Nästa vecka ställs en 35-årig man inför rätta för att ha hotat V-politikern Rossana Dinamarca grovt under lång tid. Ändå sedan hon var tonåring har hon fått leva med hat och hot, men det här är första gången en förövare åtalas. Det är en seger som kostar på.
Den har etsat sig fast djupt i Rossana Dinamarcas känslor.
Den där dagen i påskas förra året när hon var hos sin syster. Solen sken, barnen lekte skrattande och elvakaffet var snart klart.
Då surrade det till i mobilen. Glad och lycklig tog Rossana upp den – och läste ett sms från helvetet.
Ett par rader bara, men på det utrymmet hade avsändaren lyckats klämma in några mycket grova sexuella kränkningar och hot.
Jag läser dem nu, ett och halvt år senare, i hennes telefon och ryggar tillbaka.
Det är inte konstigt att Rossana kände hur rädslan högg till och att hon började gråta.
Det hade gått 21 år sedan den där natten hemma i Trollhättan då nazisterna första gången ringde, hotade med att bryta sig in och våldta henne. 21 år som antirasist, politiker, kvinna och dessutom med brun hud – tyvärr som gjort för ett liv kantat av just hat och hot, mycket av sexuell art.
Ändå träffade det här hårdare än vanligt.
– Kontrasten mot hur det kändes innan var så brutal, säger hon.
Ringde 46 gånger samma kväll
Hon ringde genast polisen.
– Jag ville inte visa barnen hur ledsen jag var, och jag ville inte berätta för mamma eller min syster exakt vad det stod. Det var så hemskt.
Så hon låste in sig i systerns sovrum medan hon polisanmälde. En process som precis som vanligt var allmänt förnedrande, eftersom det var uppenbart att polisen inte ansåg hotet grovt.
– Barnen märkte ju ändå att det var något konstigt med mig, så de kom in i rummet. Jag försökte prata med polisen utan att säga exakt vad som stod i sms:et. Det var riktigt jobbigt, säger hon.
Två veckor senare kom det sedvanliga brevet från polisen om nedlagd utredning. Men sms-kränkaren lade inte ner.
Istället följde sju månader av sms och telefonsamtal från olika nummer. Även om det var olika nummer, ofta dolda, kände Rossana igen tonen i det som sades och skrev, hon misstänkte att det var samma man.
Det blev många polisanmälningar, och många brev om nedlagda utredningar.
Kulmen nåddes när mannen ringde 46 gånger under en kväll i oktober förra året. Efter det bytte Rossana telefonnummer.
En smärtsam seger
Men mot alla odds, och till Rossana Dinamarcas stora överraskning, meddelade polisen plötsligt i våras att de spårat mannen och att det skulle väckas åtal. Det visade sig att han hotat och ofredat även andra politiker (Rossana är vänsterpartistisk riksdagsman, alla de övriga är också från det rödgröna blocket).
Men det var Rossana som var allra mest utsatt och därför är huvudmålsägare i den rättegång som drar igång på onsdag.
Den misstänkte är en 35–åring som sedan tidigare är dömd för hets mot folkgrupp och olaga hot. En rätt otäck rasist helt enkelt. Nästa vecka ställs Rossana ansikte mot ansikte mot honom.
Det känns bra. Och hemskt jobbigt.
– Det här visar ju att det går att få tag i de som hotar och kränker. Det händer nästan aldrig, så oavsett om mannen fälls eller inte visar det i vart fall att det går, att det var värt att polisanmäla. Det är en seger ändå, säger hon.
En seger alltså. Men också en förlust.
Alla får se kränkningarna
För nu kommer alla att få läsa de där kränkande orden, hoten om sexuellt våld. I förundersökningen ligger de dessutom uppblåsta i A4.
– När min advokat Claes Borgström läste upp orden för mig så var det jättejobbigt. Även om jag läst allt förut, jag har ju allt sparat i mobilen, så var det ändå något annat att höra dem så där, och att se dem uppblåsta, säger hon.
– Den här mannen vet ju precis vad han håller på med, han hotar med sexuellt våld för att han vet att kvinnor blir rädda, att det fungerar.
När de första hoten kom på 90-talet, då som brev eller samtal på den fasta telefonlinjen hem, polisanmälde Rossana Dinamarca det också. Men polisen tog inte anmälan på allvar, ingenting hade väl ändå hänt?
En polis förklarade för tonåriga Rossana att hot var något hon fick lära sig leva med som offentlig person, och eftersom hon ju var omskriven i Trollhättans tidning (den hette så, numera heter den förvirrande nog TT-ELA) så var det bara för henne att gilla läget.
Polisen bjöd också på ett råd.
– De sa till mig att inte berätta något, att allt bara skulle bli värre då. Att om jag pratade om det med vänner eller media, så skulle fler hot komma, säger hon.
Varför skulle jag vara tyst?
Så Rossana gjorde som hon blev tillsagd, knep igen. Slutade till och med berätta för sina vänner.
En metod hon fortsatte med ända tills hon såg Uppdrag gransknings program om näthat mot kvinnor 2013, där tolv kända kvinnor läste upp kränkande mail, sms och meddelanden i sociala medier.
– Då gav jag upp, varför skulle jag vara tyst? Det blev ju inte bättre för det. Jag har fått hot och hat regelbundet genom alla år ändå, och när jag såg att de där kvinnorna var utsatta för ungefär samma sak som jag så bestämde jag mig för att börja prata om det istället.
Hon har inte ångrat det, mängden hat och hot har varken minskat eller ökat på grund av det. Däremot orkar hon inte alltid polisanmäla, ringa 114 14 för att sedan allt som oftast mötas av oförstående och två veckor senare en nedlagd utredning.
Det kom ett brev
Rossana visar en bild på ett brev. För några veckor sedan kom det i posten till hennes riksdagsadress, undertecknad Svenska motståndsrörelsen.
”En politisk landsförädarkroppshynda kommer framledes i dagens Sverige – alltid vara i skottgluggen. Har man ett 100 % igt skydd av bodyguards? Sorry. Vem….sköt Palme?”
Hon blev rädd och ringde polisen och läste upp brevet. Responsen?
– De undrade först var i texten jag såg hotet, sedan om jag kände mig hotad. Alltså vad ska man säga? Jag ringer, är rädd av ett hot som känns helt uppenbart, och blir genast ifrågasatt. Klart att man inte orkar polisanmäla allt då.
Det tar emot att säga att hon blir rädd av hot som detta.
– Min attityd är ju att aldrig visa något, att låtsas som om jag inte påverkas av det. Då känns det som att jag ger dem som hotar en seger, de vill ju att jag ska vara rädd, säger hon.
Måste visa sin rädsla
Och just där har du ett av de stora problemen med den stundande rättegången. Det som gör att det känns så jobbigt.
– Nu måste jag ju sitta där och visa att jag visst blir rädd, att det visst är väldigt jobbigt. Varför ställs den här mannen inför rätta annars? Och på så sätt kommer jag ju sitta där och ge honom rätt för att ja, hot om sexuellt våld fungerar.
Sedan är det ju det där med barnen, de som nu är stora nog att läsa, förstå och vilja veta. Och en mamma som inte vill att de ska läsa, förstå och veta.
– Det är svårt. Jag hade hoppats att de inte skulle behöva uppleva saker som jag gjorde när jag var ung.
Rossana Dinamarca var på väg till Kiruna när hon fick nyheten om att någon mördade barn på Kronans skola i Trollhättan. Kronan ligger på Kronogården, det område som Rossana vuxit upp och bott i hela sitt liv, ända fram till för några år sedan.
– Jag kan nog inte beskriva hur skakad jag blev, säger hon.
– Jag ringde barnens skola och efter ett par samtal fick jag veta att allt var okej. Sedan messade jag mina kompisar som jobbar på Kronan, fick tag i alla utom en. Det var väldigt jobbigt innan jag fick veta att kompisen var bortrest på semester, säger hon.
På fredagen var hon tillbaka i Trollhättan. När hon hämtade dottern på fritids var första frågan: ”Mamma, varför valde mördaren just de barnen?”
– Vad skulle jag svara på det? Jag vet ju varför han valde de barnen, för att de inte var vita, för att de hade en annan hudfärg. Men det ville jag ju inte säga till min dotter, säger Rossana.
Den natten sov hon med sina barn hemma hos sin mamma på Kronogården. Inte för barnens skull, för sin egen. Det var där hon kände sig trygg, det var där hon ville vara då.
– Jag träffade flera av mina gamla kompisar, och vi pratade om hur det var på 90–talet, hur nazister misshandlade en av våra vänner på gården medan folk bara tittade på. Det var så mycket gamla minnen som kom tillbaka, jag hade nog inte fattat hur mycket trauma som fanns kvar från den tiden.
Ensam gärningsman men inget vakuum
På lördagen ville hon tända ett ljus vid skolan, som så många andra. Naturligtvis fick hon inte göra det ifred, ett tv-team ville ha en kommentar. Hon gick hem, men återvände på natten, för att få gråta i ensamhet. Av både sorg och ilska.
– Ja, Anton Lundin Pettersson var ensam gärningsman och det är klart att det krävs något extra, något som är fel för att en person ska göra det han gjorde. Men han agerade inte i ett vakuum, han agerade i en tidsanda och en miljö där rasismen börjat bli rumsren och det offentliga samtalet handlar om ett vi och dom, säger Rossana.
– Det är precis som med Lasermannen på 90–talet. Han har ju själv berättat hur den tidens stämning och debatt påverkade honom. Samma sak händer nu, och det gör mig rädd.
Vi är många som minns Lasermannen med obehag. Rossana minns honom med mer än så. Ett av hans offer var en man som kommit till Sverige samtidigt som Rossanas föräldrar, en chilensk man som var läkare och hade bott i Sverige i 20 år.
För Rossana visade det två saker: Lasermannen sköt sina offer för att de hade mörk hudfärg, och det spelade ingen roll hur länge de hade bott i Sverige.
– Jag var ofta i Stockholm på den tiden. Jag stoppade in håret i en mössa eller under en luva för att det inte skulle synas att det var mörkt. Jag tittade ner i gatan så att det skulle vara svårt att se mitt ansikte, och jag gick i sicksack på gatorna för att det skulle vara svårt att sikta på mig.
Moskébrand och nazister
Trollhättan var under det tidiga 90-talet känt för sina nazister. Sveriges första moské byggdes – och brann där. I augusti 1993 utsattes den för mordbrand som i princip totalförstörde byggnaden. Samma år misshandlades en somalisk man mycket grovt och helt oprovocerat av nazister (händelsevis av bland annat samme man som förra året dömdes för ett mord på en småbarnsmamma i just Trollhättan).
Bilden av Trollhättan i riksmedia stämde kanske inte riktigt med Rossana Dinamarcas, men helt klart var det turbulenta tider i hennes hemstad.
– Jag minns en fest jag var på. Plötsligt kom det ett gäng nazister, med huvor för huvudet och basebollträn. Jag stod på övervåningen och såg dem, så jag ringde polisen. Jag minns fortfarande svaret jag fick, att de inte tyckte det var någon vits att skicka en bil till platsen eftersom inget hade hänt än.
Polisen kom så småningom, men först efter att en festbesökare blivit knivskuren.
Vi är kanske inte tillbaka riktigt där än i Sverige, men det är å andra sidan lätt för mig att säga. Jag har aldrig behövt gå i sicksack för någon laserman, mina barn har samma ljusa hudfärg som jag.
Jag har heller aldrig fått den typen av grova sexuella våldshot som Rossana Dinamarca.
Och där finns också svaret på den där eviga frågan man som journalist måste ställa vid ett sådant här tillfälle: Hur orkar hon kämpa vidare?
Rossana tar på sin arm, nyper sig i skinnet.
– För det här bland annat. Vad har jag för val? Min politiska kamp handlar om rättvisa för alla, men det är också personligt, en kamp för mig och mina barn. Just nu känns det som en kamp för överlevnad. Det finns många som inte vill att vi ens ska få finnas här, bara för att vi inte är vita.
Rättegången som inleds den här veckan är ett steg i den kampen.