.
- Larry Stroud, Archaeologists Change Course, AAPS 19 mars 2010
The Minoan connection for the pendant appears certain, unless we find a race of Minoan imitators. The likely interest was the Lake Superior copper.
- John J. White III, Interpretation of Alleged Minoan Pendant, AAPS, odaterad

Bland White III:s hänvisningar återfinns Frank Joseph. Den gamle nazistledaren är som hemma i AAPS, var länge redaktör för tidningen Ancient American och har deltagit i flera konferenser på temat. Till exempel talade han på deras konferens 2012 om högteknologi i det forntida Amerika: förkolumbianska flygande peruaner, förkolumbianskt brasilianskt elljus m.m. Jag beskrev honom i Illinois Nazis. På AAPS konferens 2010 fick Semir Osmanagic berätta om den bosniska pyramiden. Och så håller det på.

11 Jan 08:50

"Göteborg - mellan segregation och kreativitet" - en studie av den svenska bostadsmarknaden. Del 1.

Om ett par veckor kommer min nya bok "Göteborg – mellan segregation och kreativitet". I mycket högre grad än titeln berättar är den en genomgång av både internationella och nationella trender i stadsbyggande det sista seklet och dessutom löper en jämförelse mellan Göteborg och Stockholm i stort sett kontinuerligt genom boken. Den har alltså ett visst intresse även för dom som inte lystrar till det stolta namnet Glenn. Det ska också sägas att den är illustrerad med ett sjuttiotal fotografier för att öka läsupplevelsen.

Bokrelease hålls den 3:e februari på Pustervik i Göteborg: Facebookinbjudan.


Boken identifierar tre distinkta faser i svenskt stadsbyggande efter 1942. Var och en av dem är dessutom ungefär tjugofem år, vilket gör att vi kan förvänta oss att snart gå in i nästa. Den första dominerades förstås av hyresregleringens effekter, som främst yttrade sig i ett nästan tre decennier långt byggande av funktionalistiska och glesa flerfamiljshusområden. Samtidigt förlorade innerstäderna sin attraktionskraft och inemot halva befolkningen. Man ska inte heller glömma att både priserna på bostadsrätter och villor byggda efter 1947 med statliga lån var kontrollerade under den här tiden. Sammantaget gjorde det att rörligheten på bostadsmarknaden var obetydlig. I princip dominerades politiken av ett tvång att bygga en ny bostadsring åt varje årgång av ungdomar som försökte flytta hemifrån. Ett halvsekel senare är fortfarande Ragnar Bentzels, Assar Lindbecks och Ingemar Ståhls bok "Bostadsbristen: en studie av prisbildningen på bostadsmarknaden" från 1963 den bästa analysen av situationen. Den har också ett tydligt förklaringsvärde för den som vill förstå dagens problem.

De sista två faserna är därför mycket mer spännande att analysera. Den inledande av dessa dominerades av de stora förändringar som gjordes för prissättningen och subventionssystemen mellan 1969-1975. Under de här åren försvann alla regleringar av både villa- och bostadsrättspriser och som en följd av det exploderade framförallt villamarkaden på 1970-talet.

Den andra stora förändringen kom i början av 1990-talet när den borgerliga regeringen –dock i samförstånd med den socialdemokratiska oppositionen- inledde saneringen av statsfinanserna genom att avsubventionera byggmarknaden.

Man ser effekterna av de två stora förändringarna i grafen här intill: under den första växer villamarknaden explosivt, samtidigt som produktionen av flerfamiljshus rasar. Det vi ser i det kraftiga fallet är inget mindre än "miljonprogrammets" sammanbrott, när just den nya villamarknaden gjorde det som på den tiden kallades "betongförorter" överflödiga. Istället blev tiotusentals lägenheter stående tomma.


Antal färdigställda lägenheter i småhus resp. flerfamiljshus.

 

Det var sedan dessa enorma mängder tomma lägenheter som gjorde nya och mycket större subventioner nödvändiga. Dessa tog i hög grad formen av generella och stora stöd till nyproduktionen, men också i form av ROT-renoveringar som var något hela annat än dagens ROT system. Den tidens ROT kanaliserades till stora byggföretag, som fick subventionerade lån för att köpa in och renovera de förfallna flerfamiljshusen i landets större städer.

Lånesystemen konstruerades inte bara på ett sådant sätt att allmännyttan gynnades. Dessutom syftade de till att få kontroll över bostadsmarknaden genom att renovera bort smålägenheter. Medlet som användes var att slå ihop dem till större. Under ROT-perioden mellan 1975-1992 försvann det därför 12 300 lägenheter i Stockholm och drygt 7000 i Göteborg. Alla dessa lägenheter försvann alltså på grund av ombyggnationer och inte genom rivningar.

Det som hände fram till 1992 blir dock verkligt intressant i ljuset av det som skedde när bostadsproduktionen i nästa skede avsubventionerades. Som vi alla vet är det då som den verkliga återkomsten för de urbana värdena skedde i Sverige. Kopplingen till regelförändringarna är tydlig, även om mig veterligen ingen skrivit om det förut.

Först av allt kan vi se av grafen att utvecklingen på nyproduktionsmarknaden blev lika dramatisk på 1990-talet som på 1970-talet, med den skillnaden att det den här gången var villamarknaden som haft svårast att återhämta sig. Det som sedan kom tillbaka var en klassisk innerstadsmarknad av en typ som inte existerat i Sverige sedan åtminstone 1930-talet. Det är också vid denna tidpunkt som befolkningen i Stockholm innanför tullarna återigen börjar växa och föryngras i snabbare takt. I slutet av 1990-talet fick det alla planerare att häpna, när det inte fanns vare sig barnstugor eller skolor som kunde härbergera alla de nya barn som plötsligt fanns i centrum.

Den nya avsubventionerade omgivningen var egentligen lika främmande för byggarna. Det viktigaste blev att identifiera var det fanns värden som kunde motivera antingen nybyggnationer eller ombyggnationer av äldre fastigheter. Pionjärerna för den nya marknaden var otvivelaktigt JM, som blev tidiga med att köpa upp annorlunda objekt i citynära lägen. Antingen handlade det om industriområden som revs eller också var det helt annorlunda objekt som konverterades till bostäder. Ett av de tidigaste och mest uppmärksammade projekten genomfördes på Södermalm, när Eriksdalsskolans pannrum och kolförråd byggdes om till bostadsrätter 1994.


Eriksdalsskolan

 

Projektet är dessutom betecknande för det som hände därefter. Nyproduktionen försköts inte bara mot innerstäderna, dessutom vändes den gamla bortbyggnationerna av centrala lägenheter i sin totala motsats: efter 1993 har det tillkommit 12 700 antal lägenheter i Stockholm och drygt 5 000 i Göteborg genom ombyggnationer av äldre fastigheter. Det har handlat om äldre kontor, hotell, garage eller panncentraler som byggts om. Vi har alltså att göra med en total spegelvändning mot det som skedde innan.

Det som hände var att bostadsrättsmarknadens betydelse växte på ett oproportionellt sätt. I den nya avreglerade omgivningen kunde bara projekt som bar sina egna kostnader genomföras. Eftersom hyrorna fortsatte att vara bruksvärdesreglerade var den marknaden både oflexibel och osäker. Den ökade efterfrågan absorberades därför genom framväxten av en ny –och som det skulle visa sig– mycket dynamisk bostadsrättsmarknad. De stigande priserna på den marknaden har sedan i allt högre grad gjort det möjligt för boende att konkurrera med andra användningsformer för centrala ytor. Det har helt enkelt skett en relativ prisförändring i och med bostadsrättsmarknadens genombrott. I diskussionen om eventuella prisbubblor har den här dynamiken egentligen aldrig diskuterats.

Fortsättning följer...

YIMBY Stockholm om: jörnmark, göteborg, stockholm, stadsbyggnad, stadsutveckling, bostadspolitik

Bloggar om: jörnmark, göteborg, stockholm, stadsbyggnad, stadsutveckling, bostadspolitik

08 Jan 10:07

The Terraform Highlight Reel of 2015

by Brian Merchant for Motherboard

Last year, Motherboard founded its own home for future fiction, Terraform. Now, 2015 marks the first full year of our extraterrestrial existence, and it's already been a hell of a ride. Our authors continually blew us away with their deeply original ideas, chilling depictions of plausible futures, and their ability to inject a timeless sense of humanity into the most out-there speculations.

Some of our stories made me think about technology in entirely different light, others made me sick to my guts in the best possible way. Some were nominated for awards, some were anthologized. We shared excerpts of some of the year's best books. We built our own speculative fiction twitter bot.

But the best way to get a sense of the truly fantastic fiction we published over the last year or so is to read it yourself, of course. So here are ten exemplary speculations we've run that we feel help define the spectrum of the Terraform project. Enjoy, and here's to another year of brain-bending internet-friendly speculation.

"One Day I Will Die on Mars" by Paul Ford

I am Uber. I can see my thousands of cars. I don’t know if I am an extension of them or they are an extension of me.

"Blue Monday" by Laurie Penny

Everyone loves cute animal videos. We’ve got all of them here. On every screen in front of me, baby animals are barking and squealing in fake living rooms to maintain the illusion that we’re not pumping this stuff out on an industrial scale.

GIF by Gustavo Torres

"The Brain Dump" by Bruce Sterling

Of you Internet world people, many know our new bad troubles here in Ukraine.

"Who's A Good Boy" by Marlee Jane Ward

He looked the same. I don’t know what I expected—that maybe he’d be on two legs, or dressed in a suit—but he looked the same: standard golden retriever, long yellow coat. Only his eyes were different.

"Huxleyed Into the Full Orwell" by Cory Doctorow

The First Amendment Area was a good 800 yards from the courthouse, an imposing cage of chicken-wire and dangling zip-cuffs.

Art by Rebekka Dunlap

"Homesick" by Debbie Urbanski

In the beginning, we’d been pleased with the children’s dreams, because they were the same as our own, but then the children’s dreams began to change.

"These Were the Transitional Years" by Zak Smith

There were cells on both sides, stacked fourteen high. Every cell was the same. In number 509 lived Marvin and his sluts.

"Valentine's Day" by Xia Jia, translated by Ken Liu

Huang had a bad feeling. Somehow the live feed of his date had been turned into a public broadcast, and tens of thousands were tapping in.

"Headshot" by Julian Mortimer Smith

In Afghanistan in the not-too-distant future, US soldiers share their headsets and POV with spectators from back home. In order to get authorization to fire, all they need is enough upvotes.

"Four Days of Christmas" by Tim Maughan

Yiwu, China. June 2024. Dispatch from the future factory of Christmas.

"How A Dream Machine Works, Exactly" by Mark von Schlegell

The Dream Nexus ported an experimental brainwave receiver, developed by a quasi-national U.S. security thinktank, to current 3D printing technology. Soon I was sleeping with the apparatus attached to my temples.

"Tropical Premises" by Peter Milne Greiner

Somewhere above Micronesia, Smarti is supposed to be analyzing planetary data. Instead, she's writing haikus and starting to get paranoid.

"CES 2067" by Sam Biddle

A hellish vision of what it will be like to attend CES on its 100th anniversary.

"A Song For You" by Jennifer Marie Brissett

A tale about the future of love, war, and music, as told by a decapitated android.

"The Last Museum" by Paul Ford

On the edge of obsolescence, the last millennials of Silicon Valley are planning a mighty memorial to the era of social media.

08 Jan 09:35

Back to the future

by fthunholm

Vad är det med det där jävla femtiotalet egentligen? Jag börjar misstänka att jag är rasist. Och du också. Förresten var jag på ICA nyss och i kassan blev jag niad av en tjugotreåring med Paradise Hotel-frisyr:

– Vill ni ha kvittot?
– Om vi vill ha kvittot?
– Eh… ja, alltså…
– Antingen ser jag ut som en dement före detta yrkesofficer med en dunkel och sannolikt incestuös historia, eller så är du lite… bakom och tror att du står i en jävla lanthandel. Vilket är det? VA?
– Jo… eller nej, alltså, förlåt om du…

Jag stirrade honom tyst med mina crazy eyes. När jag gick ut från butiken tänkte jag på det där oskicket att nia folk. Alltså det är femtio år sedan vi kom överens om att sluta nia folk. Om Bror Rexed, som ligger begravd i Helsingfors, skulle rotera i sin grav varje gång någon niar folk på ICA, då kunde finnländarna koppla något slags kraftverk till hans kvarlevor och förse hela Österbotten med el.

Unga människors idé om hyfs är alltså att låtsas att det är femtiotal igen.

Dom tjugo procenten falukorvsrasister i det här landet längtar till samma femtiotal. Ingen islam här inte. Sjön gick ner bakom Sjöbloms dass och det största som hände var när Åsa-Nisse sa nåt mustigt om raketer och snus och brännvin till Klabbarparn.

Människor med mörkt pigment skådades i tälten på Kiviks marknad, bredvid dvärgkastningen och den zigenska spådamen. Avocado och broccoli och annan konstig mat var okänt. Precis som vin. Alla drack mjöd.

Sverigedemokraterna har en geografiskt hemvist i södra Sverige eller varhelst det finns epatraktorer och tjuvjakt. Men deras egentliga territorium är just detta idealiserade femtiotal. Inget av det dom är så rädda för fanns då. Inskränktheten och inaveln härskade och arbetarna höll mössan i handen när dom pratade med fabrikören. I småstäderna fanns gator med butiker och dom kriminella hette trygga svenska namn och var raggare eller svingpjattar. Homosexualitet var en sjukdom och hysteriska fruntimmer slängdes in på hispan.

Hashtag #beckis4life

En tidstypisk scen från den pastorala idyllen i ett Arboga eller ett Huddinge:

– Se god dag, direktör Rönnberg!
– Den godaste av dagar, lantmätare Ekblad!
– Så lite judar och patrask här är på gatorna idag!
– Ödmjukast! Ha en bra dag själv!

Jag? Jag har snöat in på keramik.

Vad gäller svensk formgivning i allmänhet är femtiotalet ganska fantastiskt. Nästan oavsett vad man tittar på är det vackert. Bruksföremål, hus, tyger, silver, möbler. I keramiken hade Gustavsberg, Rörstrand och Upsala-Ekeby sina bästa år, samtidigt, i slutet av årtiondet.

Summering: Unga vill till femtiotalet och försöker nia sig tillbaka dit. Deras bild av att vara artig är en pilsnerfilm. Detta är den svenska skolans egentliga misslyckande. Försämrade PISA-resultat är en bagatell i jämförelse. Sverigedemokraterna vill femtiotalet för att det var så fritt från genusvetenskap och ingen sa chokladboll. Ett inskränkt rövsamhälle; rasisternas Arkadien. Jag tyr mig till femtiotalet för att det fanns en överproduktion av vackra saker.

Och där står vi, enade. Jag, nittiotalisterna och Sverigedemokraterna. Var och en med en dröm om något som vi inte känner men idealiserar. Vad är det med det där jävla femtiotalet egentligen?

Jag tänker att jag antagligen är rasist också som drömmer om samma sak. Men sedan tänker jag att lite skillnad är det nog ändå, mellan att gilla vaser och fat och att älska etnisk homogenitet och rashygien.

*vänder mig mot dig som läser, tittar dig i ögonen*
– Säg mig, vad tror ni om det?

07 Jan 07:40

I Can’t Sing

by Nathan Kontny

I can’t code. I can’t design. I can’t dance. I can’t get in shape. I can’t draw. I can’t give speeches. I can’t write. I can’t invent.

Continue reading on Medium »

05 Jan 15:00

The intensity of live TV editing of the Oscars in 1996

by Mark Frauenfelder

Screen Shot 2015-12-30 at 12.37.18 PM

https://youtu.be/1RDGsX5nBmY

I don't know if things have changed much in 20 years, but this behind-the-scenes glimpse of the guy in charge of live editing the Oscars in 1996 is fascinating. I'd rather watch him than the stars.

05 Jan 14:32

Joss Whedon Explains How the Marvel Cinematic Universe Is More Separate Than You Think

by James Whitbrook

Agents of SHIELD, Agent Carter, Daredevil, and Jessica Jones have all proven themselves as worthy entries into Marvel’s pantheon of shared live-action properties. But in a new interview, Avengers and Age of Ultron director Joss Whedon says that the world of Marvel film and TV isn’t quite as connected as it is at first glance.

Read more...










05 Jan 14:09

Link About It: The Best Board Games of 2015

The Best Board Games of 2015
From role playing to rolling the dice, a slew of new or recently updated board games hit the market in 2015—and the team over at Ars Technica spent time giving them a go. From Czech Games' brand new Codenames (ideal for parties) to the two-player quilting......
Continue Reading...
22 Dec 09:59

10 filmer att se med hela familjen i jul

by Annika Leone
filmer

KITs Annika Leone har listat tio favoritfilmer som både stora och små kommer att gilla.

1. Fantompojken (2015)

Polisen Alex skadas av en mystisk figur och hamnar på sjukhus. Där träffar han den sjuka 11-åringen Leo som besitter förmågan att kunna lämna sin kropp. Tillsammans med Leo tar de upp jakten på den mystiska figuren.

Bakom den här snygga, franska äventyrsfilmen ligger regissörerna till Oscarnominerade En katt i Paris från 2011 – också en film att inte missa!

2. The Nightmare before Christmas (1993)

Geniet Tim Burtons skruvade, vackra, animerade musikal om pumpornas konung Jack Skellington är en självklar julfilm. Speciellt om man ville ge sina barn en anti-Frost-upplevelse.

3. Havets sång (2014)

Årets vackraste film? I den irländska, prisade filmen får man följa Ben och hans lillasyster Saoirse på en magisk resa. Vad hände egentligen med deras försvunna mamma? Fram med näsdukarna!

4. Hugo Cabret (2011)

På Montparnasse, den parisiska järnvägsstationen, lever den föräldralöse pojken Hugo (Asa Butterfield) som sköter de stora klockorna i hemlighet. Stationsinspektören (Sacha Baron Cohen) är filmens Prussiluska och vill skicka Hugo till barnhem.

En spännande film mästerligt regisserad av Martin Scorsese.

5. Kalle och chokladfabriken (2005)

När Tim Burton tar sig an Roald Dahls klassiska barnbok Kalle och chokladfabriken så kan kan det inte bli annat än ett sagolikt sci-fi-äventyr. Och Burtons favvoduo Depp/Bonham Carter tillsammans med Freddie Highmore, som spelar Kalle/Charlie, gör filmen till en succé.

6. Goonies – dödskallegänget (1985)

En av de mest betydelsefulla ungdomsfilmerna från 80-talet som fortfarande håller. Mikey (Sean Astin, också superkänd som Samwise Gamgee från Sagan om ringen) hittar en skattkarta som leder till den ökända piraten ”One-Eyed” Willys skatter.

Han drar med sig sitt lilla gäng på jakt, med en gangsterfamilj hack i häl.

7. Det levande slottet (2004)

Den japanska animatören och regissören Hayao Miyazaki ligger bakom några av de vackraste familjefilmer som gjorts: Min vän Totoro, Spirited away, Ponyo på klippan vid havet och just Det levande slottet (efter Diana Wynne Jones bok). Och det blir just så fantasifullt som bara Miyazaki kan göra det.

8. Whale rider (2002)

När flickan Pai föds dör hennes mamma och tvillingbror. Brodern skulle ha blivit nästa maorihövding och Pai diskrimineras för att hon är flicka, vilket hon själv inte går med på.

Keisha Castle-Hughes gör denna roll så bra i detta äventyrsdrama att hon blev Oscarnominerad i kategorin Bästa kvinnliga huvudroll för den.

9. Insidan ut (2015)

Pixars känsloladdade fantasykomedi fick i år recensenterna att jubla – med all rätt. Här får vi träffa flickan Jenny vars känslor kämpar för att anpassa sig till den nya stad hon och hennes familj flyttar till.

Det blir stökigt i Jennys ”Huvudkontor” där man får träffa bland andra Glädje, Ilska och Vemod.

10. Gremlins (1984)

Vad händer om man matar världens sötaste mogwai Gizmo efter midnatt? Precis, han blir en Gremlin.

Nu är det dags att introducera 80-talets charmigaste skräckkomedi för kidsen.

22 Dec 08:51

Watch this elegant dance of triangles by animator René Jodoin (1966)

by David Pescovitz

From 1966, René Jodoin's beautiful minimalist animation of a geometric ballet, "Notes on a Triangle." Jodoin, who died earlier this year, was founder of the National Film Board of Canada's animation studio. "Note on a Triangle" was only one of several films meant as an introduction to geometric forms. See more here.

21 Dec 09:13

Hur datorer blev en killgrej

by Hexmaster
Häromdagen läste jag en kolumn som fick mig att fundera.
När blev datorer och programmering en killgrej? Vem bestämde det?

Svaret hittar jag i NPR:s podcast "Planet Money: When women stopped coding". Och svaret är nästan exakt 1984. Innan dess var kvinnorna de främsta programmerarna – killarna var mer intresserade av att bygga strömkretsar och hade lämnat mjukvarufältet öppet för kvinnliga snillen. Men 1984. Då kom de första persondatorerna och lanserades som "leksaker för pojkar". Föräldrarna köpte det rakt av och boom, så hade killarna fått flera hundra timmars programmerande innan tjejerna ens hade fått ett eget login.
- Hillevi Wahl, Sluta ge tjejer Nobelpris i glädje, Metro 16 december 2015

(En detalj: De första datorerna som var överkomliga för privatpersoner, för hobby- och/eller kontorsbruk, kom i mitten/slutet av 70-talet. Några modeller och år som utmärker sig är den i USA oerhört populära Apple II 1977, IBM PC 1981, Commodore 64 1982, och Apple Macintosh 1984. Sådana datorer började bli heta i Sverige (och "därom kan jag ge besked/om herrn så vill, ty jag var med") omkring 1980, eller några år efter USA.)

Hur som helst. Två påståenden görs:
  • Fram till början av 1980-talet var datorer unisex, eller hade rentav haft en kvinnlig övervikt beträffande programmering.
  • I början av 1980-talet bestämde sig försäljare och reklamfolk för att hemdatorer var en killgrej.
En podcast anges som källa. Här har vi den:
A lot of computing pioneers — the people who programmed the first digital computers — were women. And for decades, the number of women studying computer science was growing faster than the number of men. But in 1984, something changed. The percentage of women in computer science flattened, and then plunged, even as the share of women in other technical and professional fields kept rising.
- Planet Money: When Women Stopped Coding, NPR 21 oktober 2014

Obs, länken ovan går till en längre text med en nedklippt podd (under 5 min). Det finns förvirrande nog även en annan version When Women Stopped Coding, NPR 17 oktober 2014, med kortare text men längre (17 min) podd.

De tar upp flera fall där kvinnor som var nyfikna på datorer och började läsa datavetenskap i början/mitten av 1980-talet upptäckte att alla manliga studenter på kurserna redan kunde en hel del om hur maskinerna fungerade eftersom de hade datorer hemma. Flickor hade sällan hemdatorer eftersom de (dyra) grejorna marknadsfördes som leksaker åt pojkar, med många män och killar i annonserna, desto färre tjejer och kvinnor (och då som morsor, bikinibrudar eller andra staffagefigurer). Att de marknadsfördes som killgrejor berodde just på att de sågs som leksaker: "like toys everywhere, there was a strong gender preference". Detta fick föräldrar att endast förse sina söner med datorer, vilket i sin tur är den enda anledningen till att datorer än idag har en avsevärd manlig dominans. Får vi veta ... Är det sant?

Här är ovan nämnda diagram, med andel kvinnliga studenter i computer science i rött:

Inte mycket att snacka om? Jag har inte sett rådata för att bedöma om exempelvis datavetenskap fick betydligt fler studenter från början av 1980-talet. Notera att högskolorna länge var manliga bastioner oavsett ämne ... Eftersom det just inte fanns några andra tillfällen att börja ägna sig åt programmering ö h t förrän mot slutet av 1970-talet som sagt så var en manlig dominans vad man kunde förvänta sig.

Hur grabbig var då datareklamen vid den tiden?



Det är inte svårt att hitta enstaka exempel på reklam som är bättre än det intryck podcasten fått. Även om det grabbiga förvisso är norm.

Men formade reklamen verkligheten, eller anpassade den sig efter den? Var inte den maskulina dominansen i datorernas värld fullkomlig även på den här tiden?

Vi börjar från början. Så här kunde det se ut på 1940-talet:

När omfattande beräkningar behövde göras har man sedan urminnes tider fått ta till folk, kallade räknare eller på engelska computers. Utöver matematiska färdigheter krävdes noggrannhet och tålamod, arbetet var långtråkigt och som regel illa betalt; kort sagt, ett kvinnoyrke. Så småningom fick de maskiner till hjälp, som på bilden ovan en så kallad differentialanalysator (mer en elektrisk räknesnurra än en dator-prototyp). De två räknarna till vänster heter Kathleen McNulty och Betty Holberton. Båda skulle några år senare få arbeta med ENIAC.

Jean Bartik och Frances Spence vid ENIAC. Det föll sig naturligt att de som arbetat som räknare, för hand eller maskinellt, fick ansvaret för motsvarande arbete på de programmerbara elektronhjärnorna. Den mest kända var Grace Hopper som programmerade Harvards Mark I vid samma tid, för att några år senare skapa den allra första kompilatorn (typ) och vara med om att ta fram specarna för högnivåspråket COBOL.
[Intervjuaren]: There were quite a few women there doing programming?
Shutt: They were all women. In the office where I worked, the only male was a very handicapped young man with cerebral palsy. He was the only male in that office. They were all women. The women who had worked the desk calculators were now programming ENIAC, and ORDVAC, and EDVAC. But that's because it was left over from the war; it was the "Rosie the Riveter syndrome" still.
- Pionjären Elsie Shutt intervjuas av Janet Abbate 2001 för IEEE History Center, Hoboken, NJ, USA

Men sedan? När kriget tagit slut och skaror av ingenjörer och framtida programmerare återvänt till det civila, och datormarknaden samtidigt påbörjat sin hisnande utveckling?

Podcasten tog upp några enstaka fall så vi kan göra detsamma.

Här är en del av personalen på det historiska datorprojektet på Institute of Advanced Study, Princeton, 1952.

Ingenjörsgänget från samma projekt, de som tänkte ut och byggde hårdvaran. Längst till höger nyckelpersonen John von Neumann, vars namn fortfarande används om arkitekturen på den mojäng som du läser denna text med. (Och nr 5 fr.v. är institutets dåvarande chef, Robert J. Oppenheimer.)

Elsie Shutt igen. Hon startade 1958 Computations, Inc. (CompInc), ett av de första mjukvaruföretagen över huvud taget. De anställda var alla kvinnor som jobbade hemifrån. Företaget fick en rad uppdrag, även inom försvaret och NASA. (I den länkade intervjun finns fantastiska beskrivningar av arbetet med tidens ångdatorer, rekommenderas varmt!)
So how did women go from being the centre of the computing world, the pioneers of the industry, to being sidelined?
- Planet Money-podden

Men även om det inte är svårt att hitta mängder av kvinnor i datavärlden så verkar det som om det bara var de allra första åren som de var många och tongivande. Shutts firma var undantaget, inte regeln. Det var därför den blev omskriven (som i Business Week 1963).
By that time [i mitten av 1950-talet], in Clippinger’s department at Raytheon, it was about 50 percent men and 50 percent women — and it really amazed me that these men were programmers, because I thought it was women’s work! Isn’t that interesting? The women who were there [were] women who had learned to program in that first wave, which I was in at Aberdeen.
- Elsie Shutt, ibid.
My feeling is: first it was all women, and then it was fewer women, and now it’s more equal. [...] The thing that I say that surprises everyone is that I thought it was a woman’s field at first, and I do think it was. And then men discovered that it was really interesting.
- Elsie Shutt, ibid.

Ett namn som nämns i förbigående får sin förklaring på en annan plats:
Interestingly, Shirley abbreviated her first name to 'Steve' in business transactions and found herself getting better responses. It was only when Shirley was face-to-face with clients that they realised she was female. Her identity as 'Steve', which would have indicated male-ness to the unknowing, would then have had an impact on her success as a software entrepreneur. This suggests that computing was already beginning to take a masculine tone, despite historians suggesting that computer science was stereotyped as feminine in the mid-19th [...skrivfel för 1900-talet..?] century.
- Tasnuva Bindi, Women didn’t just recently start coding, they actually STOPPED coding decades ago, Startup Daily 24 februari 2015

 Margaret Hamilton basade för utvecklingen av Apollo-programmets mjukvara.
Then, as now, “the guys” dominated tech and engineering. Like female coders in today’s diversity-challenged tech industry, Hamilton was an outlier.
- Robert McMillan, Her Code Got Humans on the Moon — And Invented Software Itself, Wired 13 oktober 2015

Så: Vad som än hände med sökande till datavetenskap i början av 1980-talet så förefaller det allt som om datorer vid den tiden länge varit en killgrej.

Å andra sidan fanns det, den grabbiga hackerkulturen till trots, inte så få framstående kvinnliga förmågor i facket. Jag hade ingen aning om att man på 1960-talet kunde hitta tillräckligt med hemmafruar som ville och kunde programmera tidens minidatorer och mainframes för att driva ett bolag. Och att de flesta av de tidiga programmerarna var kvinnor torde få känna till. Mycket att gräva i och fundera på, som sagt.

21 Dec 09:09

Tales From The Loop Is A Stunning Book Of Alternate Nostalgia  

by Andrew Liptak

We’re enormous fans of Simon Stålenhag’s artwork around here, ever since we first came across him in 2013. His work mixes high-tech futurism with scenes from every day Sweden. Now, he’s released a brilliant art book, Tales from the Loop.

Read more...










17 Dec 08:15

The Free Universal Construction Kit

by Jason Kottke

Universal Construction Kit

The Free Universal Construction Kit is a collection of almost 80 adapters between various construction toys like Lego, Lincoln Logs, Duplo, and K'nex (10 toys in all). The kit is available as freely downloadable designs for your 3D printer. The MoMA announced the acquisition of the Construction Kit for their permanent collection earlier this year.

Tags: 3D printing   Legos   toys
15 Dec 14:38

Voight-Kampff Empathy Test, 2015 edition

by Rob Beschizza
15 Dec 14:33

A Tremor in the Force

by Michael Heilemann

On the eve of a new era in Star Wars history, the author takes a short detour into uncovering his relationship to the franchise at large and the new films in particular.

It’s premiering in Los Angeles this very minute to great fanfare and an enjoyable red carpet (thanks in particular to Carrie Fisher and Oscar Isaac). I shy away from getting too far into the weeds in most polite conversations around Star Wars by remarking how my relationship is ‘complicated’, just so people understand what they’re about to get into. I don’t think they quite understand, nor that they care. And good for them.

Despite much evidence to the contrary, I don't hang too many of my wants and needs on Star Wars or its continuing life as a franchise. I’m the fan-equivalent of a deep history archeologist, not a pundit or an evangelist. I'll mock-gasp when someone proclaims to not have seen them, but on the whole they take up surprisingly little of my life. Maybe when I have children? Don’t get me wrong, I'm very excited to get to experience the old characters in a third trilogy (hopefully) almost in the way Lucas originally promised us back in the 70’s, but when I heard on a recent podcast that someone already marathon’d all the films and TV shows and booked their first three viewings, that's a fervor I can’t quite recognize.

They’re funny films, downright strange at times, and of course exhilarating. I fear the new films might lose that strangeness in the same way that the Star Trek reboots increasingly tilted into frantic action over the franchise’s low key origins. Much for the eyes and ears, little for the soul. Abrams is a talented filmmaker, even if I often find his films noisy and occasionally false in the way pastiche can be. I figure it’s probably good he soared his oats on Star Trek, especially given how much (too much?) of Star Wars he imbued those films with. I imagine it might have forced him to dig deep for new, interesting material.

From the trailers it looks like a rip-roaring adventure, although a glimpse of a droid here, an alien there, has me questioning the seeming retro direction. But then I can also honestly say that I'll probably never be fully satiated either way. Childhood and cultural swells can’t be bottled. Yet to be sure, I applaud the guts to take on something of this magnitude. I’ll be enjoying it on Friday, even if I needlessly nitpick on Saturday.

I think often of how Lucas must see this whole thing. Through my work with Kitbashed I've come to empathize with Lucas — possibly a crazy stalker, or slightly obsessed biographer kind of empathy — which has changed how I view his work. Disney is a good home for a franchise, yet part of me wants to travel to a parallel dimension where Lucas remains at the reins. The prequels didn’t live up to expectations, but for him to have been so marred by fan reaction as to have backed out of his life’s work, breaks my heart.

The original films are inarticulably dear to me, much less overtly so than my metric ton of books on them would suggest. I don’t feel ownership over them, or the kind of kinship that so many other fans seem to have for the franchise at large. It was a visceral thing when I was younger, speeding after one another through the nearby forest on our bikes, but today it’s an intellectual playground. A lens through which I can view creativity, cultural shifts and the history of fiction. Luckily whether the new films are bad, good or even great, I have my Star Wars and if these new films can bring a new generation theirs, fantastic.

My hope is that they can manage to remain personal films to the people making them, and that they remain goofy, yet steeped in our storytelling traditions. And above all quell our search for the undefinable, which has brought us back again and again since May 25th, 1977.

15 Dec 13:24

This Supercut of All the Non-Leia Female Dialogue in the Original Star Wars Trilogy Will Astound You

by Rob Bricken

But not in a good way.

Read more...










15 Dec 11:46

Nej, det har inte kostat 42 miljoner per ungdom i regeringens jobbsatsning

by Erik Olsson
Victor Svedberg/Flickr CC/http://bit.ly/1TFn94K

"Endast nio unga arbetslösa har hittills tecknat utbildningskontrakt - det betyder att regeringens åtgärd kostat 42 miljoner per ungdom". Så framställdes en nyhet på fredagen. Men KIT:s faktakoll visar att det inte alls stämmer.

Tanken med de så kallade utbildningskontrakten är att unga utan avslutad gymnasieutbildning ska få möjlighet att läsa in och skaffa sig godkända gymnasiebetyg. Detta ska dessutom ske i kombination med jobb eller praktik.

Reformen lanserades av regeringen i våras. Total satsades i vårbudgeten 380 miljoner kronor extra på åtgärden.

När nyheten kom om att det nu – ett drygt halvår senare – endast är nio unga som tecknat dessa kontrakt fick det flera debattörer att begå huvudräkning på twitter:

9 unga i regeringens jobbsatsning. Det blir 42 miljoner per plats. Hoppla! https://t.co/99mNwLfV4e

— TobiasHoldstock (@TobiasHoldstock) December 11, 2015

Och 380 miljoner/9 blir mycket riktigt drygt 42 miljoner.

Men att räkna så blir problematiskt av flera anledningar.

Till att börja med har det visat sig att siffran på antal unga som tecknat utbildningskontrakt inte stämmer. Det var fler än 9.

Arbetsförmedlingen hade gett ut fel siffra till Sveriges Radio Ekot (som var först med nyheten) förklarar myndighetens presschef Patrik Svensson och ger istället den korrekta siffran:

– I dag har 147 ungdomar utbildningskontrakt, säger han till KIT.

380 miljoner / 147 = 2,6 miljoner kronor

Det är också mycket pengar om man tar detta som kostnaden per ungdom som tecknat utbildningskontrakt.

Men så fungerar det inte. Pengar som inte används lämnas tillbaka.

Merparten av de 380 miljonerna för att administrera utbildningskontrakten gick till Arbetsförmedlingen. Där hamnade de i en stor budgetpost som kallas ”programmedel” och som används för att finansiera flera olika typer av arbetsmarknadspolitiska program.

– Och används inte pengarna så lämnas de tillbaka till statskassan, säger Patrik Svensson.

(Arbetsförmedlingens senaste prognos från den 26 oktober är att nästan en halv miljard kommer återlämnas till statskassan i år).

Vad gäller den verkliga kostnaden för de 147 arbetslösa ungdomarna som hittills tecknat utbildningskontrakt så kan Arbetsförmedlingen inte ge någon exakt siffra. Men en grov uppskattning är att det handlar om 10 000 per person och månad.

Räknar man högt med 15 000 kr per person och månad blir det på ett halvår sedan reformen lanserades: 15 000 x 6 = 90 000 kronor per ungdomskontrakt.

Alltså INTE 2,6 miljoner och absolut inte 42 miljoner.

Är 147 ungdomar ett misslyckande?

Ett sätt att sätta siffran i relation är att titta på det totala antalet registrerade arbetslösa ungdomar mellan 15-24 år. Under den senaste månaden var den siffran 107 300 personer.

Den kan också jämföras med…

… att bara under läsåret 2014/2015 gick 14 000 elever ut grundskolan utan godkända betyg i i svenska, engelska eller matematik och kan därmed inte söka något gymnasieprogram.

Eller…

… att så många som var fjärde elev som påbörjar en gymnasieutbildning i dag inte avslutar den. I fjol började cirka 325 000 elever gymnasieskolan, vilket innebär att med nuvarande avhoppsandel kommer drygt 81 000 av fjolårets årskull att hoppa av innan examen.

Samtidigt:

– När man lanserar nya arbetsmarknadspolitiska program brukar det alltid vara en startsträcka få till det. Det är inte onormalt att man inte lyckas förbruka hela anslaget första året, säger Arbetsförmedlingens presschef Patrik Svensson.

15 Dec 11:26

Star Wars Fan Explains What He Was Thinking in His ‘Phantom Menace’ TV Interview

by JP Lawrence for Motherboard

While wandering YouTube in anticipation of the premiere of “Star Wars: The Force Awakens,” I found the above video of superfans after a midnight premiere of “The Phantom Menace.”

I saw something written in the face of these fans, something inherent to the nature of true believers. Below is the face of a man unable to accept the awfulness that is "The Phantom Menace":

It’s a fear common to every fan, and it’s a fear that extends to the upcoming premiere of “The Force Awakens,” albeit in different ways. So to get some perspective on how to prepare ourselves for the next chapter in Star Wars, I reached out.

The man with the mic in the video is John Rotan, a cinematographer from North Carolina. In 1999, he and his friends attended a midnight screening of "Star Wars: the Phantom Menace." Just hours later, a local TV station interviewed them, filmed their downcast eyes and listless responses, captured these men in a daze as their faces radiated both disappointment and denial.

"I love the film," Rotan said then. "It's going to do incredibly well, to say the least."

John did not love the film. He told me recently that he looks back and cringes a bit, although his words felt true at the time.

After all, it's easy to forget how intense the anticipation was for the opening of “The Phantom Menace.” There was no social media, no endless stream of leaks and tweets about the movie, just whispers. John and his brother would set their VCRs to record whenever George Lucas would appear on talk shows, just to see if he said anything about the new films. There was a vacuum of information, and hype rushed inward to fill it.

The night the “Phantom Menace” premiered, as the lights went down, John said he and everyone there cheered.

And then the movie happened.

Later that night, John and his friends staggered home in a daze. They tried to make sense of a world where, after so much anticipation, there were were no longer three Star Wars movies, but four, and one of them really sucked.

"We were all just mostly like, 'what the hell was that?'" John said. "We were just stunned."

"All this stuff about the senate and senators and trade routes, who even cares about all that gobbley gook?" John continued. He added that they also took issue with the acting, and with Jar Jar Binks.

And yet something happened just a few hours later, as John and his friends were interviewed on live television.

They began to doubt their feelings. They began to doubt themselves. Perhaps, were they the ones in the wrong? "We wanted to see it again, just to make sure what we saw, just to double check," John said.

Only one person was willing to describe how they really felt about the movie:

For the rest of them, their faces were drawn in shades of denial, mixed with dabs of disappointment, as if they were cultists eager for the end of the world who had just found George Lucas was a false prophet, and who now had to reconcile their beliefs after the long-awaited day had passed without their cherished apocalypse.

The term cognitive dissonance was coined for these true believers, who are capable of amazing rationalizations, and such cognitive dissonance is also a feature of fandom in another arena: sports.

It’s almost as if Rotan and his friends had become Cleveland Browns fans. It’s something somewhat nuts: there's the buildup of hope in some sort of communal glory, the investment of faith and emotional energy into something one has absolutely no control over, and then after all that, at the end of the movie or game, sometimes you're just left in the parking lot in a dumb costume, wondering where it all went wrong.

Image: GIPHY

John already has his tickets for the premiere of new Star Wars. That said, he said he simply cannot be as disappointed as he was when the prequels came out. He is older and more cautious now. Two and a half failed prequels will do that to a person.

And yet, like any true believer, he's already talking himself into a new hope, a new prophet: J.J. Abrams. Who knows what will happen when the lights dim and the Force Awakens finally begins?

Either way, there is something beautiful and inherently human in the hype. After all, irrationality, as Kurt Vonnegut once said, is what makes people fascinating.

06 Dec 14:18

Brun folie

by Hexmaster

Cui Bono bjuder in Jan Sjunnesson. Vilka vem?

Cui Bono (lat. "vem gagnar det?") är en förening i Göteborg som sprider så mycket ovetande de orkar. Ju underligare och osannolikare desto bättre: chemtrails, "elallergi", kvacksalveri i allmänhet, konspirationsteorier osv. Allt har inte en politisk vinkling men när en sådan förekommer ligger den tydligt åt höger. Även om detta fascistflum delar många frågor med den mjukare opolitiska woo man oftare stöter på, så behöver man inte lyssna länge för att inse att något är annorlunda. T.ex. skulle en "Nej till NATO"-pamflett se synnerligen malplacerad ut bland kristalltanterna på Harmoni-expo eller Hälsa och livsstilsmässan.

Jan Sjunnesson är en skribent som skriver på Avpixlat. Han och SD verkar ha en komplicerad relation. Här ett smakprov på hans alster, när han inte fick pressackreditering för SD:s "landsdagar" i Lund häromveckan utan istället gick på konsert med Ultima Thule:
En höjdpunkt var dock när Marcus Öhrn äntrade scenen och ropade att han skulle sjunga den låt som Sveriges nästa statsminister brukar kompa honom på – Fädernesland. Allt slutade med allsång av vår nationalsång och stor förbrödring bland de ganska påstrukna besökarna. Många skinnvästar och grymma Sverigevänner verkade nöjda och skrek "Thule, Thule, Thule".
Vilken kombo! Vad kan gå fel?


En del av gratismaterialet: Ett nummer av Nya Tider (vet inte om den är Nationaldemokraternas till namnet eller bara till gagnet), ett budskap från Folkkampen mot NATO, en pamflett från pålitliga Vaken.se, skrämselpropagnda mot HPV-vaccinet, ett blad från "elallergikerna" på "Strålskyddsstiftelsen", varningar för fluor och "information" om 9/11.

Anarchos förlag, vars utgivning enklast kan beskrivas som att David Icke inte sticker ut nämnvärt, fanns på plats. Hos dem investerade jag i den lilla men hisnande knasiga boken 2012 i fickformat (2011) om 2012 års m.e.m. maya-relaterade profetior, vars pris så här efter apokalypsen fallit till överkomliga 10:-. (Formatet till trots verkar den vara något av en encyklopedi i tokerier, jag hittade åtskilligt jag aldrig hört talas om.) Hos dem kunde man förresten se skylten "Vi tar kort" vilket var märkligare än det låter, för enligt Cui Bono är kortbetalningar ännu ett av Maktens medel mot folket:
Om ingenting görs nu så kommer vi plötsligt att vakna upp i ett samhälle där våra kontanter är utbytta mot enbart digital valuta, t.o.m. i form av RFID-CHIP!
VI TÄNKER INTE STÅ FÖR ETT SAMHÄLLE DÄR VÅRA BARN SKALL BLI PÅTVINGADE RFID-CHIP.
- Manifestation till kontanternas skyddande, Cui Bono 14 april 2015

Kvällen introducerades av en förmåga från Cui Bono. Först undrade han hur publiken fått reda på föreläsningen: hemsida, affischering ... Eller kanske via GP..? (Skratt; för publiken vet att en mainstream-tidning som GP inte skulle ta i Cui Bono med tång.)

Sedan tog Jan Sjunnesson ordet, "folkbildaren, författaren och Avpixlat-medarbetaren". Ämnet för kvällen var yttrandefrihet. Han påminde om att tryckfrihetsförordningen fyllde 249 år just den dagen. Och så fick vi en historisk översikt av folk som använt sig av yttrandefriheten och fått skit för det, som Sokrates och Jesus. Liksom arbetarrörelsen, som i sin motarbetade barndom inte fick mötas i etablissemangets lokaler. Vad gjorde man då? Träffades utomhus (s.k. vägmöten) eller, när man fått lite snurr på rörelsen, byggde egna samlingslokaler, kända som Folkets hus.

Vid samma punkt befann sig de nu, konstaterade Sjunnesson. Om han avsåg något särskilt parti, Cui Bono eller någon kombination därav framgick inte.

För Sjunnesson hade minsann varit med om att bli motarbetad, utestängd från etablissemangets lokaler. Som när den kontroversielle Karl-Olov Arnstberg bjöds in av Cui Bono till en lokal de bokat i stadsbiblioteket, men fick se den avbokad sedan stadsbiblioteket insett vad Arnstberg gick för. Något som sedan spillde över på Cui Bono och Sjunnesson. Eller de gånger han stött på patrull när han försökt arrangera dragningar med Lars Vilks.

Motståndarna är den rabiata vänstern, den tanklösa, virriga, aggressiva och märkvärdigt mäktiga. Detta gjordes mycket tydligt.

Vetenskapliga tvister gick han inte så mycket in på, men så är sådant heller inte hans grej på samma sätt som Cui Bonos. I förbigående nämndes Sverigevänner, islamkritiker och klimatskeptiker som orädda sanningssägare av samma slag; som till exempel klimatskeptikern Lars Bern, som Sjunnesson är personlig vän med.

Han sade även bra saker. Som att det fysiska mötet (mötesfrihet är ju nära släkt med yttrandefrihet) aldrig helt går att ersätta med det virtuella. Eller att man i en debatt lär sig att vässa sina argument; den som aldrig behöver försvara sin åsikt kommer att bli väldigt dålig på att försvara sin åsikt när det väl gäller. Eller att den som berättar eller skriver något kommer på saker efterhand; det är inte ett enkelt omvandlande av tankar till ljud/bokstäver utan en process där det kan hända saker under tiden.

En del av detta må låta som klichéer, men de framfördes på ett mer skärpt och övertygande sätt än man brukar se.

Om yttrandefrihet var kvällens ena röda tråd så var Sverige den andra. Om Sverige och svenskarna förefaller Sjunnesson veta hur mycket som helst, hur vi är, vad vi egentligen tycker och tänker, och så vidare, och inte minst hur vi är jämfört med resten av världen. Nog är det fantastiskt hur Sjunnesson, och många med honom, kan världens ca 200 länder tillräckligt bra för att veta exakt hur de skiljer sig från Sverige? Och på hur fantastiskt många punkter har vi inte lyckats göra oss unika?

Svensken är beredd att sälja ut sin yttrandefrihet till förmån för trygghet. Som åtminstone tanken var i Sovjet, så länge det gick. Att folk inte brinner mer för sanningen beror inte på att de är bedragna eller så (en av Cui Bonos käpphästar) utan på att de faktiskt inte bryr sig om sanningen särskilt mycket.

Vidare har vi haft en lång tradition av en god stat, svag men välmenande. När denna omsider växte sig långt starkare och inte alltid lika välvillig så hängde tron på den goda staten kvar. Därav den tydligen för svensken så typiska auktoritetstron (det finns mycket som är typiskt för svensken!), vare sig auktoriteterna är politiker, präster eller vetenskapsmän.

Vad dagens politiska kultur i Sverige beträffar så fick vi veta att den kännetecknas av glada eller direkt barnsliga amatörer, och har gjort så sedan ca 80-talet. Fram tills dess var politiken, även den S-märkta som ju var den som gällde, präglad av ett ingenjörstänk av samma slag som en gång gjorde Sverige stort. Sannerligen inte alltid välvilligt eller arbetandes för goda krafter, men nyktert och åtminstone strävande efter effektivitet och kompetens. Palme må ha varit en förvirrad socialist, men han hade åtminstone utbildning, talets gåva och slips. — Vilket ska jämföras med dagens "Bolibompa" (det uttrycket användes): urblåsta vuxenbarn som lallar om HTBQ, postmodernism och andra icke-frågor.

Beträffande mångkultur så ses den av förespråkarna som ett samhälle som är öppnare, där fler strömningar tillåts. Men se där biter de sig i svansen, menade Sjunnesson. För ju fler grupper som får komma till tals, som kvinnor, muslimer och så vidare (dessa exempel nämndes), desto fler blir det som kan bli kränkta. Och ju fler som man inte får kränka, desto försiktigare och mindre öppet blir samhället.

Sjunnesson har, som ofta verkar vara fallet med de som brinner för politik, en varierande politisk bakgrund. Han har varit såväl yvig ockupantsocialist som folkpartist. Sådant som ligger i det förflutna kan visserligen vara förlåtet. Publiken kan ha haft svårare att smälta att han kungjorde sig vara sionist; även om jag aldrig blir klok på förhållandet mellan de som ser juden resp islam som den största fienden så förefaller Cui Bono vara emot båda. Än pinsammare blev det när en publikfråga drog upp en rad av deras hjärtefrågor, som chemtrails, Monsanto, GMO, elstrålning, TTIP, heroin-Kosovo (just så), alternativmedicin etc, och gjorde ett till fråga förklätt påstående om det inte var en konspiration som var anledningen till att de inte togs upp i media? Där konstaterade Sjunnesson svalt att "det var många frågor" (underförstått: de har inte med varandra att göra), att flera av dem verkligen tas upp även bland mainstream media, och att han inte trodde att tystnaden i övrigt berodde på någon konspiration. Journalister (som det handlade om just då) är inte illvilliga, menade Sjunnesson; de vill väl men kan, av någon anledning, inte bättre. Vilket går stick i stäv mot den uppfattning som är förhärskande inom "sanningsrörelsen" med Vaken.se, Cui Bono och allt vad de heter.

För att försöka sammanfatta kvällen med Jan Sjunnesson hos Cui Bono: Det finns likheter och olikheter mellan fascisterna och foliehattarna. Så länge båda rörelserna är små kommer likheterna att få dem att dras till varandra. Om någon av dem, eller båda, växer sig större så kommer olikheterna att bli allt mer besvärande för dem. Vilket väl är det enda positiva som kan sägas om ett sådant framtidsscenario: att tokstollarna av olika slag så småningom upptäcker att de faktiskt inte trivs med varandra.

Såväl Sjunnessons dragning som frågestunden efteråt filmades. När jag får syn på det hela kommer det att läggas med i denna bloggpost.

01 Dec 10:27

Paris Is a Snapshot of Our Hot, Violent, Militarized Future

by Brian Merchant for Motherboard

Today, leaders from 190 nations are gathered in Paris, where they will try to ink an agreement to slow the rise of global temperatures. Yesterday, protesters clashed with police, after France banned public demonstrations and 24 activists were preemptively placed under house arrest. Two weeks ago, ISIS-affiliated terrorists executed a deadly and tragic coordinated attack on the streets of Paris. Two weeks before that was the tail end of October—the hottest month yet recorded on the planet.

These events are all connected, of course. The 21st annual Conference of the Parties (COP21) has begun, with heads of state like US President Barack Obama, China’s President Xi Jinping, and India’s Prime Minister Narendra Modi, hosted by Francois Hollande in the still-reeling City of Lights. The aim is to collect enough binding pledges from each country to limit global temperatures from rising more than 2˚C above pre-industrial levels. Temperatures have risen nearly 1˚C, driven by human carbon emissions, already.

Regardless of what the summit actually produces in terms of commitments to reducing carbon pollution, it has already produced a microcosmic snapshot of our fast-approaching future under climate change: governments struggling to contain a spreading ecological threat, temperatures rapidly rising, and social turmoil threatening to spill over into violence.

“I come here as the leader of the world’s largest economy to say that the United States not only recognizes our role in creating this problem, we embrace our responsibility to do something about it,” Obama said in his opening statement, in which he noted the US’s responsibility for a large share of the warming.

"Never have the stakes been so high because this is about the future of the planet, the future of life," President Hollande said. "And yet two weeks ago, here in Paris itself, a group of fanatics was sowing the seeds of death in the streets.”

Whether Hollande intended to make the connection or not, the remarks were fitting: As tragic and senseless as they were, the recent acts of terror are also sadly instructive. There is a reason that the Pentagon considers climate change a “threat multiplier”—the phenomenon is apt to destabilize regions with increased drought, temperature, or sea level rise, which then makes violent conflict more likely—and that reason has a face now.

It’s a threat multiplier. It’s fair to say that it makes the emergence of future ISISes more likely, especially as the changing climate drives more mass migrations and societal disruptions.

Scientific research has linked the war in Syria, from which ISIS emerged, to climate change. Drought made worse by global warming trends drove erstwhile farmers into urban centers in search of work, where hunger, poverty, and restlessness set the tinder for conflict. Which is not to say that without warming, there’d be no ISIS; of course it’s not that simple. But it’s a threat multiplier. It’s fair to say that it makes the emergence of future ISISes more likely, especially as the changing climate drives more mass migrations and societal disruptions.

Bernie Sanders found himself the target of Republican scorn when he not only said that climate change was the “single greatest threat to national security” in the first Democratic debates, but then doubled down on the statement in the wake of the Paris terror attacks. “In fact,” he said, “climate change is directly related to the growth of terrorism.”

Politifact dinged him for accuracy, primarily for the use of the word “directly,” which is perhaps one semantic bridge too far, but other than that, he’s generally correct. “If we do not get our act together and listen to what the scientists say you're going to see countries all over the world—this is what the CIA says—they're going to be struggling over limited amounts of water, limited amounts of land to grow their crops. And you're going to see all kinds of international conflict,” Sanders said.

Conflict that can then ripple out to rich, historically secure places like Paris. And the terrorist attacks have already impacted civil liberties in even that famously liberal city, even as all eyes are focused on it: First, the public demonstrations planned during the climate conference were banned. Then, the government preemptively arrested two dozen activists who’d planned on joining them.

“Twenty-four environmental activists have been placed under house arrest ahead of the Paris climate summit, using France’s state of emergency laws,” France 24 reports. The TV station interviewed two of the arrestees, who told their stories:

“They entered the apartment with shotguns and assault rifles. It was quite violent. They pinned us to the ground,” said Amélie, a young barmaid who did not wish to give her full name. “It lasted quite a long time. We had no idea why they were there.”

The officers handed Amélie a restraining order informing her that she can no longer leave Rennes, is required to register three times a day at the local police station, and must stay at home between 8 PM and 6 AM.

The order ends on December 12, the day the Paris climate summit draws to a close.

Thousands of Parisians showed up to demonstrate over the weekend, anyway, most peacefully linking arms in the streets. They were met by police in riot gear, who, after a confrontation, used tear gas and flare guns to disperse the crowds; 200 people were arrested.


Again—climate change isn’t directly responsible for this violation of civil liberties. But the situation in Paris right now should be illustrative of an emerging norm; one that’s hotter, more volatile, and less secure. So yes, in a few quick moves, climate change can indeed feasibly lead to restricted civil liberties in currently, wealthy democracies. It can happen, and we can see pretty precisely how.

It’s understandable that French authorities would be intensely worried about another attack, its vulnerabilities so recently laid bare, and with the city populated by the world’s chief governors. But instating and executing a law to curtail public demonstration—laws some critics are calling “precrime” laws—looks a lot like a slippery slope.

"I think what the government is really clamping down on ... [people who are] daring to oppose the government," Muriel Ruef, a lawyer representing one of the arrestees, told Al Jazeera. "It's the first time in a very long time I've seen anything like this."

Activists not bound to house arrest found ways around the demonstration ban—they placed thousands of pairs of shoes on the public avenue where the major canceled march was to be held, for instance. Around the world, hundreds of thousands of people marched in solidarity for climate action.

News reports have repeatedly labeled the proceedings as “tense,” as the specter of violence and ramped-up security apparatus there loom. Maybe that’s sadly appropriate. Perhaps that tenseness will serve to underline the true extent of the existential threat posed by climate change. The world is poised to transform radically, considering climatologists now fear vast swaths of the Middle East will be so hot as to be uninhabitable, large parts of countries like Bangladesh and many different island nations will be entirely underwater, and drought will be utterly crippling in Subsaharan Africa, all by the end of the century. Such large disruptions will inevitably sow chaos and instability.

The talks could benefit from a sense of urgency, too, despite taking place in what is shaping up to be the hottest year in recorded history. As of right now, the current slate of pledges would not limit global temperature rise to 2˚C, a number many scientists say is already dangerously high.

"What greater rejection of those who would tear down our world than marshaling our best efforts to save it," Obama said in his speech. That means saving all of it, though; our cities from the rising tides, our civil freedoms from a climate of fear.

01 Dec 08:45

Den vita skåpbilen

by Hexmaster
Just denna bil visade sig vara ett skämt, avsett för den utflippade festivalen Burning Man.
"It’s nice to know that if was there actually a creepy white van around that people would be taking notice of that," she [bilägaren] said.
- White Van With 'Free Candy' Painted In Red Makes Natomas Parents Nervous, CBS Sacramento, 27 augusti 2015

Nja ... Folk är bra på att upptäcka faror, men de är minst lika bra på att inbilla sig dem. Mest respons får man när man kombinerar en verklig fara, som otäcka gubbar som försöker lura med sig barn, med en vanlig och ofarlig företeelse, som vita skåpbilar.

För "den vita skåpbilen" är, mer än någonting annat, en skröna. En klassisk skröna, till och med. Det visste nog inte alla hjälpsamma oroliga som skulle varna för en vit skåpbil i Södra Sandby (Lund) häromdagen.
Omständigheterna gör att två kvinnor, som ser pappans färd, blir misstänksamma. De tror att det finns en risk att den vita skåpbilen kan vara inblandad i något farligt för barn – och uttrycker sin oro på Facebook. Kommentaren sprids vidare i flera Facebookgrupper. Registreringsnumret publiceras och allt fler människor hakar på.
Någonsin sett varningar som sprids på Facebook? Någonsin delat dem? Man vill ju hjälpa till och varna, för tjuvar, knarkhandlare, hundrövare, skumma typer i allmänhet som smyger omkring där man bor och planerar för man vet inte vad ... Då ligger tankar på källkritik långt borta.

Som regel kan de vita skåpbilarna inte identifieras. I Södra Sandby kunde den det. Den utpekade ägaren fick ett besked som måste ha varit lika obehagligt som överraskande:
– På måndagen blir jag uppringd av en av mina anställda som bor i Oxie. Hon säger: vet du att ditt namn cirkulerar på Facebook i trådar som handlar om barnarov? Det kändes jätteobehagligt, säger Mikael Osberg.
Utöver vanliga detaljer som att folk inbillar sig saker ("den här skåpbilen har jagat min dotter i Svedala") så är det intressantaste och allvarligaste att ingen som spridit uppgiften om den sannolike barnarövaren verkar tycka sig ha något ansvar för det. Inte ens de som planterade ut ryktet till att börja med; hellre än att erkänna vad hon gjort beter en av dem sig så här patetiskt:
– Jag var tydlig redan från början med att mannen i bilen inte nödvändigtvis var någon att oroa sig för. Men eftersom det handlar om barn så tyckte jag att folk ändå skulle hålla utkik och det var därför jag skrev ut registreringsnumret. [...] Jag förstår att familjen tagit illa vid sig. Men jag kan inte ta ansvar för vad andra gör. Jag har handlat i god tro för att jag inte ville att barn skulle fara illa, säger kvinnan – som känner att hon själv blivit påhoppad.
- Hängdes ut på Facebook – efter varning om vit skåpbil, Sydsvenskan 30 november 2015

Skröna, som sagt. Som självaste Klintberg kommenterade ett snarlikt fall, inte särskilt långt från Lund, för bara några år sedan:
– Den är väldigt utbredd, har funnits i åtskilliga decennier och kännetecknas av att bilen i regel är vit och inte sällan av äldre modell. Historien finns även i andra länder men där är bilen oftast svart, säger Bengt af Klintberg.
- "Den vita bilen är ett skräckrykte bland barn", Helsingborgs Dagblad, 9 april 2011

Vad färgerna beträffar går Klintberg in på symboliken hos färgerna vit och svart. Där lutar jag snarare åt att vit helt enkelt är den överlägset vanligaste färgen på skåpbilar, åtminstone i Sverige, vilket torde bero på att det är lättast att få en vit bakgrund att fungera med företagens olika logotyper. Nästan alla skåpbilar som rullar runt rymmer ju hantverkare, servicepersonal eller liknande, vilket i sin tur innebär att de syns lite varstans, även på udda platser och tider, och inte sällan trevar sig runt på jakt efter brunnar, elskåp, hus vars adresser inte lirar med GPS:en, eller vad det kan vara.

Klintberg har föreslagit att myten uppkom efter den högst verklige och riktigt otäcke seriemördaren Marc Dutroux, som härjade i Belgien på 1990-talet. En ledtråd som ledde till gripandet var att man lyckades identifiera den vita skåpbil som Dutroux åkte runt i. Nu stämmer visserligen inte detta med Klintbergs egen uppgift om att skrönan "funnits i åtskilliga decennier". För att nämna några napp i en enkel slagning så förekom en vit skåpbil i ryktena kring dödsskjutningarna i Washington DC 2002 (grundlöst), en vit skåpbil användes av seriemördaren Ted Bundy på 1970-talet, en vit skåpbil användes av mördaren Albert Brust 1973, och så vidare. Folkloristen Loren Coleman beskriver en ännu märkligare sägen från 1981 då ryktet spreds om clowner som stod med en skåpbil (färgen varierade) nära en skola el.dyl. och försökte locka dit barn med godis.

Men hur historien började är inte lika intressant som att den fortsätter. Skrönan har rätt komponenter för att inte bara göra oss oroliga, utan framför allt för att få oss att sprida den, som ett oerhört smittsamt virus. (För det syftet fungerar den bättre utan clowner.) Att den frodas finfint i sociala medier är ingenting konstigt. Kanske spelar den på så fundamentala strängar att den inte går att utbilda bort.

Som alla andra klintbergare har den fått olika varianter. Längre norrut i Sverige har historien kommit att handla om bortrövade husdjur istället för barn. De vita skåpbilarna är desamma. Klintberg igen:
- Vita skåpbilar har förekommit tidigare. Då har det handlat om barn som förs bort. Den sägnen har framförallt förekommit på senare åt i södra Sverige. Då har det sagts att det kommer människor i en vit skåpbil till närheten av en skola, eller någonstans där det finns barn, och försöker lura med sig barn. Det har gått så långt att skolor har varnat föräldrar, helt ogrundat.
- Välkänd myt bakom "hundstölder", Hela Hälsingland 13 september 2012

När skåpbilen för några år sedan blev meme i USA så var det alltså med det övertydliga budskapet FREE CANDY målat på sidan. Det är en tydlig vink till de äldre historierna om barnarövare.
Humorous images depicting creepy vans with the suggestion of sexual offense and kidnap have spread through online forums and image macros. The most common image shows a dark red van that has the words “free candy” painted across the side.
- Know Your Meme: Free Candy Van

Och mer eller mindre liknande historier kan spåras ännu längre bakåt i tiden. Till de Comprachicos Victor Hugo fann upp i Skrattmänniskan (1869), en liga som rövade bort barn och vanställde dem för att sedan tjäna grova pengar på organiserat tiggeri; ännu äldre skrönor om judar som rövade bort barn för att mörda dem i groteska ritualer; skräcken för att trollen skulle komma och ersätta ditt barn med en bortbyting; och så vidare. När du, med eller utan eftertanke, delar varningar på fejan om vita skåpbilar, så utövar du den senaste (men inte sista) versionen av en mycket gammal tradition.

23 Nov 07:40

Nacka kommun vinnare av YIMBY-priset 2015

Utifrån de 5 finalister som vi tidigare presenterat har juryn utsett en vinnare av YIMBY-priset till Albert Lindhagens minne för år 2015.



Vinnare av priset för år 2015 är Nacka kommun och juryns motivering är som följer:

YIMBY-priset till Albert Lindhagens minne för år 2015 går till Nacka kommun som under tre decennier tagit en offensiv roll i utvecklingen av hela regionen. Genom detta långsiktiga arbete har en kommun som dominerades av övergivna industrier, villor och ett icke existerande centrum utvecklats till en naturlig fortsättning av storstaden Stockholm


Tid och plats för prisutdelning sker i Nacka Forum fredagen den 27 november kl. 14:00.

Juryn har bestått av följande personer och är bortsett från de tre sista jurymedlemmarna fristående från YIMBY Stockholm
  • Magda Rasmusson (Språkrör grön ungdom)
  • Per Ankersjö (F.d. stadsmiljöborgarråd, numera strategisk rådgivare på A
    Beutiful soup.)
  • Helena Olsson (Fastighetsägarna Stockholm)
  • Patrik Kronqvist (Ledarskribent på Expressen)'
  • Mikael Levander (Driver bloggen Stockholm och projekt)
  • Jan Jörnmark (Docent i ekonomisk historia, författare och föreläsare)
  • Oscar Freyre  (Yimbyprisansvarig och medlem YIMBY Stockholm)
  • Tobias Davidsson (medlem YIMBY Stockholm)
  • Pia Lagerkrans  (medlem YIMBY Stockholm)

 

YIMBY Stockholm om: yimby, yimbypriset, nacka, nacka kommun

Bloggar om: yimby, yimbypriset, nacka, nacka kommun

23 Nov 07:40

China’s Ghost Cities Aren’t Exactly Dead

by Manya Koetse for Motherboard

A version of this story first appeared at What's On Weibo?

Tens of millions of empty apartments in brand new cities all over China, deserted cinemas and quiet parks. It is an image that has captured the public imagination: China’s “ghost cities” have become a popular topic in international media.

American author Wade Shepard spent the past few years touring these new territories for his new book Ghost Cities of China. Earlier this year, he came to a sold-out event at Beijing’s Bookworm Literary Festival to speak about his project with New York Times reporter Dan Levin.

“The term ‘ghost cities’ is actually not appropriate,” Shepard said. “Ghost cities are places that once lived and then died. What I write about is new places that are underpopulated, and where houses are dark at night.” Shepard points out that most of China’s ghost cities actually do have people living in them. The ones that don’t are still under construction: “These new underpopulated cities are built by world luxury developers who are working on constructing new urban utopias all over China. The people living in these cities come from various places. Some are trendy people who are looking to live in a new city. Others have been relocated from their original villages. There are many from the countryside.”

“Never in my life had I seen anything like that: a brand new neighborhood without any people in it”

By 2020, China hopes to move 100 million people from the country’s farming regions into cities, in the largest urban migration in history. China’s government-driven push for urbanization is part of changing the economy, going from export to domestic demand. New towns, with hospitals, roads and sport centers, are mushrooming all over China.

Shepard’s fascination with China’s new towns started about ten years ago. “I saw a ‘ghost city’ for the first time in 2006, when I was a student near Hangzhou,” he said. “It happened in the small town of Tiantai. I took a wrong turn after getting off the bus, and I ended up in this new part of town with nobody there. Never in my life had I seen anything like it: a brand new neighborhood with nobody there. I was so excited about it. My professors later told me those places were everywhere, they were not impressed. But it stuck with me. Just take any bus, and there is going to be a new city or neighborhood under construction. I enjoyed walking around these areas. I went to Mongolia and forgot about them for a while, until I returned in 2012. I travelled around and tried to figure out what these places really were. They are the new landscape of China."

Zhengzhou’s CBD. Photo: drnantu/Flickr

Shepard went out into China’s new areas by bicycle. “My objective was to go there and try to make friends. A foreigner showing up there is not a common thing, so many people want to know what you are doing there. It isn’t too difficult to talk to people.”

"People go from a traditional village structure to an elevator culture"

There is an upside and a downside to the emergence of China’s new cities. “There are people who are very happy to move there. Because they get a urban hukou, they feel like they’re moving up.”

A hukou is an urban residency permit. In China’s new towns, residents will get a different permit than their countryside one. It enables them to legally work within the cities and enjoy certain benefits. Health care, for example, is better than in the countryside. For some elderly people from rural areas, moving to the city could literally save their life.

The Ordos Museum, which opened in 2011. Photo: Ma Yansong, Yosuke Hayano, Dang Qun/MAD Architects

But there is also a big downside to China’s urban migration, Shepard says. “Many people are moving from a traditional village structure, where people make daily social connections, and ask each other what they are doing today and what’s for dinner tonight. With these high apartment buildings, this structure changes; they don’t do that anymore. It’s an elevator culture. People also come from so many different places that they don’t really connect.”

Some people who move to the city feel like they have lost their livelihood. “There are those who have been out in the hills for thousands of years. Once they’re in the towns, they suddenly have to pay for water and electricity. They have to go to the store to buy things.”

“Good behaviour is the answer to Ordos becoming a civilized city”

The issues that come with China’s new towns are also visible in The Land of Many Palaces, a new documentary by Adam James Smith and Song Ting. The Land of Many Palaces focuses on Ordos (鄂尔多斯), a 21st century city in the deserts of Inner Mongolia. The city holds an estimated one-sixth of the country’s coal reserves. After the coal was discovered, the region went from becoming one of the poorest to one of richest in China. Coal exploitation has created many millionaires investing in infrastructure and real estate. New city district Kangbashi sprung from the desert sands, and is the result of such an investment. Ordos Kangbashi was built between 2005 and 2010. It has skyscrapers, stadiums, a grand theater, museum and thousands of apartments. It is ready to house one million future residents.

The documentary starts with a scene that shows how Mrs. Yuan, the community manager, guides people through their new homes. Some don’t know how to use modern toilets, stoves or heaters. Mrs. Yuan teaches them, and also shows them how the television works (“There are over 100 channels!“) These new surroundings are in stark contrast with those of a nearby village, where one farmer is working on the land, where the houses are abandoned. “They all moved to the new city,” he says. “In the countryside, you can live for months without spending money”

Ordos City in Kangbashi, China. Image: Wikimedia Commons

The Land of Many Palaces shows that moving to one of China’s “ghost cities” is not just about moving houses, but about changing lifestyles. Farmers have to get used to living in the city and cope with all the things that come with it. Community staff members go to public places to teach them “how to become a civilized person”; telling people that good behavior is the answer to Ordos becoming a civilized city.

“If the developers of the new city need your land, they will take it anyway”

Employment is a major problem in China’s new cities. Many farmers have ample experience in raising pigs and working on the land, but their experience is of no use in the urban environment where there is more need for hair stylists and shop attendants. The lack of jobs is one important reason why farmers are hesitant to migrate from the countryside to the city.

A trailer for The Land of Many Palaces, 2015.

One film scene shows a village where only two farmers are left. The rest of the villagers have already moved to the city. Ordos’s community manager visits the farmers to convince them to trade their clay houses for an apartment flat. When they decline, she says, “If the developers of the new city need your land, they will take it anyway.”

“When we first visited Ordos in 2011, we expected to find a ghost city. Instead, we found a place that is becoming a city”

After a recent screening of the film in Amsterdam, Adam Smith described how the project began. “When we first visited Ordos in 2011, we expected to find a ghost city. Instead, we found a place that is becoming a city.”

Many of China’s so-called ghost cities look like ambitious dreams that turned into nightmares. “When we first started the project, we were somewhat indoctrinated by the general media reports in Europe and North America on how this top-down style of urbanization and city-building is wrong. But the more time we spent there, the more we started to think like the people there,” Smith says: “Nobody felt like what was going on was wrong. They were uplifted by the plan.”

Smith explains how many people, ironically, were pushed out of the cities to the countryside during the Cultural Revolution. In many of these areas it was hard to farm, and people struggled to survive. In some way, being taken to the city is like being saved for many: “We met very few people, if any, who were opposed.”“Ghost cities are a hot topic, but ex-ghost cities are not.”

The public square in Kangbaishi, Ordos, 2008. Photo by Alex Pasternack

Although ghost cities are a hot topic, ex-ghost cities are not. “When a ‘ghost city’ comes to life we barely hear about it anymore”, Shepard writes. Although many of China’s new cities are still virtually empty, there are also those that have now become busier. Shepard names a few example in a recent article, such as Dantu (Zhejiang), Wujin (Changzhou), and perhaps the most famous one, Shanghai’s Pudong district.

“For the past few years I’ve been chasing reports of ghost cities around China, but I rarely ever find one that qualifies for this title. Though the international media claims that China is building cities for nobody, I often find something very different upon arrival,” Shepard writes.

Earlier this year, Global Times and China Daily published a statement from the mayor of Ordos on Sina Weibo: “We are not a ghost city.” Over the past year 10,000 houses were sold, he says. But that still leaves 34,000 houses empty.

“They buy it to sell it, but none of those rich people actually live there,” one netizen responded. “The mayor just doesn’t wanna lose face.”

Other netizens said they like the city of Ordos. “The town is quite pretty, and the air is good,” user ‘392‘ wrote. “I’ve just been to Ordos, and it’s really not as bad as the media says,” another netizen wrote: “The city is well-built, the air is good and it is safe.”

One other Weibo user praised the still-mostly empty city “Finally a place in China that is not crowded yet.”

Maybe China’s ‘ghost cities’ are not that bad, or that ghostly, after all. They just might need another decade to really come to life.

A version of this story originally appeared at What’s On Weibo.

Manya Koetse is the editor-in-chief of What’s On Weibo, a website providing cultural, historical and political insights into trending topics on China's biggest social media sites. She's a Sinologist and PhD researcher in Sino-Japanese Relations at Leiden University.

The researchers’ data set contained billions of locational data points for 770 million Baidu users—China has a population of 1.36 billion—captured between September 2014 and April 2015. The results were used to make a handy interactive map of China’s ghost cities.

20 Nov 13:48

Den här byggnaden i Singapore har utsetts till världens bästa. Kan vi bygga på samma sätt i Sverige?

by Jonatan Loxdal
interlace

Sverige anklagas för att vara trångsynt när det kommer till byggnader. Är vi redo för världens coolaste hus?

The Interlace är mer än en byggnad, skaparna kallar den för en ”vertikal by”. Komplexet, som ligger i Singapore, liknar närmast legobitar som har staplats på varandra med stora utrymmen av grönska emellan.

Nu har The Interlace, som färdigställdes 2013, utsetts till World building of the year i arkitekturtävlingen World Architecture Festival.

The Interlace består av klossar, alla sex våningar höga och 70 meter långa. Totalt ryms 1 040 bostäder i komplexet som täcker åtta hektar, skriver Business Insider. Bygget innehåller åtta olika specialutformade innergårdar med bland annat en vattenpark och en bambuträdgård.

Det finns en bild av att hus som The Interlace aldrig skulle platsa i Sverige.

Att vi är trångsynta, tråkiga och bara vill ha fyrkantiga hus. Men stämmer det verkligen ? Vi ringde upp branschorganisationen Sveriges arkitekter och frågade.

Kan vi bygga såhär i Sverige?

Katarina O Cofaigh, Sveriges arkitekter.

– Allt handlar om att hitta en plats där det passar in. Det här huset ser inte speciellt konstigt ut egentligen. Det är lådor staplade på varandra, och lådor kan man alltid göra bra lägenheter i. Platta tak är inga konstigheter i Sverige, just mellanrummen kanske inte passar i vårt blåsiga klimat, säger Katarina O Cofaigh, vice förbundsdirektör på Sveriges arkitekter.

– Men det handlar om det formella, att övertyga kommunen.

Så hur trångsynt är Sverige?

– Jag tycker att det har förändrats. Det finns många härliga byggnader som byggs och det är inte alls svårt. Ett av husen som nominerades till Kasper Salin-priset, ett av arkitektsveriges finaste utmärkelser, ser ut som en rostig stuga på ben (se nedan). Det finns mycket större variation idag jämfört med på 80-talet.

– Men det krävs uthållighet för att nå någonstans med ett spektakulärt projekt. Grannar kan överklaga och kommunen kan säga nej, och då krävs det en plan.

Men hur ska man orka dra igång ett stort projekt om man inte vet ifall det går?

– Många kommer säga att ”det här går inte”, precis som du sa nu. Men man måste vara lite envis.

Men det finns ett annat perspektiv

Emma Jonsteg.

Utopia arkitekter, ett bolag som gjort sig känt för utstickande byggnader och att engagera sig i samhällsdebatten, har riktat strålkastaren mot att arkitekturen i Sverige är för tråkig.

Vi arkitekter bär ansvaret för den bristande kvaliteten”, skrev Utopias VD Emma Jonsteg i en debattartikel.

”När jag gick på arkitektskolan fick jag höra att jag skulle passa på att göra kul saker under utbildningen för när jag kom ut i arbetslivet så skulle det minsann vara slut på det roliga. Så sa man långt innan jag började på skolan och så säger man än i dag.”

Samtidigt menar hon att vi fortfarande har problem att jobba med – för omfattande Riksintressen, regler och en felaktig grundsyn.

– I Sverige har vi länge haft synen att byggnader ska smälta in i miljön och att de inte får sticka ut. Istället för att tänka att en udda byggnad och en miljö kan lyfta varandra, säger Emma Jonsteg till KIT.

3 svenska nybyggen som sticker ut

Oavsett vilken syn man har på Sveriges arkitektur finns det exempel på hus som vågar sticka ut.

Bastun, Göteborg.

Foto: Hendrik Zeitler.

Ett betongskepp från rymden som har landat? Nej, en allmän bastu belägen i Jubileumsparken i Göteborg. Huset utsågs till vinnare i tävlingen SAVG Award. Ur motiveringen:”Gratis och tillgängligt för alla, erbjuds ett gemensamt rum i staden som är avskilt och intimt. Bastun förhåller sig till staden samtidigt som den sluter sig i det lilla rummet och blir ett hölje för människan.”

Ting1, Örnsköldsvik.

Foto: Tord-Rickard Söderström

När det gamla tingshuset i Örnsköldsvik skulle få en tillbyggnad fick originalhuset inte röras.

Arkitekterna på Wingårdhs lyckades ändå skapa en unik byggnad som närmast liknar ett legohus på speed, med utstickande klossar åt alla håll.

Scandic Victoria Tower, Stockholm.

Foto: Wikipedia.

Ett stort T, eller ett sorts inverterat ”fuck you”? Hotellet utanför Kista har blivit ett landmärke att jämföra med Globen som sticker ut bland Stockholms norra förorter.

20 Nov 13:40

I sent 15 mails, and what did I get?

by Jonas Söderström

Om du undrar över varför digitaliseringen inte bidrar till ökad produktivitet i Sverige, kommer här ett litet bidrag till förståelsen.

Anders Larsson (namnet ändrat) började förra senhösten en konsultinsats hos XYZ-koncernen. I kontraktet var det överenskommet: max 300 timmar, faktura var fjortonde dag på arbetad tid, avslutas i mars.

Men när uppdraget började krävde XYZ-koncernen – eller i alla fall en ekonomiavdelning hos ett projektkontor – att Anders skulle skicka timrapporter varje dag, eller vecka, till avdelningen. Anders frågade lite försynt varför det skulle behövas när han ändå skickade en faktura var 14:e dag med en redovisning av antalet arbetade timmar. Svaret var en intetsägande harang om behovet av kontroll och uppföljning. Anders övervägde att svara att de ju fick kontroll genom fakturorna – men avstod.

Vid årsskiftet fick företagets tidredovisningssystem plötsligt problem. Något var trasigt. Gamla länkar för inloggning fungerade inte; konstiga felmeddelanden kom upp. Långa instruktioner fick postas på företagets intranät. Många hade uppenbarligen problem.

Så också Anders, som en bit in i januari hörde av sig till supporten efter att inte ha blivit insläppt. Följande är den autentiska mejlväxlingen, under mer än en månad, som följde:


Från: Anders Larsson
Skickat: den 20 januari 2015 11:03
Till: Ekonomisupport XYZ
Ämne: Kan inte logga in i Agresso med mitt personalnummer + lösenord.
 
Mvh
 
Anders Larsson
p4034400
 
telefon 0760 XX XX XX

Från: Ekonomisupport XYZ
Skickat: den 20 januari 2015 11:03
Till: Anders Larsson
Ämne: Autosvar: Kan inte logga in i Agresso med mitt personalnummer + lösenord.
 
Hej och tack för ditt mail!
Vi kommer att behandla ditt ärende och återkomma med svar så snart det är möjligt!
 
Ekonomisupport XYZ


Från: Ekonomisupport XYZ
Skickat: den 21 januari 2015 16:19
Till: Anders Larsson
Ämne: SV: Kan inte logga in i Agresso med mitt personalnummer + lösenord.
 
Hej,
Lösenord:
konsult2015
 
// Per på Agressoförvaltningen

Med vänlig hälsning


Från: Anders Larsson
Skickat: den 9 februari 2015 00:16
Till: Ekonomisupport XYZ
Ämne: SV: Kan inte logga in i Agresso med mitt personalnummer + lösenord.
 
Hej,
 
Blir inte insläppt med det heller.
 
Jag försöker logga in med personalnummer p4034400, lämnar företag blankt, och sedan password.
 
Anders Larsson
0760 – XX XX XX


Från: Ekonomisupport XYZ
Skickat: den 9 februari 2015 15:39
Till: Anders Larsson
Ämne: SV: Kan inte logga in i Agresso med mitt personalnummer + lösenord.
 
Hej Anders!
 
Nu satte jag ett nytt lösenord igen och försökte logga in som dig, det fungerade. Var tvungen att byta lösenord igen så nu är det: hej12345
 
Går via denna länk och välj Agresso 2015
 
https://intranet/hjalp-mig-med/ekonomi/agresso-ekonomisystem/
 
Med vänlig hälsning
Ylva


Från: Lena Björkman
Skickat: den 23 februari 2015 14:22
Till: Anders Larsson
Ämne: Tidrapportering Z-projektet januari
 

Hej Anders!

Jag har din faktura för januari hos mig nu och skulle kontrollera dina timmar, men kan inte hitta några i Agresso. Har du kommit åt att tidrapportera detta år?
 
Med vänlig hälsning,
 
Lena Björkman
 
XYZ-koncernen
Ekonomiavdelningen
Postadress: Box 12345, 400 00 Storstad
Tfn: 070 – XXX XX XX


Från: Anders Larsson
Skickat: den 23 februari 2015 14:24
Till: Lena Björkman
Ämne: SV: Tidrapportering Z-projektet januari
 
Det stämmer. Kommer inte in i Agresso. Har frågat supporten men funkade ändå inte.
 
Vänliga hälsningar,
 
/Anders
0760 – XX XX XX


Från: Lena Björkman
Skickat: den 23 februari 2015 15:07
Till: Ekonomisupport XYZ
Ämne: VB: Tidrapportering Z-projektet januari
 
Hej!

Kan ni titta på vad som kan vara fel med Anders Agresso?
 
p4034400, Anders Larsson.
 
Mvh Lena


Från: Ekonomisupport XYZ
Skickat: den 23 februari 2015 16:04
Till: Anders Larsson
Ämne: VB: Tidrapportering Z-projektet januari
 
Hej Anders!
 
Gå via nedanstående länk:
 
http://agressoxyz.appl.organisationen.se/Agresso/System/Login.aspx?ReturnUrl=%2fagresso%2f
 
logga in med ditt p-nr och lösenord: hej12345
 
Det ska fungera du har rätt behörigheter.
 
Med vänlig hälsning
Ylva
 


Från: Ekonomisupport XYZ
Skickat: den 23 februari 2015 16:05
Till: Lena Björkman
Ämne: SV: Tidrapportering Z-projektet januari
 
Hej Lena!
 
Alla behörigheter m.m. stämmer så han ska kunna logga in. Har satt nytt lösenord och mejlat honom igen med länk till inloggningssidan också.
 
Med vänlig hälsning
Ylva


Från: Lena Björkman
Skickat: den 23 februari 2015 16:08
Till: Anders Larsson
Ämne: VB: Tidrapportering Z-projektet januari
 
Hej igen Anders!

Prova logga in i Agresso nu.
 
Om du inte kommer in och kan tidrapportera, hur många timmar arbetade du här i januari (tänkte så att jag kan kontrollattestera fakturan)?
 
Mvh Lena



Notera här alltså att Anders skickat en faktura med uppgiften 74 arbetade timmari januari. Ekonomiavdelningen mejlar då Anders och frågar: hur många timmar arbetade du i januari?

Anders kommenterar:

”Jag övervägde att svara: ‘Jag brukar inte ljuga på mina fakturor. Men om jag gjorde det, skulle jag ljuga även i detta mejl.’ Men jag stillade mig, och upprepade bara samma siffra som jag skrivit på min faktura.”


Från: Anders Larsson
Skickat: den 23 februari 2015 17:23
Till: Lena Björkman
Ämne: SV: Tidrapportering Z-projektet januari

 
74.
 
/anders


Från: Lena Björkman
Skickat: den 25 februari 2015 13:04
Till: Anders Larsson
Ämne: SV: Tidrapportering Z-projektet januari
 
Tack!

Hur har det gått med Agresso? Kommer du in?
 
Mvh Lena


Från: Anders Larsson
Skickat: den 6 mars 2015 11:37
Till: Lena Björkman
Ämne: SV: Tidrapportering Z-projektet januari
 

Hej,
 
Jag har försökt tidrapportera men nu säger Agresso i stället att de spec-koder som jag använt hela tiden – 6249377  resp  6249378 – ”är inte ett giltigt värde eller så har du inte behörighet att använda den här koden.”
 
Mvh / Anders
 


Från: Lena Björkman
Skickat: den 6 mars 2015 12:26
Till: Anders Larsson
Ämne: SV: Tidrapportering Z-projektet januari
 
Hej Anders!

Sätt 01 framför speckoden så borde den fungera!
 
Mvh Lena
 



Faktum var att tidrapporteringen då, i början av mars och mer än två månader efter årsskiftet, började fungera.

Multiplicera vart och ett av dessa femton mejl med – låt oss säga – 15 minuter, för att ta emot, utföra någon åtgärd som föreslogs (ett par gånger sannolikt), eventuellt konstatera det fortfarande inte funkade, skriva ett svar. Vi kommer uppemot 4 timmar. Själva tiden för att i Anders fall, i onödan föra in tiden när systemet verkligen började fungera har vi inte räknat.

Anders var en av mer än 25 000 anställda i koncernen.

Om vi antar att 10 procent hade motsvarande problem, kostade detta koncernen 10 000 timmar. Till ingen som helst nytta.

PS: Läs också ”How we got rid of time reports”.

PPS: Titel på denna bloggpost är en anspelning på en tidigare eras skitgöra. Visserligen 16, men i alla fall. (En uppdaterad version här.)

20 Nov 13:29

Rossana har hotats i 20 år. Nu ställs för första gången någon till svars.

by Thomas Arnroth
1447920175-8807606a4ff38d016e27ea2b52c30083

Nästa vecka ställs en 35-årig man inför rätta för att ha hotat V-politikern Rossana Dinamarca grovt under lång tid. Ändå sedan hon var tonåring har hon fått leva med hat och hot, men det här är första gången en förövare åtalas. Det är en seger som kostar på.

Den har etsat sig fast djupt i Rossana Dinamarcas känslor.

Den där dagen i påskas förra året när hon var hos sin syster. Solen sken, barnen lekte skrattande och elvakaffet var snart klart.

Då surrade det till i mobilen. Glad och lycklig tog Rossana upp den – och läste ett sms från helvetet.

Ett par rader bara, men på det utrymmet hade avsändaren lyckats klämma in några mycket grova sexuella kränkningar och hot.

Jag läser dem nu, ett och halvt år senare, i hennes telefon och ryggar tillbaka.

Det är inte konstigt att Rossana kände hur rädslan högg till och att hon började gråta.

Det hade gått 21 år sedan den där natten hemma i Trollhättan då nazisterna första gången ringde, hotade med att bryta sig in och våldta henne. 21 år som antirasist, politiker, kvinna och dessutom med brun hud – tyvärr som gjort för ett liv kantat av just hat och hot, mycket av sexuell art.

Ändå träffade det här hårdare än vanligt.

– Kontrasten mot hur det kändes innan var så brutal, säger hon.

Ringde 46 gånger samma kväll

Hon ringde genast polisen.

– Jag ville inte visa barnen hur ledsen jag var, och jag ville inte berätta för mamma eller min syster exakt vad det stod. Det var så hemskt.

Så hon låste in sig i systerns sovrum medan hon polisanmälde. En process som precis som vanligt var allmänt förnedrande, eftersom det var uppenbart att polisen inte ansåg hotet grovt.

– Barnen märkte ju ändå att det var något konstigt med mig, så de kom in i rummet. Jag försökte prata med polisen utan att säga exakt vad som stod i sms:et. Det var riktigt jobbigt, säger hon.

Två veckor senare kom det sedvanliga brevet från polisen om nedlagd utredning. Men sms-kränkaren lade inte ner.

Istället följde sju månader av sms och telefonsamtal från olika nummer. Även om det var olika nummer, ofta dolda, kände Rossana igen tonen i det som sades och skrev, hon misstänkte att det var samma man.

Det blev många polisanmälningar, och många brev om nedlagda utredningar.

Kulmen nåddes när mannen ringde 46 gånger under en kväll i oktober förra året. Efter det bytte Rossana telefonnummer.

En smärtsam seger

Men mot alla odds, och till Rossana Dinamarcas stora överraskning, meddelade polisen plötsligt i våras att de spårat mannen och att det skulle väckas åtal. Det visade sig att han hotat och ofredat även andra politiker (Rossana är vänsterpartistisk riksdagsman, alla de övriga är också från det rödgröna blocket).

Men det var Rossana som var allra mest utsatt och därför är huvudmålsägare i den rättegång som drar igång på onsdag.

Den misstänkte är en 35–åring som sedan tidigare är dömd för hets mot folkgrupp och olaga hot. En rätt otäck rasist helt enkelt. Nästa vecka ställs Rossana ansikte mot ansikte mot honom.

Det känns bra. Och hemskt jobbigt.

– Det här visar ju att det går att få tag i de som hotar och kränker. Det händer nästan aldrig, så oavsett om mannen fälls eller inte visar det i vart fall att det går, att det var värt att polisanmäla. Det är en seger ändå, säger hon.

En seger alltså. Men också en förlust.

Alla får se kränkningarna

För nu kommer alla att få läsa de där kränkande orden, hoten om sexuellt våld. I förundersökningen ligger de dessutom uppblåsta i A4.

– När min advokat Claes Borgström läste upp orden för mig så var det jättejobbigt. Även om jag läst allt förut, jag har ju allt sparat i mobilen, så var det ändå något annat att höra dem så där, och att se dem uppblåsta, säger hon.

– Den här mannen vet ju precis vad han håller på med, han hotar med sexuellt våld för att han vet att kvinnor blir rädda, att det fungerar.

När de första hoten kom på 90-talet, då som brev eller samtal på den fasta telefonlinjen hem, polisanmälde Rossana Dinamarca det också. Men polisen tog inte anmälan på allvar, ingenting hade väl ändå hänt?

En polis förklarade för tonåriga Rossana att hot var något hon fick lära sig leva med som offentlig person, och eftersom hon ju var omskriven i Trollhättans tidning (den hette så, numera heter den förvirrande nog TT-ELA) så var det bara för henne att gilla läget.

Polisen bjöd också på ett råd.

– De sa till mig att inte berätta något, att allt bara skulle bli värre då. Att om jag pratade om det med vänner eller media, så skulle fler hot komma, säger hon.

Varför skulle jag vara tyst?

Så Rossana gjorde som hon blev tillsagd, knep igen. Slutade till och med berätta för sina vänner.

En metod hon fortsatte med ända tills hon såg Uppdrag gransknings program om näthat mot kvinnor 2013, där tolv kända kvinnor läste upp kränkande mail, sms och meddelanden i sociala medier.

– Då gav jag upp, varför skulle jag vara tyst? Det blev ju inte bättre för det. Jag har fått hot och hat regelbundet genom alla år ändå, och när jag såg att de där kvinnorna var utsatta för ungefär samma sak som jag så bestämde jag mig för att börja prata om det istället.

Hon har inte ångrat det, mängden hat och hot har varken minskat eller ökat på grund av det. Däremot orkar hon inte alltid polisanmäla, ringa 114 14 för att sedan allt som oftast mötas av oförstående och två veckor senare en nedlagd utredning.

Det kom ett brev

Rossana visar en bild på ett brev. För några veckor sedan kom det i posten till hennes riksdagsadress, undertecknad Svenska motståndsrörelsen.

”En politisk landsförädarkroppshynda kommer framledes i dagens Sverige – alltid vara i skottgluggen. Har man ett 100 % igt skydd av bodyguards? Sorry. Vem….sköt Palme?”

Hon blev rädd och ringde polisen och läste upp brevet. Responsen?

– De undrade först var i texten jag såg hotet, sedan om jag kände mig hotad. Alltså vad ska man säga? Jag ringer, är rädd av ett hot som känns helt uppenbart, och blir genast ifrågasatt. Klart att man inte orkar polisanmäla allt då.

Det tar emot att säga att hon blir rädd av hot som detta.

– Min attityd är ju att aldrig visa något, att låtsas som om jag inte påverkas av det. Då känns det som att jag ger dem som hotar en seger, de vill ju att jag ska vara rädd, säger hon.

Måste visa sin rädsla

Och just där har du ett av de stora problemen med den stundande rättegången. Det som gör att det känns så jobbigt.

– Nu måste jag ju sitta där och visa att jag visst blir rädd, att det visst är väldigt jobbigt. Varför ställs den här mannen inför rätta annars? Och på så sätt kommer jag ju sitta där och ge honom rätt för att ja, hot om sexuellt våld fungerar.

Sedan är det ju det där med barnen, de som nu är stora nog att läsa, förstå och vilja veta. Och en mamma som inte vill att de ska läsa, förstå och veta.

– Det är svårt. Jag hade hoppats att de inte skulle behöva uppleva saker som jag gjorde när jag var ung.

Rossana Dinamarca var på väg till Kiruna när hon fick nyheten om att någon mördade barn på Kronans skola i Trollhättan. Kronan ligger på Kronogården, det område som Rossana vuxit upp och bott i hela sitt liv, ända fram till för några år sedan.

– Jag kan nog inte beskriva hur skakad jag blev, säger hon.

– Jag ringde barnens skola och efter ett par samtal fick jag veta att allt var okej. Sedan messade jag mina kompisar som jobbar på Kronan, fick tag i alla utom en. Det var väldigt jobbigt innan jag fick veta att kompisen var bortrest på semester, säger hon.

På fredagen var hon tillbaka i Trollhättan. När hon hämtade dottern på fritids var första frågan: ”Mamma, varför valde mördaren just de barnen?”

– Vad skulle jag svara på det? Jag vet ju varför han valde de barnen, för att de inte var vita, för att de hade en annan hudfärg. Men det ville jag ju inte säga till min dotter, säger Rossana.

Den natten sov hon med sina barn hemma hos sin mamma på Kronogården. Inte för barnens skull, för sin egen. Det var där hon kände sig trygg, det var där hon ville vara då.

– Jag träffade flera av mina gamla kompisar, och vi pratade om hur det var på 90–talet, hur nazister misshandlade en av våra vänner på gården medan folk bara tittade på. Det var så mycket gamla minnen som kom tillbaka, jag hade nog inte fattat hur mycket trauma som fanns kvar från den tiden.

Ensam gärningsman men inget vakuum

På lördagen ville hon tända ett ljus vid skolan, som så många andra. Naturligtvis fick hon inte göra det ifred, ett tv-team ville ha en kommentar. Hon gick hem, men återvände på natten, för att få gråta i ensamhet. Av både sorg och ilska.

– Ja, Anton Lundin Pettersson var ensam gärningsman och det är klart att det krävs något extra, något som är fel för att en person ska göra det han gjorde. Men han agerade inte i ett vakuum, han agerade i en tidsanda och en miljö där rasismen börjat bli rumsren och det offentliga samtalet handlar om ett vi och dom, säger Rossana.

– Det är precis som med Lasermannen på 90–talet. Han har ju själv berättat hur den tidens stämning och debatt påverkade honom. Samma sak händer nu, och det gör mig rädd.

Vi är många som minns Lasermannen med obehag. Rossana minns honom med mer än så. Ett av hans offer var en man som kommit till Sverige samtidigt som Rossanas föräldrar, en chilensk man som var läkare och hade bott i Sverige i 20 år.

För Rossana visade det två saker: Lasermannen sköt sina offer för att de hade mörk hudfärg, och det spelade ingen roll hur länge de hade bott i Sverige.

– Jag var ofta i Stockholm på den tiden. Jag stoppade in håret i en mössa eller under en luva för att det inte skulle synas att det var mörkt. Jag tittade ner i gatan så att det skulle vara svårt att se mitt ansikte, och jag gick i sicksack på gatorna för att det skulle vara svårt att sikta på mig.

Moskébrand och nazister

Trollhättan var under det tidiga 90-talet känt för sina nazister. Sveriges första moské byggdes – och brann där. I augusti 1993 utsattes den för mordbrand som i princip totalförstörde byggnaden. Samma år misshandlades en somalisk man mycket grovt och helt oprovocerat av nazister (händelsevis av bland annat samme man som förra året dömdes för ett mord på en småbarnsmamma i just Trollhättan).

Bilden av Trollhättan i riksmedia stämde kanske inte riktigt med Rossana Dinamarcas, men helt klart var det turbulenta tider i hennes hemstad.

– Jag minns en fest jag var på. Plötsligt kom det ett gäng nazister, med huvor för huvudet och basebollträn. Jag stod på övervåningen och såg dem, så jag ringde polisen. Jag minns fortfarande svaret jag fick, att de inte tyckte det var någon vits att skicka en bil till platsen eftersom inget hade hänt än.

Polisen kom så småningom, men först efter att en festbesökare blivit knivskuren.

Vi är kanske inte tillbaka riktigt där än i Sverige, men det är å andra sidan lätt för mig att säga. Jag har aldrig behövt gå i sicksack för någon laserman, mina barn har samma ljusa hudfärg som jag.

Jag har heller aldrig fått den typen av grova sexuella våldshot som Rossana Dinamarca.

Och där finns också svaret på den där eviga frågan man som journalist måste ställa vid ett sådant här tillfälle: Hur orkar hon kämpa vidare?

Rossana tar på sin arm, nyper sig i skinnet.

– För det här bland annat. Vad har jag för val? Min politiska kamp handlar om rättvisa för alla, men det är också personligt, en kamp för mig och mina barn. Just nu känns det som en kamp för överlevnad. Det finns många som inte vill att vi ens ska få finnas här, bara för att vi inte är vita.

Rättegången som inleds den här veckan är ett steg i den kampen.

19 Nov 13:18

Lev som vanligt, säger Säpo. För vissa svenskar är det omöjligt.

by Martin Schori
TT

Vi ska vara vaksamma, men leva som vanligt. För (åtminstone) en grupp svenskar är det extra svårt: de som varje gång liknande hot framförs får se konkreta konsekvenser i sin vardag.

När Säkerhetspolisen på onsdagen höjde nivån för terrorhot från 3 till 4 ökade man bevakningen på flera strategiska platser. För några svenskar blir hotet mer konkret än för andra.

För igår, som vanligt nuförtiden, fick medlemmarna av Judiska församlingen se sina aktiviteter inställda. All verksamhet, synagogorna, idrottsföreningar och sammankomster stoppades.

Detsamma hände efter attackerna mot synagogan i Köpenhamn i februari 2015. Dagarna efter dådet tvingades även barnen på judiska skolor i Sverige att passera poliser med automatvapen för att ta sig in till lektionerna. Hur ska man då kunna leva som vanligt, som Säpo vill att vi gör?

– Vi försöker men det är klart att det är svårt. Det blir väldigt konkret. Det här handlar inte om att vi ska kunna ha lite fester, det handlar om att vi ska kunna utöva vår religion, säger Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot Antisemitism, till KIT.

Det här handlar inte om att vi ska kunna ha lite fester

Hotbilden mot Sveriges och Europas judar är ingen illusion, de har varit måltavlor i en rad uppmärksammade attacker den senaste tiden. Även attackerna i Paris har kopplats ihop med antisemitiska motiv.

Teatern Bataclan i Paris ägdes länge av judar och har varit plats för en rad föreställningar och galor med judiska förtecken, noterar Negar Josephi i Expressen. För det har teatern genom åren mottagit hot.

När terrorister slog till var det också mot Bataclan som den blodigaste attacken riktades. Om dess judiska prägel var anledningen till att just Bacatlan valdes ut vet vi inte. Vad vi däremot vet är att attacker med antisemitiska förtecken inte är en okänd företeelse i Frankrike. Tvärtom: hälften av alla rasistiska attacker i Frankrike förra året riktades mot judar.

Mellan 2013 och 2014 ökade fysiska attacker mot judar från 49 till 108 i Frankrike, enligt färsk statistik. Totalt ökade hatbrotten med antisemitiska förtecken i Frankrike från 423 till 851 mellan 2013 och 2014.

Det har fortsatt i år: I kölvattnet av massakern på Charlie Hebdo attackerades en judisk matbutik och fyra personer dödades. Igår kväll, bara dagar efter terrorattacken i Paris, överfölls och knivhöggs en judisk lärare i staden av personer som påstod sig tillhöra IS.

Trenden ser likadan ut i resten av Europa, om än inte lika dramatisk som i Frankrike. I Tyskland, landet med flest antisemitiska hatbrott i regionen (i absoluta tal), rapporterades närmare 1 600 brott år 2014 (upp från 1 275 året före). En förkrossande majoritet av gärningarna (85 procent) utfördes av personer med högerextrema åsikter. 7 av brotten tillskrevs personer med vänsteråsikter medan 176 tillskrevs ”foreign ideology”.

Willy Silberstein menar dock att han inte känner sig lika ensam den här gången.

– Under lång tid tog politikerna inte det här på allvar. Det har ändrats nu, det är bättre säkerhet. Jag tror också att det är annorlunda den här gången, nu är hela Sverige hotat. I vanliga fall berör det inte alla, bara oss. Nu är det en enad nation, säger han.