Pelle Sten

A Freedom of Information Act lawsuit has extracted emails between corporate lobbyists and US Trade Rep officials working on the secretive, corrupt Trans Pacific Partnership treaty.

No one is allowed to know what's in TPP -- members of Congress were kept in the dark until the last minute, then threatened with prison if they blabbed. But of course, America's top corporate lobbyists not only got to see TPP, they helped to write it.

IP Watch worked with Yale's Media Freedom and Information Access Clinic to sue the US government to reveal the behind-the-scenes machinations, and the first group of documents from that suit are emerging into the stinging, disinfecting light of day. At the top of the pile is an email from Fanwood Chemical's Jim DeLisi to the USTR's Barbara Weisel, asking her to thank her boss for cut-and-pasting the rules he'd provided straight into the latest draft of the treaty.

Congress is contemplating "fast track" authority for TPP, giving up their ability to debate TPP's provisions and limiting them to a single up/down vote -- effectively writing a blank check to the President and his lobbyist cronies to write America's laws in closed-door negotiations that are treated as national security secrets. The Electronic Frontier Foundation has a tool to help you fight back.

Perhaps the most incredible, is the email from Jim DeLisi, from Fanwood Chemical, to Barbara Weisel, a USTR official, where DeLisi raves that he's just looked over the latest text, and is gleeful to see that the the rules that have been agreed up on are "our rules" (i.e., the lobbyists'), even to the point that he (somewhat confusingly) insists "someone owes USTR a royalty payment." While it appears he's got the whole royalty system backwards (you'd think an "IP advisor" would know better...) the point is pretty clear: the lobbyists wrote the rules, and the USTR just put them into the agreement. Weisel's response? "Well there's a bit of good news..."

In a follow-up email, DeLisi states: "I looked at the rules much more carefully over the weekend. There is no doubt, this is our template." And then, of course, the rest is redacted.

Revealed Emails Show How Industry Lobbyists Basically Wrote The TPP [Mike Masnick/Tech Dirt]

Tell Congress: Oppose Fast Track for the TPP [EFF]

Inspired by forms of vegetation, Spanish artist Alberto Bustos' pieces appear like blades of grass sprouting from the earth, stretching and curling upwards towards an imagined sun. At first glance the pieces look delicate enough to be paper, layered works that exude a dual sharp and fragile quality. However, after a closer inspection one can see that the works are indeed porcelain, adding another dimension to their soft initial appearance.

Bustos lives and work in Spain and his work will be included in Mas De Les Gralles with 40 other international artists on June 13th just outside of Barcelona. Hundreds more images of his work can be found on his Facebook page here. (via Ron Beck Designs)

Jag tänker på döden och på den här jävla stan. Fråga mig vad borgerlighet är och jag ska svara dig ”allt som har med byggande i Stockholm att göra”. Det var trist att dom rev Klara. OBS missförstå mig rätt här, jag kunde inte ge less of a fuck vad gäller stadsmiljöerna som försvann – men det har sedan lett till en total handlingsförlamning vad gäller stadens utveckling.

Borgerlighet är ”kulturarbetare” som vill ”bevara slussen” istället för att spränga den och ersätta den med något som har faktiska, samtida, kvalitéer. Kommer du ihåg när stadsbiblioteket skulle byggas ut? Staden fick 1100 bidrag från arkitekter över hela världen. En vinnare utsågs – och projektet lades ner. Moderna Museet, vars fasad skulle vara grå, gavs den menlösa kompromisskulör som det har idag. Nobel Center på Blasieholmen? Fråga inte ens.

Jag älskar Waterfront men inte för några arkitektoniska kvalitéer. Det är rätt fult liksom. Men – det tar bort Stadshusets självgoda ensamrätt på uppmärksamheten och det visar att det är möjligt att bygga saker även i Stockholm.

Vi måste ge oss själva chansen att misslyckas igen.

Vi måste få riva ett Klara till om det krävs.

Eländigast av allt är dock att det inte byggs bostäder. Borgerlighet är alla som protesterar mot nybyggnationer i sin närhet, som sitter i sina gated elfenbenstorn och med indignerad stämma säger att det inte bör byggas något där, tackar som frågar. Det är inget klassrelaterat, samma sorts människor med samma sorts åsikter finns i hyresrätterna i Hökarängen som i villorna i Ålsten. Det handlar bara om en speciell sorts egoism.

Jag röstar på vilket parti som helst som går till val på att ta bort rätten att överklaga nybyggnation av bostäder. Eller ännu hellre bötfäller gnällspikarna. Låt alla som vill bygga bostäder göra det. Utan undantag. Alltid.

Kommer vi förlora skog? Ja. Pulkabackar? You bet. Kommer folk att få ”utsikten förstörd av hus som inte tar hänsyn till de unika kvalitéerna i den intilliggande bebyggelsen, vare sig avseende proportionerna eller i fasadens gestaltning”? Helt klart!

Det här är en stad. Den växer. Det är inte alltid snyggt. Deal with it eller flytta ut i provinserna.

Hemuppgiften till nästa vecka är denna: Beskriv värdena i den hundskitsmelerade buffertzon som kallas Gärdet. Förklara varför det inte ska byggas höghus där. Skriv ditt svar på en bomb och fäst den på Slussen.

Högst smäll vinner.

Jag tänker på döden och på Hitler. Det är inte länge sedan det fanns en hundraprocentig enighet om att Hitler har världens genom tiderna sämsta personliga varumärke. En ondskefull diktator som mördade sju miljoner människor systematiskt, utifrån en grotesk ideologi.

Rätt lätt att tänka sig att det där, det kommer fan inte gå att relativisera på något vis. Det där kommer att vara en evig referenspunkt.

Jo tjena.

Nu omvärderas nazismen i det offentliga samtalet. Jag är inte helt bekväm med det. Kalla mig gammaldags om du vill.

Till att börja med – var nazityskland verkligen en diktatur? Det kanske mer var en, liksom, enpartistat? Eller kanske en icke-demokrati, typ? Om du tänker ”så dumt, det är ju samma sak” vet jag två saker om dig: Du uppfyller något slags etisk lägstanivå . Och du kommer aldrig göra karriär inom socialdemokratin.

Det man trodde var binärt har nu blivit en glidande skala. Det handlar istället om vad man kan vinna eller förlora på att tycka något. Så här: Det är både enkelt och riskfritt för Stefan Löfven att kallla SD för fascister (det är dessutom korrekt). Det kostar inget politiskt. Det krävs inget mod. Att kalla ett land för diktatur, kommer med en potentiell kostnad. Som man kan välja att ta eller inte ta.

Det borde så klart vara lika enkelt att kalla en spade för en spade i alla sammanhang men det är det uppenbarligen inte. Och om inte statsministern gör det, av vem ska man kräva det?

Det är också, för många, viktigt att se den samtida nazismen som en åsikt bland andra. Vissa äter vegetariskt, andra vill utrota folkslag. Liberala insändarskribenter faktoid-citerar Voltaire utan att behöva leva upp till det.

Förintelsen? Den har blivit en hemsk sak, bland andra hemska saker.

Så vad är Hitler idag? Ungefär så här: En kontroversiell ledare från tiden då Tyskland enligt vissa bedömare var en enpartistat. Han ledde ett judekritiskt parti som även satsade mycket pengar på infrastruktur.

Politiken är det möjligas konst, sa Otto von Bismarck (en annan tysk ledare). Snarare det omöjligas konst. Vad är det annars, att stå i en tevestudio trots uppenbara defekter på både hjärna, hjärta och ryggrad?

John Deere freaked out over a a petition to the Copyright Office to let tractor owners break the DRM on their vehicles in order to diagnose and fix them.

The company's reply comments told farmers that they didn't own their tractors after all -- that because the tractors had copyrighted software in their engines, farmers could only license the tractor, not buy it, and the license terms said that they needed to get their service from mechanics who had to promise to only use original John Deere parts, not cheaper/better third-party parts.

Farmers were not amused. Sensing blood in the water, John Deere's ham-fisted PR people leapt into the fray with a hilariously inaccurate letter that was meant to be soothing but ended up inflaming things further. According to Deere's "clarification," your tractor is like a book, and as everyone knows, "a purchaser may own a book, but he/she does not have the right to...modify the book." This came as a surprise to anyone who's ever underlined a passage, scribbled in the margins or dog-eared the pages.

The letter focuses on copyright's restrictions on duplicating and distributing works, but farmers -- and commentators -- know that the right to fix your engine has nothing to do with distributing copies of its firmware. I predict that Deere is going to get its ass handed to it at the Copyright Office, but if it doesn't, letters like this, which provide a peek into the mindset of corporations who love the DMCA, will be a major rallying point for reform of the law. It's a win-win, really -- if Keurig won't set themselves up to be the poster children for the DMCA's evil, maybe John Deere will.

Thanks, JD!

Provoked by #Wired article, John Deere displays its mastery of public relations. [Mike Godwin/Twitter]

Are you a British Muslim who’s googled “how to get to Syria”? Have you come across an animated video detailing why you shouldn’t make the trip to join ISIS? That’s not by accident, but the result of a partnership between Google Ideas and a British think tank.

At the Web We Want festival in London this weekend, Zahed Amanullah from the Institute for Strategic Dialogue (ISD) explained how the think tank—which “got frustrated just thinking and wanted to start doing”—has agreements with Facebook, Twitter, and Google for the tech giants to use the same techniques they use to target advertising to amplify posts that counter extremist propaganda.

Instead of simply taking down material deemed extremist, the ISD initiative is trying to fight back against ISIS online with the same methods used to keep us clicking. “What we do is we use their resources to help scale up credible voices,” Amanullah said.

In the example Amanullah shared, the think tank found a series of videos posted on YouTube by a member of Against Violent Extremism, a network of former extremists listing reasons why people shouldn’t travel to Syria to join ISIS. Details were limited, because “the whole point is not to have our fingerprints on it”; ISD doesn’t want the video in question being identified as used in their project.

“With the help of Google, we did a trial project with it in which we brought in some advisors to help craft it a little bit better—without changing the content, we had no say on the content—and with Google we trialled some variations of it and targeted it at specific audiences,” he said.

"Over a six-week period we reached over 50,000 at-risk youth."

They targeted young British Muslims who had searched for key terms, such as travelling to Syria; made the video look like it had been posted by ISIS, to capture views from people choosing to watch such content; and altered the length, words used to describe the video, and so on—classic SEO and audience-building techniques—to see which would work best.

“Over a six-week period we reached over 50,000 at-risk youth,” he explained.

Amanullah explained how they targeted people in an email after the conference: “The targeting was geolocated to searches within Britain with selected ads shown following search terms (either for the web or for videos) ranging from general information on Islam to specific information searching to go to Syria for jihad. The ads linked to videos which revealed profile information if logged into YouTube/Google accounts. The more specific search terms that appeared to show an interest in extremism or the situation in Syria indicated a likelihood of reaching at-risk youth in the target area (Britain).”

British Muslim youth searching for information about Islam may sound a wide net, but Amanullah claimed at the festival that they targeted a “very specific subset of young people in Britain”.

“But it's important that this campaign reached those people—it wasn't important that it went viral,” he said. “The whole point is that the people who are susceptible and who are already exhibiting interest see it.”

"The answer to hate speech is often more speech, and speech pushing back."

ISD trialled 20 versions of the video, and measured its success using standard web metrics, including how long the video was viewed all the way through. The think tank considered the project a success, and the lessons learned will be applied across other social media sites, Amanullah said. “If we had a thousand of these, aimed at different communities with different nuances and different culture backgrounds, then maybe we'll make a dent in this,” Amanullah said.

It’s early days and more research is needed to understand the best ways to counter extremism online. Both Amanullah and Katherine Brown, a lecturer in Defence Studies at King’s College London and another panellist at the festival, suggested the work to counter ISIS online is at risk from government plans to ban extremist content, forcing social media sites to take it down or stop it before it’s even posted. “Once you start banning certain material from being online and visible to everyone, it goes underground... which makes it much harder [to counter] because they're not visible,” noted Brown.

Amanullah added that any effective counter narrative must “acknowledge grievance”, as one of the complaints that drives some people to become radicalised is that the government controls what people can say and feel. “We have to be mindful of that,” he said, adding that “the answer to hate speech is often more speech, and speech pushing back.” Even if you have to fiddle with search results to make sure it’s seen.

För åtta år sedan slogs villaägarna i Pungpinan i Skarpnäck med näbbar och klor för att stoppa ett nybygge av 40 radhus. De förlorade. Vad hände efter det, när stridsdammet lagt sig och de nya grannarna packat upp flyttkartongerna?

Baxter with Ridgeback, Image courtesy of Clearpath.

Baxter, the computer-screened face of the robots-are-taking-your-jobocalypse, has gone mobile. Ontario-based Clearpath Robotics has announced the Ridgeback, a “heavy development platform for mobile manipulation.” Basically, it’s a set of $35,000 smart wheels for Baxter. The internet’s favorite job-stealing robot just became even more versatile, and thus, job-stealier.

Rethink Robotics’ Baxter, you’ll recall, is the workplace bot that’s touted as a safe, efficient co-worker; he’s human-friendly. Baxter can perform repetitive tasks in the same space as humans, and is lauded for apparently being able to avoid whacking them. In a sage move, the company also gave Baxter a cheerily sympathetic animated demeanor, perhaps so that its co-workers, the mailroom employees, factory hands, and assembly line workers whom it will soon replace, would remain unthreatened.

Until now, he also remained stationary. The Ridgeback upgrade changes that. Clearpath worked directly with Boston-based Rethink to fit the platform to Baxter’s, though a company representative tells me that it can be tailored to carry other machinery, or to ferry payloads all by its lonesome.

“Ridgeback weighs 125 kg and can haul around up to 100 kg on its back,” IEEE Spectrum reports. “It rides on four independently controlled Swedish wheels, which is the general term for mecanum wheels, which is the specific term for those weird-looking wheels that can go sideways. This drive system allows Ridgeback to translate in any direction, as well as rotate in place. It has a top speed of 1.1 m/s, and can run for up to eight hours.”

The perfect length!—a human’s shift. Perhaps Baxter’s coworkers will feel a bit more threatened when Baxter is rolling around stocking shelves.

Den här bloggposten är baserad på en presentation jag höll på konferensen ReadMe i Lund den 26 maj 2015.

#5 Pratradion fortsätter att växa

Själv skrev jag en artikel om poddradio redan 2006, då det fortfarande var väldigt nytt i Sverige. Det som fanns då var ganska nischat och inspirerat av programmen i USA.

Sedan kom Filip & Fredrik och skapade den första stora svenska poddradiovågen. Mycket tack vare att de helt enkelt var kända från tv.

Någon som skapade sig ett eget namn var Kristoffer Triumf tack vare hans intervjupodcast Värvet, som även fick en engelskspråkig upplaga.

Något man kan fundera över är varför det gick så mycket långsammare i Sverige än i USA för poddradio att bli en etablerad medieform. Förmodligen handlar det mycket om att det i USA dels redan fanns en etablerad pratradiotradition, men kanske framför allt att de helt enkelt har längre att pendla till och från jobbet. Här skulle det vara intressant att se hur mycket löpartrenden och det ökande cykelpendlandet har spelat in i etablerandet av en vana att lyssna på poddradio här i Sverige.

Det senaste som händer nu är att etablerade medier inspireras direkt av specifika poddradioprogram. Då är det i första hand den amerikanska podcasten Serial som grävde i ett antal olösta mordfall och hur de har influerat både Aftonbladet att skapa grävpodden Fallet och den reklamfinansierade podden Spår som skapats av personer från bland annat P3 Dokumentär.

#4 Bilföretagen lurar er

I takt med att biltillverkarna blir allt bättre på att skapa effektiva och bränslesnåla bilar så blir motorerna samtidigt tystare och tystare. Samtidigt vill många bilköpare fortfarande ha bilar som låter mycket.

Hur hantera detta?

Jo. En del bilföretag löser det på, så att säga, naturlig väg och bygger in nya rör mellan motorn och kupén och leder helt enkelt in mer ljud den vägen.

Andra företag installerar en helt digital lösning i bilen där de spelar upp inspelat motorljud som styrs av hur mycket föraren gasar.

En av biltillverkarna som inte hymlar om detta är Renault. Det kan vi se i detta klipp där en tysk youtube-recensent demonstrerar de olika motorljuden man kan ställa in i en Renault Clio GT.

#3 Från LP till streaming

Jag är säkert inte ensam om att ha inlett mitt ljudbokslyssnande med Stjärnornas krig-kassetterna som släpptes i början av åttiotalet i Sverige. De är inte så bra som man minns dem. Parallellt med detta fanns ju bland annat Tintin på LP-skiva. Det som förenande de här var att det handlade om dramatiseringar för att få plats med berättelserna på en kassett eller en LP-skiva.

När det blev billigare med kassetter såg vi också att inläsningarna av hela böcker ökade. Och som sedan släpptes på cd-skiva i stället. Båda på kassett och cd blev det väldigt omfångsrikt med många kassetter eller skivor.

Först med mp3:orna kunde inläsningarna samlas på en skiva.

Nu finns det flera olika sajter som jobbar med Spotify-modellen, alltså att läsarna betalar en fast månadsavgift och får tillgång till alla böcker som tjänsten har.

Och då handlar det också ofta om att det är samma tjänst som tillhandahåller både e-böcker och ljudböcker. Själv föredrar jag amerikanska Scribd eftersom de har både e-böcker, ljudböcker, och ett stort utbud av serier. Tyvärr bara på engelska. Ännu.

#2 Vi börjar prata med våra saker

Så då närmar vi oss toppen. Plats 2 är att vi börjar prata med våra saker. I både telefonerna och numera klockorna från Apple finns Siri som du kan ställa både den ena och den andra frågan till. Och det finns självklart motsvarigheter hos de flesta företagen som säljer mobiltelefoner och smarta klockor.

Men det vi ska titta på här är den forna köpsajten Amazon som nuförtiden även är ett hårdvaruföretag som tillverkar läsplattor och annat som ska göra det enklare för kunderna att köpa från dom. Vare sig det är fysiska produkter eller digitala.

Amazon har nyligen lanserat något som de kallar för Amazon Echo. Det är helt enkelt en liten ständigt uppkopplad högtalare. Så fort du börjar prata med den så utför den olika sysslor. Av någon anledning så svarar den inte om man säger Echo till den utan i stället är den programmerad att svara på Alexa när man hälsar på den.

Och det kommer vi se i den här typiskt amerikanska reklamfilmen för produkten.

#1 Babelfisken är här

Där hittar vi det som generationer har längtat efter sedan Douglas Adams Liftarens guide till galaxen sändes i BBC för första gången i slutet av sjuttiotalet. Nämligen Babelfisken. Babelfisken är ju för de som mot förmodan inte har läst Liftarens guide till galaxen en varelse som bor i örongångarna och livnär sig på hjärnvågor. I ersättning översätter den alla språk som bäraren hör.

Ett första steg mot att göra det här till verklighet tog vi när Microsoft släppte en betaversion av Skype Translator. Skype Translator är en version av deras vanliga videosamtalstjänst där de har byggt in en artificiell intelligens som i realtid översätter och läser upp vad den andra personer säger i samtalet.

Här är ett exempel på hur det kan fungera från en organisation i USA som jobbar med att erbjuda mikrolån i Syd- och Latinamerika.

Förra året, 2014 alltså, presenterade jag följande fem trender inom digital läsning på ReadMe.

De var:

• 5. Är Amazon på väg till Sverige? Nja, inte riktigt än. De har ett kontor som säljer deras molntjänster har fortfarande inte öppnat sin svenska butik.
• 4. De flexibla skärmarna börjar vi se ute i affärerna nu.
• 3. I förra årets statistik ökade antalet utlån av e-böcker. Årets statistik släpps i morgon, den 27 maj.
• 2. Att sälja e-böcker i särskilda tidsbaserade paket var ett av de nya distributionssätten vi tittade på förra året.
• Men 1:an på listan, Spotify-modellen är det som har exploderat.

Hela presentationen av trenderna inom digital läsning hittar du här tillsammans med länkar till mer läsning.

[unable to retrieve full-text content]

here's a ridiculous thing I did comparing Mad Max: Fury Road to the apocalyptic paintings of John Martin http://t.co/VkMQPvQziW

Overt sexism runs rampant in advertising, but sometimes gender biases are almost invisible. For instance, Volkswagen refitted some bathroom mirrors to promote its Passat, but rather than stick the same text in both the men’s and women’s restrooms, the company decided to make their ads gender-specific. Unfortunately, in doing so they ended up reinforcing ingrained sexism in a very insidious way.

Here are the two ads:

The difference is pretty subtle. The ad for men reads, “If you look like a million bucks in this mirror, imagine what you’d look like in one of these.” Women, meanwhile, get an ad that reads, “Even if you’re having a bad hair day, you can still look like a million bucks.”

Both ads are trying to sell the idea that you will look cool in this Passat, but the male ad reassures men they are awesome and this car will only increase that, while the female ad plays upon insecurities and tells women they need this car in order to improve themselves. Rather than just stick the same "You're awesome!" message in both bathrooms, Volkswagen spent extra time and money to ensure women get the message that they should feel bad about themselves.

The scariest part is that this sexism is only noticeable because of the direct juxtaposition. There's nothing overtly offensive about the female ad so many women probably read it without thinking twice. If someone hadn't documented the two ads, it would have been difficult to realize men and women were being treated so differently as consumers.

But this is part of a much bigger problem and a very frustrating loop: The reason Volkswagen can play on female insecurities is because ads like this one constantly reinforce the idea that women should be insecure. And that starts happening pretty much the moment we're born.

[h/t nickgoeshere.tumblr.com]

The Despecialized Editions of the original Star Wars movies are a de-mix of the DVD releases, restoring them to the color, edits and pacing of the original cinematic releases.

Search for "despecialized" on your favorite torrent tracker (I found mine on The Pirate Bay, which was a nearly nostalgic experience!). The colors, especially, are not to be missed.

This is a reconstruction of the 1977 theatrical version of STAR WARS. The original shots were painstakingly restored using various sources (listed below) and the film received an extensive shot by shot colour correction based on a fade free 1977 I.B. Technicolor Print.

The remastered (v2.0) version represents a significant improvement in picture quality over the earlier version.

Version v2.1 further improves upon the previous version mainly by refining the color correction but also by replacing many of the despecialized shots with higher quality ones.

Version v2.5 offers few more little tweaks to the picture and contains an unprecedented number of audio options, including lossless DTS-HD tracks for the original mixes, an isolated score, four different commentary tracks and dubbing tracks in ten different languages and dialects.

STAR WARS - DESPECIALIZED EDITION HD

(Thanks, Sulka!)

Jag ser många små projekt lanseras till höger och vänster: nya podcasts och youtubekanaler och bloggar. Vi lever i en tid när fanzinet som term har försvunnit men fanzinets drivkraft finns överallt. Det är många som publicerar fina grejer om sånt de gillar, men när gillandet är defaultläget kommer jag ofta på mig själv att sitta och undra: Vad gillar de inte?

All kulturjournalistik jag uppskattat och uppskattar har en sak gemensam: Den är i opposition. Uttalat eller outtalat. Mot något. Ibland känner jag att vi glömmer bort det och lägger all tanke på målgruppen. Men lika viktigt som det är att veta vem man riktar sig till är det att veta vad man riktar sig mot.

Det behöver inte vara plakatslagord, som på punkfanzinens tid. Eller med ett slagträ, som The Tough Alliances tid. Men någonstans vill jag känna en stark drivkraft mot något ligga och puttra under ytan.

Förra året gjorde jag en radiodokumentär om Kent, eller rättare sagt de Kent-fans som i dag är runt tjugostrecket. Som jag var när jag började lyssna på Kent. Att berätta en historia var så klart en av anledningarna, men lika mycket gjorde jag den som en diss till de 40-nånting-män som satt på twitter och häcklade dagens unga Kent-fans. Jag hade dem i bakhuvudet för varje stycke jag skrev i manuset. Att de skulle bli förbannade. Jag tror inte det hörs i dokumentären att jag hade den drivkraften, men jag tror att rätt personer blev förbannade.

Jag tänker på det här ofta när jag gör egna grejer. Att en idé bara är halv om den bara slår ett slag för något. Den måste också slå något på käften på samma gång. För att peka på nåt fint och säga att det är fint, där finns ju ingen utmaning. Jaha, ni startar en podd för att ni älskar film och kan allt om det. Fine, men vad hatar ni? Gör ni filmpodden som ett statement mot de senaste årens tv-seriehysteri? Eller är det superhjälteblockbusters ni går upp emot? För inte kan ni väl bara sitta där och älska film?

Det här kan vara svårt att förhålla sig till i en ständigt föränderlig samtid. När jag och Tobias startade Obiter Dictum för fem år sedan var »tv-serieboxen är den nya romanen«-krönikorna fortfarande vanliga på tidningarnas kultursidor. Vi var sura över att kultuuuren satt där och pratade opera och sket i de uttryck vi gillade och bestämde oss för att skapa en yta där vi kunde behandla »Lost«-teorier på riktigt.

Numera ser det ju inte alls ut så. Operafolket går på a-kassa och istället finns »Mad Men«-recaps och »Game of Thrones«-analyser precis överallt. Det är inte helt enkelt att veta vart man ska ta vägen då. Ska vi konstatera att vår syn vann och slå oss till ro lite bekvämt och puttra på? Eller ska vi omdefiniera oss och hitta nya saker att vara emot? Ska vi börja odla ett intresse för opera? Det finns inga givna svar på en sån fråga, men vilka vi är kommer i det läget inte att definieras av vad vi gillar utan vad vi inte gillar. För gillandet är utgångsläget.

Jag vet inte vart jag vill ta det här. Det landar inte i ett »det var bättre förr«-resonemang i alla fall, för den trötta hejaklacksjournalistiken har funnits så länge jag läst och lyssnat. Du kan se det som ett tips om du ska dra igång något:

Hitta något att göra för att du älskar det – och för att du samtidigt hatar något annat. Det är ett sätt att förbli relevant.

Download a free copy of “The New Design Fundamentals” ebook, a curated collection of chapters from our Design library. Note: this post is an excerpt from “Design Sprint,” by Richard Banfield, C. Todd Lombardo, and Trace Wax, which is included in the curated collection.

A Design Sprint is a flexible product design framework that serves to maximize the chances of making something people want. It is an intense effort conducted by a small team, where the results will set the direction for a product or service.

The Design Sprint consists of five discrete phases:

1. Understand (review background and user insights)
2. Diverge (brainstorm what’s possible)
3. Converge (rank solutions, pick one)
4. Prototype (create a minimum viable concept)
5. Test (validate with users)

A Design Sprint reduces the risk of downstream mistakes and generates vision-led goals the team can use to measure their success. For the purpose of this book, we’ll focus on digital products since our direct experience lies in that arena, though the Design Sprint has roots in gaming and architecture, and many industries have employed them successfully.

Uses of a Design Sprint

At the beginning of a project, you might use a Design Sprint to initiate a change in process or start the innovation of a product concept. This works well when you’re exploring opportunities with the goal of coming up with original concepts that ultimately will be tested in the real world. For example, if we need to understand how young parents would buy health care products online.

In the middle of a project, you might use a Design Sprint to start a new cycle of updates, expanding on an existing concept or exploring new ways to use an existing product. One such example that we worked with was a marketing data company that realized that the data they gathered might be useful to other market segments. Building a prototype gave them the validation they needed and prompted a deeper investment into that product segment, which ultimately was rewarded with a significant increase in sales.

For a mature project, the Design Sprint can also be used to test a single feature or subcomponent of a product. This allows you to focus in on an aspect of the design. For example, your team might need to know what improvements can be made to the onboarding process. Using the Design Sprint to discover the pros and cons of a new onboarding channel could give you granular insights into a high return part of the product experience.

However you use it, the Design Sprint brings clarity to your roadmap to kickstart and obtain initial validation for almost any new product-design-related work.

How the Design Sprint came to be

The term “sprint” comes from the world of Agile, and it describes a short period of time, typically 1-4 weeks, set aside to accomplish a focused goal. The Design Sprint is no different. It uses the original concept of the sprint to describe a period of time dedicated to working on the necessary design thinking. This time-bounded paradigm is critical to the success of the Design Sprint. “Timeboxing,” as it’s sometimes called, is essential to driving the right types of behavior from the participants. It’s not just important in speeding up the product design and development process; it takes advantage of core parts of our human nature — energy economy and social collaboration.

Going way back, the term “charrette” was used to describe any collaborative workshop session amongst designers, and design thinking frameworks from Stanford’s d.school emerged as a way to apply more structure to this concept. Industrial product design firms like IDEO developed short-cycle design sessions called Deep Dives, which built on the design charrette concept that borrowed from Stanford’s d.school.

IDEO’s most famous example is the shopping cart deep dive, which appeared on Nightline in 1999. The team pushed back on age-old mythologies about how design gets done and brought a multidisciplinary team together to brainstorm, research, prototype, and obtain user feedback that went from an idea to a working model in four days. By collapsing the time constraints, these designers were essentially holding a gun to their heads and forcing themselves to come up with better solutions in less time.

The influence of industrial design and software design was the genesis, but it was the emergence of digital product design that brought on a more formal framework for testing ideas out in the wild. Several organizations started to converge upon similar processes with similarly named phases:

Although there have been company-specific versions of this approach used over the last decade, it was the work of Jake Knapp at Google Ventures (GV) that brought them to a broader audience.

GV invests in startups, and at times, those startups would need product-design advice to align their teams. To help with this, GV would send a designer for a week to the startup. As it turns out, these processes have five phases, one for each day of that week. The structure and time constraint proved useful. Lo and behold, the Design Sprint was born.

Created for startups, useful for enterprises

Startups are notoriously fast-moving environments that value speed to market over almost everything else. This commitment to speed gives them an advantage but also risks leaving out a lot of the essential thinking and testing required to build a truly useful product. Too many products go to market without customer validation. How do you maintain the speed while including the necessary research and design thinking? Many startups in the Constant Contact InnoLoft Program cite a Design Sprint as one of the most valuable parts of their participation.

Enterprises that have well-established processes may also look to a Design Sprint as a way to accelerate their product design and development so they can work more like a fast-moving startup. The accelerated learning can give the enterprise an advantage and also reduce the amount of resource investments for exploration of product ideas and concepts. Spending three to five days on a project idea to see if it makes sense to move forward is better than working three to five months, then finding it would be better to not have proceeded at all.

Any product or product feature will be validated or invalidated. You can do that validation, or let the market do it. Which do you think will be less expensive?

Success = time and money saved + minds blown

You can’t change what you can’t measure, right? One of the biggest questions we initially faced when implementing Design Sprints in our organizations was, “How do you measure the success of a Design Sprint?” In our experience, we had a few things we would measure, and often it was the absence of something that we were measuring. For example how do you measure the amount of time you won’t spend on bad product development? How much money will you save by not investing in a product that will make less ROI? Those questions point toward future gains by not spending some difficult-to-calculate amount of time or money. How do you measure the absence of a failed product?

“There’s no way you’re not going to save yourself time and money. Because the way these deals usually work is to go out and build things and just invest thousands of dollars and all this time, and then, find out that it falls flat. There is no testing done, no exploration done with end users,” remarked Dana Mitrof-Silvers, a design thinking consultant who works with many non-profits, such as the Indianapolis Museum of Art and the Denver Museum of Nature and Science. She measures the success of a Design Sprint by the ideas generated. “While ideas aren’t usually the problem, most organizations find themselves with an excess of ideas, validated ideas, and the execution is what’s missing.”

In many cases, a Design Sprint will lead you to something that gets initial user validation, where the next steps are defined. You’ll have reduced risk by doing some validation early, and develop next steps faster than would have otherwise been possible. Character Lab had a Design Sprint like this with thoughtbot. In a week, a large group of diverse stakeholders from an educational nonprofit got on the same page about what would be built, and remarked upon how quickly they reached agreement. Teachers and students were excited about the prototype they saw and couldn’t wait to use it. What we needed to build was clear and could proceed unimpeded at a good clip, which was very much needed given the size of the app and a shoestring nonprofit budget.

What makes the Design Sprint approach more effective is the structured, time-constrained framework with the right exercises.

Sometimes issues come to light that require clear changes in your product, and you can fix those things and plan additional research. For example, thoughtbot did a Design Sprint for Tile to optimize their mobile app design to help you find keys with a device attached. In the Sprint, we found that making the device beep louder helped people find keys three times faster than with anything we could do to the app. We iterated based on all the learnings and continued additional research sessions in the following weeks.

Design Sprints can help prevent you from building the wrong thing, even when your customers say it’s the right thing. Larissa Levine from the Advisory Board Company suggested a Design Sprint is successful if it guides you toward building the right product feature. She explained, “Product marketing wants to sell this one feature and says, ‘let’s build XYZ because we heard that the user said they wanted XYZ,’ when actually, that’s not the problem at all. They think they want XYZ, but it’s not it at all. So, you end up building the wrong thing.”

Sometimes a Design Sprint can get rid of those preconceived notions. Michael Webb, co-founder of InnoLoft startup resident itsgr82bme, entered a Design Sprint with a clear idea in his head about using APIs as a means for connecting their family event calendars with other sites’ event listings. During the sprint, he realized this could be done without using any APIs at all. He ended the sprint in a very different place.

Lastly, a Design Sprint can stop you from building any product at all. Marc Guy, co-founder and CEO of FAZE-1, also went through a Design Sprint at the InnoLoft. The sprint made him realize his company needed to stop building a product and instead go out and talk to customers. Product invalidated! Their business has shifted significantly as they then focused on the customer development.

Each Design Sprint will have its own needs and idiosyncrasies, and you’ll have to determine up-front what’s best for your project. Any good design-thinking process might help identify the real problem in each of these cases. What makes the Design Sprint approach more effective is the structured, time-constrained framework with the right exercises. This will force the team to make decisions and validate ideas faster than most methodologies.

Takeaways

• A Design Sprint has five phases: Understand, Diverge, Converge, Prototype, and Test. The names of these phases may vary from company to company, but the overall ethos remains the same: a time-boxed design cycle completed in a collaborative fashion with real user input.
• The focus of a Design Sprint is to get the validation needed to maximize the chances of creating something people want.
• The process is very flexible and can adapt to different teams and needs.
• Sprints can be measured in different ways, from the number of “good” ideas generated, team alignment, company direction, and even halting a project.

Scientologerna är en av vår tids mest uppmärksammade och obehagliga sekter. Hur många är de?

Det är en enkel fråga utan något definitivt svar.

It is difficult to obtain reliable membership statistics. The International Association of Scientologists (IAS), the official Church membership system since 1984, has never released figures. Church spokespersons either give numbers for their countries or a worldwide figure. Some national censuses have recently included questions about religious affiliations, though the United States Census Bureau states that it is not the source for information on religion.

- Wikipedia: Church of Scientology/Membership statistics

Scientologerna är också kända för att slira på sanningen när det gäller hur många anhängare man har. Själva påstår de att de har miljontals medlemmar men välinformerade källor säger att medlemstalen är nere på 25 000 nu. Jag vet själv att när jag 1989 frågade hur många som var medlemmar i IAS, International Association of Scientologists, fick svaret 75 000. Det var antagligen ett ganska rimligt mått på hur många som var aktiva vid den tidpunkten eftersom man var tvungen att vara medlem i IAS för att överhuvudtaget få ta del av någon av de tjänster som kyrkan sålde.

- Håkan Järvå (f.d. scientolog), Sektnytt #10

Denna sida förefaller att vara från 2001, min markering:

När jag jobbade på scientologikyrkan i Stockholm i mitten av 1980-talet, så brukade vi säga 10 000 medlemmar i Sverige. Men det var absolut inte sant. Vi kanske hade 1500, och många av dem inte särskilt aktiva. Nuförtiden är de klart färre i Sverige. Min gissning är 300-400 st aktiva (d.v.s. gör åtminstone några ggr per år sådant som att delta i scientologikurser, arbeta inom scientologikyrkan, eller delta som frivillig i kyrkans projekt.)

- Catarina Pamnell (f.d. scientolog), Scientologi till vardags: FAQ

Numer mäts ju framgång inte bara i antal medlemmar, aktiva eller åtminstone betalande. Numer ska man dessutom ha massor av följare på Facebook. I skrivande stund har Scientology, "The official Facebook page of the Church of Scientology", 284 000 följare. Kan man tro på det?

Mike Rinder berättar om ett tips han fick. Det finns en tysk sida där man kan se varifrån en given Facebook-sidas följare kommer, www.sterntv-experimente.de/FacebookLikeCheck. Om man där tar en titt på CoS-sidan så får man följande resultat:
Över hälften av den dryga kvartsmiljonen kommer från Indonesien. Av återstoden kommer nästan hälften från Mexiko. Är detta länder som är kända för sina starka scientologiska traditioner? Nej, men de är kända för att man där kan köpa sig följare på Facebook.

Listningen rymmer fler underligheter. Som att scientologerna har fler följare i Nepal än i Kanada, Australien eller Tyskland. Eller att futtiga 153 svenskar följer sidan. Den siffran ligger rentav i nivå med Catarinas estimering, extrapolerad för de tio år som förflutit.

It’s the exact same pattern they employ for trying to convince the world they are “experiencing unprecedented international expansion” by buying empty buildings and showing pictures of them and saying “we are opening new churches in major cities around the world.”

- Mike Rinder. Scientology Conquering Facebook, 5 maj 2015

Håkan nämner också de tomma byggnaderna. Projektet heter Ideal Orgs och går ut på att internationella scientologkyrkan köper fastigheter världen över, väl tilltagna, med hyfsade lägen och representativt yttre. Kanske inte för att använda, ifall man inte har folk till det, men väl för att ge intryck; för att scientologikyrkan ska se stor och mäktig ut. (Pengarna kommer från kyrkan i USA, det land som världsscientologin är fullkomligt beroende av.)

Det finns ett svenskt exempel: Arlövs gamla sockerbruk i Malmö. Det köptes och gjordes om till scientologisk kyrka, som invigdes under stort ståhej av översteprästen David Miscavige.



Detta var 2009. Finns det någon i trakten som skulle kunna ta en titt och se om där finns någon aktivitet?

Ett ännu mer flagrant exempel på hur scientologin försöker att se större ut än den är kommer från 2000. När kyrkan fyllde 50 år firade man i en arena i Los Angeles, som enligt arrangören fylldes av 14000 entusiastiska anhängare. Man lade ut några ordentligt högupplösta fotografier av publikhavet. Arnaldo Lerma (f.d. scientolog) tog en närmare titt, och hittade lite av varje.

Notera den återkommande damen med rött, eller herrn som finns i ca 2,8 exemplar. Med mera...

Arnaldo Lerma: $cientology Press Release LIES

Avslutningsvis: Catarina Pamnell slutade uppdatera sin sida 2003. Motiveringen var att scientologirörelsen i Sverige inte längre var mycket att skriva om, att den "för en tynande tillvaro idag, jämfört med för 10-20 år sedan." (Alltså före brytningsåret 1996, då en mängd scientologiska dokument kom ut och började spridas och skrattas åt.)

Det som 2003 var en tynande tillvaro måtte 2015 vara en skugga av detsamma. Man skulle kunna säga, att scientologin praktiskt taget inte finns i Sverige; sett till antalet aktiva utövare är det nästan sant.

Fast den lilla skara som nästan inte finns ställer fortfarande till med besvär. Som Janne Larsson, insändarskribent, eller Åsa Graaf, Michael Nielsen och Alexander Breeze, Riksorganisationen för ett drogfritt Sverige. Några till är det väl; men, som sagt, inte många.

The Narrow Streets SF site tries to imagine what San Francisco would be like with streets redesigned for humans instead of cars, allowing the space clawed back from the roads to be used for more housing.

In this excellent post, we get a glimpse of what could be done with McAllister Street, with a 69' 9" right of way from building to building. By clawing back the center roadway for narrow buildings on just one block, an additional 14,000 square feet of space for living, working and retail could be added to this city street.

Tight housing markets like the one in San Francisco are great for real-estate speculators and mortgage lenders, but they're terrible for everyone else. Your home is supposed to be the place where you feel safe and secure. When housing prices balloon, landlords start playing crooked games to throw out their sitting tenants and replace them with higher-yield people, tearing apart communities and wrenching kids out of their schools and away from their friends. Home becomes a source of constant worry, the nexus of your precarity. People who are worried about losing the place where they sleep and live struggle to find the imaginative room to start businesses, let alone the sense of ease that allows them to volunteer in their community and participate in civic life. Plus, every dollar you pay to your landlord or lender is a dollar you don't spend in the local economy.

It's not just squishy human factors that suffer from tight housing markets, either: business suffers too. There are lots of people who could be participating in the hot economies of San Francisco, London, New York, and other housing infernos who are scared away by the prospect of cramming into substandard housing that nevertheless eats most of their paychecks. Tight housing markets create tight labor markets, making it more expensive to start and run your business.

Narrow Streets SF depicts a San Francisco remade for density more like the US median, without having to go super-high-rise to get there. Just by reclaiming road-space and useless green-spaces (not parks -- things like verges and medians planted with halfhearted greenery that's only used as a toilet for dogs, if that), the city could accommodate far more people, and give them more places to go.

I want to highlight the total space we’re setting aside for cars in the current setup. When we multiply the width of the lanes (38′ 9″) by the length of the block (425′), the result is more than 15,000 square feet of space for cars, just on a single block of McAllister Street. Remember that San Francisco is suffering through an affordability crisis caused in large part by a massive housing deficit. We need space for a lot more units than we have, and no one wants to build up.

...Both the Before and After diagrams are exactly the same scale. But in the new version, we trade the wide street and segregated sidewalks for the following:

(2) 15′ Narrow Streets For People

(1) 38.75′ Buildable Space (New Homes, Shops, etc.)

We can now reuse the old center roadway — nearly 40′ across — in a more productive way. Assuming we build to three stories, we now have 45,000 square feet of buildable space where people can live, work, shop, and relax — just on the 1400 block of McAllister.

The old segregated sidewalks (each 15′) are wide enough to become our new shared streets, built at a comfortable scale for people. Drivers respond to narrow streets by avoiding them when they can, and by moving very slowly — no more than about 5 mph — when they need to use them for local access. In a future post we’ll look at how to supplement narrow streets with a network of arterials and boulevards where cars and transit can move more quickly.

Narrowing a Residential Street – McAllister [Steve/Narrow Streets SF]

(via JWZ)

DN:s Hanna Fahl skriver idag i en intressant krönika om huruvida robotar kommer kunna ”knäcka krönikekoden”. Egentligen diskuterar hon två frågor, utan att riktigt skilja på dem:

1) Kommer en robot kunna skriva krönikor?

2) Kommer en robot kunna utvärdera krönikor – dvs skilja bra krönikor från dåliga?

Såsom påpekas i krönikan kan robotar redan idag skriva korta enklare texter, såsom sportreferat eller jordbävningsrapporter, utifrån data. Även utvärdering av texter är emellertid i viss mån möjligt:  till exempel har tester visat att det går att träna algoritmer på att sätta tillförlitliga betyg på studentuppsatser.

Vi kommer utan tvekan få se en snabb utveckling både vad gäller robotskrivande och robotutvärdering, men eftersom jag själv sysslar just med utvärdering av texter, är jag mer intresserad av det senare. Med syfte att ta reda på hur långt utvecklingen gått angående utvärdering av texter, mejlade jag för en tid sedan ett stort internetföretag och ställde följande två frågor:

1) Jag har sett att man i USA börjat betygsätta SAT-provuppsatser automatiskt. Vad man då gör är att träna en algoritm på manuellt betygsatta uppsatser, tills den identifierat olika egenskaper som är typiska för uppsatser av olika kvalitet, vilket gör att den själv kan sätta betyg. Skulle det vara möjligt att göra detsamma vad gäller politiska debattartiklar? I så fall skulle det både kunna bli populärt och ge starka incitament för deltagare i den politiska debatten att höja nivån.

2) Skulle man kunna använda era program för att peka ut specifika argumentationsfel? Exempel inkluderar rena faktafel – som Google såvitt jag förstår redan menar sig kunna identifiera i viss mån -, underlåtande att ge evidens för viktiga påståenden, underlåtenhet att hålla sig till ämnet, etc.

Jag citerar inte deras svar här, då jag inte bett om deras tillåtelse att få göra det, men kan i korthet säga att de anser att detta ligger längre fram i tiden, men att det inte finns något principiellt skäl till att det inte skulle kunna gå att göra. En annan möjlighet är naturligtvis att robotar och mänskliga utvärderare samarbetar – att robotarna gör en första grovutvärdering, och att människorna sedan fyller i det som robotarna (ännu) inte kan göra.

Om det skulle skapas effektiva utvärderingsprogram, skulle de naturligtvis inte endast användas av externa utvärderare, utan även av medierna och författarna själva. Du skulle kunna köra din färdiga text genom utvärderingsprogrammet, ungefär som vi nu använder stavnings- och grammatikprogram. Du skulle t o m kunna använda programmet kontinuerligt under ditt skrivande: sänkte eller höjde denna mening mitt genomsnittsbetyg? På detta sätt skulle sådana utvärderingsprogram kunna höja nivån på skrivandet väsentligt – något som i sin tur, och viktigare, skulle kunna höja nivån på det mänskliga tänkandet. Om varje falskt påstående du gör, eller varje felslut du gör, påpekas av en oförtröttlig robot, så kommer du tvingas höja din kognitiva disciplin. Det kan i sin tur leda till en enorm förbättring av debattnivån, vilket skulle kunna ha oöverskådliga positiva effekter för samhället.

Tyvärr är vi nog en bra bit ifrån detta upplysningsutopia idag, men det finns all anledning att se med tillförsikt på utvecklingen.

 

För övrigt: angående detta med utvärderingsalgoritmer, skrev den kände bloggaren Scott Alexander nyligen en intressant kommentar om ”nätfilter” som bland annat behandlade min ”trollpoäng”-idé.

Borb (available for pre-order on Amazon), by Jason Little, is the story of a severely alcoholic homeless man, a downtrodden urban Candide whose misfortunes pile up at an alarming rate. The narrative is presented as a series of daily newspaper strips as the author pays homage to the depression-era imagery of Harold Gray (Little Orphan Annie) and Frank King (Gasoline Alley) and the long and complex tradition of the comic strip slapstick vagabond archetype. At once hilarious, horrifying, and full of heart, Borb depicts the real horrors specific to present-day urban homelessness.

"Där är spindlar": Tolkien gjorde en motsvarande manöver på kartan över Ensliga berget.

Så här kan begreppet framställas:

När den medeltide kartografen lämnat den kända världen bakom sig och kom till gränsen för det fullständigt okända, de trakter där det inte ens fanns några rykten att spinna vidare på — då kunde han dra till med denna de vita fläckarnas klassiska besvärjelse: Here be dragons. Som ett långt mer spännande sätt att säga "har absolut ingen aning".

Tyvärr, måste man säga, är detta en myt. Åtminstone praktiskt taget.

Det finns summa två exempel på kartor med "här är drakar". Eller närmare bestämt jordglober, där den ena är en kopia av den andra. Globerna är avgjort mest intressanta av en helt annan anledning: De hör till de första världsbilderna där Amerika är med.
Denna fina glob upptäcktes häromåret. Den är stor som en grapefrukt och tillverkad av skalen från två strutsägg. Det är alltså sådana ägg, snarare än vanliga hönsägg, som den här ligger intill.

Strutsäggsgloben är tydligen förlagan till en glob som man redan kände till. Hunt-Lenox-globen är gjord i koppar och, liksom äggloben, från början av 1500-talet. På båda globerna ser man konstaterandet "HC SUNT DRACONES". De är de enda beläggen för frasen på gamla kartor.

Något som kan komplicera det hela är att drakarna lokaliseras till sydostasien, kanske Indonesien; det vill säga ett område där det praktiskt taget finns drakar, de uppemot tre meter långa Komodo-varanerna. Kan det ha varit dessa DRACONES som kartritaren avsåg? I så fall skulle det ju inte alls vara ett tecken på okunskap utan rena motsatsen.


History.com: Ostrich-Egg Globe May Be Oldest to Depict New World, 21 augusti 2013
New York Public Library: The Hunt-Lenox Globe

Träsktorget, Stockholm. Hur låter det? Men det var just vad ett torg fick heta när det uppfördes 1790. Anledningen var att det låg i utkanten av Stora Träsket, en grund sumpig sjö som utgjorde slutförvaring och kolerakälla för generationer stockholmare. Den fylldes igen mot slutet av 1800-talet. Idag heter torget Eriksbergsplan. Bilden från fina Stockholmskällan: Träsket, mot väster.

Wikipedia: Träsket, Stockholm har en fin karta som utgör ett hopklipp från 1805 och 1940. Sådana operationer är alltid intressanta och manar till efterföljd. Just denna trakt har, åtminstone ur denna synvinkel, förändrats såpass lite sedan 1940 att även en obevandrad utsocknes kan uppdatera med en färsk Google Maps-karta.

Träsket hade krympt under lång tid, dels på grund av landhöjningen (som tidvis var mycket påtaglig), dels på grund av, hrm, utfyllnad. Till slut fyllde man igen träsket med sten och byggde stad på platsen. Markbehovet spelade förvisso in, men man hade även då en uppfattning om skillnaden mellan rent och lortigt.

Högern såg det rena fosterlandet hotat när luften disades från Sotholmen, Kungsholmen och Saltsjön stank ända ute vid Vaxholm. Hammarby kanal skulle inte bara ge en ny hamn, industrimark och en ny Mälarled, den skulle också sanera sunkiga Söder och skölja Hammarby sjö ren från sin ”mefistiska stank”. Spillolja tyngde vågornas kluckande, träck från Nackas stora svingårdar gled ner i laviner och här guppade liken från självmördare och undre världens uppgörelser.

- Stockholm 1900, John Crispinsson, Populär Historia 1/2002

Men det är alltid något särskilt med samtida belägg. Som det som från sekelskiftet prisade den rena moderna elektriciteten framför den skitiga ångkraften:

... I den mån som de många ångmaskiner, vilka nu är igång dagligen i ett så pass stort industricentrum som Stockholm, kunna ersättas av elektrisk kraft, skall givetvis luften i betydligt mindre grad än nu mättas och förpestas med gaser, rök och sot från de många ångskorstenarna, och vilken roll ren luft spelar för ett förbättrat hälsotillstånd vet var och en.

- A Hasselgren, Hundra år i ord och bild (1899), sid 423-24, moderniserad stavning

Ofta tänker man sig att folk då var vana vid dofter och annat. Visst kan man vänja sig vid det mesta, och i en tid då även stadsbor var bekanta med fenomen som gödselstackar och avloppsdammar så låg tröskeln en god bit högre än idag. Men även då kunde man, som sagt, skilja på det ena och det andra, och konstatera vad man föredrog.

Avslutar med en fin skrivelse, undertecknad av 26 personer och inskickad till överståthållarämbetet den 17 juni 1875.

Att såväl hus som plank invid ”Allmänna Gränden” och hörnet af Långa gatan äro mest utsatta för osnygghet torde lätteligen af en hvar kunna skönjas, ty icke allenast från dessa gator, utan och från andra tillhåll utbreder sig en olidelig stank, som under en varmare årstid aldeles förpestar luften vidt omkring, i synnerhet som en del gator ännu sakna rännstenar och aflopp, hvarigenom all orenlighet qvarstannar.

- Stockholmskällan: Skrivelse angående behovet av urinkurar på Djurgården 1875

After journalists dug into her questionable cancer cure claims, "natural healing" huckster Belle Gibson has admitted she lied to her followers, her friends, her family, and vulnerable cancer patients about having cancer, and curing her cancer with food and woo.

The 23-year-old Australian bullshitted the entire world about having terminal brain cancer, and profited from her completely fictional story via her "natural wellness" app, The Whole Pantry. On her blog, she claims she cured her terminal brain cancer by avoiding gluten and sugar. Shocking, I know, but: this is not how cancer works. You know what stopped the progression of my cancer? Chemo (derived from exotic plants and fungi, for real!), surgery, drugs, and a shitload of all-natural radiation, delivered via a linear particle accelerator that is even more powerful than my beloved kale juicer.

Last month, Gibson failed to donate the $300K she promised from sales of her app to charity. Friends had (jesus, finally?) begun to question whether her cancer story might be made up. Police in Victoria said they would not pursue criminal charges against Gibson, but the internet seems ready to pursue its own version of justice: The Great Moment of Mass Shaming.

Gibson gave an exclusive confession to The Australian Women’s Weekly. They asked the obvious: do you have, or have you ever had, cancer?

“No. None of it’s true,” she replied.

“I am still jumping between what I think I know and what is reality. I have lived it and I’m not really there yet,” she said.

OK.

But cancer patients don't have that option. The reality of living with cancer whomps us over the head every day. And the make-believe thinking that liars like Gibson promote does real harm to real people. Especially those of us who really do have cancer.

“I think my life has just got so many complexities around it and within it, that it’s just easier to assume [I’m lying],” she told the magazine.

“If I don’t have an answer, then I will sort of theorise it myself and come up with one. I think that’s an easy thing to often revert to if you don’t know what the answer is.”

"I don't want forgiveness. I just think [speaking out] was the responsible thing to do. Above anything, I would like people to say, 'Okay, she's human.'"

Got it. You're human. Barely.

She may not have cancer, but as a cancer patient, I will say this: she is definitely very, very sick. Maybe, as The Australian Women’s Weekly proposes, she has factitious disorder or Munchausen syndrome, which causes people to lie compulsively about being sick. I am not a psychiatrist. I do not know. I don't diagnose people or tell them how to cure their illness, because I'm not an internet fake medicine huckster.

Belle Gibson deserves professional help.

But here's what the rest of us deserve: an end to the "cancer hero" mythos that allows people like Gibson and others before her to exploit ignorance about evidence-based cancer treatments. An end to the exploitation and profiteering of bogus "cures."

From cannabis oil to vitamin C megadosing to juice fasts, there's far more bullshit info out there about how to part with your money and line the pockets of fraudsters like Gibson (and Mercola, and Oz, and Burzynski, all sonofabitches and murderers in my opinion) than there is free and science-based info about how cancer works, how treatment works, and how to get affordable and effective care.

So yeah. Fuck Belle Gibson.

But fuck the culture of magical thinking and hero idolization that built her myth into a profitable business, ignoring decades of real science, and placing vulnerable people with cancer at real risk of death.

Fuck everyone who enabled her, and profited along with her, knowing she was lying. Fuck everyone who forwarded her dumb bullshit lying articles around to people like me who actually did have cancer.

And fuck cancer.

I dagens DN Debatt skriver Moderaternas Anna Kinberg Batra, Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson att ”Alliansens reformer i regeringsställning möjliggjorde över 300.000 fler i arbete”. Detta är ett påstående som Moderaterna och andra Allianspartier gjort ett flertal gånger på DN Debatt – 5 oktober (Kent Persson, m; här används siffran 340 000), 9 december (samtliga Allianspartiledare) och 15 december (Annie Lööf, c). Det finns således ett mönster i att man systematiskt använder sig av denna siffra. Man har säkerligen även använt den i en rad andra sammanhang.

Som jag påpekat i mina recensioner av de artiklarna är denna siffra emellertid grovt missvisande.* Mellan 2006 och 2014 ökade nämligen den totala befolkningen med 634 000 personer och befolkningen mellan 15-74 med 470 000 personer (arbetskraften definieras som arbetsföra personer mellan 15-74). Det gör att allt annat än en kraftig ökning av det totala antalet arbetande skulle ha lett till en kraftigt ökad andel arbetslösa och en kraftigt minskad andel sysselsatta, och därför varit ett grovt misslyckande från Alliansregeringens sida.

Således duger det inte att titta på antalet personer som kommit i arbete. Vad man istället bör titta på är just andelen sysselsatta respektive arbetslösa. Så här utvecklades sysselsättningen och arbetslösheten 2006-2014 (graferna är hämtade från Ekonomifakta):

 

 

 

 

Som synes ger dessa grafer en helt annan bild. Det låter inte direkt lika imponerande att säga ”Alliansens reformer i regeringsställning gjorde att arbetslösheten steg med 1,1 procentenheter, och att sysselsättningen steg med 0,3 procentenheter**” som att säga att ”Alliansens reformer i regeringsställning möjliggjorde över 300.000 fler i arbete”. Att det låter bättre är naturligtvis anledningen till att Alliansen talar just om antalet nya jobb, snarare än om hur sysselsättningen och arbetslösheten utvecklats.

De tre artiklarna som jag refererar till ovan innehåller även många andra missvisande påståenden (de fick alla betyget 4/10). Detta är således bara ett ovanligt tydligt symtom på något större, nämligen att man systematiskt vilseleder läsarna för att få sin egen politik att framstå som bättre än den egentligen är. Vad gäller marknadsföring av varor och tjänster, så brukar man se synnerligen allvarligt på sådana vilseledande och missvisande påståenden. Varför tar vi dem inte på samma allvar när de görs i politiken, som ju har så oerhört stor inverkan på våra liv? Det borde vi verkligen göra.

 

* Förutom att siffran i sig är missvisande, ska man också notera att det naturligtvis är andra saker än enbart Alliansens reformer som påverkat antalet nya jobb – såsom världskonjunkturen – vilket gör att man inte kan sluta sig från det faktum att antalet jobb ökade under Alliansregeringen till att de ökade på grund av Alliansregeringens reformer.

** Säsongsrensat och utjämnat från sep 2006 till sep 2014.

Visst är den vacker, den låga byggnaden mot Hötorget på Sergelgatans västra sida? När det nya Hötorgscity planerades byggde man 18 våningar höga hus på Sergelgatans östra sida och ansåg det lämpligt med låga byggnader på den andra sidan för att eftermiddagssolen skulle nå ned till shoppingstråket. Det hela syns tydligt på denna bild tagen 1959.

När Filmstaden Sergel byggdes vid 1990-talets mitt ersattes den gamla byggnaden med en rejäl klumpeduns som verkligen förstört den fina 50-talsmiljön. Jag anser Hötorgscity vara en verklig pärla och hade önskat att man behandlat anläggningen mer varsamt. Så konsekvent genomförda 50-talsmiljöer är inte vanliga. Kombinationen av äldre byggnader runt Hötorget och de modernare tillskotten från 50-talet är verkligen högst förtjusande.

Jag har inte följt valet i Finland. Men jag har noterat att när Finland speglar sig i valresultatet så återkommer ordet “bubbla”.
Det började med att skådespelaren Krista Kosonen förklarade att hon inte känner någon som röstat på Sannfinländarna, eftersom hon lever i sin egen “helsingforska kulturbubbla” där alla röstar rödgrönt.
Ylva Larsdotter krönikerar: “Innerstadsbubblan i Helsingfors börjar bli för trång. Jag vet inte ens om jag längre kan säga att jag bor i ‘riktiga’ Finland.”
Och i dagens Hufvudstadsbladet skriver Li Andersson om det fruktansvärda i “hela idén om att befinna sig i en bubbla av människor som tänker och lever exakt som jag, utan någon uppfattning om hur folk som lever utanför den tänker”.

Samtidigt förstärker pratet om ens egen bubbla just de motsättningar och stereotypier som Sannfinländarna själva strävat efter att skapa, som ofta talat om en rödgrön eller liberal elit som saknar förståelse för ”det vanliga folket”, kombinerat med en väldigt snäv definition av vem som får vara vanligt folk.

Jag funderar vidare på hur bubbelmetaforen används för att beskriva olika obalanser, såväl kulturella som ekonomiska. Hur “bubblan” ömsom skrivs in i tiden, ömsom i rummet. Hur dessa dimensioner hänger samman.

I detta fall åsyftas uppenbarligen en rumslig klyfta mellan storstad och landsbygd. En kulturklyfta som kommer till uttryck i politiska sympatier och som uppenbarligen bottnar i ett djupare, socioekonomiskt isärglidande. När storstadens innerstad benämns som en “kulturbubbla”, säger man samtidigt att det Finland som ligger utanför bubblan faktiskt är det “riktiga” Finland. Det sanna Finland. Sannfinländarnas Finland.

Att tala om bubblor är att tala om sanning.

Sanningens plats i rummet är utanför bubblan. I tidslig mening ligger sanningen både innan och efter bubblan – som för eller senare är dömd att spricka. Är då även de rumsliga bubblorna dömda att spricka?

Tiden och rummet hålls samman av pengar.

Om vi ska prata om rumsliga bubblor, måste vi alltså prata om bostadsmarknaden.

Den finländska bostadsmarknaden har haft stora likheter med den svenska. Priserna har rusat uppåt, om än bara hälften så snabbt som i Sverige. Numera uppges dock att bostadspriserna i Finland åter har vänt neråt, om man ser till hela landet. Men prisutvecklingen är geografiskt ojämn. Det talas fortfarande om en bostadsbubbla i Finlands “tillväxtcentrum”.

I svensk politik diskuteras nu ränteavdrag och amorteringskrav. Uppenbarligen är alla livrädda för att genomföra åtgärder som kan få vår bostadsbubbla ska spricka. Samtidigt finns det en diskussion liknande den i Finland, om hur storstad och innerstad glider i sär, kulturellt och politiskt. Ofta framställs just Södermalm som en kulturell bubbla, som en hemvist för overklighetens folk. Men är då inte detta en följd av bostadsbubblan, som skapat overkliga prisstegringar i Stockholm, inte minst på Södermalm? Invånarnas skuldsättning har skjutit i höjden, utan krav på amortering. Klart att sånt påverkar det kulturella och politiska klimatet. Den ena bubblan leder till den andra.

Men det är bara i ekonomernas grafer som en sprucken bubbla kan likna en återgång till ett normaltillstånd. Om den svenska bostadsbubblan spricker, kommer det inte att upphäva de “kulturbubblor” som skapats i storstäderna. Tvärtom – kanske är det först då som klyftorna blir politiska. Ett läge som högerradikala rörelser inte kommer att vara sena att utnyttja. Men det är inte givet på förhand vilka positioner som kommer att intas.

Här finns också en skillnad mellan de högerradikala populistpartierna i Finland och Sverige. Sannfinländarna växte fram ur Landsbygdspartiet och har en mycket starkare identitet som anti-storstads-parti. Liknande attityder finns bland många av Sverigedemokraternas sympatisörer, men partiet har en helt annan bakgrund.
Nu råder fullt inbördeskrig i SD, där de ideologiska skiljelinjerna följer ett geografiskt mönster. Partiets ledarklick kommer från Sydsverige och bars fram genom framgångar på den skånska landsbygden, medan SDU-falangen har sin bas i de välbeställda delarna av Stockholm. (Rent hypotetiskt vore det högintressant att undersöka skillnaden mellan hur sverigedemokraterna i respektive fraktion faktiskt bor och hur deras skuldsättning ser ut.)

Frågan är kanske inte vart Hahne och Kasselstrand tar vägen efter att de har uteslutits ur SD, utan vad de gör när bostadsbubblan spricker. För då står den högerradikala populismen inför ett helt nytt läge.

The other day Chris Evans and Jeremy Renner sat down for one of the many, many interviews they’ve done on the mammoth press tour for The Avengers: Age Of Ultron. As we’ve likely all done before, they made some off-color jokes. When asked about the fact that Scarlett Johansson’s Black Widow seems to have so many potential love interests, Renner jokes, “She’s a slut.” Then Evans adds “a complete whore" and "[she's] leading everybody on."

On the scale of bad things a person can do, this one was pretty minor. However, it's a shame that these otherwise cool dudes were unintentionally adding to a misogynistic cultural that often unfairly criticizes women for their behavior. Some people pointed that out, and Evans and Renner both issued apologies.

In my mind, this is exactly how our more culturally/politically sensitive culture should operate. We’re all going to mess up from time to time, but the important thing is that we listen to those we unintentionally offended, take the opportunity to learn from the mistake, and educate others in the process.

Similarly, I think the juxtaposition of Evans’ and Renner’s apologies is another great learning opportunity for all of us:

Evans’ apology read:

“Yesterday we were asked about the rumors that Black Widow wanted to be in a relationship with both Hawkeye and Captain America. We answered in a very juvenile and offensive way that rightfully angered some fans. I regret it and sincerely apologize.”

He does just about everything right. He acknowledges his remarks were offensive, he notes that people were right to call him out, he takes responsibility for his actions, and he apologizes for them. Assuming Evans makes every effort not to repeat the mistake in the future, this is pretty much the definition of a perfect apology.

Renner, however, issued this statement:

“I am sorry that this tasteless joke about a fictional character offended anyone. It was not meant to be serious in any way. Just poking fun during an exhausting and tedious press tour.”

Unlike Evans, Renner’s apology doesn’t really acknowledge that his comment was inappropriate, he merely apologizes that others were offended. His word choice is also telling. While Evans notes that people were “rightfully angered,” Renner’s apology emphasizes that he was making a “joke” and “just poking fun” while talking about a “fictional character.” His subtext is that this whole thing got blown out of proportion and people shouldn’t take jokes about fictional women so seriously.

But fictional stories are a big part of our culture. It’s just a small step from insulting a female character for her romantic interests to insulting a real woman for hers. As beloved celebrities, Evans and Renner are modeling behavior for their fans. When they get away with misogynistic jokes, it’s a cue that the rest of us can make them too.

In fact, calling out celebrities for this kind of stuff is especially useful because it’s an efficient way to educate a whole bunch of people at once. We can’t seek out every dude who jokingly insults women, but by discussing the mistakes of two famous guys, we bring more attention to the issue and hopefully dissuade others from making the same sexist jokes.

But for future reference, when you do get called out for something you did wrong, go for the Evans approach: admit your mistake, don’t belittle those who called you out on it, apologize, and move forward as a more educated person. After all, it’s the Captain America way.

Broken phones are a constant topic of discussion at Boing Boing. When I saw that Tech21 made iPhone cases out of D30, a non-Newtonian an impact armor, I had to try one immediately.

I'm a big fan of D30. The video below shows just how effective their body armor is at dissipating an impact. I was seriously impressed!

Used in baseball helmets, snowboarding protective gear and motorcycle armor, D30's incredible plastic really does the job. Essentially a high tech version of Oobleck, the cornstarch and water mixture we played with as kids. D30 is soft and flexible at rest, but hardens instantly on impact and dissipates a hit. In armor it really does feel pretty flexible and comfortable when worn, I've luckily never experienced their effectiveness firsthand.

The case snaps right on the phone, it looks great and isn't too bulky. I certainly notice the phone a bit more, but I'm not distracted or upset by its new profile. Buttons and the mute switch work great. The D30 is integrated into the sides, so the phone is protected from drops on its edge. While hit directly to the glass will still shatter the screen, the sides are protected from denting and chipping and the phone appears no worse for wear after a few 5 foot drops.

The Tech21 is a lower profile case offering some great drop protection. They make them for a number of phone models.

tech21 Impactology Classic Check for New iPhone 6 - 4.7" Phone Case via Amazon

Som Stockholmare och användare av Facebook så faller det sig tämligen naturligt för någon som undertecknad att även följa grupper som exempelvis

Inlägget Var det verkligen bättre förr? dök först upp på Punschverandan.

The leaked secret strategic plans of Samir Abd Muhammad al-Khlifawi -- who served in the Iraqi army under Saddam and later masterminded the Islamic State -- reveal the surveillance at the heart of Islamic State's military success.

Samir Abd Muhammad al-Khlifawi was one of thousands of Sunni officers who were summarily dismissed by Paul Bremer, GWB's head of occupied Iraq. A hyper-nationalist, he assumed the mantle of Islamism, moved to Syria, and masterminded a program for seizing control of large pieces of Syrian territory to use as a beach-head from which to invade Iraq. At the center of his program was deep surveillance, built on his experience in Saddam's Iraq, where spies used domestic surveillance to undermine any opposition to the state.

A source has leaked the 31 page plan to Spiegel. It explains how spies would be sent in advance of military forces, to gather information on Syrian rebels who had seized territory from the Assad government. This intelligence was used to wage a terror campaign through which leaders -- from councillors to novelists -- would be kidnapped and tortured. The spies would also root out blackmail information -- transgressions that were punishable by death under Islamic State's bizarre version of Sharia law -- that could be deployed to soften opposition when the military rolled in.

Al-Khlifawi is dead, but his strategy carries on. The spies of IS have amassed so much material that they are incapable of destroying it all when they are forced into retreat -- much like the East German Stasi, who simply could not shred or burn their files fast enough to keep them from falling into enemy hands when the wall fell. These files reveal that IS remains a surveillance state, true to al-Khlifawi's plans.

An examination of the hundreds of pages of documents reveals a highly complex system involving the infiltration and surveillance of all groups, including IS' own people. The jihad archivists maintained long lists noting which informants they had installed in which rebel brigades and government militias. It was even noted who among the rebels was a spy for Assad's intelligence service.

"They knew more than we did, much more," said the documents' custodian. Personnel files of the fighters were among them, including detailed letters of application from incoming foreigners, such as the Jordanian Nidal Abu Eysch. He sent along all of his terror references, including their telephone numbers, and the file number of a felony case against him. His hobbies were also listed: hunting, boxing, bomb building.

IS wanted to know everything, but at the same time, the group wanted to deceive everyone about its true aims. One multiple-page report, for example, carefully lists all of the pretexts IS could use to justify the seizure of the largest flour mill in northern Syria. It includes such excuses as alleged embezzlement as well as the ungodly behavior of the mill's workers. The reality -- that all strategically important facilities like industrial bakeries, grain silos and generators were to be seized and their equipment sent to the caliphate's unofficial capital Raqqa -- was to be kept under wraps.

Over and over again, the documents reveal corollaries with Haji Bakr's plans for the establishment of IS -- for example that marrying in to influential families should be pushed. The files from Aleppo also included a list of 34 fighters who wanted wives in addition to other domestic needs. Abu Luqman and Abu Yahya al-Tunis, for example, noted that they needed an apartment. Abu Suheib and Abu Ahmed Osama requested bedroom furniture. Abu al-Baraa al Dimaschqi asked for financial assistance in addition to a complete set of furniture, while Abu Azmi wanted a fully automatic washing machine.

The Terror Strategist: Secret Files Reveal the Structure of Islamic State [Christoph Reuter/Spiegel]

Den 17 april publicerade Paradiso Arkitekter sitt arbete Mellanstaden. Ett nytt sätt att möjliggöra högre exploatering i villaområden. I sitt arbete börjar de med att presentera hur 72% av bostadsområdesytan i Stockholms län består av småhus. Trots det huserar denna yta endast 21% av länets befolkning. Många av villaområdena ligger mer centralt än områden med högre exploatering. Genom att förtäta i dessa områden kan en mer samanhållen stadstruktur skapas.

Här kommer en sammanfattning av deras förslag.

Hela arbetet kan läsas här: http://www.mellanstaden.se/
Alla bilder i den här artikeln är från projektet.



Paradisos förslag är att möjliggöra ett nytt lager bebyggelse i dessa villaförorter. Detta genom att helt enkelt ändra detaljplanen för att tillåta mer bebyggelse. Detta skulle tillåta varje markägare (som för villabebyggelse oftast är de som bor i villan) att bygga mer på sin tomt. Paradiso presenterar i sitt arbete tre olika exempel på områden där detta skulle kunna göras.



Platserna är utvalda för att de ligger i områden som pekats ut för utveckling i Stockholms stads översiktsplan och för att de ligger nära spårburen kollektivtrafik.

Linde

Linde är ett villaområde i Enskede gård som gränsar till både Slakthusområdet och Årstafältet.



Paradisos förslag för området är att eftersom tomerna är långsmala så finns det utrymme för bebyggelse i den bakre delen av dem. Den föreslagna bebyggelsen är max två våningar plus källare.

Här är deras illustration för hur området skulle kunna se ut med alla tomter bebyggda.



Hökmossen

Hökmossen ligger vid Telefonplan och byggdes ursprungligen som bostadsområde för Ericssons anställda.



Förslaget för detta område är att den nya bebyggelsen lokaliseras längs gatan. Eftersom tomterna är små skulle det nya huset behöva byggas som en utbyggnad från det gamla. De nya föreslagna husen är maximalt två våningar plus källare.

Med alla tomter bebyggda skulle det kunna se ut såhär.

Spånga

Det sista förslaget är delar av villaområdet i Spånga längs Sörgårdsvägen. Målet med detta förslag är att göra Sörgårdsvägen till en stadsgata istället för den bildominerade väg den är idag.



Här förslår de därför en högre exploateringsgrad och blandade funktioner. Maximalt tre våningar plus källare.

Resultat

Enligt Paradiso skulle denna föreslagna förtätning resultera i en ökning av bostäder i områdena illustrerad nedan.

Om Stockholm, Danderyd, Lidingö, Nacka och Sundbyberg tillät förtätning på samma nivå som i förslaget Linde skulle detta möjliggöra bostäder för runt 160 000 personer.


Hela arbetet innehåller mycket mer detaljer, tex om implementering, ekonomiska förutsättningar och inspiration från historien.

För YIMBY är det positivt med förslag på att göra villaområden mer urbana. Att låta det ske på boendes initiativ på detta sätt är förmodligen det smidigaste sättet. Vi hoppas på en fortsatt diskussion.

Vi vill i sammanhanget också passa på att tipsa om YIMBY Stockholms Lindhagenplanen 2.0.

YIMBY Stockholm om: mellanstaden, förtätning, stad, villor, villakvarter, paradiso, detaljplan, spånga, Linde, Hökmossen

Bloggar om: mellanstaden, förtätning, stad, villor, villakvarter, paradiso, detaljplan, spånga, Linde, Hökmossen

Kjell Bergqvists memoarer handlar väldigt lite om skådespeleri och ganska mycket om tillfällen då Bergqvist blivit arg och/eller druckit bira och/eller skojat till det. Den som vill läsa stora tankar om skådespeleriets betydelse för den postmoderna människan ska nog hitta en annan bok. Den som vill läsa lite osorterade tankar från en man som mot alla odds blivit känd, rik och kulturarbetare har en del att hämta. Den som vill läsa några reflektioner om varför det ändå gått som det har gått för Bergqvist får fundera själv.

Ett personligt urval av de passager där man kanske höjer som mest på ögonbrynen:

1) Bergqvist kom från Högdalen, en i mängden av så kallade problemförorter: ”Polarna hette Pavan, Lelle, Peter, Janne och Roffe”. Han siktade på att bli gymnastiklärare, men mellanölet kom i vägen. ”På gymnasiet, Bandhagens gymnasium, kunde öldrickandet börja redan klockan nio på morgonen. Ibland hade jag till och med en burk innanför tröjan i klassrummet och sög i mig genom ett sugrör.” Något senare blev han relegerad efter att ha mulat rektorn med en päronglass.

2) Bergqvist kom in på Scenskolan som sjuttonåring, en prestation tidigare bara tangerad av Per Oscarsson. Han hade då aldrig varit på teater. Däremot hade han jobbat som scenarbetare på Folkan, tillsammans med sin kassaskåpssprängande kusin Svenne. Det var Svenne som tipsade honom om Scenskolan: ”Det är mycket akrobatik, gymnastik och fäktning och sånt där, för fan det gillar ju du Kjelle”. Bergqvist kom in trots att han vägrade improvisationsprovet att göra Elvis i sandlådan: ”‘Jag tycker att det här är jävla trams, jag skiter i det’ och sedan gick jag ut”.

3) På sjuttiotalet hängde Bergqvist, liksom det övriga Stockholm som rörde sig, på Vickan i Kungsträdgården. Där tog han köksingången, fick mat av kockarna i köket och gled sen in till polarna och birorna. En kväll drack han Urskog – en sexa renat och en tvåa angostura bitter – ihop med Örjan Ramberg, dessutom kom Johannes Brost förbi och tog några jamare – och en stund senare krävde personalen Bergqvist på pengar! En servitris och ”barchefen Åke, som var fikus” lät dem inte krita trots att Bergqvist förklarade: ”Jag kan ju inte rita pengar, det där är inte vårt problem.”

Sen gick det som det gick: ”Jag tog tag i bordet och välte det med alla glas. Sedan tog jag tag i en av de enorma kristallkronorna och skakade allt vad jag förmådde så att prismorna föll i golvet”. Dörrvakterna Peter och Göran – ”stora starka karatekillar, men snälla” – kom in och de visste tydligen ”att vi inte var där för att bråka”. I samma veva slog barchefen Åke ett glas i golvet och skrek: ”Fan, jag orkar inte jobba här längre.” Bergqvist ropade då: ”Här ska du se en kille som kan krossa glas”. Varpå han slog högernäven genom en glasruta och gjorde illa sig ”så in i helvete”. Dörrvakterna uppmanade honom att gå hem och lägga sig och – intressant nog – att komma tillbaka nästa dag.

Då snodde jag brandsläckaren som stod i garderoben och hoppade in i en taxi och åkte hem. Det dröjde några dagar innan jag kom tillbaka.

Sensmoralen i historien är något oklar, men det var hursomhelst första kvällen som Bergqvist träffade Johannes Brost.

4) Sommaren 1976 spelades filmen Jack in. Söderkisen Janne ”Mr Hammarby” Halldoff regisserade och Kjelle Bergqvist spelade pothuvudet Harald. Bergqvist var djurgårdare, förmodligen för att hans pappa varit hammarbyare och ”man måste ju ha nåt att käfta om där hemma”.

Vid ett fototillfälle lurade Bergqvist på Halldoff en djurgårdskepa, med påföljd att Expressen satte rubriken ”Svikaren Halldoff överger Bajen”. Halldoff var otröstlig men fick sin hämnd.

En tid senare bjöd Halldoff med sig Bergqvist och Örjan Ramberg på hundkapplöpning i Skarpnäck. Bakfulla och dana satt de båda rucklarna i ösregn och glodde. ”Det var skittråkigt”. När hundarna sprungit färdigt hördes i högtalarna: ”Här för att dela ut priserna är skådespelarna Kjell, vad sa du att han hette, Bergqvist och Örjan Granberg”. Efter att Bergqvist och Ramberg tvingats hålla en lång prisutdelning med många pokaler och mycket hundgodis visade Halldoff DN, där han till på köpet satt in en annons: ”Kom till Skarpnäck och se hundtävlingar med de kända skådespelarna Kjell Bergqvist och Örjan Ramberg”.

5) Något senare spelade Bergqvist huvudrollen i Vilgot Sjömans hbtq-film Tabu. Viveca Lindfors var med. Enligt Bergqvist hade hon exhibitionistiska drag:

De behövde bara starta kameran så åkte blusen av. Vid något tillfälle när hon slängde av sig kläderna bröt jag in och sa: ”Men vänta lite, just i den här scenen skulle du väl inte klä av dig. Vi har väl tillräckligt med naket ändå.” Hon svarade på sin svenskamerikanska: ”Jo, men Kjell den här filmen handlar om passioner.”
”Ja, jag vet”, sa jag. ”Jag har läst hela manuset och jag vet inte om det tillför något att vifta med de där taxöronen i varje bild.”

Bergqvist medger att de efteråt inte var ”så goda vänner” och att ”ibland slinker det ur mig saker som jag inte skulle ha sagt”. Men – ”andra stunder har det hjälpt mig. Så det får vara som det är.”

6) Sommaren 1977 spelade Bergqvist med i teveserien Katitzi. Titelfigurens syster Rosa spelades av romska Angelina Demeter, blott fjorton när inspelningen drog igång. Bergqvist blev vän med både henne och hennes föräldrar.

En kväll, ett par år senare, när vi satt på Vickan sa Adele, Angelinas morsa, till mig: ”Va fan är du dum i huvudet Kjelle?”
”Nja, hur tänker du då?” sa jag.
”Ja, men va fan, titta bredvid dig. Är du dum i huvudet?”
Jag tittade på Angelina och förstod inte vad hon var ute efter.
”Ja, men vad fan, ta den där oskulden innan någon annan gör det.”
Ja, då slog mig tanken att det inte var en liten flicka som satt här bredvid mig längre, utan en kvinna. Så då gjorde jag det helt enkelt. Vi förlovade oss strax efter.

7) Bergqvist är noga med att han aldrig har befattat sig med knark ”varken för eget bruk eller på något annat kriminellt sätt”. Han tillägger dock: ”Jag har umgåtts med Tommy Körberg och Johannes Brost, men också med Clark Olofsson. Ja, det bara blev så.”

8) På Dramaten var det kollationering för Den kaukasiska kritcirkeln. Börje Ahlstedt började ”pompöst förklara vad en skådespelare är. Vid det här laget hade jag, liksom alla andra, fattat det. Han menade att en skådespelare kan vara som en kopp som kan fyllas med kaffe, en del med vatten. Kopparna kan också ha öron medan andra inte har det. Så där tuggade han på.”

Bergqvist var tydlig med att han inte tyckte det var detta kollationeringen borde handla om. Ahlstedt blev ”så jävla arg och menade att här försökte han dela med sig av sin livserfarenhet och vara generös”.

Och så gick det som det gick: ”Det slutade med att han kavlade upp ärmarna och skulle slåss. ‘Kom igen din tjocke jävel, du hinner inte ifatt mig ändå’, svarade jag. Sedan fick vi bryta för lunch.”

9) I mitten av nittiotalet gjorde Bergqvist teveserien Silvermannen med Ulf Malmros. Då blev det jidder med SVT:s lönekontor. Trots att Bergqvist sagt ifrån att han bara ville prata lön med producenten så ringde ändå ”en kärring från lönekontoret” upp honom och sa: ”Hej, jag tror bestämt att vi har talats vid någon tidigare gång.”

Då svarade Bergqvist, enligt Bergqvist: ”Hörrudu din hjärndöda kärringjävel, ring inte hem till mig och låtsas att du inte vet vem jag är. Vi har talats vid i tjugo år du och jag. Så ring inte hit med din attityd utan far åt helvete”. Sen slängde Bergqvist på luren. Sen blev det krismöte där SVT Dramas Ingrid Dahlberg påpekade att inte ens Erland Josephson fått vad Bergqvist begärde. Sen fick Bergqvist den lön han ville ha, men fick inte göra mer SVT-drama under Ingrid Dahlbergs chefstid.

10) 2003 spelades perukfilmen Tre solar in på Öland. En dialogscen mot Lena Endre tog ett par dagar att filma eftersom det blåste och vindskydd fick byggas och skådespelarna sen var sönderfrusna när det var dags för tagning.

När jag bänkade mig i biostolen på öppningen av Göteborgs Filmfestival för att se filmen och vi kom fram till den 2-3 timmar långa dialogscenen, visade det sig att hela scenen var en enda lång närbild på Lena. Så kan det gå när motspelaren är gift med regissören. Men man såg i alla fall delar av min peruk blåsa in i bildkant ett par gånger.

11) Just fan. Där är några hyfsat anmärkningsvärda saker till att rapportera. Men de kommer i min recension i Sydsvenskan inom kort.

The post De tio mest uppseendeväckande anekdoterna ur Kjell Bergqvists memoarer (kronologiskt). appeared first on En man med ett skägg.