What SimCity should have been. Image: Paradox Interactive

Mariina Hallikainen, CEO of small Finnish game developer Colossal Order, is having a good day. When I call her, it's only been a few hours since she learned that Colossal Order's SimCity-like game, Cities: Skylines, has sold more than half a million copies in its first week. The first 250,000 of those were sold in the first 24 hours, making it the fastest-selling game its publisher Paradox Interactive has ever released.

The irony here doesn't escape Hallikainen. Only a week before Skylines was released, game publisher Electronic Arts announced that it was shutting down SimCity developer Maxis' studio in Emeryville, which it acquired in 1997.

"I feel so bad about Maxis closing down," Hallikainen said. "The older SimCitys were really the inspiration for us to even consider making a city builder."

At the same time, Hallikainen admits SimCity's mistakes were Colossal Order's opportunity. "If SimCity was a huge success, which is what we expected, I don't know if Skylines would have ever happened," she said, explaining that it would have been a harder pitch to sell to Paradox if the new SimCity dominated the market.

Cities: Skylines is a huge critical success as well, earning overwhelmingly positive reviews and an instantaneously devoted community. Skylines was designed to allow players to create their own content for the game. A week later, they've already created thousands of buildings and maps. One player recreated Grand Theft Auto V's fictional city Los Santos within Skylines and another player named Bryan Shannon is making exceptionally high-quality assets, which makes sense as he used to do this professionally for Maxis.

Skylines had the big cities players wanted. Image: Paradox Interactive

Maxis was founded by Will Wright, who created SimCity, the precursor to all city-management games. Other developers tried to recreate its success but fell short. Even Maxis, which tried to reboot the franchise in 2013, botched it with broken online features and design choices that contradicted the series' ethos.

Whereas the old SimCity games embraced the complexity and minutia of urban planning, allowing players to intricately configure large city layout and infrastructure, SimCity 2013 streamlined, restricted city size, and essentially forced people to play online together.

Colossal Order wanted to make a full-fledged city-builder since it was founded in 2009, but the small team, five to start and 13 today, didn't have the means. Instead, it made Cities in Motion, a mass transit management game that earned enough money to justify a sequel, Cities in Motion 2.

Besides helping it grow in size and experience, Hallikainen said Cities in Motion taught Colossal Order how to build a convincing mass transit network. It requires the simulation to track individual citizens, give them reasons to go somewhere, then asks the player to help them get there efficiently. Colossal Order took this idea directly into Skylines, in which you can follow citizen from the time they move into the city or are born, watch them grow old, get a job, and eventually die.

Skylines not surprisingly is great at simulating traffic, but it also allows players to build much bigger cities that the last SimCity, and tinker with every little detail: zoning, budget, garbage, water, energy, police, and more. You can sit there and pull your hair out over every city block if you want, which a lot of people apparently do.

Colossal Order saw that Maxis had left an opening in the market and went for it.

"I think they lost sight of what people look for when they play this kind of simulation game," Hallikainen said. "I've always seen them as single-player, your own sandbox, you get to do whatever you want, and you don't have to worry about what other people are doing. That's why I play them. I don't like multiplayer games because I suck at them."

Colossal Order's mass transit simulation experience helped. Image: Paradox Interactive

Hallikainen suggested that Maxis must have been under tremendous pressure. "SimCity 4 [2003] has been such an influential game, and it's been so many years, over 10 years, it must have been very difficulty to top that. I mean I'm scared! What's going to be our next game when we got this kind of reception for Cities: Skylines, what's going to happen next time?"

Hallikainen said that Colossal Order definitely wants to make a new game at some point, and with its recent success, it can pursue whatever dream projects it has lying around. For now, it's focused on supporting Skylines, improving it based on player feedback and adding more features it wanted but couldn't get in before launch, such as tunnels and European-style wall-to-wall buildings. That is, if players don't add those features themselves first.

"It seems that people have been modding pretty much everything we planned on adding ourselves, so we have to step back and see what we can do for the players that hasn't been done already. I think there are 7,000 mods. It's completely insane."

Via Imgur, "Images from slides taken during the construction of the miniatures for the film 'Bladerunner'"

View the entire set.

(Thanks, Ellen Steuer and Jason Wehmhoener!)

I must have been around 14.  Rayleigh Library and the Oxfam shop a few doors down the high street from it, which someone was clearly using to pay things forward and warp younger minds.  I must’ve been 14.  In a single year — may even have been just spring-summer-autumn — these things happened to me:

• ON THE ROAD, Jack Kerouac.  I wasn’t reading particularly widely at the time, so god knows why I picked it up.  I have a dim recollection of Alan Moore likening Eddie Campbell, whose comics I’d just discovered, to Kerouac.  It may have been the first time that prose spoke to me like music spoke to me.  An album I never wanted to end.  In the next four years I read everything Kerouac in print at the time.
• NOVA EXPRESS, William Burroughs.  I was mostly a science fiction reader at the time.  This was exploded science fiction, a league beyond the Philip K. Dick I’d already devoured hundreds of pages of.  I loved, and love, Philip K. Dick, but this was the real unfiltered sound.
• A CURE FOR CANCER, Michael Moorcock.  I read this before THE FINAL PROGRAMME, in fact.  And, in a weird way, it let me connect up Kerouac and Burroughs, in that you could fracture narrative and also be of your time and place no matter where it was.
• CRASH, JG Ballard.  Which, to me, was the new horror fiction, and talked about landscape and society and change in new and thrillingly relevant ways to a kid who could see, literally week by week, the roads widen and the concrete spill over on to the woodland.
• SHIKASTA, Doris Lessing.  Which was like dropping a bomb on the four other books.  That book is so underrated, even today, so misunderstood, with such brilliant, jewelled and incredibly human prose.  Even the pen-portraits therein feel like condensed books, and I would spend minutes staring into space and just thinking after each page.

 

RE-READING: A WORK IN PROGRESS, Rene Redzepi  (UK) (US)

 

Check out "Ghost in the MP3," a eerie song made from the audio that was removed from "Tom's Diner" by Suzanne Vega when it was turned into an MP3.

"Ghost in the MP3" was created by Ryan Maguire as a meditation on MP3s and our audioscape. MP3s shrink songs down by removing frequencies that our ears supposedly won't notice. That's why audio purists hate MP3s: They claim they really can notice the missing stuff.

I'm not an audio freak, so it doesn't bug me, but hey -- as Macguire has shown, the purists have a point. When you listen to "The Ghost in the MP3", you hear a haunting shadow-version of the song, including ethereal high ends and other stuff that was destroyed in the act of compression.

Macguire used "Tom's Diner" for the project because it's not just any MP3 -- it's one of the songs that the engineers of the MP3 codec used when developing the algorithm. In an interview with his university's PR department, he talked about the project:

Q. What effects could your research have on the state of modern digital recording? That is, does your work have a practical application for future listening experiences?

A. I am essentially encouraging people to question why we accept MP3s as the de facto file format. If my research inspires people to listen closely to music with curiosity and interest, then that would be a tremendous accomplishment. By giving people an experience that they can connect with, we can move collectively toward higher-quality audio formats becoming standardized.

In the meantime, this work could provide audio engineers with a tool for better understanding how MP3 compression will ultimately affect their mixes. What’s more, there is an entirely unexplored sound world here that this research is uncovering, just waiting for artists to draw inspiration from.

In 2013, researchers Carl Frey and Michael Osborne of the Oxford Martin School dropped the bombshell that 47 percent of US jobs were at risk of computerisation. Since then, theyve made similar predictions for the UK, where they say 35 percent of jobs are at high risk.

So what will our future economy look like?

My predictions have enormously high variance, Osborne told me when I asked if he was optimistic. I can imagine completely plausible, incredibly positive scenarios, but theyre only about as probable as actually quite dystopian futures that I can imagine.

In a new report produced as part of a programme supported by Citi, he and Frey outline how increased innovationread: automationcould lead to stagnation.

The problem is that were seeing more and more jobs becoming automated, but little job creation. You might expect new technologies to open up new opportunities, but the report points to previous findings that only 0.5 percent of US jobs in 2010 came from industries that didnt exist in 2000.

When WhatsApp was acquired for $19 billion, it still only employed 55 people

Osborne gave a few examples: iOS developers, Zumba instructors, and people working with social media. Jobs that are most safe naturally require skills that are simply difficult for a bot to do, the three bottlenecks to automation: creativity, social intelligence, and the ability to interact with complex objects and environments.

The authors reference US economist Alvin Hansens thesis of secular stagnation following the Great Depression. The Financial Times describes the general idea: When income and savings start to exceed long-term investment, economic growth is at risk. This then leads to a decrease in income and savings, and economic growth stagnates.

Things are a bit different now compared to Hansens day. In Hansens framework, stagnation stems from a slowdown in technological progress, resulting in fewer investment opportunities, the researchers write. But: Crucially, the sluggish job creation in digital industries does not necessarily imply a slower or faster pace of innovation.

Rather, the kind of innovation were seeing just isnt creating jobs, because it doesnt need labour to build capital. They use the example of WhatsApp: It started out with $250,000 in funding but when the mobile-messaging app was acquired for $19 billion, it still only employed 55 people.

This means that while digital industries are making money, more people are at risk of being completely left out of the pie, in Osbornes words. He said part of the cause was technology allowing individuals to have a greater influence, and part of it was related to the superstar phenomenon: a small number of extremely lucky or extremely talented individuals carving off a much larger slice of the pie.

As consumers were benefiting enormously; as workers were being harmed

So how do we stop this stagnation, and the continued increase in already soaring inequality its likely to cause?

Osborne suggested that we should equip workers to engage with developing technologies, so theyre able to benefit from them, and focus on those bottlenecks still faced by automation. Giving people those skills could help them find jobs that arent readily replaceable by technology, but also help them to develop new technologies and push innovation further.

The jobs that we could start seeing on the back of new technologies, like solar or wind energy engineers, are also likely to demand skilled workers.

Hes a big fan of MOOCsMassive Online Open Coursesas a lower-cost alternative to conventional higher education that could increase access to this kind of training. Ironically, that kind of digital education presents its own automation risk; though Osborne doesnt think MOOCs could actually replace teachers.

Technology isnt a bad thing. The innovations were talking about have the potential to make our lives much easier; the problem arises when they change the workforce and economy such that people cant afford to participate. On the upside, were enjoying our leisure time more, but thats little consolation if youre at leisure because youre unemployed.

As consumers were benefiting enormously; as workers were being harmed, Osborne said.

To prevent all the benefits going to the creators of these technologies, to the detriment of the rest of society, there are other options to consider. Osborne thinks there is a demand to look into things like redistribution or the basic income guarantee, to make sure there is some kind of safety net such that people can innovate without the fear of losing out completely.

The report calls for a long-term plan to make economic growth inclusive. In the meantime, you might want to start taking that Zumba class more seriously.

The challenge with 3D printing isn't the machine, it's the materials.

If you've used one of the current generation of desktop 3D printers, you'll have noticed there's a limit to what you can make: If youve always wanted a small, personalised model in cheap plastic, you're in luck, but thats about it.

That's set to change as 3D printer makers look to expand the available materials. At CES, Makerbot announced that by the end of this year it would offer composite materials of bronze, maple wood, and iron, while a host of projects are printing in new materials such as fake wood and carbon fiber.

One company at the forefront of this push is Voxel8, with its product based on the material science work of Harvard University researcher Jennifer Lewis. The Voxel8s Direct Write 3D printing technology pushes out viscous paste at room temperature using pneumatic or volumetric systems. 

It's effectively pushing paste out of syringes, co-founder Daniel Oliver told me. The interesting thing with Direct Write is it expands the materials pallet, so it allows you to print out a large number of different materials on a similar hardware platform and has a wider band of materials it's able to print than frankly any other 3D printing technology I'm aware of.

Its first printer, which costs $8,999, uses thermoplastic as well as conductive silver ink, letting you print electronicsVoxel8 likes to show off a fully-functioning quadcopter that was almost entirely printed in one go (the blades need to be attached separately).

In Lewis's lab, she's printed lithium-ion batteries, epoxies, waxes, and even silks, said Oliver, as well as biomedical parts. It's a really flexible platform for printing a lot of materials.

Indeed, the hardware isn't what's holding back more materialsthe Voxel8 printer is a modular design, so you can simply pop in the parts you need, such as a fresh printer head for new materials.

The actual innovation is in the material science behind the materials you're printing, said Oliver. It's not trivial to get a conductive ink in the correct specifications. You need to have it controllable through a nozzle, but then not runny when you put it on a substrate, and also to have it be printed and curable at room temperature such that it doesn't need any post-curing so it can be printed together with another material.

Consider the conductive ink, a proprietary formula that's come from Lewis's lab. Mixed in with the silver is a solvent that evaporates at room temperature, curing the liquidletting it harden into a filament. That means no heat or special light is required, and you can print electronics by programming in a channel for the ink and then covering it again with plastic before you carry on printing.

Voxel8's 3D-printed drone. Image: Voxel8

The combination of materials that Voxel8 can doplastic and conductive inkis key, said Alex Chausovsky, a 3D printing expert at analyst firm IHS Technology. "This ability to print in multiple material categoriesplastics, wiring, metals, ceramics, compositesall in one go, that I think is the next big trend that I would like to see happen over the next couple of years," he said.

That's already possible in some high-end, industrial printers. Stratasys released its first multi-material 3D printer way back in 2009. The Objet500 Connex, which costs a whopping $250,000, can print parts with both rigid and flexible sections, said John Jones, materials business group manager at the company. Whether it be a brush, with a rigid handle and all the individual soft bristles, or a hand drill with the soft grip combined with the hard casing, for the first time designers and engineer could produce multi-material prototypes that look and feel like the final product at the click of a button, he said.

Its latest version, the Connex3, lets you print a piece using different materialsrigid and flexible, transparent and opaquein a single print, choosing from thousands of substances. To do this any other way would require printing each material individually in each colour and assembling them together, so as you can imagine this technology is a revolutionary timesaver throughout the product-design process, said Jones.

Combine that with the Voxel8's ability to print in conductive inks, and we're on the way to a Star Trek replicator, notes Chausovsky, letting us push one button to print devices. "The reason that was so appealing is you walk up to the thing and say I want a cup of coffee or I want an apple, and it just makes it for you," he said.

But until material science catches up, well have to make our cups and coffee separately. 

This story is part of The Building Blocks of Everything, a series of science and technology stories on the theme of materials. Check out more here: http://motherboard.tv/building-blocks-of-everything

Det amerikanska företaget Emerging Objects har utvecklat en typ av 3d-printad tegelsten som har förmågan att kyla inomhustemperaturen genom förångning av vätska.

Cool Brick, som tegelstenen heter, 3d-printas i ett poröst keramiskt material som suger upp vätska. När luft sedan passerar genom de större, synliga hålen förångas vätska i porerna och kyler temperaturen.

En annan fördel med Cool Brick är att man på grund av formen inte behöver använda murbruk. Istället fästs tegelstenarna i varandra likt pusselbitar. Vill man få en stadigare struktur går det dock att tillföra murbruk.

Företagets vd Ronald Rael, är professor i arkitektur vid University of California Berkeley och har forskat kring kopplingen mellan naturliga strukturer, alltså sådana som inte är skapade av människan, och 3d-print.

Self proclaimed “data tinkerer” Randal Olson has computed the optimal road trip across the United States. Using an algorithm that he previously applied to finding the best search path for locating Waldo in a “Where’s Waldo” book, Olson targeted must......
Continue Reading...

Avtalsfriheten är onekligen en liberal grundprincip. Allt från lönearbete och bostadshyra till krediter, abonnemang och försäkringar bygger i formell mening på att rättssubjekt sluter privaträttsliga avtal med varandra, där de förbinder att göra någonting inom en viss tid. Ur en strikt liberal synvinkel finns inga gränser för vad rättssubjekten kan sluta avtal om, eller för hur korta eller långa avtalen är.

Förutsättningen för alltsammans är att endera part kan gå till domstol om den motsatta parten inte uppfyller sina åtaganden. Privaträtten vilar alltså i slutändan på ett offentligt våldsmonopol. Emellertid blir saken lite mer komplicerad när avtalen är internationella, som i fråga om diverse handelsavtal som kan reglera allt från upphovsrätt till vapenexport.

Avtalsfriheten handlar inte bara om en rätt att sluta avtal, utan lika mycket om en rätt att avstå från att sluta ett avtal. När ett tidsbegränsat avtal löper ut, ska det stå båda parterna fritt att välja om det ska förnyas eller inte. Detta är självklarheter – i teorin, men inte i praktiken.

När Jacob Wallenberg tillsammans med 30 direktörer nyligen försökte rädda Saudiavtalet i en ökänd debattartikel, byggde hela argumentationen på ett systematiskt undergrävande av den liberala avtalsfriheten. Frågan handlar ju om huruvida ett handelsavtal, efter att dess tid har löpt ut, ska förnyas eller inte.
Direktörerna ville dock inte kännas vid någon tidsbegränsning. Att inte förnya avtalet framställdes i debattartikeln som liktydigt med att bryta mot bindande villkor:

Sveriges rykte som handels- och samarbetspartner står på spel. Vi förväntar oss därför att regeringen hanterar frågan om Sveriges fortsatta samarbetsavtal med Saudiarabien med hänsyn till Sveriges och svenskt näringslivs långsiktiga internationella trovärdighet. /…/ Skall Sverige utvecklas som exportnation måste respekten för ingångna avtal värnas.

Carl Bildt backade upp genom att haspla ur sig kulturrelativistiska resonemang (observera reservationen: “med våra mått mätt”).
Ännu mer utstuderat än direktörerna, använde Carl Bildt en retorik om positiv avtalsfrihet (respekten för ingångna avtal) för att attackera den negativa avtalsfriheten (rätten att inte förnya ett avtal). Genom att underkänna tidsbegränsningen i avtal, argumenterar han i praktiken antiliberalt. Hans utgångspunkt är inte rättssubjektens frihet, utan ett diffust hedersbegrepp.

ett avtal ingånget av en regering skall respekteras också av en annan /…/
Att ensidig och utan annat motiv än en inhemsk debatt säga upp detta avtal skulle nog riskera att uppfattas som en ovänlig handling av Saudiarabien.
Vilka konsekvenser det skulle få kan man bara spekulera kring.
Att vi skulle framstå som en opålitlig nation också i andra staters ögon är nog ofrånkomligt. Varför skulle de ingå avtal med ett land som plötsligt kan springa från dem?

Tänk om samma logik skulle tillämpas på privaträttsliga avtal i allmänhet! Vad skulle konsekvenserna bli för vår vardag om vi följer direktörernas och Carl Bildts logik?

• Den som lånade pengar skulle stämplas som “opålitlig” om hen valde att återbetala lånet, i stället för att stanna i skuld.
• Den som hyrde en lokal skulle stämplas som “opålitlig” om hen valde att flytta.
• Den som hade ett jobb skulle stämplas som “opålitlig” om hen valde att säga upp sig eller att gå på föräldraledighet.

Fast… det sista är ju faktiskt fallet i många sammanhang. En anställd som går på föräldraledighet vid “fel” tillfälle, ur företagets synvinkel, leder ju faktiskt till att hen stämplas som opålitlig. Det kan sätta spår långt efter att anställningsavtalet har löpt ut. Framtida anställningar hänger ju ofta på vilka intyg som skrivits av tidigare chefer.

På ett sätt är Carl Bildt och Jacob Wallenberg något på spåren när de skamlöst ifrågasätter den liberala principen om avtalsfrihet. Ur en krasst realliberal synvinkel är avtalsfriheten alltid relativ. Den vilar på en dunklare grund av föreställningar om pålitlighet. En realliberal hederskultur!

Sci-Fi-O-Rama returns with a quick feature on a rather special Tumblr known simply as ‘UI BAKA‘.

Originating from ‘The Land of the Rising Sun’ this Tumblr celebrates the art of sci-fi interfaces with a particular slant towards Japanese Anime, something we’ve shamefully rarely covered.

So what to expect? Well all things bright and beautiful of course, and in this case that’s glowing wire spheres, rippling sine waves, flickering binaries and a large dollop of a targeting reticles.

Indeed whatever the incandescent element, and no matter the function, as long as somethings spins or pulses, it works.

As prior alluded I’m no expert on Anime, indeed far from it. So alas no idea on the origin or the function of collected displays. But then I guess that’s the point, as long as it looks cool right?

In the realm of the Sci-Fi visual interface, form obliterates function.

Note that with most displays static is often inherent, I mean would you want a cyberpunk OS that actually works?

No.

Although the animated GIF poetically frames the art of UI motion it’s, of course, difficult to make out the detail. Fortunately, UI Baka also features a large selection of regular JPG and PNG (such as the above) for your viewing pleasure reference.

So there you have it, a fantastical little Tumblr, and well worth a quick peruse.

Check it out UI BAKA here: uibaka.tumblr.com

PS: if anyone recognises the Anime, please let me know and I’ll link to it.

De navigationsdominerade startsidor och sajter som började dyka upp för 4-5 år sedan slår nu igenom på bred front i kommunvärlden. Jag tror det är en tidsfråga innan vi får en intranättrend av liknande, men inte exakt samma, slag.

2011 konstaterade jag att britterna hade något spännande på gång. Det tog sin lilla tid men nu har också Skandinavien vaknat till. Vi får allt fler exempel på startsidor/sajter där navigation — och därmed stödet att lösa sin uppgift — tillåts ta den plats det förtjänar.

Jag tycker att Köpenhamn har lyckats designmässigt väldigt väl. Även Malmö och Uppsala har relativt nylanserade sajter på samma tema och jag vet att fler kommuner sneglar på dessa när de nu bygger om.

Sök överlever, marknadsföring flyttar

När något dominerar är det något annat som försvinner. Notera att det inte är sök. Sökfunktionen är lika prioriterad som alltid och jag hoppas att någon snart utvecklar detta ett steg längre med en än mer ”uppmärksamhetskallande” sökfunktion. Nej, det som försvinner eller prioriteras ned är marknadsföringen. Och det är rimligt. Alla de nuvarande exemplen har stödsajter med marknadsförande funktion, till exempel för näringsliv eller turism.

Marknadsföring behövs inte på huvudsajterna.

Den bara stör alla de viktiga uppgifter dessa sajter är till för.

Likheter med intranät

Sen är det inte så att dessa kommuner hittat den perfekta lösningen för hela webben. Men för sajter som utmärks av väldigt mycket information, av ämnen helt utan inbördes koppling och av en stor andel praktiskt innehåll (närmast instruktioner) är det en källa till inspiration. Därför tror jag att vi snart ser ett genomslag också på intranät. En uppenbar skillnad, dock, är att på intranät finns ett större behov av nyheter och sociala flöden som behöver inkluderas.

Men en liknande förändring är logisk eftersom få externa webbplatser påminner så mycket om ett intranät som en kommunal sajt, inte minst när det gäller behovet av tjänster för att det ska gå att slutföra sin uppgift.

Vem bryr sig? Ingen kommer till startsidan längre.

Sant. Jag jobbade med en statlig myndighet nyligen där 90 % av alla besökare påbörjade, genomförde och avslutade sitt besök utan att ha passerat startsidan.

Alltså är dessa navigationsdominerade sajters riktigt intressanta sidor egentligen inte startsidan.

Det som verkligen höjer hastigheten i orientering och navigation är

1. hur de hanterar mellan- eller containersidor (exempel från Malmö resp Uppsala)
2. hur all navigering förutom en brödsmuleväg är framåtriktad — den leder vidare och inte bakåt, åt sidan eller snett ut till vänster… detta gynnar inte minst besökare som kommer via en sökmotor som får en betydligt mer fokuserad upplevelse och enklare kan hålla sig kvar i rätt kontext.

(För den nördiga: Likheten med till exempel Yahoo från 1999 är slående. Men retro är väl på modet så varför inte på webben?)

Intill Stadsbiblioteket, vid Odentorget, önskade Slakt- och Saluhallsstyrelsen uppföra en saluhall och vem var mer ämnad att rita denna byggnad är Gunnar Asplund vars stadsbibliotek ännu inte var uppfört (det invigdes i mars 1928). I Byggmästaren, häfte 15 år 1926, presenterar Asplund sitt förslag som onekligen skulle ha gjort sig bra på platsen och väl anslutit till biblioteksbyggnaden. Framför den långa basarlängan fanns plast för stånd med frukt, blommor och grönsaker.  Varför planerna aldrig realiserades vet jag inte, däremot står det klart att både platsen och biblioteket hade vunnit på arrangemanget. Detta utan att på något sätt klanka ner på de byggnader som faktiskt uppfördes. 50-talsbyggnaden, som en gång i tiden inrymde Humanistiska biblioteket, är jag särskilt förtjust i.

Det är ett av mysterierna i vårt yrke. Man jobbar i veckor med ett ämne, det hanteras av de allra skickligaste yrkesmän, och ingen ser blundern som skulle sticka i ögonen på en journalistelev efter fjortons dagars praktik.

- Jean-Dominique Bauby, chefredaktör för franska Elle

Måhända finns det redan ett begrepp för företeelsen: När proffs blir hemmablinda. För sådant förekommer sannerligen inte bara i journalistfacket, utan precis överallt där mänsklig verksamhet bedrivs.

Blundern Bauby beklagade sig över var ett foto av en känd och på redaktionen mycket uppskattad kvinna som på något sätt hamnat i ett ofördelaktigt sammanhang i tidningen. Hon ringde chefredaktören och gav honom en fullödig utskällning i trekvart.

Måhända kände hon sig mindre bra efteråt. Senare på dagen, den 8 december 1995, fick Bauby plötsligt och oväntat ett slaganfall och hamnade i koma. Tjugo dagar senare vaknade han upp. Han var då helt förlamad, med undantag endast för ögonlocken. Det räckte för att man skulle kunna arrangera en metod för att kommunicera. En sekreterare läste upp alfabetet, ordnat efter bokstävernas frekvens i franska, och när hon kom till rätt bokstav blinkade Bauby. Sedan började hon från början igen ... På detta omständliga sätt bokstaverade Bauby fram en hel bok: Fjärilen i glaskupan (Le Scaphandre et le Papillon) Den gavs ut den 6 mars 1997 och måste naturligtvis läsas. Få böcker torde ha framställts med samma möda, och av någon anledning medför mödosamt skapande bättre resultat.

Jean-Dominique Bauby dog den 9 mars 1997.

"IS-soldat blev kristen efter nära döden-upplevelse". Det var en rubrik häromdagen hos Dagen, den kristet värdekonservativa tidningen med rötter i pingströrelsen. En muslimsk terrorist hade sårats allvarligt i en sammanstötning och övergetts. Han hittades så småningom av några katolska missionärer som räddade livet på honom. När han kvicknade till berättade han att han haft en nära-döden-upplevelse av det bittra slaget: Istället för att hälsas välkommen till paradiset som en martyr och hjälte togs han till helvetet för att straffas. I ett anfall av religiös logik konverterade han sedan till kristendomen.

Några problem med detta? Utöver alla andra så kommer nyheten från sajten World News Daily Report: ISIS fighter converts to christianity after Allah refuses him 'Entrance to the gates of heaven', 23 februari 2015.

För WNDR är en skojsajt. Redan en snabbtitt på förstasidan ger rubriker som att Taj Mahal ska göras om till lyxhotell, att Ryssland ska släppa hemliga dokument som visar att månlandningarna aldrig ägde rum och jättekvinnan som blev vegan och därpå slank fotomodell. För IS-krigaren uppger Dagen att WNDR anger "lokala källor", det är tidningen Aleppo Herald som inte verkar finnas i sinnevärlden. Källkontrollen inskränkte sig till att kontrollera att källan nämner en källa.

Sådant händer; ibland blir det fel. Vad gör då Dagen när de uppmärksammas på den pågådda niten? De plockar bort nyheten och relaterade tweets m.m. Man går inte ut med att man gjort fel. Det är helt typiskt.

Rätta mig inte

Det finns några undantag men i stort sett gillar journalister inte alls när andra gör jobbet åt dem. Från allmänheten vill journalister ha hyllningar, tips och möjligtvis smärre korrigeringar. När grövre misstag gjorts vill man inte få någon uppmärksamhet kring det. Det ska möjligen vara från den egna redaktionen; viralgranskare och slikt som satts upp för att kontrollera andra kan vid enstaka tillfällen ta upp egna tabbar. Men där går verkligen gränsen.

Man kan se vilken inställning media har till egna fel när lagstiftningen tvingar dem att publicera rättelser. De där artiklarna satta med litet trist typsnitt och få styckebrytningar; man vet hur man lockar läsare, och man vet hur man inte lockar läsare.

Som professionell journalist vill man ha rätt. Professionalism och stolthet hör ihop. Man är stolt över det man skriver. Stolthet och ömtålighet är en dålig kombination. Man drar sig för att erkänna att man haft fel. Men den som inte vill kännas vid sina fel kommer att upprepa dem. Media kommer därför även i fortsättningen att vara en pålitlig leverantör av skrönor, halvsanningar och faktoider; de vill inte bli rättade, eftersom varje rättelse är ett minus, närmast en ärekränkning. Och man kommer att fortsätta sucka åt allmänheten som delar korkade skrönor på fejan eftersom den inte längre vill betala för riktig journalistik.

Några osorterade misstag som tagits upp på denna blogg: När andras fel blir dina; En dag på Metro

“Manligheten är i kris”. Känner ni igen det uttalandet? Ni borde, för det har gastats från takåsarna i decennier nu. Allra senast av Bear Grylls i dagens DN.

Bullshit, så klart. Jag har ingen, absolut ingen, respekt för de som upprepar detta nonsens. “Manligheten är i kris, buhu, för jag får inte behandla kvinnor hur jag vill längre. Buhu, jag driver ankarlös genom livet för att min rätt att våldta utan konsekvenser är hotad. Ack och ve, jag kan inte längre upprätthålla en livsstil som kräver att min fru agerar tjänstefolk åt mig! Ååååå hur ska jag överleva i en värld där min muskelmassa inte längre är min viktigaste egenskap?!”

Än värre är att alla såna här artiklar, oavsett vinkel, upprätthåller myten om att det faktiskt finns en manlighet. Vilket det såklart inte gör. Eventuellt kan det finnas en övergripande (hetero) manlig kultur som förenar många män, men att tala om en mytisk “manlighet” är nonsens.

Så för att sammanfatta manlighetens kris:
1. Det finns ingen manlighet.
2. Om den ändå skulle finnas så är den inte i kris.
3. Det är på höjden specifika män som krisar.
4. Det är inte synd om dessa män.

Nu kan världen gå vidare.

De senaste siffrorna på hur det globala skuldberget växer mötte genast moteld från vänsterborgerliga ekonomer, vilket knappast förvånar.

“Ingen förstår skuld“, klagar Paul Krugman.

Och visst har han rätt i att det högerborgerliga synsättet är enfaldigt: att stater, företag och hushåll börjar återbetala sina skulder kommer knappast att lösa krisen. Den enes utgift är den andres inkomst, påpekar Krugman, “så om alla samtidigt drar ner på sina utgifter, kommer inkomsterna i världen att sjunka”.

För varje enskilt hushåll eller företag är det av godo att befria sig från skulder, men det betyder inte att en minskning av den totala skuldsättningen är av goda för “ekonomin i sin helhet”. (Här erkänner alltså Krugman att det finns en motsättning mellan delen och helheten, företag och totalkapitalet – vilket ur ekonomikritiskt perspektiv bara är ett av uttrycken för kapitalets inre motsättning.)

Trots detta är Krugmans vänsterborgerliga analys precis lika enfaldig som de högerborgerliga analyserna. Han vänder ju bara på steken och säger att helheten är det enda som räknas: “skuld är pengar som vi är skyldiga oss själva“. Vad är det förrsten för “vi” som här åkallas? (Jag får känslan av att Krugman sätter likhetstecken mellan mänskligheten och kapitalismen.)

Den enes skuld är den andres tillgång. Om skuldberget växer, växer samtidigt ett lika stort tillgångsberg. Tanken är tydligen lugnande för de vänsterborgerliga ekonomerna. Men det hela är ju bara en räkneövning. Tillgångarnas värde kan inte garanteras, särskilt inte om många samtidigt vill sälja sina tillgångar – det är då vi får deflation, som får skuldberget att svälla som en jäsande deg.

Den vänsterborgerliga duon Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren har drivit tesen att Sverige inte har någon statsskuld – och syftar alltså på nettoskulden, att statens tillgångar är större än skulderna. Tesen har även formulerats i Copyriots kommentarsfält av Thomas E:

Om man räknar ihop statsskulden och de finansiella tillgångarna får man ett plus på sisådär 400 miljarder. Om man räknar in reala tillgångar, kungliga slottet, E4:an osv så blir pluset ännu större. Det låter otroligt men googla lite så får ni se.

Men vad är poängen med att ens prissätta sjukhus, slott och motorvägar om de inte är till salu? Jag skulle förstå räkneövningen om den gjordes av en nyliberal förespråkare av en nattväktarstat, som faktiskt vill sälja av alla statens tillgångar. Men för alla andra borde det vara helt irrelevant att koppla statsskulden till fantasier om de engångsintäkter som skulle ges genom nedmontering av halva statsapparaten.

För övrigt verkar det som att svenska statens minskade nettoskuld i hög grad “härstammar från värdeförändringar i statens och pensionssystemets tillgångsportföljer“, alltså aktier och obligationer som köpts av bl.a. AP-fonderna, vars börsvärde sedan har ökat.
Menar de vänsterborgerliga ekonomerna att sådana värdestegringar är ett rimligt motiv för att normalisera ett ständigt växande skuldberg? Samtidigt menar ju t.ex. Johan Ehrenberg att “farlig spekulation på finansmarknaderna” skulle vara krisens grundproblem. Men går det att tänka bort finansspekulationen ur värdet på statens nettotillgångar? Det är ju en fråga om likviditet, skriver nationalekonomen Jonas Vlachos:

Naturligtvis är dessa tillgångar inte ekvivalenta. Kontanter är exempelvis till sin natur mer likvida än aktier. Samtidigt är statens likviditetsbehov mindre än andra aktörers; man har ju trots allt en centralbank som kan rycka in om behovet blir akut. Likviditetspremien gör därför att statens Nordea-aktier sannolikt är värda mindre på marknaden i statens portfölj.

I stället för att tänka skuld i termer av balansräkningar eller av “berg”, kan den tänkas som ett nätverk av förpliktelser som håller samman det vi kallar “ekonomin”. Ju mer skuldsättningen växer, desto större bli det ömsesidiga beroendet, desto större blir riskerna som är förknippade med en kreditkris.

Ännu bättre är kanske att tänka sig skulden i tidsliga termer, som ett intecknande av framtiden. Ju större de samlade skulderna är, desto större krav har “vi” ställt på framtiden. Krediten är ju bokstavligen credo, en tro på att framtiden ska utveckla sig på visst sätt. Varje avvikelse från framtidsplanen bestraffas med allt större risker som är allt svårare att överblicka.

Paul Krugman må ha rätt i att statsskulden inte är pengar som vi lånat av “kommande generationer” – men den samlade formen av skuld innebär en försäljning av framtida handlingsutrymme till samtida spekulanter. Resultatet blir ett stärkt tvång att rätta sig efter de prognoser som gjordes.
Ett tvång som är verkligt, om än inte oöverskridligt – en annan tänkbar möjlighet är att överge tillväxttvånget genom att på global nivå avskaffa det kapitalistiska produktionssättet. Så länge inte det görs är det dock svårt att tänka sig annat än att världens samlade skuld fortsätter att eskalera i omfattning.

Nya skördetröskor har så många digitala funktioner att de är svåra att använda, skriver digital-entusiasternas husorgan Wired. Framför allt är de näst intill omöjliga för lantbrukare att meka med, anpassa och modifiera.
Det har börjat få konsekvenser för försäljningen:

”Farm auction expert Greg Peterson noted that demand for newer tractors was falling. Tellingly, the price of and demand for older tractors (without all the digital bells and whistles) has picked up. ‘There’s an increasing number of farmers placing greater value on acquiring older simpler machines that don’t require a computer to fix.’ ”
New High-Tech Farm Equipment Is a Nightmare for Farmers, (Feb 5, 2015).

Wired sätter problemet i kontexten ”open source”: programvaran som styr maskinerna borde vara möjlig att hacka, men den är inlåst, spärrad och proprietär.
Men det finns åtminstone minst två möjliga orsaker till ökad frustration och fallande efterfrågan hos den bredare målgruppen.

Är det snarare design och användbarhet – eller snarare brist på det – som är problemet för majoriteten? Även om programmet var möjligt att hacka, ska det verkligen vara nödvändigt för en bonde att också vara programmerare?

Eller är de digitala funktionerna helt enkelt inte är värda priset? Är avkastningen på investeringen marginell; vilket skapar efterfrågan på enklare, mer robust teknik?

Hur som helst är det en bra påminnelse att digital arbetsmiljö inte bara är en fråga för tjänstemannamiljöerna.

Bild: Lee Cannon: Delaware State Fair/flickr under cc-license

När jag var elva var Magnus Ugglas Den döende dandyn det hottaste vaxet i stan. Vi spelade den på roliga timmen tills en mycket rödkindad mellanstadielärare stängde av och skällde ut oss för att vi skrattade. Bland låtar om fula gubbar som med den enklaste teknik kan få fjäder på sin skinnspik (”Fula gubbar”), Saigons röda ros och herpes på sin nos (”Passionsfrukt”), otrohetsaffärer som slutar med att prasslet blev på smällen och ”frun blev med djur” (”Staffans matematik”) samt uppmaningen att rulla bort kärringen och skaffa ny (”Mattläggar-Oves hjulsång”) hittar vi också ”Rumpnissar”:

Han är en reko gay, en gummiboss,
en nätt förgätmigej, Kapten Mykonos
Hans vän är arab
Han säger: ”Ställ dig som en Saab!
Så kör vi åh-åh-åh-åh
Kom killar och sitt opp!”

Det är en fascinerande text. Porträttet av Läder-Kent hamnar bredvid skivans andra karikatyrer av gubbsjuke Disco-Kaj, sure servitören Erling och den töntige hårdrockaren Joey Killer/Roine Blom. Det är lätt att se Ugglas text som något homofob.

Samtidigt: skivtiteln och omslaget refererade till en tavla av den förmodat bisexuelle Nils Dardel, föreställande den förmodat bisexuelle Gösta Ekman d.ä. och deras förmodat bisexuella kompisar i teatrala gester. Tavlan från 1918 var då och har sedan dess haft ikonisk status i en föraktad och beundrad kosmopolitisk liberal queerkultur.

Samtidigt: 1986 omnämndes homosexualitet bara i mainstreamkultur som något som orsakade hiv. Uggla visade sig vara väl insatt i en undanskymd och åsidosatt kultur: han droppar homomagasinet Revolt, gayparadiset Mykonos och transgruppen After Dark.

Den enda som ens antytt att den där världen fanns innan var Jacob Dahlin: hans Jacobs stege var en trojansk böghäst i ett tokstraight normmedia. Det sades aldrig rakt ut, men allting som hände i stegen var ju bögkodat: ryska primadonnor med risiga frisyrer, After Dark åter igen, Alexander Bard i transtramsprojektet Barbie, Diana Ross, kitsch och skumpa, opera och boor.

Samtidigt: även Uggla kom till studion när Dahlin kallade. 21 november 1987 stod han i studion dressad som Östermalmsmadame och sjöng Karl Gerhards ”Katt bland hermelinerna”. Mycket queerare än så blir det inte.

Och går vi sen bakåt i tiden, till Ugglas debut Om Bobbo Viking (1974), så rör vi oss verkligen i ett gränsöverskridande könslandskap. Kraftigt Bowie-inspirerad skapade Uggla sin egen Ziggy Stardust, Bobbo Viking: ”Bowie fann han, använder henna/ glitter i pannan, flickans stämma”. Iförd ”omelott” styr han vägen mot nästa bar.

Jag bildgooglade omelott. Det här var det första jag hittade:

Uggla fortsatte att visa sig väl förtrogen med den nattliga skugglika queervärlden. På prettoplattan Livets teater (1975) gör han sitt eget Karl Gerhard-svep över det manierade Östermalm. ”Två små primadonnor” flänger runt på tesalonger i ”bästa frack, skor av lack och chapeau-claque”.

På plastpunkplattan Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt (1977) så gjorde han just Karl Gerhard i pubrocktappning, tillika en av KG:s mest queera kupletter. ”Jazzgossen” har ”tusch på sina ögonlock” och ”på sitt lilla bakverk frossar”.

Och på Vittring-plattan (1978) översatte han ett gammalt Phil Spector-spår, skrivet för flickgrupp och mest känt genom The Crystals. ”Then he kissed me” blev ”Åh, han kysste mej”:

Han bjöd mig en soffa av zebraskinn
och hällde upp ett dricksglas fullt med gin
Jag smalt när han böjde sig mot mej och kysste mig
Nog hade jag blivit kysst,
men aldrig så förut,
jag skrek i hans öra:
”Låt det aldrig ta slut!”
Han ursäktade sig
att han hade burit sig så illa åt
Men vad fan gjorde det,
nu när han hade fått mej så jävla [piiiip]?

Det som jag som politiskt korrekt och medveten ung man tolkade som fördomsfulla bögpåhopp verkar aldrig på något vis ha ifrågasatts av homovärlden. Ugglas mest famösa gaybetonade insats, porträttet av mustasch-och-hästsvans-klubbägaren Kristoffer i Staffan Hildebrands G – som i gemenskap, tycker några kanske är att betrakta som en fördomsfull karikatyr. Men det långt utdragna i:et i den mäkta citerade repliken ”Det kunde han tänkt på liiiite tidigare!” måste kanske inte ses som en imitation. Det är så man pratar på Östermalm. Uggla spelade en förhöjning av sig själv. Porträttet godkändes uppenbarligen av den bisexuelle Staffan Hildebrand, som likt Uggla ansåg att det var på tiden att en osynliggjord grupp människor fick en representant på bioduken.

Men ”Bli gay” då? Uggla-låten från 1997? Hur ska den tolkas? Hävdar inte Uggla i den att folk stiger fram som homos för att få uppmärksamhet? Är inte det ett påhopp på alla dem som varje dag gömmer sig i garderoben av rädsla för att förskjutas av familjen och knackas av byns homohatare?

Ooo – bli gay!
Det skänker mycket kredd
och utan tvekan
blir man hörd och sedd
Ingen skulle våga
undra eller fråga
Neeeeeeej
Ja, det är världens grej
att bli gay

Uggla menar själv att den där texten främst riktade sig mot Efva Attling, som han av allt – eller av den här intervjun – att döma har en gammal schism med. Men helt kommer han väl inte undan: är det någon svensk artist som har flirtat med homokulturen utan att ta de stora riskerna så är det väl heterokillen som redan från början sjöng om glitter och platå och kittlade lite lagom med fraser som ”En sån som dej skulle kunna få mig att bli gay” (från Godkänd pirat live, 1981).

Fast, som det påpekas i en gammal RFSL-intervju, det var förstås inte särskilt opportunt att leka bög på sjuttiotalet. Uggla tog nog större risker än vad vi idag kan föreställa oss när han fick hela – hela! – Gröna Lund-publiken i början av åttiotalet att skråla med i ”Åh, han kysste mej”.

Så sammanfattningsvis: det mesta tyder på att Uggla snarare har fört bögrörelsens talan än varit dess häcklare. Det trodde jag faktiskt inte när jag började rota i det igår. Men jag undrar om han fortfarande kör ”Rumpnissar” på livespelningar.

The post Böguggla. appeared first on En man med ett skägg.

Confirmation bias refers to a type of selective thinking whereby one tends to notice and to look for what confirms one's beliefs, and to ignore, not look for, or undervalue the relevance of what contradicts one's beliefs.

- Skepdic: Confirmation bias

Våren 2011 dök en notis upp på eSkeptic, en digital version av Skeptic magazine. Den handlade om att de som arbetade för Grand Canyon National Park inte fick berätta hur gammal den magnifika geologiska formationen är. Folk som utsetts av Bush-regeringen skulle ha förbjudit dem att ta upp den vetenskapliga synen på en fråga som tydligen många kreationister känner starkt för.

Det är tyvärr ingen nyhet att förbluffande mängder av folk har fantastiskt svårt att hålla isär tro och vetande. Även på högsta nivå, mest överallt, även i det land där Skeptic har sin redaktion. Nyheten är därför inte så förvånande. Redaktören tog med den utan att kontrollera.

Men kontrollera var vad flera läsare gjorde. De kontaktade vederbörande myndigheter, frågade hur gammal Grand Canyon är, och fick korrekta svar i stil med några miljoner år.* Ingen som arbetade för Grand Canyon National Park hade hört talas om förbudet. Tvärtom krävdes det av dem att de gick ut med vetenskapligt baserad information, snarare än någon av de sagor som cirkulerar. Vad pågick?

Uppgiften om vetenskapsförbudet hade kommit från organisationen PEER, Public Employees for Environmental Responsibility. Redaktören ringde dess VD och frågade om källan. VD:n lyckades, faktiskt, undvika att svara på frågan tills redaktören tröttnade. Därefter mailade redaktören och bad om de uppgifter som han inte fått på telefon. Han fick ett namn vars ägare förnekade att hon var källan. Redaktören, som vid det här laget börjat arbeta upp lite humör, återvände till PEER:s VD, som nu svarade att de fått uppgiften från en källa som önskade vara anonym.

Det viktiga och värdefulla anonymitetsskyddet försvårar ofta när man ska bedöma sanningshalt. I det här fallet verkade saken ändå vara klar: Det var nys. Och det fanns en anledning.

PEER is an anti-Bush, anti-religion liberal activist watchdog group in search of demons to exorcise and dragons to slay. On one level, that's how the system works in a free society, and there are plenty of pro-Bush, pro-religion conservative activist watchdog groups who do the same thing on the other side. Maybe in a Hegelian process of thesis-antithesis-synthesis we find truth that way; at least at the level of talk radio. But journalistic standards and scholarly ethics still hold sway at all levels of discourse that matter, and to that end I believe we were duped by an activist group who at the very least exaggerated a claim and published it in order to gain notoriety for itself, or worse, simply made it up.

- Michael Shermer: How Skeptic Magazine Was Duped by an Environmental Activist Group, Huffington Post 25 maj 2011

PEER drog en vals av politiska skäl som skeptiska Skeptic gick på av skeptisk-politisk-religiösa skäl, för att sammanfatta en problematik som vi i det här landet tack och lov har ojämförbart mycket mindre av. Enklare uttryckt: Skeptikern hörde något som stämde överens med hans världsbild; något som han praktiskt taget redan visste. Därför behövde han inte dubbelkolla det. Det lät ju så sant.


* Åldern på Grand Canyon är levande vetenskap, den diskuteras fortfarande och olika uppgifter cirkulerar. Uppgiften som gällde 2011 var 6 miljoner år. Den siffra som står på Wikipedia just precis nu när jag kollade och som förekom även 2011 är 17 miljoner år. I vilket fall är det väldigt ungt för att vara geologi, men väldigt väldigt mycket äldre än någon biblisk flod.

via Cincinnati's WCPO9.

Jag skriver i dagens Expressen om att det skulle behövas en motsvarighet till tidskriften Expo, inriktad på att kartlägga salafismen – den rörelse som omfattar bl.a. Isis, al-Shabaab, Boko Haram och som även har motiverat dem som begått senaste årets terrordåd mot slumpvis valda judar i Europa.

Det ska väl tilläggas att just Expo faktiskt har granskat al-Shabaabs nätverk i Sverige. Men det som krävs är en kontinuerlig kartläggning av expertjournalister som kan sätta fenomenet i sitt lokala och globala sammanhang.

Jag vill ställa detta förslag i opposition till kraven på att överlåta granskningen åt säkerhetspolisen och att utöka övervakningsstaten. Poängen med journalistisk granskning är att den inte är hemlig, utan tvärtom folkbildande på ett sätt som möjliggör ett antifascistiskt motstånd mot salafisterna. Därtill rör det sig om olika avgränsningar av objektet.

Säkerhetspolisen har till uppdrag att granska det som kallas för “våldsbejakande islamism“. Det innebär i teorin att de inte får granska alla aktörer som torgför den salafistiska ideologin, utan bara dem som manar till våldshandlingar. Det är inte tillräckligt.
Jämför med hur Expo granskar även de grupper som sprider rasism, på nätet och i parlamenten, oavsett om de begår kriminella handlingar eller ej. Poängen är ju att denna rasism i förlängningen bidrar till att trigga våldshandlingar. Samma sak borde gälla för den granskning av salafismen som borde komma till stånd.

Men så länge landets politiker vill fortsätta Sveriges militära samarbete med Saudiarabien, kommer de inte vilja ha en granskning av detta slag. Den kommer nämligen att leda rakt in i den saudiska statsapparaten.

(Förresten: vet ni vilket parti i riksdagen som är allra mest entuastiska förespråkare för vapenexport till Saudiarabien? Sverigedemokraterna!)

“I don’t want everything I fucking see to be a stream of deliberately random shit pre-programmed to go viral.”—Drew Magary at Jalopnik.

På onsdagar skriver jag krönikor i gratistidningen City, Sydsvenskans gatuedition. De krönikorna brukar jag hänvisa till via sociala medier. När detta skrivs har City inte hunnit lägga upp texten själva, och jag tycker det är lite angeläget att texten blir tillgänglig för en större publik asap.

Nå, Faste Håårdh på Privatpolis AB, var det rimligt att en av era ordningsvakter satte sig på en nioårig pojke?
– Han hade tjyvåkt på tåget, vilket ju gör honom till ett kriminellt element. Det kan till och med ha varit så att han gjort det förut, vilket gör honom till återfallsförbrytare. Har det skett vid upprepade tillfällen så pratar vi faktiskt om en serieskurk.

Frågan kvarstår: var det en rimlig mängd våld från ordningsvaktens sida?
– Man får givetvis inte använda mer våld än vad man får använda. Men ibland behövs så mycket våld som behövs. Men man får naturligtvis bara vara exakt så våldsam som våldsamheten kräver. Men vi accepterar inte att någon använder mer våld än vi accepterar.

På filmen ser man bland annat hur vakten dunkar pojkens huvud mot golvet …
– Ja, och det ser inte så trevligt ut. Men filmen kan vara manipulerad. Någon kan ha lagt på ljudet från den panikslagne pojken i efterhand. Och datoranimerat in den handskbeklädda handen för hans mun. Det kan också vara så att någon har vänt på filmen och att det egentligen är nioåringen som sitter på vår anställde väktare.

Lage Långh-Ahrm, polisens presstalesman, ni lade först ner er utredning mot ordningsvakten?

– Jo, men nu har vi ju tagit tillbaka den! Nu utreder vi så det står härliga till! Herrejistanes vad vi utreder! Jag har knappt tid att prata med dig nu så mycket som vi utreder.

Men varför lade ni ner den från början?
– Det spelar väl ingen roll, vi har ju tagit upp den igen nu. Nu lovar vi att utreda. Lovar! Utan ljugekors!

Men först såg ni en film som föreställer en nittiokilos väktare som sitter på en nioåring och dunkar hans huvud mot golvet – och valde ändå att lägga ner?
– Jo, men då visste vi väl inte att det skulle bli sånt himla ståhej. Om vi skulle utreda varje gång nån ordningsvakt hade brukat övervåld så skulle vi ju ald… Som sagt: vi ska ju utreda så sluta tjata!

The post Citykrönika 150212: Nittio kilo vs nio år. appeared first on En man med ett skägg.

Debuting during Palm Springs Modernism Week 2015 (a 10-day cultural event celebrating mid-century modern design, architecture, fashion and culture), photography exhibition "Midnight Modern" captures the sublime essence of lunar illumination. Melbourne......
Continue Reading...

Jag tänkte på det för första gången när jag såg JJ Abrahms film Super 8. Sen funderade jag en del på det när Simon Stålenhags bilder, de som senare blev Ur varselklotet, började cirkulera. Och sedan jag såg trailern till Turbo kid för några veckor sedan så har jag inte kunnat sluta grubbla på det. Tre är en trend, så att säga.

Det verkar nämligen som att vi har fått en ny sorts nostalig på halsen.

Vanlig nostalgi handlar, i den här kontexten, om att återuppleva sin barndom eller annan förfluten period man har varma känslor för. Det kan göras på många olika sätt i konsten; från att försöka skildra den period man växte upp i, till att ta företeelser från en period och göra om dem i modern tappning. Det förra manéret har gett oss otaliga barndomsskildringar, från Mitt liv som hund till Stay by me, och det senare en uppsjö remakes och filmer om 80-talsleksaker.

Nu börjar vi se en förändring i hur nostalgin tar sig uttryck. I såväl Ur varselklotet, Turbo kid och Super 8 blir nostalgin inte en skildring av en tidsperiod, inte heller berättelse om en leksak från tidsperioden, utan ett försök att gestalta hur det kändes när man lekte som liten.

Super 8 är i princip vad man fantiserade om med sina polare efter man sett ET; Kid turbo skulle lika gärna kunna vara vad jag och mina kompisar lekte efter vi kollat på Mad Max 2; och Ur varselklotet är mer eller mindre uttalat ett försök att fånga den sense of wonder som så lätt uppstod när man var ute och latjade.

Även i en bok som Låt den rätte komma in kan man se det här – notera till exempel hur central lekplatsen är för handlingen.

Det nya är egentligen inte att återskapa sin barndoms lekar – det är till exempel välkänt att Shigeru Miyamoto inspirerades av sina ungdomsminnen från landet utanför Kyoto när han skapade Zelda – utan att hälla in dem i sin barndomsmiljö. Som om Zelda hade utspelat sig i 60-talets Japan istället för Hyrule.

Jag ser denna trend, om man kan kalla den så, som en reaktion på ett allt mer rigidt förhållningssätt till nostalgi, främst karaktäriserad av en hjord av formulaiska nytolkningar av gamla tv-serier, filmer, prylar och serier som sakta men säkert gjort det svårare för oss att få den där nostalgiska kicken. Det som då finns kvar är själva fantasin; tankarna och känslorna som inte är knutna till ett specifikt leksaksfranchise eller en viss plats, utan fristående entiteter inspirerade av dem.

Inte He-Man, utan alla galna infall man fick när man lekte med sina “gubbar”.

I have only two major urban regrets: that I'll never get to see Portsmouth's Tricorn Centre, and that I'll never get to see Hong Kong's Kowloon Walled City. These structures, in most ways exact opposites, share only the qualities of having been demolished, and of once having contained a surprising range of activity.

The Tricorn Centre, designed by Rodney Gordon and built in 1966, stood in its gray concrete glory as perhaps England's most striking work of Brutalist architecture. Kowloon Walled City, designed by nobody in particular and built bit by improvised bit since the mid-1940s, stood as the densest place on Earth, with 3,250,000 inhabitants per square mile. (Manhattan, for reference, has under 67,000 per square mile.)

Essentially an informal settlement effectively controlled by neither Britain nor China, Kowloon Walled City took the shape of 300 both unregulated and irregular tower blocks mashed up into a kind of single unit, chockablock with residences, shops, opium dens, unlicensed dentists, and the stuff of 30,000 to 50,000 more or less normal lives, each one added to the accretion wherever it could fit. It fell to the wrecking ball in the early 1990s, but many memories of the lives lived within remain. City of Imagination, the short Wall Street Journal documentary at the top, draws upon them to reflect on the reality of this unprecedented and irreproducible urban environment.

Just as Kowloon Walled City went down, Ian Lambot and Greg Girard published City of Darkness, an extensive photographic and textual examination of the place in its final years. More recently, they pulled in £84,817 with a Kickstarter drive to produce City of Darkness Revisited, an update to the original book that expands on the story and corrects "the many urban legends that forever swirl around this extraordinary community."

But for every tall tale cut down, the legacy of a place like Kowloon Walled City inevitably grows two or three new ones. Hence its extremely, almost unfathomably real environment's popularity as a virtual one in works from William Gibson's Bridge trilogy to the video game Call of Duty Black Ops. It even served as the model for a Japanese arcade previously featured here on Boing Boing. When will they do the same for the poor old Tricorn?

Idag öppnar forskningscentrat Openlab i nya lokaler vid KTH. Openlab är både ett forskningscenter och en designstudio som samlar människor från olika discipliner för att tillsammans lösa dagens samhällsutmaningar. Det kan vara utmaningar allt från hur vår stadsplanering behöver anpassas för nya behov eller hur samhället behöver anpassas för att möta vår åldrande befolkning. Bakom Openlap står Karolinska Institutet, KTH, Stockholms universitet och Södertörns högskola.

Förutom finfina lokaler för möten och workshops och Open Café så finns också prototypverkstaden MAKE för att snabbt levandegöra de idéer som arbetas fram. I takt med att fler och fler får upp ögonen för hur viktigt det är att bygga tidiga prototyper och att testa de lösningar som designas så dyker det upp verkstäder och hårdvarulabb runt om i Stockholm. Här finns ett antal kontorsplatser som är tillgängliga för alla som jobbar inom samma område som Openlab.

Runt om i huset på Valhallavägen 79 så kommer det att ges kurser och hållas seminarier kring ämnen som är relevanta i arbetet, exempelvis designmetodik och olika typer av prototypbyggande. Under invigningen i eftermiddag behandlas teman som sparsam innovation (frugal innovation) och design och syntetisk biologi av namnkunniga gäster, så om du har en ledig stund så bör du titta förbi.

För Ziggy är det relevant att vara med i OpenLabs familj för att vi verkar i ett samhälle där det inte bara är digital innovation som behövs för att skapa de förändringar som behövs framöver. Alla måste delta i arbetet med att hitta lösningar på våra gemensamma problem, och vi tycker så klart att design är ett fantastiskt sätt att göra det på.

IDG har publicerat en längre text med video och bilder från Openlab här.

Techdirt on why Sriracha's CEO David Tran is thrilled to not have trademarked his famous hot sauce.

From Techdirt:

Well, because he's too busy being the "gold standard" of the thing you're trying to get it on using his brand's name. This means that Tobasco, in this case, is advertising Tran's product for him, all the more so when his is admittedly the best around. How is Simmons not getting this? And the best part of this is that the USPTO has already issued several decisions stating that the single word "sriracha" on its own is now too generic for any of these pretenders to trademark for themselves. Chalk up another victory for Tran, who allowed the use of his brand name so widely that he's effectively protected against someone trying to come along and lock it up.

Brian Eno launched Obscure Records in 1975, and released 10 albums on the label, including his own, Discreet Music. The label closed in 1978. Ubuweb has links to all ten albums.

Obscure Records (1975-78)

• Obscure No. 1: The Sinking of the Titanic – Gavin Bryars (1975)
• Obscure No. 2: Ensemble Pieces – Christopher Hobbs, John Adams, Gavin Bryars (1975)
• Obscure No. 3: Discreet Music – Brian Eno (1975)
• Obscure No. 4: New and Rediscovered Musical Instruments – Max Eastley, David Toop (1975)
• Obscure No. 5: Voices and Instruments – Jan Steele, John Cage (1976)
• Obscure No. 6: Decay Music – Michael Nyman (1976)
• Obscure No. 7: Music from the Penguin Café – Members of the Penguin Café Orchestra (1976)
• Obscure No. 8: Machine Music – John White, Gavin Bryars (1978)
• Obscure No. 9: Irma – an opera by Tom Phillips, music by Gavin Bryars, libretto by Fred Orton (1978)
• Obscure No. 10: The Pavilion of Dreams – Harold Budd (1978)

Ten albums were issued in the series. Most have detailed liner notes on their back covers, analyzing the compositions and providing a biography of the composer, in a format typical of classical music albums, and much of the material can be regarded as 20th century classical music. The label provided a venue for experimental music, and its association with Eno gave increased public exposure to its composers and musicians.

[via]

As a Product Manager (PM) I´m responsible for the Aftonbladet.se as a product, the user and customer experience. I have a lot of  responsibility but not a lot authority…

As a PM, I have to talk with a  lot of stakeholders that all have a great interest  in the development of the product. These stakeholders are a great asset for me and together we create the way forward. My biggest challenge is to get everybody to pull in the same direction, in order to create the best product possible for our users and customers. If you tell me, that means a lot of bureaucracy and budget tweaking, you will be disappointed. I´m not a spreadsheet ninja and I have no intention in becoming one, simply because I do not think spreadsheets will help us creating the best products. I know that passion is fundamental to creativity. Passion is what makes someone to run the extra mile. I have a very clear KPI, that is how many people comes to me and say:

“wouldn’t it be cool if…”

Interactions such as that give me an indication of the culture and atmosphere in my teams.

My focus as a PM  is to point out the road forward, inspire everyone to work on the biggest challenges we face, and enable everybody to do the best work they possibly can. Technology enables us to jump dimensions in creating a better experience, that is why I love it so much.

We needs to minimize short-term, “firefighting” measures, and instead focus on preventing the fires, with modern kick-ass technology, long-term visions on how to develop our business, and a deep understanding of our users and customers.

Process

With process you can create a routine, and in a routine many people find comfort. Process, if done right, also facilitates communication, giving us more time for creating great stuff.

However there is always a risk of becoming too dependent on a comfy and cosy process: that will take away the focus of solving problems. When someone says to me:

“We did all the right things, shame that it did not work…”

I know that the process has taken the place of the product as the most important thing. This is pretty much what IBM did with the epic RUP #fail.

In the agile manifesto the first point is:

Individuals and interactions over processes and tools

I think that point  is the most important one of them all. The process itself will not solve the problems, it should not be a religion, it is just there to make things easier. The process  should simply be a minimal set of rules that enable teams to solve the right problems.

Content in this case is the work being done in the development teams.

The team

Software development is a team sport and you’d better be a team player to be successful.

Neither managers or the stockholders should micromanage a team, the team needs to have the freedom of working, that´s how a product becomes successful. Managers should only really provide bigger, more interesting problems for the team to work on.

Working in a team where it feels important to deliver great things, and where everything needed to do so is available is an amazing feeling. That is the environment a PM should strive to create, together with the team.

Many people stress the importance of ideas: my view is that they are important, but they are just a seed. And anyone can come up with an idea, the hard bit is the execution. That requires craftsmanship, very hard work, passion, dedication and perseverance.

The idea that someone talked about in the beginning of the journey will always develop into something else that is much better along the way. It is impossible to see the end of the road when you start the trip. And a team with a variety of skills, backgrounds, preferences, gender identities and ages will bring the best results is a strongly held belief of mine.