Pelle Sten

YIMBY har lämnat in ett yttrande om Södermalm - Persikan 5.
Du kan läsa vårt yttrande som PDF här.
Plandokumenten kan läsas här.

 

Allmänt

YIMBY ser mycket positivt på att området utvecklas och omformas från bussdepå till ett nytt område med ambitionen att bli en ny del av Stockholms inner- och blandstad. Ur många aspekter är planförslaget en fullgod implementation av Promenadstaden och har just de kvaliteter YIMBY brukar efterlysa: Högt exploateringstal (2,6), rutnätsstruktur med slutna kvarter, lokaler i bottenplanet samt relativt lågt p-tal (0,42). Förslaget har även en ambition att skapa arkitektonisk variation, vilket vi ser som mycket lovvärt.

Bebyggelse

Marken är anvisad till nio olika byggherrar, och enligt planförslaget borgar det för god variation i arkitektur inom området. Vi håller med om att det är mycket bättre än den traditionella principen att bara ha en enda byggherre, men skulle gärna se att staden gick ett steg längre och blickade tillbaka på principerna som styrde byggandet när den idag oerhört populära stenstaden byggdes runt förra sekelskiftet.



Vi rekommenderar framför allt att man överger principen om stadsplan och byggnadsplan (för att använda två gamla uttryck) i samma dokument att beslutas vid samma tillfälle, med politiska beslut om vem som ska bygga vad. Förfarandet befäster monopoliseringen inom svenskt byggande, en monopolisering som bidrar starkt till att göra byggandet dyrt och det byggda enformigt och tråkigt.

Bättre är att först besluta om stadsplan och tomter och sedan upplåta dessa tomter till den som önskar bebygga dem, inom ramen för generella bestämmelser. Det ökar konkurrensen, och skapar en mer omväxlande stad. Det minskar också arbetsbelastningen på Stadsbyggnadskontoret och ökar möjligheten för detta att ägna sig åt sin kärnverksamhet - att planera nya byggbara tomter och ny infrastruktur - något det uppenbarligen inte hinner med idag. 



Vi förordar också en småskaligare fastighetsindelning för att öka variationen och ge mindre byggherrar en chans. Det nordöstra kvarteret avses få en fasad som simulerar smalare byggnader, vilket är ett acceptabelt substitut, men det bästa är givetvis att uppföra verkliga hus. Mindre acceptabel är den över 100 meter breda fasaden på det sydöstra kvarteret mot Tegelviksgatan. Fasadbredder på över 50 meter är ett säkert recept på motsatsen till det varierade fasaduttryck som planen eftersträvar, och av plankartan framgår att åtta av husen avses få en bredd som är större än så.

Vi vill också sätta ett frågetecken för de öppna portikerna in mot gårdarna, den sista resten av förortstänkandets öppna kvarterstruktur. Att lämna en glipa in mot innergården minskar den upplevda tryggheten, inte minst för den förälder som vill låta sina barn leka där, och gör den mer bullerutsatt. Några av husen avses också få förgårdar men av illustrationerna att döma tar de bara upp minimalt med gatuutrymme och får därför anses som acceptabla, speciellt om de kompenseras med den överhängande utbyggnad åt gårdssidan som föreslås. 


Sen och nu

"Accenterna" på utvalda platser i form av några extravåningar har vi inga invändningar mot, och vi vill understryka vikten av att utforma dem på ett sätt som ger den nya stadsdelen en karaktäristisk siluett. Förslagets sneda tak är ett steg på vägen men vi rekommenderar att det ses över för att åstadkomma något mer unikt.

I planförslaget framhålls det som en fördel att stadssiluetten "inte påverkas i någon större omfattning" men vi menar att ett tillskott till skylinen inte i sig är något negativt. I förslaget nämns "stadssiluettens begränsade höjd" som något som bör bevaras men i närområdet finns redan ett flertal byggnader som når en högre höjd: "Pennhusen" på Danviksklippan, tornet på Sofiaskolan, bebyggelsen på Erstaberget, Åsöberget och Bondegatans krön m fl, och i fonden syns Skattehuset, Sofiakyrkan, Erstakyrkan, Globen, höghusen i Hammarby Sjöstad och Folksamhuset.

Gatustruktur

Det är positivt att området tillförs en ny park i form av Persikoparken. Vi skulle gärna se att dess funktion som naturlig förbindelse mellan Mandelparken och Vitabergsparken stärks genom att "flyglarna" tas bort så att det skapas ett tydligt sammankopplande och genomgående gångstråk.

Promenadgatan genom området (Persikogatan) är ett i grunden positivt initiativ men vi bör lära oss av erfarenheterna från Södra stationsområdet. Planen måste ställa mycket tydliga krav på lokaler i bottenplanen ut mot detta stråk, annars riskerar det att bli ett "dött" och otryggt stråk, på samma sätt som vi har sett i Södra stationsområdet.

Stadsplanen. Notera avbrottet i slutet av Bondegatan

Det enskilt största problemet med planen som vi ser det är att Bondegatan inte kopplas samman med sin naturliga slutpunkt Tegelviksgatan. Här försvinner en möjlighet till sammanhang i Promenadstadens mening, och området förblir en barriär helt i onödan.

Argumentet som anförs är att lutningen på ca 9 % gör dragningen olämplig ur tillgänglighetssynpunkt, vilket ytligt sett låter rimligt, men alternativet är nu att inte bygga någon trappfri förbindelse alls, en lösning som varken gynnar rörelsehindrade eller andra. Gator med likartad lutning finns i närområdet (t ex Skånegatan mellan Renstiernas och Borgmästargatan) och den som inte klarar lutningen behöver bara ta parallellgatan, i det här fallet gatan med arbetsnamnet Norra gatan, som även i planförslaget tjänar som tillgänglighetsanpassad förbindelse.

Vi förordar starkt att sexmetersstupet bryggas över och att gatan blir en del av gatunätverket på östra Södermalm snarare än ännu en död stump som ingenstans leder.

YIMBY Stockholm om: yttrande, södermalm, persikan, stadsplan, tegelviksgatan, bondegatan, promenadstaden

Bloggar om: yttrande, södermalm, persikan, stadsplan, tegelviksgatan, bondegatan, promenadstaden

It’s now been over three decades since cyberpunk first exploded, and in that time we’ve seen gorgeous movies, read fascinating books, and seen dozens of offshoots like steampunk (and my new favorite, deco punk) develop. Here are the 21 cyberpunk books you absolutely must read.

The Stars My Destination, by Alfred Bester

This 1956 novel, originally serialized in four parts in Galaxy magazine, predates the cyberpunk movement by more than twenty years, but nonetheless serves as one of its more important ancestors. With its bleak future, cybernetic body modification and evil megacorporations, The Stars My Destination set up a number of themes that became central to later cyberpunk works.

---

Do Androids Dream of Electric Sheep?, by Philip K. Dick

The source material for Blade Runner, which has been inspiring cyberpunk movies and visuals for more than three decades, Do Androids Dream of Electric Sheep is set in a near future (a near future that’s changed, actually, since the book’s publication: originally 1992, later editions set it in 2021) where bounty hunter Rick Deckard hunts fugitive androids. Although it’s less cyberpunk than Blade Runner, Do Androids Dream of Electric Sheep? is still an important forerunner.

---

The Girl Who Was Plugged In, by James Tiptree, Jr.

In this Hugo-award winning 1973 novella, corporations are king and computers allow people to control artificially grown bodies. When deformed seventeen-year-old Philadelphia Burke is chosen to be a “Remote,” she’s given control of a perfect, beautiful fifteen-year-old body named Delphi, and, as Delphi, immediately becomes a celebrity. The Girl Who Was Plugged In is essential reading, both for people interested in cyberpunk and for those interested in discussions about gender and the female body (relevant: James Tiptree, Jr. is the pen name of Alice Sheldon).

---

Software, by Rudy Rucker

The first book in the Ware Tetralogy, this 1982 novel is part of the first wave of the actual cyberpunk movement. Cobb Anderson is a poor, aging, ex-computer scientist who, many years ago, tried to give robots free will. Now they’ve offered to give him immortality, but, of course, how robots view immortality is a little different than what we may be used to.

---

Akira, by Katsuhiro Otomo

This hugely influential manga is set in post-apocalyptic Neo-Tokyo, where gangs fight for power, terrorists attack the government, and some people possess psychic abilities. Akira was also adapted into a cyberpunky and much beloved animated film version, and a live action version has been percolating in Hollywood for over a decade (the latest news is that Marco J. Ramirez, who will be the co-showrunner of Daredevil season 2, is writing the script.)

---

Neuromancer, by William Gibson

Henry Dorsett Case used to be a hacker, before his employer caught him stealing and he was dosed with a drug that made him incapable of accessing the global computer network. Now a mysterious person needs his hacking skills, and promises him a cure in return. The book that defined the sub-genre, this 1984 novel is likely the most essential of the books on this list (it was also the first winner of the science fiction triple crown, taking the Nebula, the Hugo, and the Philip K. Dick Award).

Gibson is, of course, responsible for any number of influential cyberpunk novels, including the rest of the Sprawl Trilogy (of which Neuromancer is the first), the Bridge Trilogy, and the short story collection Burning Chrome.

---

Frontera, by Lewis Shiner

Also written in 1984, this debut novel from Lewis Shiner is set in a world controlled by corporations, one of which decides to send an expedition to a lost Martian colony to discover and gain ownership of a crucial secret. Corporate control, body augmentation, and other cyberpunk themes blend with golden age elements.

---

Eclipse, by John Shirley

John Shirley is another writer usually grouped with foundational cyberpunk authors like Gibson, Bruce Sterling, Rucker, and Shiner. Eclipse, the first book in the A Song Called Youth trilogy, is set in a dystopian near future, but with an extra-punky twist. After the Third World War, a multinational police force has taken control, leaving only rock classicist Rick Rickenharp and the rebel group New Resistance to fight back.

---

The Glass Hammer, by K. W. Jeter

Following a “sprinter” who runs computer chips to the black market and becomes the focus of a new religion, The Glass Hammer is perhaps slightly less famous than many of its cyberpunk comrades. Nonetheless, it’s an early and important work from Jeter, who also includes writing three Blade Runner sequels and coining the phrase “Steampunk”among his accomplishments.

---

Schismatrix, by Bruce Sterling

Written in 1985, Schismatrix is set amidst a struggle between the Mechanists, a group who believe in cybernetic body modification, and the Shapers, who believe that modifications should be accomplished through genetics and mental training. A classic and important early work from a foundational author.

---

Mirrorshades: The Cyberpunk Anthology, edited by Bruce Sterling

Another defining work, Mirrorshades (1986) is a collection of short stories from early and influential cyberpunk authors, including Gibson, Pat Cadigan, Rucker, Greg Bear, Shiner, Shirley, and several more.

---

Metrophage, by Richard Kadrey

Recently reissued in a deluxe new edition, this dystopian novel by the author of the Sandman Slim series takes place in late 21st-century Los Angeles, where the rich live in unimaginable luxury and everybody else lives in a wasteland of misery. And a small-time drug dealer discovers a strange new plague, and gets drawn into the secret warfare between huge economic blocs.

---

The Ghost in the Shell, by Masamune Shirow

First published in 1989, The Ghost in the Shell has spawned a ton of iconic cyberpunk artwork, several films (including a live action version scheduled for release in 2017), television shows and even video games. Set in a near future world where people have “cyberbrains” that allow them to interface directly with networks, the manga follows Public Security Section 9, a counter-cyberterrorism organization made up of members specializing in cyber warfare.

---

Synners, by Pat Cadigan

This book won the Arthur C. Clarke Award and was shortlisted for the Nebula. Cadigan creates a lively, bizarre vision of a world of pervasive brain implants—where the line between the virtual and the “real” is thinner than ever—and populates it with hackers, music-video makers, and rebels. What happens when brain sockets have unexpected consequences?

---

Snow Crash, by Neal Stephenson

This delightful and hugely influential 1992 novel manages to combine Sumerian mythology with cyberpunk elements to create something new and incredibly fun. Set in the near future, Hiro Protagonist is a pizza delivery guy (in a world where pizza delivery is under Mafia control), but he’s also a hacker and the self-proclaimed greatest swordfighter in the world. When he comes upon a drug, Snow Crash, which is experienced both in the virtual-reality Metaverse and the real world, he decides to investigate and embarks on a truly wild journey.

---

Trouble and Her Friends, by Melissa Scott

Trouble is semi-retired from being a hacker, in a dystopian future where the frontier of cyberspace is being civilized by the forces of law and order—until someone starts impersonating Trouble online, and she has to take matters into her own hands. This is basically a Wild West thriller, set in cyberspace.

---

Diaspora, by Greg Egan

Written in 1997, Diaspora is set in 2975, by which time humanity has diverged into three different groups: the fleshers, who are biological, the gleisner robots, who are software-based individuals located in artificial bodies, and the citizens, software without bodies who comprise most of the population. The book follows Yatima, a newborn citizen who meets a flesher colony and, when disaster strikes, must try to rescue the species.

---

Transmetropolitan, by Warren Ellis and Darick Robertson

This awesome cyberpunk comic book series (1997-2002) is set sometime in the 23rd century and follows the infamous gonzo journalist Spider Jerusalem as he fights corruption, exposes politicians and generally gets into trouble in the filthy, hedonistic City. A must read in cyberpunk and transhumanism.

---

Altered Carbon, by Richard Morgan

The first in the series of Takeshi Kovacs novels, in which cyberpunk’s noir tendencies are taken to their most brutal extreme. In the 25th century, the rich never have to die—they just upload their brains to cyberspace and then download them into a new body. But when someone hires Kovacs to solve a murder, except that he winds up uncovering a huge conspiracy.

---

Down and Out in the Magic Kingdom, by Cory Doctorow

Most cyberpunk novels feature a nightmarish world of corporate control and extreme wealth disparities—but Doctorow’s groundbreaking book was part of a move to link cyberpunk tropes to a post-scarcity world. So in Doctorow’s future, there’s no more wealth or poverty, and the only scarce resource is social capital, or “whuffie.” Which doesn’t mean you can’t still be broke.

---

Accelerando, by Charles Stross

This 2005 novel of connected short stories follows three generations of one family as they approach and then pass the technological singularity. Widely praised upon its release, Accelerando won the 2006 Locus (along with the 2010 Estonian SF Award for Best Translated Novel, which I think we can all agree is awesome).

This entry passed through the Full-Text RSS service - if this is your content and you're reading it on someone else's site, please read the FAQ at fivefilters.org/content-only/faq.php#publishers.

Jag tänker på döden och slemmon. Det är nästan alltid så att etik och estetik går hand i hand. Om något är vulgärt och fult är det i regel ont. (Nazisternas designprogram är så att säga undantaget som bekräftar den här regeln.)

Jag är dålig på modern mainstreammusik men Zara Larsson verkar poppis.

Hon trädde även en kondom på benet, som en knästrumpa, för att dissa snubbar som klagar på att deras kukstorlek skulle utgöra ett hinder för safe sex. Onekligen roligt. Zara är sjutton år gammal. Det hindrar inte gubbar att näthata, såklart. Så låt oss bara för ett ögonblick kolla på gubbarna som tycker det är okej att kasta skit på en sjuttonåring.

Först ut är en 48-årig farbror som heter Mats Söderlund och uppträder under namnet Günther. Han menar att Zara är en fjortisbrud som inte har hits och att hon borde komma tillbaka om tio år när hon har erfarenhet och perspektiv på livet. Alltså, det är inte direkt Bob Dylan som snackar här. Det är Mats. Han har en smal mustasch och åker runt i köpcentrum och mimar. Estetiken är som en bajskorv – liksom etiken.

När man tror man nått botten kommer Sebastian Larsson glidande med långt hår och långfingret kaxigt i luften. Plötsligt framstår Mats-Günther som Sartre. Den kommersiella radiostationen han jobbar på har gett honom artistnamnet Sheriffen eftersom det låter fränt.

På Bandit (superfränt namn!) som kanalen heter finns en sida där Sebastian beskriver sig själv. Han gillar livet, inredning, blind-date’s (sic, brorsan, sic), sena nätter, hockey och gambling. Hans favorit-uttryck (again: sic) är ”Tjena smulan” och hans favoritkäk är Oxfilépasta a’la (sic) sheriff (recept: oxfilé, pasta, champinjoner, lök, vitlök, köttbuljong, pizzakrydda/basilika och grädde) det vill säga den lyxiga pastarätten på valfri pizzeria i en hopplös omgivning där inget hus har bergvärme utan använder kasserade drömmar som energi.

TJENA SMULAN

Han tyckte att någon borde misshandla Zara. (OBS! Han sa det med glimten i ögat.) Hans arbetsgivare MTG Radio tycker det är okej. Bandit är ju en frän kanal. Höhöhö.

Estetik: Kitsch/glam/röv
Etik: Här blir det svårt eftersom dumheten gör bilden mer komplex. Men som Oscar Wilde konstaterade så är dumhet ondska.

MTG Radio beskriver Bandit-lyssnarna så här: Våra lyssnare är intresserade av äventyrssport, motorbåt, bild och ljud, utförsåkning samt att besöka sportevenemang. De startar gärna eget företag, provar nya saker och är karriärsmedvetna. Mer precist än så kan man knappast definiera engelskans douche bag. 67% av lyssnarna är män och 33% är kvinnor. Det verkar ärligt talat helt sjukt att det skulle finnas så många kvinnor som utsätter sig för det här.

Så vem kommer någon att minnas om trettio år? Mats, Sebastian eller Zara? Skriv ditt svar på en skitstor tunna med en blandning av konstgödsel och diesel och buda den till MTG Radio.

Märk din tunna med ”Glimten i ögat”.

I ett samarbetsprojekt värt 35 miljoner kronor ska forskare vid Umeå universitet tillsammans med externa samarbetspartners utveckla teknik för att göra storskaliga 3d-utskrifter av cellulosabaserade material. Målet är att göra utskrifter av hus.

Projektet har sin bas på Sliperiet vid Konstnärligt campus vid Umeå universitet. Ett av målen i projektet är att ta fram cellulosabaserade material för 3d-utskrifter i stor skala, vilket kan handla om allt från att skriva ut fönsterlister och dörrar, till väggar och slutligen hela hus.

– Tanken med projektet är att vi ska utveckla teknik som kan användas till att förstärka tillverkningsindustrin i regionen. För Sliperiet är projektet, som kallas +Project, en del i strategin att bygga samverkan i en öppen och tvärvetenskaplig innovationsmiljö. Här skapar vi möten och samarbeten mellan olika vetenskapliga områden och med regionens företag, säger Marlene Johansson, föreståndare för Sliperiet.

Sliperiet har tillsammans med olika samarbetspartners fått 17,6 miljoner i EU-stöd från strukturfondspartnerskapet i ett tvärvetenskapligt utvecklingsprojekt som ska bygga ett starkt innovationsområde och regionalt kluster inom digital tillverkning, hållbart byggande och 3d-teknik. Totalt uppgår samverkansprojektet till 35,3 miljoner kronor.

Målgrupp för projektet +Project är små och medelstora företag inom byggrelaterade näringar, träföretag och s.k. kreativa näringar såsom arkitektur, design och IT. Företagare, kreatörer och företag ska tillsammans med universitet och forskningsinstitut utveckla prototyper på produkter och tjänster som bygger på regionens infrastruktur och råvara – prototyper som kan kommersialiseras av regionens företag och entreprenörer.

Man ska också utforska nya, cirkulära affärs- och produktionsmodeller och skapa ett kompetenscentrum för hållbart byggande och förvaltande. Vid projektets avslut 2018 ska en världsexpo byggas som positionerar regionen som världsledande inom digital tillverkning och hållbart byggande.

Vid Umeå universitet är Arkitekthögskolan, Handelshögskolan, Informatik, Tillämpad fysik och elektronik (TFE) samarbetspartners. Projektet byggs också med forskningsinstituten Interactive Institute (Swedish ICT) och SP Processum, samt företag som Revenues, White Arkitektbyrå, och Nätverket för hållbart byggande i kallt klimat. Umeå kommun och Region Västerbotten stödjer projektet genom medfinansiering.

– Det finns redan i dag teknik för utskrifter av exempelvis delar av hus i betong. Nu tas ett steg för att regionen ska ligga i framkant inom området digital tillverkning och så kallad mass-customization, som innebär en otrolig spännande framtidsmöjlighet för den regionala skogs- och byggindustrin och för regionens råvaror, Linnéa Therese Dimitriou, konstnärlig ledare vid Sliperiet.

Are non-white characters in fantasy games less “realistic” than dragons? Plenty of video game fans seem to think so.

In a recent opinion piece at Polygon, Tauriq Moosa reignited the discussion of diversity in video games with an opinion piece that questioned both the absence of non-white characters in the fantasy roleplaying game Witcher 3, and the objections of white players whose characters were randomly assigned a race in the survival game Rust.

‘You see the problem. When white gamers are forced to play people not of their race, it’s “forced politics”; when I’m forced into the same scenario, it’s business as usual. When you complain, you’re making a fuss and being political. The argument is a bit scary when you break it down: The only way games can avoid politics in this situation is to pretend that people of color don’t exist.

The response from detractors was swift and vocal. They argued that adding non-white people to games in which they “don’t belong” (a common refrain for period fantasy) is pandering or illogical and would somehow taint, misrepresent or destroy these worlds. Beneath the auspices of concern for accuracy, they’re arguing that these are white worlds and can only function as long as they remain that way. And white worlds demand white heroes.

The real magic power of white heroes is that they can be anything without scrutiny—kings, detectives, space marines, assassins, witchers—while non-white heroes alone must pass the test of “historical accuracy.” Are they believably representative of the time period that influences the game’s setting? Do they need to be, seven centuries later? Are black nobles and paladins really too fantastical to exist, even in worlds of sorcery, wizards and unicorns?

A bit of white history: In the United States, literacy tests were tests administered to prospective voters, usually African Americans and poor whites. These tests feigned measuring “literacy” but had the true purpose of disenfranchising Blacks and poor whites by preventing them from voting. They were filtering mechanisms created to prevent representation.

In games and other media, “historical accuracy” allows opponents of diversified period fantasy to maintain an edifice of neutrality (“that’s just the way it was”) and ignore the fact that all representation is political. It uses the veneer of objectivity to mask its true function of filtering out non-white participants. In effect, “historical accuracy” is the literacy test of fiction.

Witcher 3 defenders argue that dismissing the game as merely “white” ignores others cultural influences crucial to the game’s development. At Gamasutra, Dave Bleja writes that Moosa and writers with similar criticisms “missed the cultural uniqueness of The Witcher 3,” as its mythos is uniquely Polish, setting it apart from the countless Ye Olde RPG games set in a more homogenized “Europe.” Bleja is right on one point: assuming a ‘macro’ view of whiteness elides the already overlooked) differences within and between varying ethnicities that read as “white,” be they Polish, Austrian, or Norwegian.

But in an industry that commodifies whiteness, that itself erases cultures as it invents a white monolith, even exploring minoritized whiteness contributes to its overrepresentation in gaming. That doesn’t mean it shouldn’t be explored, just that it should be explored critically.

Players demanding white heroes under the guise of “historical accuracy” seems especially odd for video game series like Witcher and Dragon Age, which tackle issues of bigotry, albeit metaphorically, through oppressed classes of fantasy beings like elves, witches and dwarves.

Witcher 3, for example, features an exceptionally sharp moment of reflection on race, prejudice and power. As your protagonist Geralt explores the fictional province of Novigrad, you learn that witch hunters from a cult called the Eternal Fire are persecuting mages and driving them underground. Geralt helps them to escape, but when he returns later in the game, he learns that the Eternal Fire has begun to burn non-humans at the stake in place of mages, leaving their charred remains outside the city’s gates.

As Geralt narrates, “Hatred and prejudice will never be eradicated. And witch hunts will never be about witches. To have a scapegoat—that’s the key. Humans always fear the alien, the odd. Once the mages had left Novigrad, folk turned their anger against the other races and as they have for ages, branded their neighbors their greatest foes.”

Geralt’s observation sounds like a nod to the 1964 essay “The Paranoid Style in American Politics” authored by Pulitzer-winning scholar Richard Hofstadetr. Analyzing the rightwing Goldwater movement of the 1960’s, Hofstadter remarked on “how much political leverage can be got out of the animosities and passions of a small minority,” arguing that governmental and religious organizations eternally invent villains—gays, immigrants, feminists, Muslims (counterparts to the metaphorical mages and elves)—to maintain a climate of paranoia that they capitalize on for political leverage and control of the populace.

So how is it that a game fully aware of how ethnic and religious prejudices are inventions used to control us can produce such myopic and prejudiced arguments? Why are the metaphors lost on players? Because it positions the protagonist and thus the player as a “neutral observer,” a perspective that falsifies the dynamics of oppression.

From the outset, Geralt has no specific allegiance to either humans or non-humans and remains an observer until finally forced to act. So while there are many clear real-world parallels for both oppressors and the oppressed, Geralt (and thus the player) spends most of the game engaging with prejudice from a position of comfortable neutrality.

Nor is Witcher 3 the only game to engage in this sort of convenient remove. In Bioshock Infinite, a shooting game set in a deeply racist floating city called Columbia, the two main characters always remain isolated from the game’s racial atrocities—Booker by his stoicism, and Elizabeth by her naiveté. They observe the horrible things that occur, and occasionally react to them, but neither they nor the player are required to engage with racism in any meaningful way.

And this neutrality is rewarded, as the game ultimately equates rebellion against an oppressive system with oppression itself, in order to make a tepid point about the corruptive nature of power. Here, as ever, neutrality is not neutral, but rather a façade that allows us to ignore the political and human consequences of systems of disenfranchisement.

The myth of neutrality remains devastatingly pervasive in games culture. It’s the lens through which game developers often ask players to understand their work. It’s why people still believe you can “objectively” review a game. It’s why calling for diversity is seen as unnecessary, even radical—no matter how reasoned or moderate the call is. It’s why we only see the politics of people who are different from us.

Honestly, how is asking for more diversity in Witcher 3 political, but arguing against it is not? It’s why critics like Moosa readily admit their arguments are political, but non-critical detractors believe theirs are not. Because the neutral observer fallacy, the entire noxious concept of “objectivity” teaches that we can engage politics without being political. It’s impossible.

The neutral observer fallacy arises from the default notion of whiteness that gaming has yet to free itself from. Which isn’t to place the blame at anyone’s feet specifically, or even generally, but to say that the anti-intellectual climate of gaming feeds is fed by the myth that some people have politics and other people don’t. Privilege is blinding and allows us to ignore the many systems that keep certain groups of people isolated; “historical accuracy” is just one example. When we speak of “adding diversity” we must speak not just of characters but their consumers and creators. In order to unravel the myths of neutrality, colorblindness we must reveal our own involvement in maintaining them.

I applaud those who can look into this often stifling and restrictive community and see change—who strive to create a bustling, diverse, pro-social community that exchanges politics instead of ignoring them. I admire these people and want to see more of them. The future is for the people who don’t perceive diversity—be it for women, for people of color, for the disabled, for queer people and transfolk—as “unrealistic” or as the “death” of their world, but rather the beginning of better one.

Vertigo Comics recently released a Mad Max: Fury Road - Furiosa comic by an all-male creative team, and boy, are there some problems.

The first and most obvious one is (drumroll) rape. One of the most praised aspects of Fury Road was that while the wives were indeed raped and sexually abused, that their actual rapes were not depicted—that actually seeing their abuse so was deemed unnecessary, and perhaps counterproductive, to a story about women liberating themselves and insisting on being more than objects.

The comic not only gets those rapes on panel with a quickness, but adds a rape backstory for Furiosa, continuing the noble tradition of comic books that cannot imagine women doing things that are heroic or powerful without first having been sexually assaulted. Questioned about the use of rape in the comic, the response on Twitter by co-creators, Mark Sexton was, shall we say, illuminating:

Best answer is that the use of institutionalised rape by Immortan Joe is not only central to the story but without it, the story could be viewed merely as a bunch of young spoilt girls whining about being kept in relative luxury by an older man who's concerned with their safety. Not really much room for dramatic tension there!

It's a disturbing view into the way that women are portrayed in the comic, and one that fails to understand what the movie understood so well: that you can simply believe the women when they say that they were raped; as a reader or viewer, you do not actually need to watch their abuse in order to understand that it happened. But mainstream comics never met a rape backstory that it didn't want to show on panel, so here we are.

Nor is their abuse "central" to who they are; it's surely part of who they are, but so much of what made their characters great was what they did—escape captivity, fight their captors, and become heroes—and not what was done to them.

Sexton later doubled down this tone-deafness, deeming a female critic's extensive deconstruction of the book's problems with women as "fascinating" but also "incredibly subjective, very angry." Really? There aren't better words you could have used there than ones that sound like synonyms for "unobjective" and "hysterical"?

At io9, James Whitbrook digs further into the highly gendered problems with the issue. In this iteration of the story, not only do the brides not save themselves—Furiosa saves them instead—but it undermines the friendship between the women that actually was central to their characters:

Not only do the brides not stand up for each other in the instances of abused displayed in the comic—they frequently blame each other for their respective sufferings)—the relationship between the Brides and Furiosa becomes entirely predicated on each side hating each other for being women. The Brides are untrustyworthy of Furiosa not just as a protector assigned to them by Joe, but as a woman (at several times Furiosa’s gender is called into question by the Brides, and even at one point they go as far as to use gendered insults at one point, mocking Furiosa for her lack of balls). Later on in the comic, after Angharad attempts an abortion, Furiosa slaps her and the brides and furiously berates them for not being grateful for the situation, because life in the wasteland is harsh and they should just accept that while they’re being sexually abused by a horrible man, at least they have water and a place to sleep.

It's an incredibly disappointing comic that not only misses what so many people loved about the female characters of Mad Max: Fury Road, and what made them so exception in an action film, but undoes it entirely. It's particularly damning that it comes from an all-male creative team, and raises the question of why including female creatives on this book wasn't an absolute no-brainer.

While that alone might not have guaranteed a home run, it's the absence of women's perspectives that has so often lead to one-dimensional female characters in comics—not to mention an ugly history of using rape in cheap and unnecessary ways—and their omission from Mad Max: Furiosa has gone, well... just about as well as you'd expect.

Jag tänker på döden och på mat. Dom hör liksom ihop. Jag önskar att jag åt mer vegetariskt, det borde jag ju göra. För att det är dumt att döda så många djur. I övrigt verkar folk galna när det gäller mat.

Jag springer på en receptblogg på internet som är beskäftighetens själva epicentrum. Här skriver folk om att hdhd inte bör medicineras utan att det handlar om tarmfloran. Drick havremjölk! Det är det vanliga foliehatteriet fast med fräsch formgivning. Om en stockholmsk livsstilsblogg från 2010 fått ett barn med ett moodboard för ett refuserat förslag för förpackningsdesign till Renée Voltaires 1800 kr/kg-müsli, hade det sett ut precis så här.

Tonen är en raffinerad copywriters (tänk en framtida AI baserad på Lotta Lundgren- och Margit Richert-texter) fast moraliserande. Diskrepansen mellan sekteristiskt innehåll och hurtigt ”avspänt” tonläge blir som om Vice-gänget skulle skriva om kristdemokraternas valmanifest. Jag går in under kategorin fredagsmys och det första jag möts av är Glass på gröna ärtor, banan och mynta.

Vad är det med oss och mat?

Det finns så många konstiga saker. Stenåldersmat (förlåt, #paleo, haha) som bygger på att vi ska äta det folk åt innan jordbruket kom och förstörde allt. Bra idé om inte medellivslängden varit tjugotvå år på den tiden. Det bygger på en klassisk knäppgöksteori, som låter bra när man säger den, nämligen att våra kroppar inte har förändrats på tiotusen år. Eehh… vilket dom såklart har. Liksom DNA i dom mikrober som jobbar i våra magar. Dom senare har ett generationsspann på 30 minuter det vill säga på ett år passerar femtontusen generationer av magmikrober. Det går rätt snabbt för dom att anpassa sig till nymodigheter av typen bröd, Ben & Jerry och pinot noir.

Avdelningen för laktosfria produkter har vuxit med tretusen procent i min mataffär dom senaste tre åren. Inget ont om trender men det är något outsägligt sorgligt med folk som inte ens klarar av att skaffa sig en riktig allergi. Två kurvor som stiger: Genomsnittligt BMI och försäljningen av chiafrön.

På 1840-talet var det svält i Sverige. Där kan vi ana nästa trendmat. Rovor och barkbröd och kanske mört. Mindre avlägset än stenåldern och lika enkelt att kommersialisera. Bonus: Kan attrahera lika många sverigedemokrater som hipsters. #1840s #win

To a user, a service is simple. It’s something that helps them to do something - like learn to drive, buy a house, or become a childminder. It’s an activity that needs to be done. A verb that comes naturally from a given situation that cuts across transactions, call centre menus and around advisors towards its goal.

But this isn’t how government sees a service.

For government, services are discrete transactions that need to be completed in a particular way. Because of this, they need to be easily identifiable so that the people who are operating them can become familiar with them and assist a user to complete the task. So we’ve given these transactions names, nouns, that help to keep track of them. Things like 'Reporting of Injuries, Diseases and Dangerous Occurrences Regulations 1995 (RIDDOR)' or 'Statutory Off Road Vehicle Notification (SORN)'.

'SORNing' a vehicle in order to stop paying tax on it

The trouble with names like these are that you need to be introduced to them before you can use them, meaning that part of ‘doing a thing’ means learning what government calls the thing you’re trying to do.

Imagine walking into crowded room and trying to find a doctor, and only once you’ve learned her name can you ask her to help you. That’s how using a lot of  government services works.

This confusion drives millions of users to call government call centres for help, or worse, attempt to use a ‘service’ in the wrong way or in the wrong order leading to failure for the user, and vast amounts of unnecessary work for government.

In the past, we used advertising to ‘educate users’ in our nouns. Forcing the kind of brand familiarity that came naturally to well used objects like Sellotape, Hoovers or Biros.

The Directgov advertising scheme that taught the UK to ‘go directgov’ in order to tax a car.

But in reality most government services are used only once or infrequently at best, so brand familiarity really isn’t very useful.

That means people who’ve done it before need to fill in the gap and provide our service for us. For those with the means, that’s a lawyer, accountant, or professional ‘government translator’, for everyone else it’s probably a friend or a family member - whose advice may or may not be right.

Quite simply, our services are designed for expert operation, which worked perfectly well when services were provided by trained expert humans, but means that these services don’t work unassisted on the internet.

These noun services aren't helpful. We need to turn them into verb services.

Turning nouns into verbs

The first step to fixing this is find out what your users are actually trying to do when they’re using your service.

Choosing the right verb is difficult, and will mean that you need to do user research to find out what your users are trying to achieve and how your service fits in with that.

After several rounds of user testing, the Home Office changed the name of ‘Immigration Health Surcharge’ to ‘check if you need to pay towards your health care in the UK’ - a service that allows visitors to the UK to pay for the cost of healthcare.

Not all verbs are equal

What Verb/s work for users will depend on what your user wants to achieve, but also on how much they know about what government might be able to do for them.Where your service starts

Often a user’s perception of what government might be able to do for them is so low that they will skip straight to the noun that they think applies to them.

Our job is to intercept that process.

Equally there are things that a user will not presume to exist as a single service.

Our job is to understand how that overall task breaks down into smaller tasks a user identifies as something they need help with.

To add to this, there will be many different users, with many different tasks that will run through a service that serves many different needs  - like a licence -  so a service might have many different starting points as a user becomes more experienced or their needs become more specific.

Verbs will change the way your service works

In a world of easily shared government as a platform, services will be cheaper and easier to make. When that happens there will be more services, more closely targeted at user needs.

Service failure, and the calls and casework associated with it, will remain one of the biggest costs in government - and for users - unless we change the way that we work to reflect the needs and language of users.

This isn’t going to be easy. It will mean massive changes to the way that our services work as the verb/s we choose to describe them gradually affect what it is they do, but without it we will continue to provide services made for a world that no longer exists.

We've uploaded the poster shown in the picture above as a PDF. Feel free to download it and spread the word.

This entry passed through the Full-Text RSS service - if this is your content and you're reading it on someone else's site, please read the FAQ at fivefilters.org/content-only/faq.php#publishers.

Sömncyklerna kände jag till sedan länge. Alltså att sömnen utgörs av ett antal 90–120 minuter långa cykler med fem olika stadier.

För något år sedan intresserade jag mig för tupplurar. Då lärde jag mig att det förutom dessa finns längre sömncykler som fortsätter även under ens vakna tid. Dessa cykler påverkar andelen djupsömn och REM-sömn. En lång tupplur (dvs en hel cykel) skulle på tidiga förmiddagen utgöras av mestadels REM-sömn medan den omkring tvåtiden skulle utgöras av lika delar REM- och djupsömn.

Nu har jag läst att de 90–120 minuter långa cyklerna fortsätter även i vaket tillstånd. Stressforskaren Dan Hasson skriver:

[…] faktum är att man i normala fall har liknande uppmärksamhets- eller prestationscykler över dagen. Hjärnan mäktar således med att vara aktiv cirka 90–120 minuter och går sedan mer eller mindre automatiskt in i en återhämtningsfas.

Såväl dessa cykler som sömncyklerna kallas ”ultradianska rytmer” (jämför med den cirkadianska, dvs dygnsrytmen).

Hasson skriver om att anpassa sitt arbete efter de ultradianska rytmerna. Han föreslår att man delar upp arbetet i 90–120 minuter långa pass och lär sig att se de signaler som tyder på att det är dags för en paus. Sådana kan vara att energin sjunker, ens humör förändras, att man får svårare att koncentrera sig eller att man känner sig hungrig.

Jag forskade vidare och hittade bland annat en artikel där det föreslås att man börjar med att dels införa ett dagligt 60–90 minuters oavbrutet arbetspass och dels att man planerar in två eller tre pauser för återhämtning.

Artikelförfattaren Tony Schwartz har också skrivit en bok om sättet vi arbetar på. I samband med att den gavs ut höll han en timslång föreläsning hos Google som är väldigt sevärd.

I både föreläsningen och den nämnda artikeln hänvisar Schwartz till forskning från 1993 som studerade hur framgångsrika violinister och pianister lägger upp sina övningspass. I en artikel i New York Times från häromveckan skriver han:

K. Anders Ericsson concluded that the optimal amount of time to devote to highly focused work is no more than 4.5 hours a day. He also found that any given period of work should be limited to no more than 90 minutes.

Det här ligger nära något jag funderat på: hur mycket arbete är det rimligt för en utvecklare att förvänta sig att prestera per arbetsdag? Det vill säga ”highly focused work” och inte den sortens distraherade arbete som pågår i kontorslandskap världen över. Jag ska forska vidare, men det känns inte orimligt att det skulle röra sig om tre pass om 90 minuter, dvs 4,5 timmar, plus pauser däremellan.

John Oliver went long on online harassment on Sunday’s episode of Last Week Tonight. If you’ve managed to avoid being harassed or threatened on the internet, Oliver said, “congratulations on your white penis.”

The video is a detailed look at both revenge porn, as well as the everyday harassment and sometimes incredibly specific threats that women get on Twitter and other social media sites. Oliver also took aim at law enforcement, and a legal system that is not even remotely equipped to deal with online threats of violence.

“If a woman turns up to a police station saying someone threatened her life on Twitter, the answer ‘What is Twitter’ is woefully inadequate,” Oliver said.

Unlike in some of his past segments, Oliver didn’t have much to offer in the way of potential solutions, underscoring how difficult it is to force people to change behaviors online. Oliver called for more revenge porn laws (so far, just 23 states have some sort of revenge porn law), and also called on the media to stop telling women and young people to not take naked pictures of themselves.

“The victim-blamey sentiment of ‘If you didn’t want this to happen, you shouldn’t have taken photos’ is hard wired into mainstream culture,” Oliver said. “What the fuck are you talking about? It doesn’t matter how it happens—insert any other crime into [sentences used by the media to blame victims]. ‘Listen guys, if you didn’t want to get burgled, don’t live in a house.’”

Oliver praised Reddit and Google for the recent steps they’ve taken to make posting or finding revenge porn more difficult, but ultimately, he admitted that we’re going to need a wholesale change in the attitudes of the people doing the harassing.

“The internet is mean,” he said. “[Harassment] can affect any woman who has a thought in her head and then decided to put that online.”

Jag tänker på döden och på opinionsmätningar. Till att börja med det helt självklara; att det enda som opinionsmätningarna visar, är att det inte går att mäta opinionen. Det blir lite larvigt när ett parti samtidigt ökar i en mätning och minskar i en annan.

Det är ingen slump att konfidensintervall rimmar på transcendens-bergskristall.

Och när det är sagt, Sverigedemokraterna. Jag tror att dom kommer att få ungefär tjugo procent nästa val och jag tror ingen enda av dom som röstar kommer att göra det primärt som en ”protest” mot dom andra partierna. Jag tror att dom gör det för att dom attraheras av Sverigedemokraternas politik, det vill säga för att dom är rasister och tycker sämre om folk som inte är blonda.

Det är nästan rörande hur pressen ska tolka Sverigedemokraternas siffror och hitta förklaringsmodeller. Dessutom brukar det mynna ut i den grandiosa slutsatsen att SD-väljarna är inte rasister men dom tycker att migrationsfrågan är viktig och att dom andra partierna duckar och sviker dom. <– Fast vad som sägs i exakt dom orden är ju vad jag sa precis. Att dom är rasister som tycker sämre om folk som inte är blonda.

Var femte svensk är rasist. Det är säkert inte värre än någon annanstans. Att det först nu speglas i opinionen är för att folk behövde – och fick, med medias benägna bistånd – få partiet normaliserat och behandlat som vilket annat parti som helst. Där är vi idag. Så nu kan rasisterna få vara rasister utan att skämmas.

20% rasister, 30% totalt oförmögna att föra ett samtal, 25% läser inga böcker, 15% allmänt störiga, 8% beskäftiga, 1% mördare och 1% folk man faktiskt kan vara i samma rum som utan att skära sig.

100% SWEDEN!

Jag tycker att vi kan släppa oron över dom 20 procenten och börjar oroa oss över resten. Deal?

Smart cities offer a utopic vision of the future, where city dwellers will be in synch with their urban environments. You’ve got the sweeping Masdar City complex in Abu Dhabi’s deserts to futuristic cityscapes in South Korea’s Songdo business district. But there’s a problem: Those cities aren’t exactly success stories. Why? Because they were shaped by technologists with little input from the people that were actually going to live in them, say researchers at Nesta.

Smart cities use digital and information technologies to make city-dwelling a better experience, and smart city technologies and services are projected to be worth around $408 billion globally by 2020. Experts predict that around 66 percent to 75 percent of the world’s population will be living in urban areas by 2050. So as the pressure on our cities build, how do we make sure that the technologies they’re running on benefit the people as opposed to ending up as a high-tech loss?

In a report published yesterday by UK-based digital innovation charity Nesta, researchers Tom Saunders and Peter Baeck argue that the most hospitable smart cities will involve a “bottom-up” approach. This focuses on the needs and desires of the people living in them, and encourages their input when it comes to shaping a better city.

“When you look at smart cities, you see that it’s all about hardware, infrastructure, big data, internet of things and predictive analytics. The issue with this is that there’s really no role for people in that, and cities are fundamentally about people,” Saunders told me. “The question we asked was how can we put people back into the smart city? How can you give people a role to influence the way their city works?”

From the Nesta report, click to enlarge

A narrow definition of a "smart city" is one where sensors peppered across the city gather data that is fed back into a central computing system. This data is analysed and used to predict what kind of problems might afflict a city.

“A Formula 1 engine would be covered in hundreds of sensors, which collect data on the engine’s performance. The engineers can analyse this data to predict what kind of problems the engine might have,” explained Saunders. “This is great for a closed system like an engine, but there is really no evidence that this works when you try to scale that up to something as complex as a city.”

Instead of just lauding high-tech ventures, the researchers suggested four main ways of harnessing citizen engagement through digital technologies. First, fostering a collaborative economy would connect people scattered across a city with digital technology, encouraging them to connect with one another and share resources and skills. You might, for example, opt to share a car with your neighbour.

Crowdsourcing data would allow citizens to use low-cost sensors to map their environment, as well as allow governments to use data from social media and sensors in mobile phones. Collective Intelligence could harness collaborative technologies to involve citizens in key areas of decision-making, allowing their views and inputs to shape budgeting, policy-making and planning.

“Better Reykjavik in Iceland allows citizens to co-write the policies then go to the city council to debate them. Or Paris’ new participatory budgeting process where the city gives the people the chance to decide what five percent of the investment budget gets spent on,” said Saunders.

Lastly, crowdfunding would let people fund community projects they’re interested in, and allow governments to see which projects they should think of investing in themselves.

“It’s about moving beyond the model of a suggestion box of ‘what would you like to see in Paris to a situation where you can debate ideas and give people real power to decide what happens,” added Saunders.

Saunders attributed the failures of cities like Masdar and Songdo both to a lack of citizen input and the financial crisis of the mid-2000s. In 2014, a report by the Smithsonian Magazine found that after six years of development, the $20 billion Masdar city plan was still only 15 percent complete, with the completion date not until 2050, “if at all."

Songdo cost an epic $40 billion to build, but business isn’t exactly booming, with its commercial district less than 20 percent occupied. Saunders also said that little concrete data on the efficacy of those cities had been released. “The big problem with these places is that they don’t publish evidence to show that they are better than any other city in the world,” he said.

Saunders said that constructs such as Masdar encapsulated the first phase of smart city building, which involved IT companies, technologists and architects building cities from scratch. This stage, he said, was over, with cities becoming more responsive to working with existing tech.

“The goal for cities is to adopt tried and tested technologies, said Saunders. “They should ask what issues they’re facing and how they can solve them with the tools already out there.”

Jag tänker på döden. Enligt DN är det inte så konstigt. Jag bor nämligen i ett av dom områden som borgerlig press döpt till no go-zoner. Detta för att det låter coolt och för att rikspolisstyrelsens underrättelsesektion (här pratar vi eliten, gott folk) i sitt praktverk En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället pekat ut Farsta som ett av femtiofem sådana lokalsamhällen.

Jag är förortsbo. DN skriver idag – i en fucking ledare – det dummaste stycke som skrivits av någon svensk lokaltidning någonsin och detta, kära läsare, är en bedrift. Rubriken är Lämna inte förortsborna i sticket *darrande underläpp, supersorgsen pianomusik*.

Jag skulle inte kunna skriva en mer inskränkt text om jag så ägnade resten av mitt liv åt att försöka. Men dom är uppenbarligen naturbegåvningar på DN:

”55 områden är 55 för många och för att vända den mycket oroande trenden krävs insatser från samhällets alla delar. Vad som nu behövs är ökad och bestående polisiär närvaro i de här områdena. Förortsborna kan inte längre lämnas i de kriminellas våld, som i sin tur inte ska lämnas ostörda”.

Tusen tack för omsorgen, fucktards! Jag bor som sagt i Farsta. Enligt DN lever jag således primärt i dom kriminellas våld. Jag och mina barn lever i konstant otrygghet i ett laglöst land. Kanske glider en shuno förbi och sätter några skott i väggen / ba en vanligt dag härute bland dräggen. / Man tjafsar med pundarna i porten / d e fucking vardag här i orten. / Nån kuttar en snubbe, ey d händer / här ute där aina ba fucking vänder.

Det är ett under att jag lever och kan skriva det här. Precis som att det finns folk i Laholm (ett till av dom 55) som faktiskt klarar sig genom vardagen. Liksom människor i Eriksberg, ett charmigt femtiotalsområde i Uppsala där gängen styr och ställer.

Förorten är, för DN och för dom flesta av deras prenumeranter, primärt en projiceringsyta. Något annat. Och något som det går att förakta på tusen olika sätt, det viktiga är att man inte besöker det eller GUD I HIMLEN bor där. För om man skulle dra fram huvudet ur sin egen röv, skulle man kunna se att det är, tja, lika snävt att prata om dom femtiofem områdena som grupp, som att hävda att alla journalister på DN är helt efterblivna, bara för Hanne Kjöller skrivit en ledare till när hon va ensam på redaktionen.

Så DN, please, lämna mig i fucking sticket. Jag har överlevt så här länge ute i gang land och jag tror jag ska klara ett tag till.

Det är förmätet på en helt ny nivå, att prata i mitt namn. Att snacka för mina barn och mina grannar. Det är peak beskäftighet och jag fan svimmar. ”Vad som nu behövs är…” Hur fan kan man sitta med sin laptop på nåt jävla fik i DN-huset och skriva en sån sak? Och sedan inte ha nån spärr? Man ba ”här är en viktig text jag har skrivit om hur dom har det i Farsta och Laholm och Eriksberg dom stackarna den ska folk få läsa och den handlar TRO DET ELLER EJ om att vi borde ha fler poliiiiser därute så att det blir tryggt”.

Jag slutar här för jag hittar inte fler ord.

Jag tänker på döden och på Slussen. En plats som så länge jag kan minnas har varit en sjavig betonggrej som luktar piss. Men en del älskar den! Jättemycket! Dom skulle vilja att den återställdes till sin ursprungliga prakt och blev en betonggrej som inte är sjavig och inte luktar piss.

Slussen planerades och byggdes i början av trettiotalet. Till skillnad från hus eller, säg, almar, så byggdes Slussen för ett specifikt ändamål. Nämligen att styra upp i det sena tjugotalets kalabalik i trafiken. Det var ett liv och ett kiv! Folk åkte med häst och vagn som om det inte fanns en morgondag. Velocipeder svischade fram så att fiskmånglarnas odörer virvlade runt. Till och med en och annan automobil skymtades. Detta var ändå huvudstaden!

En annan trafiklösning från samma tid: En väg mellan Stockholm och Göteborg, bred som en cykelbana.

Yo Rädda Slussen-människor, var höll ni hus när dom byggde E4? Om ni hade varit äkta i fäblessen för trettiotalets infrastruktur hade ni rimligen kedjat fast er i Herrbeta 1962 och stoppat eländet.

Äh nu tog jag väl i.

Kanske behöver folk bara något att tro på och kämpa för. Då är det lätt, oavsett om man är kulturarbetare eller sverigedemokrat, att drömma om att vrida klockan bakåt, gärna till 1935.

Well well. Oavsett tillskyndarnas bevekelsegrunder sattes en symbolisk dödsstöt in idag. Den klär inte bara av allt hopp från Rädda Slussen-folket. Den gör själva avklädandet till en manifestation, som gnider in salt i såren under månader framåt. Det är, ska sägas, lång bortom vad jag trodde om den här stadens styrande.

Kolingsborg, den runda byggnaden vid Slussen, har målats vit och ska nu målas av graffitikonstnärer. Inget kommer någonsin bli detsamma. Allt hopp är ute. E4 breddas och går inte längre igenom Mjölby. Kolingsborg blir aldrig var det var. Slussen är på väg ut. Exit pisslukt.

Vi ses i Nangijala.

Det er en stund siden vi har snakket om vertikale videoer her på NRKbeta. Kanskje er det fordi da vi sist snakket om det, gjorde vi oss høye, mørke, morsomme og litt nedlatende.

Men nå er vi klare for å snakke om det på nytt. Litt mer ydmyke. Litt mindre kategoriske. Litt mer rådville og undrende.

Problemet

Hva er det egentlig de prater om nå tenker du kanskje? Hva er problemet med vertikale videoer? Funker ikke det like godt som horisontale, «vanlige» videoer?

Og det er mulig du har rett her. Og at vi tar feil. At problematiseringen her ligger i TV-hodene våre. Men den ligger der. Og den ligger der ganske kraftig også.

Sånn rent historisk har nemlig video alltid vært «horisontal». Det vil si at det TV-bildet du alltid har forholdt deg til har vært bredere enn det har vært høyt. Og sånn er det forsåvidt den dag i dag også.

Alt fra kinolerretet, via TV til Youtube er utelukkende horisontale.

Store TV-kanalers videosystemer, fra kamera til utspilling, er horisontalt. NRKs inkludert. Den profesjonelle video-verden driver rett og slett ikke med konseptet vertikal video. Vi ler av det, og synes det er rart og fremmed.

Vi tar oss vel også med jevne mellomrom i å fnyse av folk som har vært «dumme nok» til å filme vertikalt med mobiltelefonene, og klør oss skikkelig i hodet når vi av en eller annen grunn må bruke slik video i sendingene våre.

For det er selvsagt brukerne – folket – som er grunnen til at vi atter en gang må snakke om vertikal video.

Distruptive mobiltjenester

Før i tiden var det selvsagt ikke noe problem at allmuen lagde video selv. Da kjøpte folk seg videokamera fra Sony, Canon eller Toshiba, og filmet horisontalt.

Det verste som skjedde var at man under kaffe-besøket hos venner og bekjente ble plaget med timesvis av av håndholdt video fra bryllup og barnedåper. Hjemmevideo het det den gang, og hadde en slags sjarm.

So far so good egentlig.

Dette var selvsagt før mobiltelefonen ble hetende smart-telefon, og datatrafikk ble nesten gratis. Fra et gammelt TV-perspektiv er det som vanlig enklest å legge skylda på Apple og Samsung. Mobiltelefonen har jo egentlig aldri hatt noe annet enn en vertikal formfaktor etter at skjermene ble store og trykksensitive.

Med mobilen ble folket rett og slett vant til å konsumere innhold i høydeformat, og ikke i breddeformat, som vi liker så godt i gamle TV-mediehus. Til alt overmål var også nettsider konstruert slik at en skjerm i høydeformat fungerte ypperlig.

Velkommen til framtiden liksom.

Den endelige spiker’n i kista for oss vertikal-video-skeptikere har tjenesten Snapchat dundret inn de siste to årene. Det sosiale mediet som har tatt ungdommen med storm, og er ifølge TNS Gallup nå Norges nest største sosiale medium, kun slått av gigant-bror Facebook. (TNS Gallup Interbuss Q1 2015)

Vertikal Video på Snapchat from NRKbeta on Vimeo.

Som reinspikka mobilapplikasjon er Snapchat av natur vertikal, og har bidratt til at vertikale videoer er blitt mer normalen enn unntaket når det kommer til brukergenerert innhold de siste årene.

Også Snapchat sliter imidlertid med en slags schizofreni når det kommer til videoformatet. Der det brukergenererte video og-billed-innholdet er vertikalt, blir ting litt mer komplisert i den delen av tjenesten hvor tradisjonelle medieaktører er invitert inn med sitt innhold.

Snapchat Discover er en god mix av både vertikal video, gjerne brukt i innsalgsfasen av tjenesten, og tradisjonell horisontal video når man driller litt ned i innholdet.

Vertikal video-bevegelsen rører på seg.

Mye av problemene rundt vertikal video er at det i praksis ikke finnes verken infrastruktur eller redigeringssystemer som er laget for formatet.

Gjengen bak startup-en Vervid tar sikte på å lage det de selv beskriver som «The YouTube of Vertical Videos». Dette til tross for at VIMEO faktisk støtter vertikale videoer på en utmerket måte.

I tillegg ble filmfestivalen Vertical Film Festival arrangert i Australia i 2014.
En av filmene derfra er «Tiger Snake Canyon» som er skutt i høydeformat med Canon C100, Canon 7D og et GoPro3.

Tiger Snake Canyon (vertical video) from 1st Vertical Film Festival on Vimeo.

I tillegg kom det skaperne selv hevder er verdens første musikkvideo i høydeformat også i 2014.

EPIK HIGH – BORN HATER M V from ED on Vimeo.

Nye aktører med vertikal video

To nye (dverg)stjerner på mediehimmelen er Meerkat og Periscope. Begge to er mobilapper for livestreaming av hva som enn måtte komme i veien for deg og mobiltelefonen din i hverdagen.

Begge i utgangspunktet orientert i høydeformat. Begge mobilsentrerte tjenester for den moderne mediekonsument.

Også NRKs korrespondenter leker og eksperimenterer med applikasjoner som Meerkat og Periscope, som i videoen nedenfor hvor Asia-korrespondent Peter Svaar dekker en demonstrasjon i Hong Kong med Periscope. Selvsagt i høydeformat.

Periscope: Demonstrasjon mot valgreformen utenfor legislative complex i Hong Kong from NRKbeta on Vimeo.

Så er vertikal video kommet for å bli?

Vi startet denne artikkelen i et forsøk på å legge oss flatere enn vi var for tre år siden når det kommer til vertikal video.

Det er likevel ingen av oss som går rundt og tror at NRK og andre mediehus kommer til å produsere alt innholdet i høydeformat om noen år. At publikums, som vi gjerne kaller dere, oppfatning og aksept for vertikal video likevel er i endring, er det lite tvil om. Selv om vi var veldig i tvil i 2012.

Det er også svært lite som tyder på at mobilen som mediekanal blir mindre viktig framover. Og den er, enten vi liker det eller ikke, vertikal i sin natur. Joda. Den er vendbar, og det er mulig å se horisontal video på riktig måte der også, men så lenge nye og distruptive tjenester som Snapchat og dens like ikke ser ut til å bry seg om gamle konvensjoner, er vertikal video noe vi må forholde oss til.

Hjelper gjør det nok heller ikke at Snapchat selv i dialog med sine Discover kunder kan fortelle at «vertical video ads have up to 9x more completed views than horizontal video ads».

En uttalelse som får Jon Steinberg, CEO i Daily Mail North America, til å konkludere på følgende vis:

Our findings have convinced us that we need to move even more aggressively to develop vertical content, especially on our Snapchat Discover channel, and that our industry must develop creative content for this mobile format.

Sånn. Da har vi snakket om vertikal video. Det var godt å få lettet hjertet med akkurat denne her…

Så hva synes dere? Elsker eller hater dere vertikal video? Eller er hele diskusjonen et eneste stort skuldertrekk? Ser vi om noen år vertikalt videoinnhold fra norske mediehus på mobilene våre?

The Wall Street Journal's Christopher Mims wants the Mac put to death: "Ditching its most-refined brand will allow Apple to focus on products that represent the future."

I honestly hope Apple is, as rumor holds, attempting to upend transportation by working on a car. How else would you, as chief executive, spend Apple’s mind-boggling $195 billion in cash on hand?

This is an advanced case of punditism, forming in a place between insight, controversy-stirring, and a journalistic mentality reminiscent of industry analysts' stock tips. At the heart of it is the idea that the only things Apple should make are cool new things—Where's the Apple NextThing? It's been three years without a NextThing! Something something post-something-era.—and that sitting pretty on refined product lines is, historically, how tech companies become terminally stagnant.

Glenn Fleishman responds:

This would be the worst time of all for Apple to stop making Macs. The Mac isn’t just a flagship product, despite its reduced share of revenue, and the reduced importance of personal computers in the universe of all computing devices. It’s the foundation on which everything Apple is today was built. …

Apple will never again cede its future to other firms’ control. It’s why Apple makes its own chips, buys industrial-manufacturing firms that create special tools which it puts into its assembly partners’ factories, and even blows a wad of cash on a failed attempt to generate more sapphire screens.

And it’s why it has its own computer platform: 100 percent of software development for the iPhone, iPad, and Watch (and Mac apps) occurs on Macs. There’s no other way to assemble software for those devices. Even with the highest-end Mac hardware currently available, developers strain against the amount of time it can take to compile and test builds, whether in Mac-based emulators or when cross-loaded onto a developers’ test devices.

The Mac, at some level, is a highly profitable developer-platform division that happens to also serve consumers and businesses.

Är det svensk tradition att fira skolavslutningar i kyrkan? Varför då?

För det allra första så har det sedan folkskolans införande 1842 hållits mängder av skolavslutningar i andra byggnader än kyrkor. När man samlades i kyrkan hade det ofta en praktisk orsak: Det var den enda samlingslokalen i trakten som var tillräckligt stor.

Skolorna förr var ofta fler än idag (särskilt på landsbygden) men långt mindre, jämfört med elevunderlaget. En vanlig lösning var varannan-dags-skola, där hälften av eleverna gick i skolan på måndag, onsdag och fredag, hälften på tisdag, torsdag och lördag. Om alla elever skulle samlas vid samma tillfälle, tillsammans med föräldrar och lite släkt dessutom, var en sådan liten stuga till skolbyggnad utesluten. Valde man kyrkan kunde flera skolor hålla avslutning samtidigt utan att det blev trångt. Ofta kunde man hålla examen i respektive skola och avsluta med gemensam skolavslutningsgudstjänst i kyrkan.

Den enhetliga svenska skolavslutningstradition som många tror "alltid" funnits, som vanligt utgående från sig själv som historiens mittpunkt ("jag minns hur vi alltid...") är en myt. I den ena socknen gjorde man si, i den andra så. Några år senare kunde det vara tvärtom. Traditioner som ter sig eviga och järnhårda när man själv är inblandad visar sig vara högst föränderliga, fluktuerande och tillfälliga.

Vare sig man samlades i skolan eller i kyrkan var ofta någon präst på plats. Det kunde ha en rent byråkratisk förklaring, som att prästen var inspektor för skolan eller ordförande i skolrådet. Han kunde också vara examensförrättare, en syssla till vilken han som van husförhörare och bildad karl mycket väl kunde vara den mest lämpade i trakten. Detta minner dels om kyrkans historiska koppling till skolväsendet, dels om prästernas roll som "samhällets stöttepelare", där det mer eller mindre ingick i tjänsten att ingå även i rent sekulära styrelser och råd, hålla koll på saker och ting, med mera.

An update as to what's going on in China with prefab skyscrapers: Zhang Yue's company recently completed a 57-story building in just 19 days. And they're still planning on building a skyscraper taller than the Burj Khalifa in a matter of months.

The revolution will be modular, Zhang insists. Mini Sky City was assembled from thousands of factory-made steel modules, slotted together like Meccano.

It's a method he says is not only fast, but also safe and cheap.

Now he wants to drop the "Mini" and use the same technique to build the world's tallest skyscraper, Sky City.

While the current record holder, the 828m-high Burj Khalifa in Dubai, took five years to "top out", Zhang says his proposed 220-storey "vertical city" will take only seven months -- four for the foundations, and three for the tower itself.

And it will be 10m taller.

Tags: architecture   China   skyscrapers   video   Zhang Yue

When Bloomberg Businessweek told him it was going to give him the whole magazine to write a single article about computer programming, Paul Ford, a soft-spoken programmer and writer, sat on his couch with a pillow over his head and just let out a long “aaaaaaahhhhh,” like he had just stuck his finger on the ‘A’ key.

Ford’s piece started out as a 2,000-, then 4,000-word piece. It grew much longer from there, demanding the efforts of a team of editors, graphic artists and web developers to make it what it is now: An interactive primer that not only teaches how computers process code, but commits code as part of its narrative. This turned into “What Is Code?”

But what, exactly, is “What Is Code?” Bloomberg’s online presentation of the massive, 38,000-word piece has received just as much buzz as the content of the article itself. Immediately after the story was published, people were calling for it to be preserved as an artifact of the current state of digital media.

“It’s a particularly complicated piece of art. With the parallel description of what code is, it implements code as part of the in-built web process,” said Jason Scott, proprietor of textfiles.com and curator at the Internet Archive. “It’s its own dynamic work. It’s an extreme risk.”

We have our 100% no-more-bullshit-theories, no-more-what-ifs acid test: Make http://t.co/bSCklXNTcB retrievable as is, in 10 years
— Jason Scott (@textfiles) June 11, 2015

The thing that makes Ford’s piece something of a unicorn isn’t just the fact that it’s comprehensive and informative, but that it reads something like a book, skipping back between theory and culture with narrative arcs between.

“This is a gold standard as both a culturally relevant statement and something fundamentally meant to be ephemeral,” Scott said.

So, yes, it’s art. But, at the same time, it’s content that has to be published in the same vein as news that fades within hours or days. Why does this piece, which clearly took months to put together, actually exist?

Screengrab: Bloomberg Businessweek

“What Is Code” started off as a personal request from Businessweek editor Josh Tyrangiel. The average American has sharpened his or her technical prowess over the past couple decades, but what makes that technology work? Code is something of a shape-shifting beast that’s hard for them to wrap their heads around, much less tame. Tyrangiel believes the walls are coming down between America and its coders.

“Frankly, we’re at a reckoning point in American business,” he said. “When software is in your pocket and in your house, it’s no longer our right to say ‘well, other people do it.’”

"There were some wild early ideas I was into—The article would be an API! You'd read it by debugging it!"

And so he chose Paul Ford, who has written a couple fiction pieces for Motherboard (and is widely published all around the web), to explain what the heck it is, particularly for the benefit of the Bloomberg staff who wanted to understand coding.

“I started the outline as a FAQ,” Ford told me, “Then on the draft I'd just release all the questions and pretend this was supposed to be the narrative flow after all.”

The piece has somewhat of a scattershot nature, skipping between short stories and actual code/logic, leads the reader through history and then back to code.

“It was particularly chosen and managed chaos [for Bloomberg],” Ford said. “They liked some surprises.”

Screengrab: Bloomberg Businessweek

And so, 2,000 words ballooned into 38,000 words. Then the team had to decide how to present it as an important piece of journalism.

“There were some wild early ideas I was into—The article would be an API! You'd read it by debugging it! You'd interact entirely through a command-line rhetorical REPL! We just had as much fun as we could with what the medium affords,” Toph Tucker, a Bloomberg developer who worked on the project told me.

In the end, the piece winds through interactive elements, graphic contributions made by Steph Davidson and Adam Pearce, who worked on the switchboard you see above, an onscreen keyboard that actually works, and a Clippy-like blue gremlin that guides you through the piece.

In proper fashion, the dev team open-sourced the code as a way for readers to deconstruct the madness in making the page. Doing that actually helped the team.

Bloomberg, now, has its “Snow Fall” moment, one that makes the entire journalism industry shut up and take notice not only of a compelling story, but how it’s presented.

“The response has been a crazy perfect case study. Readers are actually correcting and debugging our code and sending us pull requests,” Tucker said. “That is very normal for some people in some businesses and totally alien to others in others, and bridging that gap is part of the narrative intention of the essay.”

Tyrangiel says the piece is worth reading, not only because of the herculean efforts behind programming the page, but because it truly does bridge the gap between laypeople and programmers.

“As much time as it takes you to read through the story, it’ll ensure you’ll have decades of a career,” he said.

At the very least, you get a digital diploma when you finish reading it.

Apple loves to use bold, explanatory slides at its big events. Sometimes it lists product features and prices. Sometimes it brags about sales figures.

But, earlier this week, at Apple’s 2015 Worldwide Developers Conference, I noticed some slides devoted to something else: Privacy.

Apple’s senior vice president of software engineering, Craig Federighi, who was onstage to present new “proactive” artificial intelligence features of the next iPhone operating system, paused before one of the slides to make the company’s devotion to privacy clear.

Yes, he said, the new software will try to anticipate your information needs, based on things like your calendar and location — something that its rival, Google, already does. But, Federighi added, “we do it in a way that does not compromise your privacy. We don’t mine your email, your photos, or your contacts in the cloud to learn things about you. We honestly just don’t wanna know.”

He continued: “All of this is done on [the] device, and it stays on [the] device, under your control.” And Apple says that if it does have to perform a lookup [online] on your behalf, it’s anonymous, it’s not associated with your Apple ID, and it’s not shared with third parties.

In case you missed that point, Federighi immediately repeated: “You are in control.”

These bold assurances about privacy weren’t a first for Apple. But their prominence at its big annual event escalated a recent campaign to emphasize that the tech giant stands for privacy — and that, by implication, Google does not. At the same time, Apple’s case for privacy isn’t airtight.

In effect, privacy itself is now a key product — and a key marketing point — for Apple, as much as the Apple Watch or the skinny new MacBook. (I can’t help but wonder whether we’ll one day see Apple privacy ads during the Super Bowl, complete with the company’s typical gorgeous images and earnest executives speaking against a glow-y white background.)

Apple CEO Tim Cook has led the charge, in speeches, TV appearances, and in an unusual personal message to Apple customers that tops a detailed privacy website that the company now hosts.

Don’t get me wrong. I don’t think Apple is being phony here. Based on multiple conversations with its top officials, I think the company really does believe in bolstering privacy, and has considered this important since at least the debut of the iPhone in 2007. Apple’s co-founder, the late Steve Jobs, spoke about it repeatedly as a core value.

While I’m not an engineer, I also believe Apple’s own hardware and software is carefully designed to keep sensitive data on the device, rather than in the cloud, wherever possible. Everything from your fingerprint for Touch ID to your credit card for Apple Pay is stored on encrypted chips inside the phone, not in the cloud.

That’s contrary to the race to the cloud embraced by much of the tech industry. For instance, Google computers scan your Gmail to better target ads at you. And the search giant urges people to sign in to all its cloud-based services — even on Apple devices — so each can learn more about you, both to improve the information they serve up and to better target ads. Many see this as a virtue.

But Apple is clear in its belief that users are better off if personal data is stored locally as much as possible. The company makes settings for enhancing privacy relatively clear and easy for its customers. And some of this week’s new product demos were designed to show that local device data, like cloud data, can provide rich, helpful intelligence.

Yet Apple’s case isn’t impregnable. And it’s able to use privacy as a marketing point at least in part because that stance happens to fit its business model, and is harder to reconcile with Google’s.

As Cook happily makes clear, his company makes money by selling devices, not advertising, which depends on the collection of massive amounts of data about users for targeting. Google, on the other hand, does make its money from advertising, and has a credo about collecting, and then making available, all the world’s information.

“Our business model is very straightforward: We sell great products.” Cook writes on the privacy website. “We don’t build a profile based on your email content or web browsing habits to sell to advertisers. We don’t ‘monetize’ the information you store on your iPhone or in iCloud. And we don’t read your email or your messages to get information to market to you. Our software and services are designed to make our devices better. Plain and simple.”

Apple can have its cake and eat it too, to some extent. It encrypts its phones, and it has internal rules which prevent its own apps — like Siri, iTunes and Apple Maps — from fully cross-pollinating and sharing certain information.

But that iPhone in your hand also brings you the very kind of software Apple rails against. Google is the default search engine for the mobile Safari Web browser. The iPhone’s voice assistant, Siri, relies on Microsoft’s Bing search service, albeit anonymously. And Facebook and Twitter, frequently criticized by privacy advocates, are integrated into the phone for sharing.

Plus, many, many of the 1.5 million apps that are the heart of the iPhone experience depend on data collection and advertising, even if circumscribed somewhat by Apple policies.

Apple officials argue that they can only exert full control over their own hardware and software, and that third-party developers are required to adhere to some limitations, such as respecting the ad-tracking privacy setting.

Apple also has its own, small ad service, called iAd. But Cook says that iAd “sticks to the same privacy policy that applies to every other Apple product. It doesn’t get data from Health and HomeKit, Maps, Siri, iMessage, your call history, or any iCloud service like Contacts or Mail, and you can always just opt out altogether.”

Cook and Apple also deserve credit for publicly and repeatedly rebuffing government calls for policies that would make it easier for spy agencies to probe encrypted Apple hardware.

It will be up to consumers whether Apple’s privacy crusade becomes a hit product or only elicits shrugs. They will decide whether they prefer the benefits they get from trading privacy in the cloud to those they get from Apple’s approach.

---

---

This entry passed through the Full-Text RSS service - if this is your content and you're reading it on someone else's site, please read the FAQ at fivefilters.org/content-only/faq.php#publishers.

Derelict is a feature-length black & white film that splices about an hour of Alien and 90 minutes of Prometheus together into a single narrative.

'Derelict' is an editing project for academic purposes. 'Prometheus' wasn't exactly an Alien prequel, but this treats it as such by intercutting the events of Alien with Prometheus in a dual narrative structure. The goal was to assemble the material to emphasize the strengths of Prometheus as well as its ties to Alien.

(via ★interesting)

Tags: Alien   movies   Prometheus   remix   Ridley Scott   video

Jag tänker på döden och på, lustigt nog, ska sägas, Vizeum. Ah, du undrar vad det är. Det är en mediabyrå. Alltså folk som köper media men kallar sig själva ”strateger”. Jag läser en artikel i Resumé som skrivits av två medarbetare på Vizeum som har titlarna Strategic director och Broadcasting director det vill säga typ säljare och TV-säljare.

Jag har läst artikeln tre gånger men det är fortfarande oklart vad dom vill och menar. Jag tror att det är ungefär så här: Youtube är stort bland kidsen. Men vanlig teve är också poppis. Fast dom säger det med trettiotusen nedslag och med en röst som är hämtad från en elevrådsordförande i nian. Jag tänker att det nog ändå handlar om folk som tjänar mer än femtio i månaden och så blir jag så där ledsen som jag kan bli när tomheten kommer över mig.

Dock: Jag gillar mediabyråer. Har alltid gjort! Dom köper media för en miljard miljarder och det är jäkligt fett. Dom borde kunna nöja sig med det. Det är coolt så. Klart dom kan förhandla. Klart dom har en plats i det här ekosystemet.

Men dom nöjer sig inte, har aldrig nöjt sig. Dom vill vara – förlåt att jag upprepar mig, jag dricker vin – strateger. Det är tydligen viktigt för dom. Inte ta betalt med kickback (fast, eh, jo då) utan för rådgivning (well, nja). När dom inte lämnar anbud i upphandlingar, vill säga, då tar dom typ 130 kronor i timman för sin expertis.

Vizeum är, i det här exemplet, därför, alla mediabyråer.

Så här funkar det med debattartiklar i branschmedierna. Det är liksom aldrig debatt i någon egentlig mening. Det är reklam. Och det är fair enough, eftersom det ju är den plats som finns. Och ju mindre en konsult kan förlita sig på att kvaliteten på jobben som görs desto större chans att dom skriver en debattartikel på Resumé eller Dagens Media.

Här kan reklambyrån Aubergine i Växjö säga att branschen ”mäter ROI på fel sätt” eller whatevz. Här kan sökordsspecialisterna Findly prata om, tja, jag vet inte, Google? Här kan Vizeum prata om TV.

Okej nu tänker jag inte på Vizeum längre. Nu tänker jag bara på döden.
Jaja, det är hursomhelst ljusa kvällar nu.
Jag tror att Gud om inte förlåtit oss, så i alla fall förlikat sig med tanken på oss.

Det mest intressanta med den så kallade delningsekonomin är egentligen inte att vi delar med oss av bilar eller lägenheter, utan att ett lokalt beteende blivit ett globalt fenomen.

Lägenhetsuthyrning via Airbnb och privattaxi förmedlat av Uber är de två exempel som nästan utan undantag nämns först när delningsekonomin kommer på tal.

Att dela, låna eller hyra sägs vara det nya – istället för att äga. Men den beskrivningen fångar egentligen inte den djupare innebörden av det fenomen som kommit att kallas delningsekonomin eller sharing economy.

För i praktiken äger vi ju lika lite sängarna på Scandic eller Hilton, där vi bodde tidigare, som på det semesterboende vi nu hyr via Airbnb.

Samma sak gäller för taxibolaget. Vi betalar för den tjänst vi nyttjar under en begränsad period eller sträcka, precis som hos Uber.

Det nya med delningsekonomin är därför egentligen inte själva delandet i sig, utan vem det är som delar.

Från att enbart ha varit företag med resurser att investera i fastigheter och fordon samt anställa personal så har nu även privatpersoner börjat hyra ut sina soffor, lägenheter och bilar till vilt främmande människor på ett mer systematiskt sätt än förr.

Det som gjort det möjligt är i princip två saker: Digitala verktyg och förtroendekapital.

Visst gick det att hyra ut sin lägenhet eller sommarhuset redan tidigare, men tack vare internetbaserade hyresförmedlingar som Airbnb har det blivit både oändligt mycket enklare och säkrare att nå kunder över hela världen med bara ett musklick.

Plötsligt kan semesterfirare från Helsingborg eller Staffanstorp utan någon lokalkännedom hitta ett mysigt krypin i Brooklyn eller en våning med havsutsikt söder om Barcelona.

De digitala delningstjänsterna har dessutom öppnat för sådant som de stora hotellkedjorna borde ha utvecklat för länge sedan, men av någon anledning struntat i: Möjligheten att titta på boendet före bokning.

Och då tänker jag inte på bilder på väl valda och topputrustade hotellrum, som inte har något att göra med den verklighet man möter vid incheckning, utan om bilder på det faktiska boende som väntar vid ankomst.

För att inte tala om Ubers praktiska funktioner som visar hur långt bort närmaste lediga bil är, vad resan kommer att kosta samt möjligheten att betala direkt via appen och utan att behöva fundera på vilken dricks som gäller i landet du besöker.

Detta är klassiska exempel på hur pigga utmanare slår undan benen på trötta storföretag, men pekar också på något viktigare: Funktionerna hjälper till att bygga förtroende där det annars skulle råda osäkerhet kring hur pålitligt det vore att hyra en lägenhet av en privatperson eller låta en okänd person köra dig till flygplatsen.

Det här är också det mest intressanta med hela delningsekonomin, att den bygger på ett helt nytt system av förtroende mellan de inblandade.

Medan det inte är något nytt att byta tjänster eller låna ut saker till vänner, släktingar och grannar är det nu plötsligt fullt möjligt att göra det med totala främlingar.

På lokalt plan har den här formen av utbyte förekommit tidigare, gärna med någon organisation som mellanhand och garant. Där jag växte upp ordnade till exempel Friluftsfrämjandet bytardagar för skidor, pjäxor och skridskor inför vintersäsongen.

Tack vare digitaliseringen har nu dessa möten mellan främlingar kunnat växlas upp till global nivå, där företag som Uber och Airbnb fungerar som mäklare av förtroendekapital.

Samtidigt har de vuxit till miljardföretag som lockat till sig tunga riskkapitalister. Men det gäller att se upp, tar vinstintresset över rubbas snabbt förtroendet i delningsekonomin. Faktum är att samtidigt som delningsekonomin växer tycks fördelningen av vinsterna bli allt mer skev.

Grundtanken var ju annars att dela med sig av något du inte använder hela tiden, möjligen mot en mindre ersättning, men den idén verkar allt oftare gå förlorad. Låt mig avsluta med tre exempel, som på sikt kan bli ett allvarligt hot mot hela delningsekonomin:

1. Att boka boende via Airbnb blir allt dyrare. I attraktiva städer som New York och San Francisco kan traditionellt hotellboende nu vara ett billigare alternativ.

2. När Uber har blivit ”big business” och körningarna jobb istället för hobby för många chaufförer har kritiken mot usla ersättningar också ökat. Hittills har Uber varit nonchalant mot kritikerna, något som kan straffa sig när man är i förtroendebranschen.

3. Delningsekonomin har dragit till sig stora summor riskkapital och enligt en intressant artikel hos Venture Beat har fenomenet hittills fött hela 17 miljarddollarföretag, varav hälften är baserade i Kalifornien. Det är alltså hos redan förmögna riskkapitalister som de stora vinsterna från allt vi delar kommer att hamna.

This entry passed through the Full-Text RSS service - if this is your content and you're reading it on someone else's site, please read the FAQ at fivefilters.org/content-only/faq.php#publishers.

Tara Shultz, 20, of Yucaipa, CA along with her parents and friends are protesting the inclusion of four award-winning graphic novels that are taught in an English class at Crafton Hills College because they feel they are too violent and pornographic to be read by college students. On Thursday they assembled outside the campus administration building to express their outrage. The four graphic novels are Fun Home by Alison Bechdel; Y: The Last Man, Vol. 1 by Brian Vaughan; The Sandman, Vol. 2: The Doll’s House by Neil Gaiman; and Persepolis by Marjane Satrapi.

I expected Batman and Robin, not pornography,” Shultz told the Redland Daily Facts Newspaper. But Shultz was provided with complete information about which books would be covered in the class. Because Shultz did not pay attention to the syllabus, she and her parents and their friends now want to prohibit everyone from reading the books at the college.

From the Comic Book Legal Defense Fund:

Shultz, who is working towards an Associate of Arts in English at the public community college, signed up for English 250: Fiction because it fulfills one part of her degree requirements. She was apparently aware that the specific focus of the class was graphic novels, but she told the newspaper that “I expected Batman and Robin, not pornography.” Shultz says that Associate Professor Ryan Bartlett, who has taught the course for three terms without any other complaints, failed to adequately warn students about the books’ content. Her father Greg Shultz said that “if they (had) put a disclaimer on this, we wouldn’t have taken the course.” Tara Shultz agreed, saying that Bartlett “should have stood up the first day of class and warned us.”

Of course, Shultz and her parents did have complete information about which books would be covered in the class – the school requires instructors (p. 20) to distribute a detailed syllabus on the first day of the term – and ample time to withdraw with no effect on her grade. Fourteen other courses offered at Crafton Hills fulfill the same degree requirement as English 250. The college’s online calendar shows that the Spring semester began on January 12, and the last date to drop a course with no grade penalty was January 30. Shultz apparently brought up her objections to four out of ten books covered in the class after that date, when her only options were to complete the assigned work or withdraw with a 0.

Bonus stupidity: Tara Schultz' father wants these books yanked from the college bookstore, because “there are under-aged kids here at this campus.”

Tee hee!

Jag tänker på döden när jag är på Konsum. När Farsta Centrum invigdes 1961 fanns där tre varuhus; ett NK, ett Tempo och ett Kvickly. Det senare skulle komma att bli Domus och var den del av kooperationen som idag heter Coop Forum.

Ja, jag tänker att jag bjussar på lite historia om Coop. Precis som dom själva gör just nu.

Först: en koll på läget. Coop Butiker och Stormarknader AB gick 2013 med 727 miljoner kronor i förlust.

Det borde naturligtvis vara omöjligt för Coop att misslyckas. Man har en unik idé och en genuin berättelse. Men det har sannerligen, uppenbarligen, tydligen, funnits något slags inkompetensgravitation på huvudkontoret som dragit dit dom minst lämpade. På varje position, på var avdelning, en ny stolle.

Nyss gjorde man en så kallad modern reklamfilm. ”Oj, kul och fräscht! Men vad är det?” Jo det är en lågprisfilm som är gjord för att bli klickbetesdelad på internets rövigaste klickbetesutmarker. Filmen gick ut på att om man går över från att äta random mat till att äta kravmärkt så försvinner gifter ur kroppen. (Gifter som låg på en hundradel av gränsvärdet, som i sin tur satts med hundrafaldig marginal, så man gick alltså från en tiotusendel av en potentiellt farlig dos till något lägre än en tiotusendel.)

Och idag har man alltså valt att kommunicera ut budskapet vi ger upp. Man visar en exposé över bra saker man gjort i en tid när people gave a fuck. På Kvickly-tiden. Förlåt, sa jag vi ger upp? Jag menade vi ska bli den goda kraften i matsverige. Har så jäkla lätt att blanda ihop dom två – gör det hela tiden! Sedan landar man i nutiden. Bevisföringen från modern tid är den där lågbudget-klickbait-filmen som pratade homeopatiskt utspädda gifter.

Jag vet inte vad dom gör på ICA en sån här dag men jag tror kanske inte att dom springer runt i cirklar med armarna i vädret och bara skriker.

Jag gillar Konsum. Trots allt.
Jag försöker gilla Konsum.
Jag gillade Konsum.
Äh, fuck it.

Reddit banned a subreddit dedicated to being awful to overweight people, so Redditors are being awful to fat people all over the site as a show of protest. Meanwhile, other Redditors are jumping ship to a “censorship-free” Reddit clone that prides itself on being a place where people can be awful to whoever they want.

Such is the difficulty in trying to police a massive website with a very vocal minority of people who believe that they have the right to free speech on a privately-owned website. Under a new anti-harassment policy, Reddit has taken its first strong steps to clean up toxic subreddits by banning a handful of communities focused on attacking overweight people, transgender people, and black people.

In a message posted by an administrator of the site, Reddit said it had banned r/fatpeoplehate, r/hamplanethatred, r/neofag, r/transfags, and r/shitniggerssay, which were subreddits specifically dedicated to being awful to marginalized people. The largest of which was r/fatpeoplehate, which had just over 149,000 subscribers.

Lovely

"We will ban subreddits that allow their communities to use the subreddit as a platform to harass individuals when moderators don’t take action," the Reddit team wrote. "We’re banning behavior, not ideas."

As a form of protest, thousands of Redditors have moved to both new subreddits and a competing service called Voat, a Reddit clone founded as a response to earlier perceived Reddit censorship.

Right now, there are tens of thousands of users posting photos of overweight people on r/fatpeoplehate2 and r/thefattening (a nod to the celebrity nude leaks of a year ago). Other subreddits that have popped up are called r/fatpeopleloathing and r/againstfatpeople.

Despite the protests, Reddit told me it has no plans on backing down from its decision, and says it's dedicated to fostering an environment in which it's not acceptable to be awful to people just for the sake of it.

An archived screenshot of /r/fatpeoplehate

"As far as people leaving—as [Reddit CEO] Ellen [Pao] and [Reddit community manager] Jessica [Moreno] noted in today’s announcement, the goal is to make Reddit a place for authentic conversations and idea-sharing. Reddit hopes that users will welcome the changes to make the platform a more welcoming place for all," Heather Wilson, a spokesperson for the site told Motherboard. "These subreddits were banned after repeated complaints about extensive harassment of users both on and off Reddit."

Though it’s being painted as such by some pissed off free speech types, this is not an existential threat for Reddit. As many as 22,000 people were reading the r/fatpeoplehate2 subreddit at the time I was writing this. That's not an insignificant number, but, considering that nearly 173 million people visited Reddit last month, it's barely a drop in the bucket.

“The loudest, grossest assholes also tend to be the people most desperate to have their loud gross voices heard,” Whitney Phillips, a researcher at Humboldt State University who wrote This Is Why We Can’t Have Nice Things, an academic look at online trolling, told me in an email. “So it's not surprising that new subreddits would crop right up. Nor do I think that Reddit will be able to snuff this sort of behavior out entirely. But again, signaling a commitment to a robust sort of free speech, one that actually values democratic participation, is a hell of a lot better start than no start at all.”

Phillips said that, despite the protests, Reddit is doing the right thing. It may not work right away, and the "Streisand Effect," is already in full swing, but she said the site had to try to rein in some of its bad behavior.

“This is a good move. It's perhaps not a fully (or very, or remotely, take your most cynical pick) enforceable move, but enforceability isn't (necessarily) what makes a move good,” she said. “What makes a move good is the attempt to do good, to have a positive impact on the site's users and online discourse generally. Some might be tempted to discount this as lip service, caving to political pressure, whatever. And maybe it is.”

“But who cares—protecting diverse communication is the essence of free speech, and at the very least this announcement acknowledges that free speech is compromised when the loudest, grossest assholes get to set the tone,” she added. “We want more and diverse speech, not less. And anything that forwards that basic tenant is a good thing in my book.”

In the thread announcing the bans, many users predicted that Reddit’s moderation tactics would result in the ultimate downfall of the site. Many vowed to switch to Voat, a site that has vowed to never censor users’ posts. That site has become a favorite for people who have taken part in the “GamerGate” movement and those who have said that Reddit has been ruined by “social justice warriors” who preach equality.

Considering that the traffic sent to Voat from one very small Reddit thread crashed the site, it seems unlikely that it’ll be a viable replacement for Reddit’s masses anytime soon.

Det finns ingen citron i citronsyra. Kommer det som en chock?

E330, citronsyra, är en av livsmedelsindustrins mest använda tillsatser. Men trodde du att ämnet, med det oskyldigt klingande namnet, var tillverkat av citroner, så trodde du troligen fel.

Medlet, som har en antioxidativ, konserverande men framförallt surhetsreglerande effekt i allt från krossade tomater till läsk, är idag i själva verket en rent bioteknisk produkt.

Råvaran till citronsyra är sällan längre citroner eller annan frukt. Istället är den någon form av sockerhaltig lösning, inte sällan framställd av den billiga och i dagens livsmedel frekvent använda majsen. Till denna lösning sätts svampar av svartmögel, Aspergillus niger, som när de "äter" av sockret producerar bland annat citronsyra.

- Äkta vara: Den citronfria citronsyran

Och just idag kan motsvarande läsas i Metro:

Citron låter väl inte så farligt, men hur känns svartmögel? Citronsyra framställs nämligen genom att ta en sockerblandning ur till exempel majs som sedan utsätts för svartmögel.

- Vet du vilka godisar som innehåller löss?, Metro 2 april 2015 (se även bloggposten Äkta vara 1903/III)

Fler sensationer: Det finns inga kolbitar i kolsyra. Inget salt i saltsyra, inga myror i myrsyra eller pink i urinsyra, inget vatten i kungsvatten, sjömän i sjömansbiff eller bebisar i babyolja ...

Nåväl. Även den som inte dras med kemofoba förvillelser à la Mats-Eric Nilsson och hans Äkta vara kan ju ha fått fel för sig. Såväl namn som smak indikerar ju att citronsyra har med citroner att göra. Det går att göra citronsyra av citronsaft, och när man på 1890-talet började med tillverkning i industriell skala så användes också citroner.

Ungefär samtidigt upptäcktes att man även kan tillverka citronsyra ur socker. Detta alternativ blev aktuellt under första världskriget, då den italienska citronmarknaden (som helt dominerade i Europa) blev svår eller omöjlig att komma åt. Det var då och därför man började att tillverka citronsyra av mögel. När forskningen på den användbara och viktiga kemikalien kom igång upptäckte man snart allt effektivare metoder för att framställa den.

...den sedan några år tillbaka bedrivna framställningen av tusentals ton citronsyra per år genom förjäsning av rörsocker med mögelsvampar...

- Harry Lundin: Något om jäsningsindustriens senaste utveckling, Teknisk Tidskrift (mars 1935)

Så är det: Citronsyra tillverkas av mögel.

Är det farligt?

Det är inte tillåtet att använda sådana stammar av Aspergillus niger som producerar toxiner (gifter) för att framställa citronsyra.

- Livsmedelsverket: Citronsyra

Citronsyran som används i godis, mat m.m. är en ren kemikalie utan spår av dess ursprung. Livsmedelsverket påpekar även att mögel ju används i vissa korvar och ostar; när ska Metro göra en grej av mögel i camembert?

Åter till Äkta vara. "Sällan längre" kan, likt citronsyran, uppfattas olika; är det tio år sedan man fick citronsyran från solmogna citroner, eller tjugo eller trettio? Men det är snart hundra år sedan man kunde hitta citronsyra från citroner i handeln. Och inte ens den torde ha passat kemofobiker:

Industrial-scale citric acid production first began in 1890 based on the Italian citrus fruit industry, where the juice was treated with hydrated lime (calcium hydroxide) to precipitate calcium citrate, which was isolated and converted back to the acid using diluted sulfuric acid.

- Wikipedia: Citric acid

Ingen kunde säga att det inte hände något på vägen i alla fall. Det slog mig förra våren att bloggen hade varit online i tio år. Kanske inte så uppdaterad de sista åren, men ändå. Sen 2004. Jag tänkte då att jag ville prata om det på ett eller annat sätt och började gå tillbaka bland publiceringar och spaningar. Trams, mest. Inte då, men nu. Det är ett ok att bära på ett arkiv av tio år gamla texter som jag då förmodligen tyckte var smarta men som nu framstår som precis så naiva som de var. Men det är ett ok vi måste bära.

Först tänkte jag blåsa databasen här. Börja om på nytt. Se vart det skulle ta oss. Men jag hade inte hjärta. För även om ärren i arkivet är svåra så är det ju dem vi var. Inte bara jag, utan även ni som skrev i kommentarsfältet, vi som diskuterade knastrig elektronik och konspirationer. Vad unga vi var. Men ärligt talat, det är nog det jag pratar mest om fortfarande.

Snön föll in och ut genom åren och ingen kunde säga att det inte hände något på vägen i alla fall.

För två år sedan gick min pappa bort och jag ärvde hans hus på norra Öland. När jag var där under mina tonår tänkte jag att det var ett ställe där jag skulle sitta och skriva när jag blev äldre. För det är ett sagolikt ställe att skriva på. Särskilt om våren, när gässen flyger lågt över huset ner mot maren, tranorna går och pickar ute i åkern och rådjuren ligger på tomten på morgonen när man går upp för att koka kaffe. Tystnad. Isolering. Ett ställe där det är lätt att fokusera.

Men nu när jag är äldre och huset tyvärr redan har blivit mitt så har jag upptäckt att jag inte kan skriva längre. Inte som jag brukade. Under flera år har jag som webbredaktör och som sociala medier-kommunikatör noggrant hackat bort bitar av mitt språk. Oavsett om 140 tecken på twittern eller max 25 ord i ingressen har begränsningarna, det klatschiga tilltalet och anpassningen till tidens rådande ton gjort det svårare för mig att skriva långt och kärnfullt.

Jag vet, kort och kärnfullt är svårare än långt och kärnfullt. Men jag gillar långt. Har alltid gjort.

Och lägg därtill att jag jobbat en del med radio också. Radiomanus ställer krav på enkla meningar. Subjektet i fundamentet. Talspråk redan på pappret. “Å dom kommer å komma hit ida.” Det blir svårare att hitta tillbaka till ett vettigt språk då. Så jag sitter där på verandan med en blinkande cursor på tom skärm och tittar på gässen som flyger förbi och tänker att mitt bloggande och poddande och pysslande som jag alltid såg som en förberedelse och övning inför något annat egentligen alltid varit min huvudsyssla. Jag är 38 liksom. Det kommer inte gå så jävla många fler tåg.

Och när den tanken kommer så blir jag lite ledsen över att det här lilla utrymmet på webben tilläts förfalla som det gjorde. Allt behöver underhåll, putsning och målning för att inte tappa glans. Och här hade vi ju ändå nånting. Tillsammans. Om jag bara lite tidigare förstått att det var det här jag skulle fokusera på istället för att se som en bisyssla så hade bloggen inte blivit ett bortglömt hörn från 00-talets heyday. Och jag hade förmodligen inte förlorat mitt språk på kuppen.

Nåja. Ingen kan säga att det inte hände något på vägen i alla fall. Och ingen kan säga det är fel att knacka ihop lite texter nu, även om de vacklar och även om ingen läser. För inte finns det väl någon rss-läsare därute som tar emot det här?

Arkivet är nåt vi får leva med. Som alla gamla ärr.

If you’re making an app for an an Apple device, Cupertino now wants you to encrypt all the things.

In what is a subtle but significant step to protect its users’ privacy and security, Apple is pushing all app developers to use HTTPS, the secure protocol to encrypt internet traffic, in the apps they make for the company’s new operating systems.

This way, Apple joins the ever-growing movement that is pushing for wider adoption of encryption everywhere on the web, a movement that now counts the White House as one of its stronger proponents.

“If you’re developing a new app, you should use HTTPS exclusively.”

Apple didn’t announce it on stage at the big Apple-nerd fest that is the developers’ conference WWDC15, but it briefly mentioned this new feature, which it calls App Transport Security, it in a post summarizing the the new features for iOS9.

“If you’re developing a new app, you should use HTTPS exclusively,” Apple wrote. “If you have an existing app, you should use HTTPS as much as you can right now, and create a plan for migrating the rest of your app as soon as possible.”

Image: Unknown, popular meme based on this.

What this means is that Apple is essentially starting to deprecate non-encrypted connections in its apps, according to Stefan Arentz, a mobile engineer at Mozilla.

App Transport Security allows developers to declare what domains they need secure connections to in a file in their apps, and encourages everyone to use HTTPS exclusively instead of the traditional, non-encrypted protocol HTTP. This is not a requirement yet, but rather a strong encouragement. It shows, however, what Apple wants developers to do in the near future.

“With every major release, Apple hints at where they are heading,” Frederic Jacobs, a security researcher and iOS developer who analyzed the most important security updates on iOS9, told Motherboard. “It seems pretty likely to me that they might soon reject applications that are using HTTP APIs.”

Apps that only use HTTPS encryption will be safer and more private.

Apps that only use HTTPS encryption will be safer and more private. For example, spy agencies like GCHQ won’t be able to harvest and sniff personal data from apps like Angry Birds, and censorship-friendly regimes like Iran will have a harder time blocking certain content without blocking the entire app, Jacobs, who is also the lead developer for the private messaging app Signal, explained.

Since it’s not a requirement yet, it won’t change things overnight. But “if Apple makes it mandatory in the future,” iOS forensics and security researcher Jonathan Zdziarski told Motherboard, “it’s a big step toward security and disclosure to the end user.”

Nu kommer ni att bli sjösjuka. Jag har lagt in massa giffar som rör på sig per automatik utan att ni behöver klicka nånstans – så ohyggligt irriterande, va?

Den här evighetsmaskinen som heter gif (Graphics Interchange Format) ger mig för övrigt en känsla av

• oj, det här måste ju slita på ettorna och nollorna
• digitalbensinen rinner ju mellan fingrarna
• pixlarna slits nog ut.

Denna min känsla är som förkrigsgenerationens enorma irritation när de ser oss ungdomar nonchalant kasta smörpapperet (som nyss omslöt smörklumpen) utan att först smörja en form med det: anakronistisk.

1.
Jag har aldrig begripit hur Arsène Lupin och andra gentlemannatjuvar som George Clooney lyckas pilla upp lås. Efter att som hypnotiserad ha tittat på låset här nere i flera minuter, förstår jag det fortfarande inte.

Men nu fattar jag!

2.
Jag har nyligen lärt mig att det bästa sättet att hålla myrorna utomhus, är att lägga en liten hög med socker intill deras stack i trädgården, för då roar de sig med den istället för med våra brödsmulor. (Hur man får barnen att hålla sig utomhus är en helt annan sak.) När jag igår skulle hälla ut en liten sockerhög, snubblade jag på mina egna fötter och spillde socker ner i mitt eget lilla dekolletage, vilket min djefla man tyckte var sensuellt. Men väldigt onyttigt.

Jag kan alltså inte hålla ordning på mina två fötter – men har ni någonsin sett en myra snubbla?

3.
”Guns don’t kill people, people kill people”, säger många i det vapentokiga USA, de som inte vill begränsa människornas frihet att vandra omkring osäkrade med AK4 i brallan. Madness. Här kan man se var man ska placera all världens snabbrostframkallande medel:

4.
Triffider, triffider, älskade triffider – här är ju förebilden!  (Ni som inte vet för att ni är för unga: The Day of the Triffids – Triffidernas uppror – var en på sin tid fullständigt underbart spännande tv-serie. Mer om den en annan dag.) För kolla hur en klematis hittar klättervägen!

5.
Kedjor eller kättingar är en urtida uppfinning som faktiskt måste räknas till de fiffigaste. Cykelkedjor, halsbandskedjor, motorsågsmassakerskedjor … vad gjorde vi utan kedjor? (Förmodligen skulle vi i en värld utan kedjor snabbt uppfinna dem.)

6.
Bland det roligaste man kan göra med gem är att hitta på nya användningsområden med dem. Man kan förutom att klämma ihop trista papper med dem fålla en kjol, rensa skitiga naglar, peta tänderna, göra smycken, göra en antenn, klämma fast på felvikta pappersflygplan, ha som bokmärke och pilla upp ett lås.

Och därmed är cirkeln sluten!